Tag Archives: yrken

Vad vill du bli när du blir stor?, Vad gillar du att göra?, Vilken är din favoritsak?

Pamela von Sabljar, Janette Bornmarker
Olika förlag, 2012

Upplägget i var och en av de här böckerna är väldigt likartat: på varje sida är det ett namn, följt av en jag-utsaga i formen – i tur och ordning – ”Jag är… Jag ska bli…” (Vad ska du bli när du blir stor?), ”Jag gillar att… Då…” (Vad gillar du att göra?) respektive ”Det är… Jag (gör)…” (Vilken är din favoritsak?). Hela poängen är förstås, som Olika förlags omtalade bok heter, att ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”, och även om formen gör att boken är en tämligen begränsad läsupplevelse, så är det så himla skönt att bara kunna läsa rakt av och ändå få pojkar som vill bli barnmorskor, flickor som vill bli brandmän och astronauter, flickor som spelar fotboll, pojkar som dansar, flickor som leker med riddarborgar och pojkar som pärlar (”Jag gör vackra halsband. Min pappa han har tre”) och därtill varierande hudfärg och en blivande liten veterinär i rullstol. Det ger en välbehövlig paus, och möjlighet att fokusera på vardera boks titelfråga i relation till det barn man läser för – uppenbarligen Tian då, eftersom Tretton inte pratar på den nivån, även om han gärna sitter med och lyssnar (och senast instämde han bestämt i att han ska bli kock när Tian föreslog det, och det ligger onekligen väldigt väl i linje med hans instressen). Första gången vi lånade dessa böcker var Tian dryga tre, och jag tror det var då han började inse att han skulle kunna ”bli” något när han blir stor.

IMG_5619

Jag är inte odelat förtjust i frågan om vad barn tänker ”bli”, men varje barns inledande betoning av vad det redan är, vilket öppnar för möjligheten att yrket bara är en av de möjliga följderna, gör att jag ändå tycker att Vad vill du bli när du blir stor? hamnar rätt. Dessutom har vi haft väldigt intressanta följddiskussioner: vad vill Tian bli? Vad ville vi föräldrar (och mormor!) bli när vi var små? Och kanske ännu viktigare, vad vill vi bli nu? Fast när Modesty i boken säger att

Jag är stark, modig, påhittig, hjälpsam och gillar att klättra i träd. Jag vet INTE vad jag ska bli när jag blir stor! Kanske chef, dataingenjör, smyckesdesigner, lastbilschaufför eller… Det finns mycket jag kan jobba med. VAD TYCKER DU ATT JAG SKA BLI?

– då tycker förstås Tian att hon ska bli polis, precis som han tänker bli.

I de övriga böckerna är mina smygfavoriter annars Pawline som gillar att göra ”INGENTING” respektive Lacki som inte har någon favoritsak – ”Jag har många BÄSTA saker” – det är två stillsamma uppror mot ganska ledande frågor. Däremot inser jag att jag uppenbarligen är ganska konservativ som inte reagerar en sekund på att ett barn gillar att bygga Lego™ medan jag däremot läser bort det faktum att de dockor som Reidar gillar att leka med är just Bratz (okända hemma hos oss).

3 Comments

Filed under Bilderböcker

En regnig dag

Sanna Juhlin, Millis Sarri
Idus förlag, 2014

Huvudpersonen Victor smyger genom stora delar av En regnig dag: när alla barn börjat leka sina framtida drömjobb gömmer han sig bakom soffan eller kikar fram bakom ett bord, hans stövelbeklädda fot sticker fram i ett dörrhål eller så står han bakom torkskåpsdörren. Den inledande texten förkunnar att han är ”sur på fröken” och att han – till skillnad från de andra barnen – inte vill fungera på vad han ska bli när han blir stor – han vill ut och leka i regnet. Först när han kikat på de flesta av de andra (blivande doktorer, kockar, artister, ballerinor, journalister och rymdfarare) blir han mer synlig i bilderna – med händerna i fickorna, tittandes ut genom fönstret, sparkande på en tärning som råkar ligga på golvet utstrålar han protest, och till slut gör tillfället tjuven.

IMG_5345

Det är här historien har sin brännpunkt för mig: Victor tar ett annat barns (blivande godisfabriksarbetare) omsorgsfullt inslagna russinpaket, och träder raskt åter in i centrum för såväl text som bild: fångad av barnet som leker polis (Isa nedan), alla barnen kommer springande, fröken likaså.

– Du är dum, säger Victor och räcker ut tungan.
Isa frågar fröken om hon får stänga in Victor i garderoben en stund. Det är ett fängelse för tjuvar och lipande barn, säger hon.
Fröken försöker lugna alla. Hon vill veta varför Victor stal Eriks fina inslagna russinpaket.
– Du hade säkert fått smaka om du frågat istället för att stjäla dem, säger fröken.
– Jag är ingen tjuv, gråter Victor.

”Tjuv och polis” har lekts på längden och tvären på Tians förskola, och jag vet att det där med att vara tjuven kan vara lite känsligt. När det lekta anklagandet blir för verkligt står tidigare sturska tjuvar där med tårarna uppenbart brännande bakom ögonlocken. För min del hade jag gärna offrat presentationen av ett yrke eller två för att vinna något uppslag till att fördjupa denna del. Tian, å andra sidan, är mer fascinerad över själva russinpaketen – sådana vill han göra!

IMG_5346

Genusmässigt är barnens yrkesplaner rätt konventionella men samtidigt så pass moderna att de inte sticker ut: pojkarna vill bli läkare (som mamma), rymdfarare, busschaufför, brevbärare eller – som nämnt – godisfabriksarbetare/ägare, flickorna vill bli kock, balettdansös, journalist eller polis. Både pojkar och flickor kan tänka sig att bli artister och konstnärer. Fröken är såklart kvinna, medan barngruppen ändå bjuder på barn med många olika utseenden.

Något som överraskar mig är mängden romantisk kärlek på förskolan som hinns med på tjugofyra sidor. Dels är det de blivande artisterna som uppenbarligen snappat upp att hjärta och smärta kan vara ett vinnande låtämne: deras egenskriva låt går ”Kärleken brinner, den brinner tills regnet släcker den”, dels är det den blivande brevbäraren Diego som suktar efter Mary, som får det finaste brevet han skrivit och som han vill gifta sig med när han blir stor. Den typen av framtidsplaner är inget som jag sett av på Tians förskola och jag undrar om det verkligen är vanligt i förskoleåldern? För egen del är det inget jag känner ett trängande behov att introducera.

Illustrationerna är det som bär En regnig dag för mig, medan texten är mer ojämn. Den citerade passagen om fängelser och tjuvar är klockren, medan jag hackar på andra ställen där meningar känns lite avhuggna eller där ordvalet känns ett snäpp vuxnare än vad jag skulle förväntat mig utifrån språket i övrigt. Det är dock väldigt trevligt att både Tretton och Tian har utbyte av boken. För Trettons del är det visserligen i överkant med text, men han letar gärna efter Victor, förstår många av yrkeslekarna och hänger med i handlingen.

Och för att avsluta med handlingen, så slutar det lyckligt för tjuven. Motiven bakom handlingen blir sedda och han blir förstådd och – visar bilden – väldigt, väldigt glad.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker