Tag Archives: tomte

Tomten är vaken

Astrid Lindgren, Kitty Crowther
Rabén & Sjögren, 2012

Om jag följt turerna rätt, så är historien om den här bokens tillkomst som följer:

1) Viktor Rydbergs klassiska Tomten illustrerades av Harald Wiberg,
2) för att sälja boken utomlands skrev Astrid Lindgren om texten, som sedan gavs ut ihop med ovanstående illustrationer,
3) tiden går, och 2012 trycks boken på nytt, men denna gång på svenska och med illustrationer av Alma-pristagaren Kitty Crowther.

IMG_6282

Den som söker Tomten har således kommit fel om den står med Tomten är vaken i handen även om händelsförloppet av ovanstående skäl är väldigt likartat, och när jag skulle verifiera detaljerna ovan så hamnade jag mitt i en SvD-recension betitlad “Endast Mammon är vaken“, som både har en poäng och bjuder på ett och annat fniss på vägen.

Men, bortsett från att texten ur vuxenperspektiv står sig slätt mot Rydbergs poesi, så finns det visst kvalitet i Tomten är vaken också. Efter några genomläsningar det återkommande “Ett tyst litet språk, som xxx (hästar/kor/hundar/barn…) kan förstå.” något som faktiskt sätter sig och som det går att finna läsrytm i. Och även om det existentiella djupet kanske inte kan mäta sig med originalet, så tror jag inte att gemene tre-fyra-fem-åring upplever tankar i stil med:

Vintrar har jag sett, komma och gå,
människor har jag sett, stora och små,
men de har aldrig sett mig, tänker tomten.

som triviala. Tidens och generationers gång finns med, också här. Däremot kan det vara värt att nämna att även om texten har ett poetiskt anslag så är den inte på rim mer än kortare bitar, som ovan.

IMG_6284

Det som jag framför allt tror att skiljer mellan mig och SvD:s recensent är att jag alltid läser böckerna jag skriver om med barnen, och oftast många gånger. Omläsningarna förtar glädjen i vissa böcker men visar att andra var bättre än man först anade, och jag tycker ändå att Tomten är vaken hör till den senare kategorin. Tretton är fortfarande lite för liten för boken även om han kan uppskatta djuren ett litet tag, men Tian och jag har läst den sedan den kom ut, och även om den inte är eller varit en favorit så har den ändå återkommit, för det här med tomtar verkar kunna fascinera.

Något som är intressant att notera angående just tomtar såhär när julen nu verkligen börjar närma sig är hur väl gårdstomten står sig mot jultomten i barnböckerna. Här finns inga tomteverkstäder som i Kalle Ankas jul, utan här har tomten i Tomten är vaken gott sällskap med Vrese i Jul i Stora skogen på gårdstomtefronten, och även om tomten i Snickar Andersson och Jultomten presenteras som just jultomte och klapputdelare så är det inte direkt Nordpolen har bor på.

Däremot är Tomten är vaken en tämligen enkönad föreställning, inte bara i form av att tomten själv är en han, utan detsamma gäller detsamma gäller alla djur som ges namn (kor, får och hönor presenteras bara som kollektiv medan hästen heter Brunte och hunden heter Karo). Till tröst får man möjligen ta att gårdstomtarna är tämligen vårdande figurer, och i Tomten är vaken-fallet är det inte ens under vresig protest.

IMG_6283

Till sist – eftersom Tomten i rydbergsk bemärkelse (på goda grunder) blev så mycket av en måttstock för Tomten är vaken, så kunde jag inte låta bli att leta fram originalet (här som film), så att man riktigt kan fördjupa sig i likheterna.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Snickar Andersson och Jultomten

Alf Prøysen, Jens Ahlbom
Rabén & Sjögren, 1991 (1971)

Jag är rätt partisk när det kommer till Snickar Andersson och Jultomten: den kommer med julstämning från min egen barndom – men som jag konstaterade i Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske? så finns det många faror i att förlita sig på sina egna barndomsminnen när det gäller böcker.

IMG_6272

Det här är för all del en bok som Tian uppskattar, och som jag tror att Tretton kommer att klara av framåt nästa jul – textmängden är lite för stor för honom än. Historien går ut på att snickaren och tillika pappan (“Han hade många barn som pappor brukar ha”) smiter ut för att klä ut sig till tomten. Men:

… just den julaftonen var det så halt ute att snickar Andersson halkade och föll så lång han var rakt över kälken med julklappssäcken. Från gården gick en backe ner mot stora vägen, och kälken gled iväg, och så rusade de utför, säcken och kälken och snickar Andersson.

(Detta är klassisk prøysisk meningsuppbyggnad, som jag påpekade i inlägget om Teskedsgumman – de första gångerna kippar man efter andan i högläsningen men när man hittat rytmen fungerar det istället väldigt bra, i mitt tycke.)

Nedanför backen krockar han med “en annan man i tomtedräkt”, som visar sig vara ingen mindre än den riktiga tomten. De gör upp om ett byte: tomten ska gå med klappar till snickar Anderssons barn medan snickar Andersson ska gå till tomtebarnen som aldrig sett en riktig snickare och vill visst inte vill något hellre.

IMG_6273

Perspektivbytet, när snickar Andersson kommer till tomtarnas hem, är det som gör boken så läsvärd. De är helt fascinerade av att det kommer en riktig snickare till dem och bygger saker åt dem, och har man ögonen med sig så ser man att de rentav har en liten prydnadsfigur i form av en snickare – det är julpynt på tomtevis det! Sedan kan jag inte heller låta bli att tycka om den ambivalens kring tomtas existens som boken behandlar (snickarens barn tror absolut inte på tomten men vi som får följa snickaren ser ju att han visst finns, även om spåren som leder till tomtarnas hem snabbt snöar igen…), trots att vi egentligen inte lagt någon energi på att upprätthålla någon illusion om tomtars varande eller icke varande, utan bara snällt både håller med i påståenden om att tomtar inte finns och lyssnar på berättelser om vad den riktiga tomten gör (vem sa att världen skulle vara logisk och koherent?).

Dock finns det saker med boken som jag ser nu som vuxen, som inte känns liks självklara. Som skildringen av kön, då. Både snickarens och tomtens fru håller sig hemma och tar hand om barnen, och ser otroligt godmodiga ut. Snickarens fru förekommer bara på första och sista uppslaget och är kanske inte mycket att säga om, medan Tomtemor får önska sig något av snickar Andersson – och väljer en träslev att äta soppa med. Av tomtebarnen så önskar sig den största tomtepojken en släde, mellanflickan (”en pigg liten jänta”) en docksäng och ”lillpojken” en snurra. Detta är dock relativt lätt att läsa bort, när man läser boken för femtioelfte gången. På samma sätt ryker tomtens uttalande om vad han brukar säga till sina barn innan han går iväg på julafton:

Varje jul brukar jag säja till dom såhär: ’Om ni är riktigt snälla nu så kommer snickar Andersson på julafton medan jag är ute med julklappar till alla människobarna.’ Men det har ju aldrig fallit sig så att jag träffat dej. Ska vi byta ikväll, så slipper mina ungar sitta ensamma hela julafton?

Att inte bara koppla julklappar – eller i detta fell julupplevelser – med snällhet (vilket jag inte vill göra), utan dessutom inte se till att ordna den utlovade “belöningen”… Nej till det, tomten!

IMG_6275

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Jul i Stora skogen

Ulf Stark, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 2012

Min upplevelse är att begreppet ”adventsbok” är ganska nytt, och en snabb googling verkar ge mig både rätt och fel – visserligen ger det en hel del träffar, men ingen verkar ha skrivit om det – inte ens Wikipedia. Och många sökträffar verkar vara norska, vilket får mig att undra om vi importerat begreppet därifrån?

IMG_6254_2

Hur som haver, så är Jul i Stora skogen just en sådan bok – 25 kapitel, menade för att läsa ett om dagen som en adventskalender, med ett bonuskapitel för juldagen. Med tanke på detta är det kanske inte helt naturligt att skriva om en sådan bok såhär straxt innan Lucia – men jag försvarar mig med att varken jag eller barnen lyckats med sådan måttfullhet när det gäller läsning, utan oftast läst igenom hela eller i alla fall stora delar av boken på en gång.

För att vara specifik så är boken inget för en genomsnittlig nästan-tvååring som Tretton – det är för mycket text även om kapitlen håller sig runt fyra sidor med rätt rikliga illustrationer. Men för Tian var denna bok en favorit vintern när han var tre, så någon gång från den åldern kan den fungera även om det finns mycket att växa i.

Historien har en del komplexitet i sin uppbyggnad: den börjar med att presentera gårdstomten Vrese som tar hand om en gård som människorna sedan länge lämnat (kapitel 1-3) och övergår sedan till att presentera en kaninfamilj, och då särskilt kaninungen Nina, som bor i Stora skogen (kap 4-12) – och dessa berättelser fortsätter sedan att växla tills att Nina tillsammans med brodern Kain sökt upp Vrese i kapitel 22 – och själva upplösningen kommer förstås inte förrän på självaste julafton.

I stora drag handlar berättelsen om Vrese om hans ensamhet och hans förtvivlade försök att inte känna av den: han träffar på en liten humla som han måste ta hand om – under stora vedermödor, uttrycker han verbalt. I handling däremot skriker han efter sällskap:

– Får jag sova nu? brummar humlan.
– Nej. Nu ska jag läsa, fnyser Vrese. Och du ska vara tyst och höra på så att du lär dig nåt.
Han plockar fram sin bästa bok. Den enda han har. Till ensamhetens lov heter den. Så börjar han läsa:
– Vad är väl härligare än att ensam njuta tystnaden….
Han har inte hunnit längre förrän det hörs ett svagt surr. Det är humlan som har somnat och snarkar och drömmer om sommaren.
– Det var också som själva julbocken, muttrar Vrese. Ska man aldrig få lugn och ro i sitt eget hem!

IMG_6255_2

När jag skrev om Farmor hyr en katt filosoferade jag kring hur sällsynt det är med böcker som behandlar ”en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt”, och nämnde att den enda jag kunde komma på att jämföra farmodern med var en viss tomte – och det är Vrese det. Men medan farmodern i Farmor hyr en katt är väldigt rättfram i sina behov, så sänder Vrese som sagt väldigt blandade signaler som jag inte tror att Tian uppfattar än. Denna del av berättelsen har förvisso sin charm för honom, men den handlar inte om att uppfatta Vreses egentliga ensamhet.

Som en konstrast till detta är det ständigt buller och bång och sällskap i Stora skogen. Bara hos kaninerna bor det, förutom föräldrar och ett helt gäng kaninbarn en moster, en farbror och en farfar. Mamman och mostern lagar mat och städar, farbrodern pysslar med sitt, farfadern gillar mest att filosofera och pappan lägger allra mest energi på att vårda sin svarta hatt – sitt allra käraste föremål. Jag tror inte att jag behöver tillägga hur detta otroligt traditionellt könade upplägg kryper i mig, och till på köpet går det inte att läsa bort utan att förhålla sig friare till fortsättningen av berättelsen än vad i alla fall jag mäktar med i en såhär pass textbaserad bok eftersom dessa förhållanden återkommer och utgör underlag för den fortsatta händelseutvecklingen. Det finns visserligen indikationer på mammans vantrivsel, som jag läser det, men jag tror att det är förbehållet den vuxna läsaren att uppfatta det.

IMG_6256

Till skillnad från denna mossiga vuxenvärld är dock skildringen av ungarna Nina och Kain mer lättsmälta: här är inte könandet framträdande på samma sätt.

På kaninernas sida av berättelsen är temat väntan på julen – den första för dem, för ingen i Stora skogen har firat jul tidigare och de pusslar mödosamt ihop vad julbegreppet egentligen innebär (en intressant sidonotering i detta är att i början är djurens oförmåga att läsa väldigt centralt för handlingen – men sedan skriver minsann farfadern en sång utan prut, ett logiskt hål som jag inte kan låta bli att störa mig på).

Så vad är då jul? Det är tomte, presenter (att ge till tomten!), sång, mat, och klappar (att klappa på varandra, i djurens tolkning). Att någon sorts lucia/ängel dyker upp hos Vrese i kapitel 13 och meddelar att han ska få barn (det är alltså kaninungarnas ankomst till honom som förutspås) skriker ju förstås om Maria bebådelse för oss som har den förkunskapen, men torde gå de flesta barn förbi. Till slut blir det också en julotta:

– Julotta! Vad är det? undrar Nina.
– Det är en högtidlighet, säger Vrese. Man sitter stilla i ett särskilt hus. Man dansar inte. Man äter inte. Man äter inte. Man klappas inte. Man bara sitter där och är glad för att det finns barn. Det går bra att hålla tyst. Men man får också sjunga. Skynda er och ta med er nåt att sitta på!

Det här med att vara glad över barn är fint uttryckt, tycker jag, och när jag ska summera boken så står det verkligen och väger. Men på något sätt har den i alla fall kommit att utgöra en del av vår boksamling.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Ingrid och Ivar firar jul

Katerina Janouch, Mervi Lindman
Bonnier Carlsen, 2014

Nu är det väl dags för lite jultema?

När första advent passerat är det i de flestas ögon legitimt att börja julpynta – men hos oss såg det ut såhär redan för flera veckor sedan:

IMG_5954

Jo, jag är medveten om att ingen riktig julzilla skulle nöja sig med detta (jag måste dock påpeka att utöver tomten är det faktiskt vintermotiv på filten som fungerar som duk!), men Tian och Tretton var riktigt glada över den julstämning de hade skapat. Anledningen till denna pyntarlust var att vi läst Ingrid och Ivar firar jul, som är en söt liten instruktionsbok i lyckligt julfirande.

Det finns en rad tidigare böcker om Ingrid: Ingrid har plåster, Ingrid vill bada, Ingrid och bassiluskan, Ingrid och pappa, Ingrid ska sova, Ingrid vill äta, Ingrid träffar djuren och Ingrid ska bada, och också ett par tidigare böcker med Ivar: Ingrid och Ivar och Ingrid och Ivar gör kalas. Ingrid och Ivar firar jul är den första – och hittills enda – som vi läst, men utifrån titlarna känner jag mig ganska lugn i att göra gissningen att även övriga böcker handlar om att beskriva vardagsnära händelser på en nivå som passar ett barn i åldrarna kring två.

Nu var det inte bara Tretton som gillade boken, utan Tian har också haft oväntat mycket utbyte av den. De fördelar mellan sig vem som ska vara Ingrid och vem som ska vara Ivar, och så får jag läsa berättelsen med dem som huvudpersoner. Tian har också uppskattat detaljer som att man kan läsa text i bilderna: till exempel gosedjurens önskelistor och den bok som Ivar läser vid ett tillfälle, och att det faktiskt finns en liten tomteluva utanför fönsterrutan när Ingrid och Ivar pratar om huruvida tomten kommer att komma.

Ingrid och Ivar är tämligen ensamma i boken. Där finns också några gosedjur som i viss mån ”lever”, men vuxna förekommer bara på ett av de sista uppslagen. Av boken får jag intrycket att Ingrid och Ivar är syskon: jag tycker att de verkar ligga vakna tillsammans om kvällarna, längtande efter julen, och de pyntar ”huset”, drar hem en julgran, bakar pepparkakor och gör julgröt, och firar ihop på själva julafton – men texterna om de andra böckerna säger att de är ”bästisar” så det är möjligt att det framställs på annat sätt där.

Språket hålls väldigt enkelt, och intressant nog omtalas varken Ingrid eller Ivar någon gång som ”hon” eller ”han”. Istället är det formuleringar som dessa:

Ingrid ligger vaken. Längtar efter julen.

Hela huset pyntas. Stjärnor hängs i fönstren.

Julafton har kommit. Alla sjunger sånger. Öppnar sen paketen.

Samtidigt tecknas Ingrid med rosetter i håret, tröja, kjol och strumpbyxor, medan Ivar har tröja (med ett stort hjärta på) och byxor.

IMG_6067

I handlingen skildras de dock tämligen symmetriskt: Ingrid limmar – Ivar klipper, Ingrid drar pulkan – Ivar bär granris, Ingrid lagar gröt – Ivar bakar pepparkakor, Ingrid skottar snö – Ivar sätter stjärnan i toppen av granen. Och medan innehållet med nödvändighet, med tanke på målgruppen, blir att rätt okomplicerat rada upp vad ett julfirande ska innehålla, så skönjas åtminstone någon lite mer komplex idé:

Ingrid gör en julklapp.
– Får jag se? vill Ivar.
– Nej, det får du inte!
Julen är så hemlig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Duktiga Annika

Elsa Beskow
Bonniers, 1941

Ordet duktig och dess plats i bemötandet av barn har diskuterats på längden och tvären under senare år, och jag hör till den skara som försöker begränsa användandet – därför går Duktiga Annika under namnet Boken om Annika hemma hos oss. Men läser den, det gör vi.

Boken börjar i princip med att räkna upp alla sätt som Annika är duktig på. Det roliga är att uppräkningen korresponderar väldigt nära med motsvarande uppräkning i bilderboksversionen av Pippi, Känner du Pippi Långstrump? – fast den föregår den med 6 år. För att ge er lite bildbevis:

IMG_4621

klä sig

städa

tvätta sig

Jämfört med Pippi så beter sig Annika alltså synnerligen normativt i alltifrån påklädning till hygienbestyr till städning. Det är absolut ingen nackdel, tycker jag, för Annika gör uppenbarligen – som jag ska komma till – skillnad mellan att vara initiativrik och kapabel och att vara av det mer oregerliga slaget. (Inte därmed något ont sagt om Pippi som jag visst kan se tjusningen i, poängen är snarare att hennes sociala normbrytande är ett drag i berättelserna om henne som inte är nödvändiga för att teckna en stark (flick)karaktär.) I just denna passage av boken läser jag med fokus på vad Annika kan snarare än duktigheten i det, och uteslutar det faktum att det står att det är sin mamma hon hjälper (boken är ju trots allt från 1941). Dessutom tycker jag att uppräkningen av Annikas leksaker: “en elefant, som mormor sytt åt henne till julklapp, och en docka, som mamma hade sytt, och en vagn, som pappa hade slöjdat” som sedan följs upp med att han har en hink men inte hittar sin spade (men sedan får en träslev av en gubbe som hjälper henne med grinden till kohagen) är intressant. Det är en beskrivning som ligger rätt långt bort från det faktum att svenska barn idag i genomsnitt har 537 leksaker – även med saker som “lego” eller “klossar” räknade som en och inte bir för bit och bara inkluderande det som fanns på barnens rum.

Efter den inledande presentationen tar själva historien vid: Annikas mamma berättar att hon upptäckt ett hål i gärdsgården runt kohagen, och att de är oroliga att Majros (kon) ska springa ut i klöverfältet bredvid innan pappan hinner dit för att laga det (ja, vuxenvärlden är väldigt könsnormativ – men för att fortsätta jämförelsen med Pippi så gäller detsamma där). Annika beslutar sig då genast för att gå dit och vakta Majros, och på vägen möter hon först en hund som försöker få henne att komma hem till honom och titta på kaninungarna och sedan Skryt-Olle som – mellan skryten – försöker få henne att följa med och fiska istället. Men Annika fortsätter till kohagen.

Majros gör verkligen ett rymningsförsök (efter att Annika snällt till henne på nosen, något jag brukar utelämna), men hunden som Annika mötte på vägen hör hennes rop på hjälp och kommer och vallar in Majros i hagen igen. Sedan bestämmer sig Annika för att själv laga staketet. När hon hittar några lämpliga störar visar det sig dock att det är en tomte som tagit dem (från gärsgården) för att stadga upp sitt tak. Den ena tomten (du gissade rätt, tomtepappan/gubben) erbjuder sig att laga gärsgården om Annika bara låter bli att ta tillbaka störarna, och under tiden leker hon med tomtebarnen samtidigt som den andra tomten (mamman/gumman) gör iordning plättar. Som tack för att tomtegumman fick låna Annikas hink att mjölka Majros i, för mjölk till plättarna, får hon hinken full med smultron. När hon sedan möter Skryt-Olle igen på vägen hem, blir han avundsjuk:

Och när de gick hem. så mötte de Skryt-Olle på vägen, och han hade bara fått en liten, liten fisk. […]
– Jag ska minsann säga åt tomtarna, att de ska plocka smultron åt mig också, sa Olle, men jag ska ha ett helt ämbar fullt, inte en sån där liten hink.
– Du skulle ju meta en fisk också, som var dubbelt så stor som Majros, men det tycker jag då inte att den där fisken är, sa Annika,
Då visste inte Skryt-Olle vad han skulle svara.

Här tycker jag att Annika excellerar. Hon gjorde vad hon företagit sig: gick till hagen för att vakta Majros. Hon bestämde sig för att laga gärsgården på egen hand, men fick istället tomten att göra det när det visade sig att det var den som förstört gärsgården från början. Och sist men inte minst så både ser hon igenom Skryt-Olles skryt och besvarar det på ett sätt som sätter honom på plats, utan att vara taskigt, och trots att han uppenbart är några år äldre (och pojke). Och boken slutar så med att hon möter Skryt-Olle igen, och då har de riktigt trevligt tillsammans eftersom Olle uppenbarligen lärt sig av betan och insett att det låter dumt med skryt.

Berättelsen är väldigt konkret och lätt att följa i bilderna, men det är för mycket text för att Tretton ska kunan behålla intresset om jag de facto läser boken – alltså återberättar jag den relativt fritt istället. Troligen är det därför som Tian sällan väljer boken – på den nivå som det blir då, och utan diskussioner kring vad som händer (som får Tretton att hela tappa tråden), så blir nog historien lite för simpel för honom. Och även om jag skulle kunna läsa hela texten, så behöver man som sagt städa lite för att det ska kännas helt okej: som det här med duktigheten, att Annika hjälper just mamma och att gubben som hjälper Annika med grinden säger att “barn inte ska vara klåfingriga”. Men den typen av städning, som rör enstaka ord snarare än berättelsen i sig, tycker jag är rätt lätt åstadkommen.

Och till sist: moraliserar boken? O ja, både om accepterat socialt beteende (som i jämförelsen med Pippi), det rätta i att hjälpa till och i fördömandet av skryt. Men håller värdena? Ja, det tycker jag också.

2 Comments

Filed under Bilderböcker