Tag Archives: Lennart Hellsing

De små barnens bok

Siv Widerberg (har sammanställt)
En bok för alla, 2009

I vår kommun får alla nyfödda en bok av biblioteket, och det är just De små barnens bok. Det är en liten antologi med bidrag av författare som Jujja och Tomas Wieslander, Lennart Hellsing, Maj Bylock, Barbro Lindgren och Astrid Lindgren och bilder av illustratörer som Charlotte Ramel, Lena Andersson, Stina Wirsén, Cecilia Torudd, Eva Eriksson, Poul Ströyer och Ingrid Nyman – för att nämna dem som är mest kända för mig. Därtill kommer en rad traditionella texter, ramsor och sånger, som Det kommer en mus, Björnen sover och Baka baka liten kaka.

En antologi är förstås alltid lite spretig att bedöma. En del bidrag, som Djur på två sätt där det först visas bilder på verkliga djur och sedan på hur förskolebarn gjort samma djur av pinnar, tycker jag kanske inte att tillför så mycket. Å andra sidan tycker jag att de illustrationer som är gjorda direkt för boken är väldigt trevliga: där finns till exempel korthåriga flickor (alternativt halsbands- och kjolbärande pojkar), barn med olika utseende och hudfärg, gapskrattande kittlade pappor, cyklister som bär hjälm, kvinnliga byggarbetare och manlig förskolepersonal. Å tredje sidan förstår jag inte riktigt varför man måste klämma in lite Astrid Lindgren i form av en Pippi som inte bara är förkortad till bilderbok utan ytterligare förkortad från det. Å fjärde sidan var ett av bidragen från Hellsing, i form av Gungvisa, helt nytt för mig. Ni hör – det finns gott om både bra och mindre bra delar.

IMG_4598

Just på grund av det kan jag uppleva formatet – alltså antologier i allmänhet – som lite besvärligt. Det går inte att bara välja det (jag tycker är) bra eller att enkelt välja bort det (jag tycker är) dåligt. Men även om det är en bekvämlighetsförlust för mig, så känns det som att det öppnat upp för en valfrihet som uppskattas av såväl Tian som Tretton. Här om kvällen begärde till exempel Tretton att vi skulle läsa avsnittet (eller om det utgör hela boken) ur Max bil ungefär femtioelva gånger – och Max-böcker är annars ingenting som vi har läst hust eftersom jag inte är så förtjust.

Max-böckerna är ju sådana böcker som man typiskt sett kan läsa väldigt tidigt eftersom meningsbyggnaden är ytterst enkel (”Titta Max bil. Kommer Lisa. Lisa vill köra bilen.”), och den har sällskap av andra bidrag på samma nivå som Anna-Clara Tidholms Kommer regn (”Kommer regn. Koka te. Läsa bok”), Lars Klintings Tuppen vill ha (”Foten vill ha… sin sko. Handen vill ha… sin vante”) och ett par varianter på vad säger …?, varav två är flerspråkiga (katt- och hundljud på olika språk). Texten på Födelsedagsvisa återges också på flera språk, och sedan är det väl till slut också Gungvisan och uppslaget ur Bajsboken som kanske i någon mån kan vara intressant också för lite större barn.

En helhetsbedömning blir nog ändå att De små barnens bok fyller sitt syfte som ”present till vem som helst” på ett väldigt bra sätt. Även om det kanske finns saker som skulle kunna vara mer rätt, så är det heller ingenting som är fel.

1 Comment

Filed under Första böckerna

Den krångliga kråkan

Lennart Hellsing, Poul Ströyer
Rabén & Sjögren, 1953

Min mening var att skriva det här inlägget den femte juli, för att avsluta Hellsing-temat på månadsdagen av när jag påbörjade det, men istället har jag haft en härlig och somrig helg med Tretton och Tian utan att få mycket vettigt gjort. Men till det vettiga vi ändå uträttat hör en rätt ansenlig mängd läsning, och Tretton har numer stenkoll inte bara på vår vanliga bokhylla utan också på vår biblioteksbokslåda där en av de böcker han gärna letar fram för tillfället är just Den krångliga kråkan.

Det Tretton uppskattar i boken är dock just det faktum att den handlar om en kråka. Den är inte heller särskilt texttung, men däremot har den språklig finess som förtjusar mig samtidigt som den utmanar Tian. Efter att kråkfamiljens tillvaro lokaliserats till Kråkmåla hed presenteras de fyra systrarna i familjen en och en, varav de två första:

En kråksyster sjöng en sång: Krax kråhå….!
men det fina i den kunde ingen förstå.

En annan försökte att bokstäver skriva,
men det vill av allt bara kråkfötter bliva.

För att fullt ut uppskatta detta behöver man förstås känna till uttrycken ”det fina i kråksången” respektive ”kråkfötter”. Sedan avslutas historien med att huvudpersonen, kråkbrodern, kommer tillbaka och att systrarna då lyckas med vad de företagit sig – plötligt lyckas de både sjunga och skriva. Mycket snyggt sätt att knyta ihop säcken på!

IMG_4512

Historien mellan denna öppning och avslut handlar om kråkbrodern, som fångas av bonden när han tjuväter körsbär i trädgården. Bonden sätter honom först i bur och sedan i arbete: men vilken arbetsuppgift kråkan än får så misslyckas den alldeles (han sågar flaggstången till ved, häller vatten på katten, ger bönorna till hönorna istället för att rensa dem och far slutligen i diket med bondens son). Bonden tar därför kråkan till torget för att sälja honom vidare, men får till slut nöja sig med att byta honom mot tre bullar med russin i på bageriet.

Bagaren erbjuder kråkan pepparkakor för att få hjälp bakhjälp, men åter igen så blir utfallet inte alls det tänkta och bagaren skriker åt honom att han får flyga tillbaks till sin skog vilket kråkan uppenbarligen gärna gör.

Texten håller sig på ett väldigt ytligt plan: man kan ju anta att kråkan upprepar sina misslyckanden i protest mot att ha blivit fångad från sin familj och satt i arbete för någon annan, men det är ingenting som behandlas närmare vilket ger möjligheten att utforska den aspekten själv. Men vad vi i huvudsak gjort, är att flyta med i språket. Äntligen ytterligare en bok där jag verkligen kan få uppskatta Hellsings språkklurighet!

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Lillebror och natten

Lennart Hellsing, Ane Gustavsson
Eriksson & Lindgren, 2009

Det mesta jag läst av Hellsing har varit skrivet på 50- och 60-talen, så Lillebror och natten var tänkt att få utgöra en sorts kontrast till det, en samtida Hellsing. Men i mitt tycke visade det sig att inte mycket förändrats, mer än att jag därmed kunde lägga bort de något förmildrande glasögon som jag känner att jag nog ändå har när det gäller äldre böcker.

Början av boken är en finstämd berättelse om Lillebror och Storebror som ligger i sina sängar och talar om natten och mörkret, där de resonerar tillsammans och Storebror svarar på Lillebrors frågor efter bästa förmåga:

– Man kan ta på saker som är någonting. På Mörkret kan man inte ta. Då måste det vara ingenting.
– Kanske, sa Lillebror, är det ingenting, men det finns och jag är rädd för Mörkret.
– Nej, du är inte rädd för Mörkret, du är rädd för något som kan finnas i mörkret.

I den delen av boken går illustrationerna i svart och mörkblått, med rymden bakom gardinerna och ett vänligt leende mörker som lillebror prövande sträcker in händerna i.

IMG_4243

Men sedan är det som att Hellsing spritter till och kommer på att det måste vara lite lustigheter också. De börjar tala om solen, som går

– Vidare bara… västerut… till Amerika, till indianerna, mohikanerna. Den sista mohikanen är ännu inte död!
[…]
– Och är alldeles röd! Nu, så lillebror, nu förstår jag! Indianerna blir röda därför att Solen är röd när den kommer dit och lyser på dem.

Här får jag två problem med boken: det första är samma som jag upplevde i Krakel Spektakel gör det själv, att historien blir så splittrad att jag skulle vilja dela den i två. Eller i Lillebror och nattens fall snarare tre, för det kommer en ytterligare vändning där de börjar återge och diskutera de sånger faster Hulda brukar sjunga, deras innehåll och innebörd (allt från änglar och eskimåer till äktenskap).

Jag är såklart inte först med att tänka kring Hellsings absurditet, och vill man läsa om den på ett från ett lite mer positivt perspektiv än det jag kommer att ge uttryck för här rekommenderar jag den här recensionen.

Men varför är då jag, som gärna för rätt absurda samtal med Tian, inte alls förtjust? Jag tror att svaret ligger i formen. Så länge Hellsing håller sig till vers, rim och ramsor, så är språkleken och absurditeten något som tilltalar. Den bundna formen gör texten till en vägvisare snarare än någon som bestämt tar en i handen och leder en genom sina egna associationer. När texten istället är skriven på prosa får jag mer samma känsla som jag får när någon långrandigt återger nattens dröm: utan medskapande blir det bara orelaterade fragment staplade på varandra. Säkert skulle det gå att även i prosa få den effekt som Hellsing lyckats med i vers så många gånger: men själv har han inte gjort det i varesig Lillebror och natten eller Krakel spektakel gör det själv.

Och så var det ju ytterligare ett problem: det är så jag upplever Lillebrors och Storebrors resonemang om solens verkan. Den gör som sagt indianerna röda, men även kinererna gula (samtidigt som de steker alternativt kokar missionärer), “oss” bleka och kanske grönländarna gröna – fast det kan ju inte stämma, för då skulle solen lysa med svart ljus i Afrika och svart ljus finns inte. Vad Tian tycker om den här delen av boken vet jag inte, för när jag läste före och insåg vartåt det barkade så slutade jag läsa texten. Det är inte så jag vill tala om hudfärg.

Tian tar upp ämnet hudfärg ibland, förstås. Hur kan en del ha brun hud? Då svarar jag att det beror på det “recept” som man får från ägget och spermien, som berättar ungefär hur man kommer att se ut. Att om ens mamma eller pappa själv har brun hud så får man det också. Jag talar inte i termer av att vara röd, eller gul, eller att de kommer från andra länder.

Sedan verkar Hellsing också se denna bok som ett bra tillfälle att vinka lite andra av sina figurer: den sista mohikanen och Eskil Eskimå omnämns i texten, och när Lillebror och Storebror pratar om indianerna hänger och slänger Kusin Vitamin i deras gardin. I de delar dessa vinkningar görs i texten är dock min känsla mer att texten skrivits för att kunna referera dit, än att det är den spontant bästa historien som lett till att de inkluderats. Men för all del, om man känner sig bekväm med att faktistk läsa texten så ger det förstås en rätt uttalad lektion i hur texter kan tala med varandra.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Krakel Spektakel

För att fortsätta på Hellsingtemat så är Krakel Spektakel nog den figur som jag förknippar starkast med Hellsing, och mycket rikigt dyker Krakel upp lite här och var i hans böcker. Egentligen har jag själv mest en relation till Krakel i sång- och ramsform, men uppenbarligen finns han i historier med löpande text också, och de vi har läst är

Krakel Spektakel blir upptäcksresande, Lennart Hellsing & Stig Lindberg, Nisses böcker 2008 (1955)
Krakel Spektakel köper en klubba, Lennart Hellsing & Stig Lindberg, Rabén & Sjögren, 1957
Krakel Spektakel gör det själv, Lennart Hellsing & Poul Ströyer, Nisses böcker 2007 (1960)

IMG_4215

Krakel Spektakel blir upptäcksresande är en kapitelbok i dess allra kortaste form – 22 sidor med (rätt stor) text och åtta kapitel, varav det kortaste består av exakt en mening (“De sitter i gropen och funderar”). Därtill kommer åtta illustrationer. 

I boken figurerar, utöver Krakel Spektakel, några djur, fröken Hit-och-Dit och Oskar. I Näppelunda, där Krakel, Oskar och Hit-och-Dit bor, finns inget Skansen vilket gör att barnen som växer upp där inte vet hur djur ser ut. Därför beslutar Krakel att de ska på expedition för att fånga djur till en djurpark, och som redan framgått lyckas de – i alla fall efter att själva först fallit i den fångstgrop som de grävt för djuren (det var där de satt och funderade i det korta kapitlet).

Som vuxen kan jag uppskatta uppfinningsrikedomen i platsnamnen: Allemansland, Näppelunda, Sålundasjön, Ingalunda, Sammalunda… Men även om man inte förstår det roliga i de namnen, så finns det saker att uppskatta i språket. När Tian var omkring 3,5 år gick han och slängde sig med uttrycket att “du xx låter som en bilmotor!”, klart inspirerat av det i boken förekommande uttrycket “där alla sover och snarkar som en bilmotor”, och på flera ställen (där jag annars hade lagt till förklaringar på egen hand) kommer förklaringar på potentiellt nya ord efter förvånade frågor i texten:

– I gryningen ska vi stiga upp och tränga vidare, säger Krakel.
– Ska vi stiga upp i grynvällingen? frågar fröken Hit-och-Dit.
– I gryningen, säger Oskar. Det betyder tidigt på morgonen, när solen håller på att gå upp. 

Krakel Spektakel köper en klubba är kortare och rikare illustrerad, och i den är det Krakel och hans bästa vän Britta som fyller år och ska gå och köpa “gott” för de femöringar de fått i present. Deras sammanlagda tillgångar, tio öre, räcker precis till en polkagrisklubba, men genom Krakels listighet – han säger först att de också skulle behöva fatet som klubban ligger på, sedan duken under fatet, bordet duken ligger på, kiosken som bordet står i – så slutar det med att karamellhandlaren går i pension och lämnar Krakel och Britta att äta upp allt godiset. Boken är upplagd som en riktig bladvändare, enligt formeln “men… vi vill…” – vända blad för att få veta vad de vill nu – “ha fatet/duken/bordet/kiosken också”.

Krakel Spektakel gör det själv, till sist, handlar om den dag när den där gardinen som Krakel Spektakel och Kusin Vitamin hänger och slänger i går av (fast här är den grön, och inte blå som i sången). De beslutar sig då för att göra ett tält och en klänning till Kusin Vitamin av gardinbiten, och försöker få hjälp av skräddarfågeln med sömnaden till klänningen. Skräddarfågeln kommer dock med tusen och en undanflykt(er), och det slutar med att Krakel och Kusin Vitamin får göra det själva – ”Gör som du vill, sa Krakel. Huvudsaken är att man gör det själv. Till och med Kungen gör det själv. Som i visan”.

Efter ovanstående uttalande återger Krakel visan (om Agare bagare kopparslagare) och har en lång (uppskattningsvis utgörande halva boken) och väldigt nonsenartad diskussion med Kusin Vitamin om vad som händer i den och varför, innan de till slut tar itu med tältbygget. När de väl sitter i sitt tält landar Opsis Kalopsis på det så att tälttaket spricker, och i samma veva kommer skräddarfågeln tillbaka dit och har plötsligt gott om tid att hjälpa dem att sy ihop tältet – ”Man har tid med allt som man har lust med, sa skräddarfågeln”.

Jag och Tian verkar vara eniga om att boken blir rörig med dessa två rätt olikartade beståndsdelar. För min del hade det hellre fått vara två separata historier: en om klänningen och tältet, och en med diskussionen om Agare bagare kopparslagare. Då hade den förstnämnda varit en rätt söt historia om att göra det (sy, i den mån de syr – i själva verket limmar de fast klänningen på Kusin Vitamin) själv och om motivation – det skräddarfågeln avslutar med stämmer ju rätt bra, medan Agare bagare kopparslagare-historien inte hade störts av att man undrade varför de började prata så mycket nonsens mitt i en historia som faktiskt började mer konkret.

IMG_4216

Ett genomgående tema i alla tre böcker är Krakels finurlighet och drivande roll. De övriga – Oskar, fröken Hit-och-Dit, Britta, Kusin Vitamin – verkar mest hänga på i det han bestämmer. I övrigt verkar dock målgrupperna skilja sig åt: Krakel Spektakel äter en klubba går hem hjälpligt även hos Tretton (förmodligen mest för att hans motivation till att lyssna är lite extra hög i böcker som handlar om kakor, tårtor eller godis), medan Krakel Spektakel blir upptäcksresande och Krakel Spektakel gör det själv nog gör sig bäst någon gång efter fyra – trots att historierna är rätt konkreta och illustrationerna likaså, så kräver språklekarna och babblandet sin språkförståelse.

2 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Sjörövarbok

Lennart Hellsing, Poul Ströyer
Rabén & Sjögren, 1965

Hellsingdags igen! Från den bästa går jag till den värsta (jag läst): jag brukar tänka mig att de titlar som finns på biblioteket och som fortfarande säljs ur en lång och omfattande utgivning, som Hellsings, hör till de bättre som man bör läsa om man vill kunna säga sig ”kunna” författaren. Men i den mån det är en regel så har den uppenbarligen undantag, och Sjörövarbok är ett sådant.

Eftersom boken både fortfarande säljs och fanns på båda biblioteken jag besökt, så var jag inte beredd på vad som komma skulle. Först: den är ett språkhantverk, en snabb googling leder till uppgiften att den innehåller i princip alla svenska rörelseverb vilket förstås är imponerande. Liksom det drivna rimmandet. Men därefter tar det stopp för mig.

Jag har läst Sjörövarbok med Tian några gånger (på hans begäran, för han är fortfarande inte helt ute ur en tidigare sjörövarfas), och han har gjort tappra försök att förstå den. Utifrån hans frågor är det helt tydligt att ordkanonaden gör att han bara greppar fragment av historien, som är följande: två sjörövarskepp möts, slagsmål, kanonskott och till slut en stor explosion uppstår. De sjörövare som överlever tar sig till en bar där de super loss och hittar sig en varsin fru. Efter en kväll av dans går de hem genom natten, och bestämmer sig för att ge upp sjöröveriet och istället slå sig ner som fredliga män. Men den dag som sjörövarskeppet kommer tillbaka, så kan de inte motstå att gå till sjöss igen –

Lollipop, lollipop
Jolly Roger i topp!
Hur det slår! Hur det går!
Hela världen är vår!

IMG_4052

Jag tycker kanske inte att sjö(rövar)slag är den allra mest uppbyggliga läsningen, och detsamma gäller barhäng, men även om det är mer utförligt beskrivet här (sjörövarna dricker genever, pomerans, Bäska droppar, ”vad som fanns”, gin, rom, mjöd, tokajer, jos, angostura och ”vad som helst” – i det fall man önskar öka på sitt barns ordförråd vad gäller alkoholhaltiga drycker) så är det ändå någonting som förekommer rätt flitigt i alltifrån Pippi till Bamse. Men när det sedan kommer till frufinnandet så börjar det med

Kapren Böös slog sig lös
med en nakendansös!

följt av bland annat

Kapten Ess tog en negress!

för att sedan sluta – och för min del kulminera – med

Kapten Punkt tog det lugnt
och tog hand om något ungt!

Det är inte ett språk som mina barn kommer att få höra från mig. Uppenbarligen placerar det mig bland 60-talets moraltanter och -farbröder: ”Vid tiden  när den skrevs  ansågs den inte riktigt bra att läsas utav barn. Men tiderna förändras och idag är det desto fler som tycker om den roliga och stojiga Sjörövarboken.” (här) – men det får jag väl ta, för jag tycker inte att Sjörövarbok är en barnbok och sätter inga åldersetiketter på den.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

ABC

Lennart Hellsing, Poul Ströyer
Rabén & Sjögren, 1961

Idag blir Lennart Hellsing 95 år, så den närmaste tiden tänkte jag bjuda på lite Hellsing-tema även om det förstås är omöjligt att täcka ett 70-årigt författarskap bara sådär. För några veckor sedan tömde jag ett närliggande bibliotek på böcker av honom, och utfallet är minst sagt blandat – men en sådan här dag är väl tillfälle att fira, och ta fram sin allra bästa Hellsing-upplevelse. Hemma hos oss är det Hellsings ABC.

IMG_4013

Språket i den här boken vinner på knock out. Det är språkunderfundighet på högsta nivå, och klassikerstatus nästan rakt igenom.

Innehållet är förstås mest nonsens, och till exempel nippertippan Tippsi Vipps som vill slippa byk och bak för att trippa på en hippa känns förstås lite daterad, men har man redan kapitulerat så har man (och Filip Glad i Filipstad steker pannkakor, Harald Blåtand ser närmast ut att dansa balett medan Petronella i galoschen åker ensam nerför forsen, så en viss blandning bjuds det på ändå). Jag kan recitera stora delar av boken utantill, och helt plötsligt kan ett hellsingskt rim- och ljudlekscitat bubbla ur Tian också. 

Min favorit finns nog på L:

Lappricka Pappricka, vart bär det hän,
På ben utan knän genom skog utan trän?
– Till en stad utan hus
med en sol utan ljus
för att köpa min farfar en dosa snus!

IMG_4014

– och det favoritskapet beror inte så mycket på att det är det klart bästa rimmet (då föredrar jag nog Gabriel Gräslök på G som skriver så gräsligt), utan allra mest på samspelet med Paul Ströyers illustration som är som allra bäst där. Tian, å sin sida, verkar uppskatta utflykten till staden Annorlunda på R mest – periodvis har vi haft mycket diskussioner om hur saker förhåller sig i Annorlunda – ut-och-in och bak-och-fram upp-och-ner.

Som högläsare av den här boken bjuds på munakrobatik, det är många liknande ljud att hantera för att få det rätt. Dessutom ger det lite ny kunskap för egen del: visserligen vet jag fortfarande inte vad en agare är, men ord som brigg och krokan kan jag numer få ur mig en förklaring på fyraårsnivå på. För man bör nog ha passerat tre i alla fall, kanske rentav med en bit, innan man börjar förstå sig på storheten i boken. 

Vilken är din Hellsing- favorit?

4 Comments

Filed under Bilderböcker