Tag Archives: vänskap flicka-pojke

Måntornet

Per Gustavsson
Natur & Kultur, 2014

Efter att ha läst Maskrosdagen tidigare i våras – en bok som jag verkligen imponerades av – bestämde jag mig för att göra ett nytt Per Gustavsson-försök med Måntornet (annars är han, såvitt jag förstår, mest känd för sina böcker om Prinsessan respektive Prinsen). Och även om Måntornet i mina ögon inte når Maskrosdagsklass (det vore svårt!), så finns här en väldigt fin historia om att ha en dröm – som omgivningen ställer sig helt oförstående till – och att sedan till slut hitta någon att dela drömmen med.

IMG_0401

Huvudpersonen Sindre står först på fotbollsplanen, omgiven av spelare men helt utanför spelet. Det enda han har ögon för är månen. Tänk, om han kunde ta sig dit!

Vuxenvärlden är dock inte något stöd. Han frågar en cirkusartist i form av en ”levande kanonkula” om hjälp, men får svaret att det där med att ”fara fram över himlen som ett jetplan” verkligen inte är något för barn. Astronauten som får samma fråga är lika motvillig: ”- Sakta i backarna! Det här är inget för amatörer. Vi astronauter måste kunna en massa saker. Aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och andra saker som slutar på ik.” (här skrattar både jag och Tian). Byggmästaren förklarar frankt att det minsann inte gör att bygga ett torn till månen.

Men Sindre börjar faktiskt bygga, utan att riktigt tänka på det. Det är bara det att han är ute i skogen, och hittar pinnar. Massor av pinnar! Och bygger, lite i taget, men högt – riktigt högt! Genom molnen, tills månen är inom greppbart avstånd.

IMG_0403

Den månen inte är någon måne – men eventuellt något bättre än så. Det är en drake gjord av plast och pinnar och i samma stund som Sindre upptäcker det rasar hela tornet. Han svävar ner, hållande i draken, och möter så för första gången “flickan”:

“- Vad har du gjort med min drake? frågar flickan.
– Är den din? säger Sindre.
– Ja, det är min måndrake. Jag ville att den skulle vira sig runt ett berg på månen. Och när den fastnat där skulle jag klättra upp i repet, hela vägen till månen.”

Som vuxen funderar jag lite på det där med att möta ”flickan”, en namnlös själsfrände. Jag hade kanske velat att hon skulle få vara något mer. Men tänker jag å andra sidan på Tians (och säkert Trettons framtida) spontana möten med andra barn så är det så det fungerar. Det är först nyligen som Tian har börjat kunna berätta vad hans nyfunna kompisar heter. Aktiviteten är helt i centrum.

Textmässigt är boken en sådan här förnämlig bok som kan passa många åldrar. Textmängden är inte betungande och den konkreta historien är lätt att förstå även för yngre läsare, medan det finns flera plan i berättelsen att utforska för den lite äldre (eller vuxna). Bokens illustrationer är, liksom illustrationerna i Maskrosdagen, finstämda. Sindre i rödgul tröja i förgrunden, tittande på månen, medan fotbollsplanen och staden i bakgrunden går i dämpade färger; förundrade fåglar som ser Sindres torn resa sig högt ovan träden; Sindres flygfärd genom luften; den levande kanonkulans luftfärd i bakgrunden när Sindre och flickan lyfter i luftballong.

IMG_0402

Sindre är den centrala personen i boken, och möter alltså egentligen fyra andra – den levande kanonkulan, astronauten, byggmästaren, och flickan. Av dessa tolkar jag kanonkulan och byggmästaren som män, medan astronauten ser ut att vara kvinna, och ”flickan” – ja – hon är uppenbarligen flicka. På samma sätt som jag funderat över vagheten i ”flickan”-karaktären har jag funderat över sammansättningen av personerna. Ska man vara glad över att astronauten ser ut att vara kvinna, eller gräma sig över att hon utgör ett undantag? Jag har valt det förstnämnda, utifrån bokens andra kvaliteter.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Malte Modig

Karin Jacov, Kajsa Lind
Idus förlag, 2014

Tian har nog egentligen inte ägnat så många tankar åt vad det innebär att vara modig, men en av de alternativa ingångarna – vad det innebär att vara rädd – är däremot något som vi pratat mer om.

Rädsla är också det som är centralt i Malte Modig, för:

Här ligger Malte Modig. Fast det är bara som han heter. Malte i förnamn. Modig i efternamn. Han är det inte så mycket. Modig alltså.

IMG_7176

Han är rädd för spindlar, åska, motorcykelbuller; vatten på huvudet och att prata med människor han inte känner; för jultomten och för mörkret och för sin egen pappa när han råkar krocka med honom i mörkret. Hans bästis Märta däremot är inte rädd för någonting. Allt som Malte (bokstavligen) säger ”Nej tack” till omfamnar hon, oavsett om det är att hoppa från gungan i hög fart eller mopsa mot ”Arga tanten” som bor i Maltes trappuppgång.

Trots sina olikheter har Malte och Märta roligt ihop, men till slut får Märta nog med Maltes ”nej tack” och en av de värsta saker som Malte kan tänka sig (hans ”näst räddaste”) händer: en arg vän. Då brister det för honom:

– MALTE MES, SA JAG! skriker Malte.
– Modig är bara som jag heter och jag är rädd för Arga tanten! Och massa annat också! Skiträdd faktiskt!

Men efter sammanbrottet kommer sensmoralerna, och det är två sådana där saker som jag gärna vill att mina barn ska veta – att man kan vara både modig och rädd, på samma gång, och att man inte kan vara modig om man inte är rädd först (det senare är väl kanske en sanning med modifikation, men i alla fall en bra utgångspunkt).

IMG_7179_2

Som underlag för att diskutera rädsla och mod tycker jag alltså att detta är en bra bok. Speciellt eftersom den också tar superhjältetemat som nu har börjat sippra in hemma hos oss – och då känns det som en bra sak att inte bara ha hjältar att prata om utifrån att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll (Bamse, Pippi) utan också utifrån att man kan vara en superhjälte utifrån sina egna förutsättningar och att superhjältar säkert är rädda de med. Dessutom fungerar den helt okej både för Tretton och Tian, och så är det ett plus i min bok att det får vara en pojke som är rädd. Dessutom skildras föräldrarna, som figurerar i bakgrunden som jämbördiga: pappan uppmanar kärleksfullt Malte att öppna ögonen (”gubben!”) när de krockar i morgonmörkret och är den som lagar färdigt maten medan mamman går för att läsa Malte och Märta, mamman tröstar Malte efter hans sammanbrott och går sedan för att se om maten är klar.

IMG_7178_2

Däremot tycker jag att språknivån är varierande. Bitvis, som de inledande meningarna som börjar med ”Hör ligger Malte Modig…” är språket riktigt suggestivt. Det flyter bra att tala om rädslan i termer av ”räddet”, och ”det räddaste”/”näst räddaste”. På andra ställen har jag svårt att hänga med i Maltes sinnesstämningsskiftningar och jag har även undvikit att läsa ut ”mes” även innebär att jag förlorar allitterationen på M – för jag talar hellre i termer av känslan (rädsla) än lär ut nedsättande benämningar på någon som är rädd. Illustrationerna, slutligen, följer historien fint och låter Maltes känslor skina igenom tydligt.

IMG_7178_2

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Pelle Svanslös – Våga vara snäll och Nokos överraskningskalas

Pelle Svanslös – Våga vara snäll
Åsa Rönn, Michael Rönn, Ingrid Flygare (efter Gösta Knutsson)
Bonnier Carlsen, 2014

Nokos överraskningskalas
Fiona Moodie
En bok för alla, 2014 (2007)

Både Tian och Tretton är januaribarn, så den senaste månaden har inneburit kalas efter kalas. Kalas är också temat i både Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas. Mer specifikt behandlar de dock att inte bli bjuden på kalas.

IMG_7047

Detta är ett tema som man kan tänka sig olika vinklar på, och där har båda böckerna valt samma: det är inte någon ledsen icke-inbjuden som står i centrum, utan läsarens perspektiv är den uteslutandes, som får lära sig att vända andra kinden till. De icke-inbjudna, Måns i Pelle Svanslös och Hyena i Nokos överraskningskalas, är nämligen inte alls särskilt sympatiska – men sensmoralen i båda historierna är att den uteslutande akten, att inte bjuda dem på kalaset, bara trappar upp konflikten. Det får Måns att bestämma sig för (och genomföra) en stöld av presenten som Pelle skulle ge till Maja i Pelle Svanslös, och Hyena att äta upp de fikon som huvudpersonen (jordsvinet) Takadu under stor möda plockat för att bjuda på under vännen Nokos överraskningskalas.

IMG_7049

I frågan om det är en bra sensmoral vacklar jag lite. Visst är det fint att se Måns respektive Hyenas glädje när de istället inkluderas (Måns genom att bjudas på Pelles kalas och Hyena genom att få vara med på Nokos), men jag kan tycka att beskrivningarna av de elakheter som de gjort sig skyldiga till har så pass lite inlämning och känslomässig kontext att jag skulle vilja att mina barn inte ska känna några förpliktelser att försöka omvända någon som beter sig så:

Hyena smög fram och glufsade i sig fikonen som var kvar i korgen. Ett lämnade han kvar bara för att reta Takadu.

När Takadu vaknade stod solen lågt och korgen var tom. Ett endaste fikon fanns kvar liksom en skarp lukt av Hyena.

Allt arbete till ingen nytta! Takadu var förkrossad och ledsen. Inga fikon! Nokos födelsedag skulle bli förstörd.

Lurendrejaren Hyena rullade runt bakom en sten och vred sig av skratt.

Eller:

– Jag tror att Maja kommer bli väldigt besviken på Pelle om han inte har någon present till kalaset, viskade Måns till Bill och Bull. Hon kommer att bli så besviken att hon inte vill vara med Pelle längre.
– Men Pelle kursivhar ju en present till Maja, sa Bill.
– En strömmingstårta, sa Bull.
– Inte om jag får bestämma, sa Måns och log elakt.

IMG_7048

Och i det senare fallet får tilläggas att det som gör att Maja väljer att utesluta Måns från sitt kalas är att han oprovocerat kastar snöboll på Pelle när han åker pulka, med resultatet att Maja och Pelle kraschar in i ett träd. Och jo, jag vet att det finns ett ständigt underliggande stråk av avundsjuka och missunnsamhet från Måns sida visavi Pelle, men jag vet också att jag hade svårt att hantera det själv som barn när jag läste böckerna – och den här bilderboksvarianten har ju en ytterligare något yngre målgrupp – kanske från dryga tre eller så om man ser till textmängden, medan jag som framgår inte är säker på hur väl innehållet går fram. Jag tror att Tian håller med mig i detta, eftersom Pelle Svanslös åtminstone än så länge inte blivit särskilt mycket läst.

Nokos överraskningkalas har vi däremot läst på både längden och bredden, för att läsa om ”Kadu” är en av Trettons absoluta favoriter för tillfället (tillsammans med Det är en gris på dagis). Det här, när vissa böcker blir riktiga favoriter, är så spännande tycker jag. Ibland går det att förstå vad det är som fängslar, men i det här fallet har jag faktiskt inte mycket till aning. Det började med att han föll för karaktären Bushbaby (ett spökdjur), och sedan hamnade boken på repeat. För att riktigt stå ut med det har jag läst bort mycket av Hyenas elakheter, vilket lämnar en rätt söt historia om Takadus mödor att ge Noko en bra födelsedag. Detta, glädjen i att ge till sina vänner, är något som också finns i Pelle Svanslös-boken, och som jag tycker är väldigt sympatiskt. Dessutom är det långtifrån bara saker som ges bort: här förekommer såväl egna sånger som eget DJ:ande.

IMG_7052

IMG_7051

Något annat jag uppskattar med Nokos överraskningskalas är den annorlunda miljön och de annorlunda djuren som figurerar: utöver Takadu (jordsvin) och Noko (piggsvin) och Hyena så är vännerna vårtsvin, öronhundar, myrkottar, markattor, pärlhönor, spökdjur, sköldpaddor… Vi har googlat fram mer information om många av dem, för att se hur de ser ut i verkligheten och hur de lever. Allra mest har vi dock lärt oss om två små gynnare som bara återfinns i bild: två små dyngbaggar som är med på de flesta uppslagen. Dessutom måste sägas att illustrationerna är väldigt välgjorda och att Tretton verkar gilla de sångtexter som jag sjunger med nästan samma melodi varje gång…

De centrala gestalterna i Nokos överraskningskalas är ”han”: Takadu, Noko, och Hyena medan vårtsvinet omnämns som ”fru Vårtsvin” och Bushbaby är en hon. Kön spelar dock en väldigt underordnad roll här, och det finns inga könsmarkörer utöver de eventuella omnämnandena. I Pelle Svanslös-fallet upplever jag att könsaspekten fått en viss uppfräschning, jämfört med hur jag minns den från originalhistorierna. Pelle, Måns och Bill och Bull är ju fortfarande hanar, men jag upplever att Maja får ta mer plats och skrivs fram mer som en ”rolig och snäll kompis”, och även om Pelle får rådet att köpa en stor rosett till henne i födelsedagspresent av Gullan, så verkar det bero mest på att Gullan ”ville bli designer” (och det är inte heller vad Pelle köper till henne, för han har lyssnat in vad hon verkligen önskar sig). Dessutom har det tillkommit en del karaktärer, som Katti och Kaa som är DJ:s och nyligen kommit till Sverige.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Ingrid och Ivar firar jul

Katerina Janouch, Mervi Lindman
Bonnier Carlsen, 2014

Nu är det väl dags för lite jultema?

När första advent passerat är det i de flestas ögon legitimt att börja julpynta – men hos oss såg det ut såhär redan för flera veckor sedan:

IMG_5954

Jo, jag är medveten om att ingen riktig julzilla skulle nöja sig med detta (jag måste dock påpeka att utöver tomten är det faktiskt vintermotiv på filten som fungerar som duk!), men Tian och Tretton var riktigt glada över den julstämning de hade skapat. Anledningen till denna pyntarlust var att vi läst Ingrid och Ivar firar jul, som är en söt liten instruktionsbok i lyckligt julfirande.

Det finns en rad tidigare böcker om Ingrid: Ingrid har plåster, Ingrid vill bada, Ingrid och bassiluskan, Ingrid och pappa, Ingrid ska sova, Ingrid vill äta, Ingrid träffar djuren och Ingrid ska bada, och också ett par tidigare böcker med Ivar: Ingrid och Ivar och Ingrid och Ivar gör kalas. Ingrid och Ivar firar jul är den första – och hittills enda – som vi läst, men utifrån titlarna känner jag mig ganska lugn i att göra gissningen att även övriga böcker handlar om att beskriva vardagsnära händelser på en nivå som passar ett barn i åldrarna kring två.

Nu var det inte bara Tretton som gillade boken, utan Tian har också haft oväntat mycket utbyte av den. De fördelar mellan sig vem som ska vara Ingrid och vem som ska vara Ivar, och så får jag läsa berättelsen med dem som huvudpersoner. Tian har också uppskattat detaljer som att man kan läsa text i bilderna: till exempel gosedjurens önskelistor och den bok som Ivar läser vid ett tillfälle, och att det faktiskt finns en liten tomteluva utanför fönsterrutan när Ingrid och Ivar pratar om huruvida tomten kommer att komma.

Ingrid och Ivar är tämligen ensamma i boken. Där finns också några gosedjur som i viss mån ”lever”, men vuxna förekommer bara på ett av de sista uppslagen. Av boken får jag intrycket att Ingrid och Ivar är syskon: jag tycker att de verkar ligga vakna tillsammans om kvällarna, längtande efter julen, och de pyntar ”huset”, drar hem en julgran, bakar pepparkakor och gör julgröt, och firar ihop på själva julafton – men texterna om de andra böckerna säger att de är ”bästisar” så det är möjligt att det framställs på annat sätt där.

Språket hålls väldigt enkelt, och intressant nog omtalas varken Ingrid eller Ivar någon gång som ”hon” eller ”han”. Istället är det formuleringar som dessa:

Ingrid ligger vaken. Längtar efter julen.

Hela huset pyntas. Stjärnor hängs i fönstren.

Julafton har kommit. Alla sjunger sånger. Öppnar sen paketen.

Samtidigt tecknas Ingrid med rosetter i håret, tröja, kjol och strumpbyxor, medan Ivar har tröja (med ett stort hjärta på) och byxor.

IMG_6067

I handlingen skildras de dock tämligen symmetriskt: Ingrid limmar – Ivar klipper, Ingrid drar pulkan – Ivar bär granris, Ingrid lagar gröt – Ivar bakar pepparkakor, Ingrid skottar snö – Ivar sätter stjärnan i toppen av granen. Och medan innehållet med nödvändighet, med tanke på målgruppen, blir att rätt okomplicerat rada upp vad ett julfirande ska innehålla, så skönjas åtminstone någon lite mer komplex idé:

Ingrid gör en julklapp.
– Får jag se? vill Ivar.
– Nej, det får du inte!
Julen är så hemlig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Tilly som trodde att…

Eva Staaf, Emma Adbåge
Rabén & Sjögren, 2014

Hur är det att bo någon annanstans och att vara någon annan? Jag och Tian har otaliga gånger pratat om varför människor gör på olika sätt, ser olika ut och är bra på olika saker. Det är allt ifrån nyfikna undringar kring “varför gjorde hon sådär?” eller “det var väl dumt att göra så?” till besvikna uttalanden om att “jag kan inte, men det kan han” eller “varför har hon en sådan?”.

Sällan har vi dock mött temat så tydligt uttalat i någon bok som i Tilly trodde att… Ett inledande konstaterande där är nämligen att “De vet inte exakt hur det är att bo någon annanstans. Man skulle kunna tro att det är ungefär lika” – men sedan visar det sig att det inte är så.

IMG_6025_2

Tilly besöker andra vänner. Hos den ena är det si, hos den andra är det så. Och Tilly tänker, och bollar sina tankar med vännen Tage.

Hos de flesta vännerna är det faktiskt lite deppigt av ett eller annat skäl: en deprimerad mamma hemma hos Tage, en vän som inte kan vara med på simningen för att föräldrarna inte packat simkläder, frånvaron av båda föräldrarna hos en annan, eller frånvaron av grundläggande hygien hos en tredje:

Nu har Peppes pappa glömt toalettpapper.
Tilly som trodde att folk hade toalettpapper.
Men det finns inget.

Till slut får Tilly – som bajsat – torka sig på en strumpa, som “ändå ska tvättas”.

De dömer eller värderar dock aldrig, Tilly och Tage, utan möter bara olikheterna med en nedtonad förståelse – “Har man inget toalettpapper får man använda fantasin, säger Tilly” – för att fortsätta på det nämnda exemplet.

IMG_6026

Men en sak är svårare än övriga att förstå för Tilly, och det är mötena med “killen”. Han som sitter och och hungrar och fryser och som Tillys mamma bara skynder förbi. Honom förstår Tilly alldeles utmärkt, medan mammas beteende är obegripligt för henne. Ska man inte hjälpa andra? I Tages ord: “det vet ju minsta unge att man ska”. Och “ungarna” gemensamt, på dagisutflykt, hjälper honom faktiskt till slut.

Ändå var nog det som fascinerade Tian mest de föräldrar som glömt att packa badkläder, medan det potentiellt exotiska i att – som en annan av vännerna – varken ha ett eget rum eller en egen tandbostmugg, gick honom helt förbi (ska barn absolut ha en egen tandborstmugg, har jag missat något?).

I boken så är det Tilly som är den uttalade huvudpersonen, medan Tage är den som levererar förståndiga svar, som i fallet med “killen”. I skildringen av dem tar kön ytterst begränsad plats. Av vännernas föräldrar är dock majoriteten ensamt figurerande mammor, med undantaget i form av Peppes försumliga (åtminstone på hygienplanet) pappa. Däremot efterfrågas bade mamma och pappa när de inte är med i bild: “Kan inte din mamma eller pappa packa dina badgrejer åt dig?” fråga Tilly kompisen som inte har badgrejer med, och i fallet med de båda frånvarande föräldrarna får vi veta att vännen “inte har” någon mamma medan pappa är “någonstans i en stad som börjar på B”.

Rent könsfördelningsmässigt hade jag kanske önskat ytteligare någon pappa, men å andra sidan lyser “två-förälders-kärnfamiljerna” med sin frånvaro här och jag tanker att det kan finnas en poäng även i det. Ser man istället på Tillys vänner så är de såväl pojkar som flickor.

Lite spännande i ljuset av det ovan nämnda är dock att Tilly fortfarande “trodde att” alla hade mammor och pappor. Hennes eget familjebegrepp inkluderar också att familjer har “en början och ett slut” – men i båda fallen stöter hon på motsägelser mot sin tro.

Det här är en bok som innehåller mycket, och åldersmässigt är det nog bra att ha nått kanske fyra för att kunna uppskatta den.

Liksom Det var en gang en räv som sprang i mörkret och Jag blir en bubbla som blir en monster som blir ett barn är Tilly som trodde att… nominerad till årets Augustpris. Årets barn- och ungdomskategori dominerades totalt av bilderböckerna, och jag har faktiskt läst alla i år. Två av dem inspirerade mig inte alls, och kommer mest troligt inte att dyka upp här – nämligen Vi springer och Nu leker vi den fula ankungen (däremot finns en lång reflekterande recension av Nu leker vi… här, för den som är nyfiken), men förhoppningsvis dyker en post om den sista av (bilder)bäckerna upp här på måndag innan pristagaren offentliggörs.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Öjvind och världens ände

Sara Lundberg
Alfabeta, 2013

Jag blir så glad varje gång en bilderbok verkligen imponerar på mig, och det gör Öjvind och världens ände. 

På två uppslag och tretton korta men effektiva meningar är världen där Öjvind och hans bästa vän Vita lever presenterad. De två första är:

Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit den vill.

IMG_4859

På det tredje uppslaget når han denna världs ände och trillar ur den. Utanför Öjvinds värld finns dock inte intigheten, utan en figur i helskägg (i bemärkelsen skägget-är-som-en-klänning-som-döljer-kroppen-ner-till-knäna-skägg) vid namn Kent, och Alvaro. I boken nämns aldrig ordet skapare, men det står klart att det är vad Alvaro är: skapare av Öjvinds värld. Och fastän Öjvind inte tidigare verkar ha sett Alvaro, så framstår det tydligt att han vet vem “Alvaro” är. När Kent och Öjvind hamnar i Alvaros fönster får de dessutom syn på något mer: en värld, som deras, men mycket större. Alvaros verklighet. De reagerar helt olika på denna upptäckt: Kent sätter sig och tittar, blickstilla, Öjvind känner genast att han måste hem till Vita och berätta om denna nya upptäckt, att det inte finns något slut. Båda kommer dit de vill.

Förutom det faktum att världarna är så skickligt skapade i text och bild att historien bara flyter, så finns det så mycket att prata om i denna historia. Det uppenbara är förstås bortom-vår-värld-konceptet som jag i den här historien uppfattar som väldigt skalbart: den stödjer alltifrån en bokstavlig läsning där man uppfattar Öjvind och Vita som Alvaros leksaker, till i princip hur djupsinniga filosofiska diskussioner som helst om världens beskaffenhet och utsträckning. Men utöver det kan jag inte låta bli att fastna för personporträtten av Öjvind, Vita och Kent.

Det är förvisso Öjvind som är huvudpersonen i berättelsen, men samtidigt upplever jag honom som den med minst djup. Inledningsvis konstateras att:

Ibland önskar han att vinden inte fanns. Då när den bara rycker tag i honom, och han inte får leka färdigt med Vita.

Vinden kan förvisso läsas som vinden, Öjvind är ju trots allt en sån som flyger, men kanske kan den lika gärna vara ödet eller omständigheterna. Öjvind som figur framstår för mig som någon som visserligen genom omständigheter hamnar utanför världen, men som inte har en inre drivkraft att göra något annorlunda än vad det redan är. Kent, å andra sidan, framstår samtidigt som ett rätt obekymrat original och en sådan som vill vidga sin värld, som vill se bortom det han redan vet. Vita, slutligen, är nog den som lämnar mig med det största frågetecknet. Vi får egentligen inte veta mycket om henne, men vad vi får veta är att hon brukar få vila i Alvaros bröstficka: och på sista uppslaget sitter hon på Alvaros axel och ser ut genom fönstret, ut på natten i Alvaros värld. Öjvind ville ju tillbaka till sin värld för att berätta om denna för henne, men uppenbarligen vet hon redan. Hur kommer det sig att hon inte berättat det för Öjvind?

IMG_4861

Detta är en bok som Tian genast begärde att vi skulle läsa om, och än så länge läser vi den tämligen bokstavligt. Men när han börjar närma sig frågor om evigheten och skapares/guds beskaffenhet (han känner till ”gud” som en sagofigur, men har ännu aldrig gett uttryck för några undringar om vad folk som tror på gud egentligen tror att gud är), så kommer jag att referera till denna bok.

Det finns ytterligare två böcker om Vita och Öjvind: Vita streck och Vita streck och Öjvind. Jag har inte läst dem, men jag tänker mig definitivt att vi ska göra det och hoppas att jag inte ska bli besviken utifrån de höga förhoppningar som denna bok väckt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

En Max och Maja-tjuvkik

Igår var jag och Tian på presentjakt, och när vi kom till bokhandeln var det skyltat med Max och Maja i barnhörnan – nämligen Max och Maja: titta och hitta – bok för små sakletare och Max och Maja: Godnattgrodan. Eftersom jag om många andra Max och Maja-böcker tidigare passade jag på att tjuvkika lite.

Resultatet: i Godnattgrodan åker Maja till Max för att sova över. Deras (icke könskodade) lek skildras. När de gått och lagt sig upptäcker Maja att hon glömt att ta med sig sitt favoritgosedjur, Grodis. Max försöker trösta henne genom att låna ut ett annat gosedjur efter Majas önskemål (grönt, groda etc) men ingenting fungerar förrän han tar det svåra beslutet att låna ut sitt eget favoritgosedjur. En fin uppvisning i empati och att förstå andras behov, och trevligt att det är den manliga karaktären som får göra det!

Titta och hitta blir däremot en märklig läsning om man läst de andra Max och Maja-böckerna, eftersom bilderna är tagna från de andra böckerna men med en ny historia. Den bild som i Det läskiga monstret illustrerar att Maja är rädd för monstret som är på väg in genom dörren illustrerar i Titta och hitta istället att Max klär ut sig till monster för att kittla Maja som tycker det är jättekul. Inte riktigt samma känsla att ge uttryck för, med andra ord! Visserligen är Majas uttryck på bilden så pass neutralt att man kanske inte reagerar på det om man läser Titta och hitta först, men läser man båda blir det kluvet.

Sedan är historien i Titta och hitta mest en uppräkning av vilka saker som Max och Maja brukar göra, vilket väl lätt blir fallet av bildlånarstrategin. Möjligen kan man försvara det med att det är just en titta-och-hitta-bok: på varje uppslag finns en rad saker presenterade i nederkant som man ombeds hitta i bilderna. Som jag skrev i min tidigare text om Max och Maja är bilderna väl genomarbetade och förtjänar att tittas på, men jag känner nog ändå att Titta och hitta mest är ett försök att kapitalisera på två nu etablerade figurer, och att man istället kan utforma sitt eget titta-och-hitta i de “ordinarie” böckerna.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Krakel Spektakel

För att fortsätta på Hellsingtemat så är Krakel Spektakel nog den figur som jag förknippar starkast med Hellsing, och mycket rikigt dyker Krakel upp lite här och var i hans böcker. Egentligen har jag själv mest en relation till Krakel i sång- och ramsform, men uppenbarligen finns han i historier med löpande text också, och de vi har läst är

Krakel Spektakel blir upptäcksresande, Lennart Hellsing & Stig Lindberg, Nisses böcker 2008 (1955)
Krakel Spektakel köper en klubba, Lennart Hellsing & Stig Lindberg, Rabén & Sjögren, 1957
Krakel Spektakel gör det själv, Lennart Hellsing & Poul Ströyer, Nisses böcker 2007 (1960)

IMG_4215

Krakel Spektakel blir upptäcksresande är en kapitelbok i dess allra kortaste form – 22 sidor med (rätt stor) text och åtta kapitel, varav det kortaste består av exakt en mening (“De sitter i gropen och funderar”). Därtill kommer åtta illustrationer. 

I boken figurerar, utöver Krakel Spektakel, några djur, fröken Hit-och-Dit och Oskar. I Näppelunda, där Krakel, Oskar och Hit-och-Dit bor, finns inget Skansen vilket gör att barnen som växer upp där inte vet hur djur ser ut. Därför beslutar Krakel att de ska på expedition för att fånga djur till en djurpark, och som redan framgått lyckas de – i alla fall efter att själva först fallit i den fångstgrop som de grävt för djuren (det var där de satt och funderade i det korta kapitlet).

Som vuxen kan jag uppskatta uppfinningsrikedomen i platsnamnen: Allemansland, Näppelunda, Sålundasjön, Ingalunda, Sammalunda… Men även om man inte förstår det roliga i de namnen, så finns det saker att uppskatta i språket. När Tian var omkring 3,5 år gick han och slängde sig med uttrycket att “du xx låter som en bilmotor!”, klart inspirerat av det i boken förekommande uttrycket “där alla sover och snarkar som en bilmotor”, och på flera ställen (där jag annars hade lagt till förklaringar på egen hand) kommer förklaringar på potentiellt nya ord efter förvånade frågor i texten:

– I gryningen ska vi stiga upp och tränga vidare, säger Krakel.
– Ska vi stiga upp i grynvällingen? frågar fröken Hit-och-Dit.
– I gryningen, säger Oskar. Det betyder tidigt på morgonen, när solen håller på att gå upp. 

Krakel Spektakel köper en klubba är kortare och rikare illustrerad, och i den är det Krakel och hans bästa vän Britta som fyller år och ska gå och köpa “gott” för de femöringar de fått i present. Deras sammanlagda tillgångar, tio öre, räcker precis till en polkagrisklubba, men genom Krakels listighet – han säger först att de också skulle behöva fatet som klubban ligger på, sedan duken under fatet, bordet duken ligger på, kiosken som bordet står i – så slutar det med att karamellhandlaren går i pension och lämnar Krakel och Britta att äta upp allt godiset. Boken är upplagd som en riktig bladvändare, enligt formeln “men… vi vill…” – vända blad för att få veta vad de vill nu – “ha fatet/duken/bordet/kiosken också”.

Krakel Spektakel gör det själv, till sist, handlar om den dag när den där gardinen som Krakel Spektakel och Kusin Vitamin hänger och slänger i går av (fast här är den grön, och inte blå som i sången). De beslutar sig då för att göra ett tält och en klänning till Kusin Vitamin av gardinbiten, och försöker få hjälp av skräddarfågeln med sömnaden till klänningen. Skräddarfågeln kommer dock med tusen och en undanflykt(er), och det slutar med att Krakel och Kusin Vitamin får göra det själva – ”Gör som du vill, sa Krakel. Huvudsaken är att man gör det själv. Till och med Kungen gör det själv. Som i visan”.

Efter ovanstående uttalande återger Krakel visan (om Agare bagare kopparslagare) och har en lång (uppskattningsvis utgörande halva boken) och väldigt nonsenartad diskussion med Kusin Vitamin om vad som händer i den och varför, innan de till slut tar itu med tältbygget. När de väl sitter i sitt tält landar Opsis Kalopsis på det så att tälttaket spricker, och i samma veva kommer skräddarfågeln tillbaka dit och har plötsligt gott om tid att hjälpa dem att sy ihop tältet – ”Man har tid med allt som man har lust med, sa skräddarfågeln”.

Jag och Tian verkar vara eniga om att boken blir rörig med dessa två rätt olikartade beståndsdelar. För min del hade det hellre fått vara två separata historier: en om klänningen och tältet, och en med diskussionen om Agare bagare kopparslagare. Då hade den förstnämnda varit en rätt söt historia om att göra det (sy, i den mån de syr – i själva verket limmar de fast klänningen på Kusin Vitamin) själv och om motivation – det skräddarfågeln avslutar med stämmer ju rätt bra, medan Agare bagare kopparslagare-historien inte hade störts av att man undrade varför de började prata så mycket nonsens mitt i en historia som faktiskt började mer konkret.

IMG_4216

Ett genomgående tema i alla tre böcker är Krakels finurlighet och drivande roll. De övriga – Oskar, fröken Hit-och-Dit, Britta, Kusin Vitamin – verkar mest hänga på i det han bestämmer. I övrigt verkar dock målgrupperna skilja sig åt: Krakel Spektakel äter en klubba går hem hjälpligt även hos Tretton (förmodligen mest för att hans motivation till att lyssna är lite extra hög i böcker som handlar om kakor, tårtor eller godis), medan Krakel Spektakel blir upptäcksresande och Krakel Spektakel gör det själv nog gör sig bäst någon gång efter fyra – trots att historierna är rätt konkreta och illustrationerna likaså, så kräver språklekarna och babblandet sin språkförståelse.

2 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Racer-Rakel och fångarna i svinstian

Martin Widmark och Britt Sternehäll
Bonnier Carlsen, 2007

Det här är den första boken om Rakel som vi läst, men den tredje som getts ut om henne. Det gör att jag undrar några saker som jag kanske skulle veta om vi varit med från början: till exempel varför Ryslige Roland är ryslig, hur relationen mellan honom och hans “busar” ser ut, varför han mestadels pratar på vers och varför han och busarna har tejpat (?) på sig lösskägg.

IMG_3757

Historien går ut på att Rakel och Roland ska vara med i ett lådbilslopp – två varv runt parken – som i Rakels fantasi och illustrationerna omvandlas till ett riktigt racerlopp. De är uppenbarligen de enda deltagarna, och trots att Rakel hamnade efter i starten så leder hon när de närmar sig punkten för varvning, bara för att upptäcka att Roland helt plötsligt ligger före henne igen. Han måste ha fuskat, och tagit genvägen genom skogen, förbi tant Lyckholms verkstad. Rakel fortsätter trots allt, men när hon går i mål som segrare förstår hon och hennes vänner att Roland måste ha tagit genvägen igen och hamnat i klorna på tant Lyckholm.

Verkstadsägaren och tillika brottnings-ex-världsmästaren Lyckholm är den sortens tant som bryter sönder lådbilar med händerna, slukar pilsnerkorv direkt ur burken, snusar med en dreglande frenesi och – förstår Rakel och hennes vänner när de smugit dit genom skogen – låser in förbipassarande barn i sin svinstia och väser “Tyst snorungar!” när de ber att få komma ut. 

Med vad som måste vara den mest klassiska av räddningsmanövrar – avledning – fritar Rakel och hennes vänner Roland och hans busar, och efter en något mindre klassisk/tidigare sedd gristackling som hindrar tant Lyckholm från att istället stänga in Rakel så blir det till slut prisutdelning med Rakel överst på prispallen.

Jag har varit, och är, lite kluven till den här boken. Å ena sidan har Rakel skinn på näsan och är en ledargestalt (hennes vidhängande vänner, Mats och Sara puttar snällt på henne som lådbilens självklara chaufför, och följer hennes direktiv när hon drar upp planen för att rädda Roland och busarna), hennes vän Sara är mörkhyad-utan-kommentarer, och tant Lyckholm är kanske en ovanlig tant (jag filar på ett inlägg om karaktären “den farliga vuxna”, men har inte riktigt kommit fram till någon slutsats än) – men å andra sidan gillar jag inte riktigt språket och det lite mer groteska anslaget i illustrationer och beskrivningen av Lyckholm.
 
IMG_3759

Det sistnämnda är ju mer av en smakfråga, men jag vill gärna resonera med er om språket! Här har vi till exempel en utläggning från Roland:

Här ser ni killen som kör med stil,
i bilen som vrålar fram – mil efter mil.
Men Rakel din klant,
du kör som en fjant.
I din skruttiga, fjuttiga,
pruttiga bil.

Att kalla någon för klant eller fjant (eller snorunge) ligger helt enkelt väldigt långt bort från mig, och jag har aldrig hört det från Tian. Vi får säkert vara mycket tacksamma för förskolan när det gäller det, att det inte kommit därifrån, men det är typiskt sådana uttryck jag gärna byter ut mot jag-budskap i historier där det är möjligt (och till exempel låter någon som är arg skrika ”jag är arg på dig!” istället för ”dumskalle!”, för att ta ett exempel ur närtid). Hur väljer ni att hantera liknande uttryck, innan de kommer från barnen själva?

I den här boken upplever jag också att de uttrycken inte riktigt går att välja bort eftersom den sociala attityden mellan karaktärerna är av det lite tuffare slaget – inget extremt, men ändå på den nivå som antyds av utläggningen ovan, tråkningar och resonemang av typen ”skrattar bäst som skrattar sist”. Som en recensent uttrycker det på omslaget – ”hon är ingen liten mes, Rakel”. Det ordvalet uttrycker något om synen på svaghet. Jag hade inte velat läsa boken med Tian tidigare än nu. Däremot tycker jag att bokens fördelar gör den till en helt okej läsning för barn som redan kommit till den sociala nivån själva och kan diskutera och relatera till det.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker