Tag Archives: vara med

Bästa kalaset

Linda Palm, Johanna Lundqvist Björn
Idus, 2015

Har du någon gång hört någon variant av fraserna ”Då får du inte komma på mitt kalas!” eller ”Det är mitt kalas, jag bestämmer!”?. Det har jag, och jag tycker att det är spännande hur det här med kalas kan vara en så återkommande brännpunkt för inkludering och uteslutning, bestämmande och följande. Jag har tidigare skrivit om Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas, som berör när någon inte blir bjuden. I Bästa kalaset däremot är alla bjudna – men ingen kommer.

IMG_0601

Att stå och vänta, kalasfixad och redo, och inse att ingen kommer är förstås en mardröm. Jag tror att det är något som alla har rätt lätt att relatera till, med tanke på de känslor som brukar väckas när sådana fall får uppmärksamhet på till exempel sociala medier. Men Majken, huvudpersonen i Bästa kalaset, får ingen sådan uppmärksamhet. Istället uppmärksammar hon något annat, nämligen sitt eget beteende.

IMG_0602

Majken har nämligen vänner, gott om dem. Det är bara det att hon är väldigt förtjust i att bestämma, och flitigt har använt sig av ”… annars får inte du komma på mitt kalas!”-kortet: ”Nu förstår Majken varför ingen kommer till hennes kalas. Det är ju hon som sagt till kompisarna att de inte längre får komma”.

En tår trillar ner för Majkens kind, och hon börjar plocka ihop kalassakerna.

I Majkens värld figurerar inga vuxna. Det visar sig dock att hennes vänner agerat på ett väldigt socialt raffinerat sätt. De där minuterna som Majken väntar på gästerna som aldrig kommer är ett starkt socialt straff. Men hon behöver inte ta reda på hur hon ska ta sig ur situationen. Istället knackar en kompis på dörren och frågar om Majken vill följa med henne hem, och efter en viss tvekan säger Majken ja:

”- ÖVERRASKNING!”
Majken blir förvånad när ett helt gäng kompisar redan är hemma hos Minta.

Minta förklarar att de blivit besvikna när de inte längre var bjudna på kalaset. Kompisarna förstod att Majken skulle bli ensam, så de ordnade ett överraskningskalas istället, i smyg.

Majken känner sig generad och säger förlåt. Hon menade egentligen ingenting illa med att säga sådär till kompisarna. De kommer överens om att turas om att bestämma. Ibland är det Majkens tur, ibland är det någon annans.”

IMG_0603

På allra sista uppslaget finns ett gäng ballonger med frågor i, för att öppna upp för diskussion. En av dem är ”Vad tycker du om kompisarnas överraskning? Rätt eller fel? Varför?”. Och ja, det är en fråga jag också ställer mig. Kompisarnas beräkning, att Majken skulle bli ensam men sedan få komma på överraskningskalas, kan förstås vara snällt på ett naivt plan – men det är också väldigt beräknande och laborerar med starka känslor. Man får förstås utsätta litterära karaktärer för sådant, men till mina (verkliga) barn säger jag att har man sagt att man ska komma så kommer man, eller meddelar sin frånvaro. Är man osams så får man reda ut osämjan, istället för att använda kalasinbjudningar eller kalas-inte-inbjudningar, kalasnärvaro eller kalasfrånvaro.

Den självrannsakan som Majken hinner med är å andra sidan av ett relativt känslomässigt ofarligt slag. Det är ett specifikt beteende, inte hennes person, som försatt henne i situationen. Kopplingen mellan att säga att någon inte får komma på ens kalas och att den inte kommer är lätt att förstå. I verkligheten är det sällan så enkelt. Vad gör man om problemet inte är att kompisarna inte kommer, utan att man inte har kompisar? Den frågan berörs inte i Bästa kalaset.

Jag skulle säga att Bästa kalaset hör till den barnboksgenre som i första hand strävar efter att vara ett diskussionsunderlag. Som ett sådant erbjuder boken en fin ingång med sina avslutande frågeställningar. Vi har inte berört alla, men av dem vi tagit upp så märker jag att även Tian svara ”goddag yxskaft” på vissa av dem. Det är i frågeställningarna snarare än handlingen som komplexiteten ligger. Textmängden är absolut inga problem för Tretton som också gillar boken, men målgruppen är helt klart äldre.

Karaktärerna i Bästa kalaset är planerade att återkomma i flera böcker i serien Fiffiga kompisar. De som presenteras vid namn i Bästa kalaset är Majken och Minta, men i hela gruppen på sex barn ser det ut att vara en jämn fördelning mellan flick- och pojkkodade barn, där jag antar att de barn som inte tar så stor plats i den här boken kommer att vara mer framträdande i andra böcker i serien.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Det är en gris på dagis

Johanna Thydell, Charlotte Ramel
Alfabeta 2012

Först: det heter inte dagis, det heter förskola! Men efter titeln kommer en charmig historia om Grisen, som är världens ensammaste. Inom synhåll finns dock potentiellt sällskap: barnen på dagiset. Det tar en del bufflande och mufflande – språket är nyskapande där det behövs och gör sig väldigt väl i högläsning – men snart är grisen ute ur hagen och insmugglad på dagiset av en flicka som Grisen kallar Honungshåret, under devisen att alla ska få vara med. Det blir sångsamling, fri lek, lunch och sovstund:

Såhär roligt har Grisen inte haft på väldigt länge.
Såhär lagom mätt har inte Grisen varit på väldigt länge.
Såhär många kompisar… Nu somnar Grisen.
Trynet i Honungshårets honungshår.

IMG_3577

Men till slut avslöjas Grisen, och kastas ut av fröken Långa Lena. Varför hon är just Lång (med stora bokstäver!) övergår dock mitt förstånd.

Historien ger alla möjligheter att prata om att vara ensam, om att vilja vara med, om att få vara med, om att uteslutas (för att man är annorlunda), och om när det är rädsla som ligger till grund för uteslutandet. Eller så kan den läsas på ett ytligare plan som en välskriven och rolig beskrivning av en förskoledag. Bilderna samspelar väl med texten och är sådär trevligt okommenterad mångfald i gruppen som kringgärdar de tre namngivna karaktärerna – yngre barn, äldre barn, barn i rätt okönade kläder (utom flickan i prinsessklänning som av bilden att döma är den som stökar nästan mest vid matbordet när barnen tillsammans ställer till det så mycket som möjligt för att fröknarna inte ska upptäcka grisen), ljushyade barn och mörkhyade barn. Fröknarna är dock kvinnor båda två.

Och just det – när det gäller att få vara med så inser Långa Lena sitt misstag, och allt får ett lyckligt slut!

2 Comments

Filed under Bilderböcker