Tag Archives: Ulf Stark

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Jul i Stora skogen

Ulf Stark, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 2012

Min upplevelse är att begreppet ”adventsbok” är ganska nytt, och en snabb googling verkar ge mig både rätt och fel – visserligen ger det en hel del träffar, men ingen verkar ha skrivit om det – inte ens Wikipedia. Och många sökträffar verkar vara norska, vilket får mig att undra om vi importerat begreppet därifrån?

IMG_6254_2

Hur som haver, så är Jul i Stora skogen just en sådan bok – 25 kapitel, menade för att läsa ett om dagen som en adventskalender, med ett bonuskapitel för juldagen. Med tanke på detta är det kanske inte helt naturligt att skriva om en sådan bok såhär straxt innan Lucia – men jag försvarar mig med att varken jag eller barnen lyckats med sådan måttfullhet när det gäller läsning, utan oftast läst igenom hela eller i alla fall stora delar av boken på en gång.

För att vara specifik så är boken inget för en genomsnittlig nästan-tvååring som Tretton – det är för mycket text även om kapitlen håller sig runt fyra sidor med rätt rikliga illustrationer. Men för Tian var denna bok en favorit vintern när han var tre, så någon gång från den åldern kan den fungera även om det finns mycket att växa i.

Historien har en del komplexitet i sin uppbyggnad: den börjar med att presentera gårdstomten Vrese som tar hand om en gård som människorna sedan länge lämnat (kapitel 1-3) och övergår sedan till att presentera en kaninfamilj, och då särskilt kaninungen Nina, som bor i Stora skogen (kap 4-12) – och dessa berättelser fortsätter sedan att växla tills att Nina tillsammans med brodern Kain sökt upp Vrese i kapitel 22 – och själva upplösningen kommer förstås inte förrän på självaste julafton.

I stora drag handlar berättelsen om Vrese om hans ensamhet och hans förtvivlade försök att inte känna av den: han träffar på en liten humla som han måste ta hand om – under stora vedermödor, uttrycker han verbalt. I handling däremot skriker han efter sällskap:

– Får jag sova nu? brummar humlan.
– Nej. Nu ska jag läsa, fnyser Vrese. Och du ska vara tyst och höra på så att du lär dig nåt.
Han plockar fram sin bästa bok. Den enda han har. Till ensamhetens lov heter den. Så börjar han läsa:
– Vad är väl härligare än att ensam njuta tystnaden….
Han har inte hunnit längre förrän det hörs ett svagt surr. Det är humlan som har somnat och snarkar och drömmer om sommaren.
– Det var också som själva julbocken, muttrar Vrese. Ska man aldrig få lugn och ro i sitt eget hem!

IMG_6255_2

När jag skrev om Farmor hyr en katt filosoferade jag kring hur sällsynt det är med böcker som behandlar ”en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt”, och nämnde att den enda jag kunde komma på att jämföra farmodern med var en viss tomte – och det är Vrese det. Men medan farmodern i Farmor hyr en katt är väldigt rättfram i sina behov, så sänder Vrese som sagt väldigt blandade signaler som jag inte tror att Tian uppfattar än. Denna del av berättelsen har förvisso sin charm för honom, men den handlar inte om att uppfatta Vreses egentliga ensamhet.

Som en konstrast till detta är det ständigt buller och bång och sällskap i Stora skogen. Bara hos kaninerna bor det, förutom föräldrar och ett helt gäng kaninbarn en moster, en farbror och en farfar. Mamman och mostern lagar mat och städar, farbrodern pysslar med sitt, farfadern gillar mest att filosofera och pappan lägger allra mest energi på att vårda sin svarta hatt – sitt allra käraste föremål. Jag tror inte att jag behöver tillägga hur detta otroligt traditionellt könade upplägg kryper i mig, och till på köpet går det inte att läsa bort utan att förhålla sig friare till fortsättningen av berättelsen än vad i alla fall jag mäktar med i en såhär pass textbaserad bok eftersom dessa förhållanden återkommer och utgör underlag för den fortsatta händelseutvecklingen. Det finns visserligen indikationer på mammans vantrivsel, som jag läser det, men jag tror att det är förbehållet den vuxna läsaren att uppfatta det.

IMG_6256

Till skillnad från denna mossiga vuxenvärld är dock skildringen av ungarna Nina och Kain mer lättsmälta: här är inte könandet framträdande på samma sätt.

På kaninernas sida av berättelsen är temat väntan på julen – den första för dem, för ingen i Stora skogen har firat jul tidigare och de pusslar mödosamt ihop vad julbegreppet egentligen innebär (en intressant sidonotering i detta är att i början är djurens oförmåga att läsa väldigt centralt för handlingen – men sedan skriver minsann farfadern en sång utan prut, ett logiskt hål som jag inte kan låta bli att störa mig på).

Så vad är då jul? Det är tomte, presenter (att ge till tomten!), sång, mat, och klappar (att klappa på varandra, i djurens tolkning). Att någon sorts lucia/ängel dyker upp hos Vrese i kapitel 13 och meddelar att han ska få barn (det är alltså kaninungarnas ankomst till honom som förutspås) skriker ju förstås om Maria bebådelse för oss som har den förkunskapen, men torde gå de flesta barn förbi. Till slut blir det också en julotta:

– Julotta! Vad är det? undrar Nina.
– Det är en högtidlighet, säger Vrese. Man sitter stilla i ett särskilt hus. Man dansar inte. Man äter inte. Man äter inte. Man klappas inte. Man bara sitter där och är glad för att det finns barn. Det går bra att hålla tyst. Men man får också sjunga. Skynda er och ta med er nåt att sitta på!

Det här med att vara glad över barn är fint uttryckt, tycker jag, och när jag ska summera boken så står det verkligen och väger. Men på något sätt har den i alla fall kommit att utgöra en del av vår boksamling.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker