Tag Archives: vara vänner

Bästa kalaset

Linda Palm, Johanna Lundqvist Björn
Idus, 2015

Har du någon gång hört någon variant av fraserna ”Då får du inte komma på mitt kalas!” eller ”Det är mitt kalas, jag bestämmer!”?. Det har jag, och jag tycker att det är spännande hur det här med kalas kan vara en så återkommande brännpunkt för inkludering och uteslutning, bestämmande och följande. Jag har tidigare skrivit om Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas, som berör när någon inte blir bjuden. I Bästa kalaset däremot är alla bjudna – men ingen kommer.

IMG_0601

Att stå och vänta, kalasfixad och redo, och inse att ingen kommer är förstås en mardröm. Jag tror att det är något som alla har rätt lätt att relatera till, med tanke på de känslor som brukar väckas när sådana fall får uppmärksamhet på till exempel sociala medier. Men Majken, huvudpersonen i Bästa kalaset, får ingen sådan uppmärksamhet. Istället uppmärksammar hon något annat, nämligen sitt eget beteende.

IMG_0602

Majken har nämligen vänner, gott om dem. Det är bara det att hon är väldigt förtjust i att bestämma, och flitigt har använt sig av ”… annars får inte du komma på mitt kalas!”-kortet: ”Nu förstår Majken varför ingen kommer till hennes kalas. Det är ju hon som sagt till kompisarna att de inte längre får komma”.

En tår trillar ner för Majkens kind, och hon börjar plocka ihop kalassakerna.

I Majkens värld figurerar inga vuxna. Det visar sig dock att hennes vänner agerat på ett väldigt socialt raffinerat sätt. De där minuterna som Majken väntar på gästerna som aldrig kommer är ett starkt socialt straff. Men hon behöver inte ta reda på hur hon ska ta sig ur situationen. Istället knackar en kompis på dörren och frågar om Majken vill följa med henne hem, och efter en viss tvekan säger Majken ja:

”- ÖVERRASKNING!”
Majken blir förvånad när ett helt gäng kompisar redan är hemma hos Minta.

Minta förklarar att de blivit besvikna när de inte längre var bjudna på kalaset. Kompisarna förstod att Majken skulle bli ensam, så de ordnade ett överraskningskalas istället, i smyg.

Majken känner sig generad och säger förlåt. Hon menade egentligen ingenting illa med att säga sådär till kompisarna. De kommer överens om att turas om att bestämma. Ibland är det Majkens tur, ibland är det någon annans.”

IMG_0603

På allra sista uppslaget finns ett gäng ballonger med frågor i, för att öppna upp för diskussion. En av dem är ”Vad tycker du om kompisarnas överraskning? Rätt eller fel? Varför?”. Och ja, det är en fråga jag också ställer mig. Kompisarnas beräkning, att Majken skulle bli ensam men sedan få komma på överraskningskalas, kan förstås vara snällt på ett naivt plan – men det är också väldigt beräknande och laborerar med starka känslor. Man får förstås utsätta litterära karaktärer för sådant, men till mina (verkliga) barn säger jag att har man sagt att man ska komma så kommer man, eller meddelar sin frånvaro. Är man osams så får man reda ut osämjan, istället för att använda kalasinbjudningar eller kalas-inte-inbjudningar, kalasnärvaro eller kalasfrånvaro.

Den självrannsakan som Majken hinner med är å andra sidan av ett relativt känslomässigt ofarligt slag. Det är ett specifikt beteende, inte hennes person, som försatt henne i situationen. Kopplingen mellan att säga att någon inte får komma på ens kalas och att den inte kommer är lätt att förstå. I verkligheten är det sällan så enkelt. Vad gör man om problemet inte är att kompisarna inte kommer, utan att man inte har kompisar? Den frågan berörs inte i Bästa kalaset.

Jag skulle säga att Bästa kalaset hör till den barnboksgenre som i första hand strävar efter att vara ett diskussionsunderlag. Som ett sådant erbjuder boken en fin ingång med sina avslutande frågeställningar. Vi har inte berört alla, men av dem vi tagit upp så märker jag att även Tian svara ”goddag yxskaft” på vissa av dem. Det är i frågeställningarna snarare än handlingen som komplexiteten ligger. Textmängden är absolut inga problem för Tretton som också gillar boken, men målgruppen är helt klart äldre.

Karaktärerna i Bästa kalaset är planerade att återkomma i flera böcker i serien Fiffiga kompisar. De som presenteras vid namn i Bästa kalaset är Majken och Minta, men i hela gruppen på sex barn ser det ut att vara en jämn fördelning mellan flick- och pojkkodade barn, där jag antar att de barn som inte tar så stor plats i den här boken kommer att vara mer framträdande i andra böcker i serien.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Vi är vänner

Eva Lindström
Alfabeta, 2014

En dag, när vi läste en annan bok, hamnade Tian och jag i en diskussion om varför människor retas och skrattar åt andra. Vi pratade om att de – det var en grupp av personer – kanske kände sig osäkra inför varandra och därför riktade uppmärksamheten på någon annan, utanför gruppen, och jag tror inte att jag fick honom att förstå vad jag menade. Men en dag när jag var ute och promenerande slog det mig att den här boken visar på motsatsen. Därför kunde jag inte låta bli att fnissa när rubriken på recensionen av Vi är vänner i DN i helgen karaktäriserade började med uttrycket ”komplicerad vänskap”.

IMG_6037

Jag håller nämligen snarare med huvudpersonen:

Sen var vi vänner.
Så enkelt var det.

Styrkan i den här boken är i mitt tycke hur enkel vänskapen är. De gillar olika. De gör saker tillsammans. De gör ingenting. De har tråkigt. Men de behöver aldrig föreställa sig inför varandra.

IMG_6038

Sedan är andra saker mer aparta: som mötet mellan huvudpersonen Lilly och de båda vännerna, Haren och Kopparormen, där de båda sistnämnda hotar Lilly med två pinnar eller tänkta pistoler – sedan börjar de alla skatta, ”Kul hare”. Eller som den gemensamma middagen där Kopparormen inte äter, men hänvisning till att hon bantar:

Haren stönade.
– Du är ju smal ju!
– Jag bantar i alla fall.

Ovan nämnda klippte jag helt resolut ur texten, eftersom jag inte har den minsta lust att tala om bantning eller smalhet på det sättet.

Sedan visar det sig också att det finns åtminstone en begränsning av deras vänskap – i slutet av november, när Kopparormen går i ide, slutar också Lilly och Haren att träffas:

Vi kunde ha gjort inget
särskilt som vi brukade
eller vad som helst.
Men det var kallt,
vi tappade liksom sugen.

Här blir väl då frågan om det är sommarens slut eller tidens gång som skiljer dem åt, och om de kommer att återfinna varandra nästa sommar. Om man läser Kopparormens svar på frågan om hur hon vet att hon kommer att komma upp igen som svar på det, så blir det ju onekligen lite vemodigt – ”Jag kan inte vara säker”.

IMG_6039

Rent handlingsmässigt händer alltså inte mycket, utan det är stämningen i text och bild som bär, med visst övervikt för bilderna.

Det här med att Kopparormen är en hon tycker jag – förutom att det gör att det till på köpet är just en hon som bantar – är trevligt, i jämförelse med hur många djur som slentrianmässigt kallas för han. Samtidigt är det nog Haren – som omtalas som han – som, i den mån någon alls gör det, tar på sig lite av en ledarroll. Det är han som initierar kontakten med Lilly när de träffas första gången, det är han som börjar presentera sig, det är han som initierar när de ska leka husdjur, det är han som bjuder på den första middagen… Lilly själv skildras dock tämligen neutralt.

Både Tian och Tretton kunde tänka sig att läsa den här boken, men för Tretton är den i överkant eftersom handlingen är så pass icke-konkret. Det händer, som nämnt, inte mycket som man kan ”ta på”.

Som nämnt är Vi är vänner en av de böcker som är nominerade till årets Augustpris. Ikväll utses vinnaren! Läs om övriga nominerade bilderböcker (och vilka jag inte skrivit om) här, här och här.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker