Tag Archives: tröst

Maskrosdagen

Per Gustavsson
Alfabeta, 2012

Det är inte alltid jag har haft möjlighet att ögna igenom de böcker som vi läser, men i just det här fallet var det bra att jag hade gjort det: då kunde jag, när det kom till ond och bråd (nåja) död i Maskrosdagen, övertyga Tian om att vi borde läsa vidare för att det säkert skulle hända något bra sedan.

IMG_8032

Det är inte så att jag i allmänhet sätter någon ära i den typen av milda övertalningar. Vill man inte vara med och läsa, så slipper man, även om det i allmänhet innebär att man får gå ifrån eftersom det finns fler åhörare som förmodligen vill höra klart. Men här trodde jag verkligen att Tian skulle se finessen i fortsättningen, och det var också med sanningen överensstämmande för vi fick läsa boken inte mindre fyra gånger i rad på en gång, och det är ett ovanligt gott betyg. Dessutom är det en bok där historien spänner över så många plan att den tilltalade såväl Tretton (som tyckte om de pratande maskrosorna) som Tian (som också tyckte om de pratande maskrosorna men som också greppade ”livets kretslopp-resonemanget” i bakgrunden) som mig som vuxen läsare.

Boken börjar med ett ”NEJ!” – huvudpersonen ser sin pappa rensa maskrosor i trädgården (”Han gör allt för att bli av med dem.”) och kommer till undsättning för de sista tre (”Jag älskar maskrosor!”).

IMG_8033

Nu är det, som redan framgått, inte vilka maskrosor som helst. De pratar (med pipiga röster), älskar att åka trampbil fort, gungar med förtjusning, och räddar huvudpersonen när han faller ner från ett träd. Men sedan blir de för gamla:

Nu var maskrosorna inte gula längre.
Och de hade blivit luddiga runt ansiktet.
– Ni måste vara väldigt sjuka, sa jag.
Maskrosorna svarade inte. De bara låg där alldeles tysta och bleka.
Medicin, tänkte jag, de måste ha medicin.

Räddningsaktionen misslyckas dock:

Men det var för sent.
Maskrosorna var alldeles grå och kunde inte dricka.
Och rummet var fullt av svävande änglar.

Just den här scenen, där maskrosfröna flyger genom luften likt en här av änglar (med en skelettspratteldocka i förgrunden), är kanske det mest lysande exemplet på samspelet mellan text och bild i denna bok. Det är dock inte den enda illustrationen av superb klass: dit hör också bilden av huvudpersonen under pilträdet vars rötter sträcker sig ner under jorden och den tiltade bild där huvudpersonen hjular så att allt blir uppochner och huller om buller.

IMG_8031

IMG_8029

Efter dödsfallen tar det lång tid för huvudpersonen att somna, men när han vaknar nästa morgon har fröna resulterat i ”tusen små solar” ute i gräsmattan, och pappan har gett upp kampen:

– Kom ner, ropade pappa, Jag orkar inte rensa mer maskrosor.
Dom är för många! Kom ner och ta med dig saften.

Slutligen: visst går det att hitta markörer för kön i boken, som till exempel det leksaksutbud som tecknas i bilderna. Men i berättelsen som sådan är både huvudpersonen (som först i baksidetexten får ett namn, Martin, i själva berättelsen talar han genomgående som “jag”) och pappan framför allt människor, där det vuxet rationella (rensa bort maskrosorna) ställs mot ett barns värnande om även detta liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Farmor hyr en katt

Cesili Josephus Jitta
berättarförlaget, 2010

Huvudpersonen i den här boken är en gammal farmor. Det finns en farfar också, i början, men sedan dör han och farmoderns blir ensam i boken. Inga barn, inga barnbarn, ingen annan alls figurerar mer än en gammal kvinna som minns sitt liv och försöker anpassa sig till sin nya situation.

IMG_5639

Jag kan inte på rak arm komma på någon annan barnbok som jag läst som på samma sätt behandlat en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt*. Som jag konstaterade när jag skrev om Teskedsgumman (och lite Pettsson) så figurerar inte vuxna som huvudpersoner alltför ofta i barnböcker, och i Pettsson finns ju en barnkaraktär i form av Findus medan Teskedsgumman altid har fullt upp med att klara sig som teskedsstor (-liten), och den här farmodern är dessutom en bit äldre.

Här är både text och bilder sparsmakade, ofta med flera bilder och texter per uppslag:

Farmor och farfar blir väldigt gamla.

Ibland blir farfar väldigt ledsen,
och ibland irrar han bort sig i huset.

När han försöker gå nedför trappan med rollatorn blir farmor också ledsen.

IMG_5640

Den inledande ensamheten efter farfaderns död skildras som bedövande, men generallösningen på sådant (här finns en likhet med Pettsson) är uppenbarligen en katt. Farmor surfar in på http://www.hyrkatt.se och klickar hem en äldre, kelsjuk katt vid namn Tim som blir hennes nya sällskap och glädje. Det kan låta simpelt, men är fint skildrat.

Tian har inte kommenterat denna bok mycket (att den innehåller katter räcker för att göra Tretton nöjd), men i andra diskussioner vi har haft på senare tid har det framgått att det här med livets förlopp och till slut döden är något som han verkligen börjat förstå. Så vi pratar inte sönder det. Den här boken är ett fint stycke om att uppleva en förlust och att överleva den, samtidigt som den verkligen tecknar en människa, hennes liv och kärlek. Ålder tenderar ju att skapa en viss sorts distans – om man har en roll, som förälder eller far- eller morförälder, så kanske man inte frekvent bjuder på så stora delar av sig själv – men här finns människan bortom rollen.

(www.hyrkatt.se finns däremot inte. Tur är väl det, för som koncept är det väl tämligen diskutabelt.)

* Efter mycket tänkande kommer jag faktiskt på en tomte som kanske skulle kunna fungera som jämförelseobjekt, mer om det till jul!

5 Comments

Filed under Bilderböcker

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker