Tag Archives: titta och hitta

Det var en gång en räv som sprang i mörkret

Thomas Tidholm, Anna-Clara Tidholm
Alfabeta, 2014

I år tog bilderböckerna storslam i nomineringarna till Augustpriset, vilket lett till mycket diskussioner. Det var en gång en räv som sprang i mörkret hör till de nominerade, och jag skulle karaktärisera den som en sorts titta-och-hitta-stafett: det som fokuseras på det ena uppslaget kan med större eller mindre lätthet kan hittas på nästa – räven som springer på första uppslaget försvinner in i skogen på andra, huset som står i centrum på andra uppslaget finns i bakgrunden på det tredje, och så vidare. Och det är en cirkelrörelse, för på näst sista uppslaget kommer räven springande igen. Sedan kommer vintern.

IMG_5722

Sedan kommer vintern? Ja, det är en lite överraskande scenförändring på allra sista uppslaget. Det tar några läsningar, sedan kan man möjligen utläsa en årscykel som pågår i bakgrunden av titta-och-hitta-stafetten: mörkret i de första bilderna följs av ljus och grönska i de kommande, sedan anas kala träd och svanen flyger (sin väg?). I det sammanhanget, kan det förstås vara en logisk upplösning.

Summa summarum, så är det bilderna som är centrala i denna berättelse. Det är förstås skickligt att kunna förmedla de båda skissade kretsloppen i en bildserie, samtidigt som många av bilderna kan väcka en berättelse i sig: jag tänker kanske framför allt på det uppslag där ”Det var två människor som sa adjö”. Textmässigt är berättelsen inte mer sammanhängande än så, på uppslaget efter nämnda hejdå-scen fortsätter den ”Det var ett skepp som seglade på havet”, sedan ”Det var en mus som hittade ett frö”.

IMG_5723

Vid den första genomläsningen blev jag lite besviken, för jag hade förväntat mig en mer tydligt artikulerad historia, men sedan har boken ändå växt för mig – vilket väl kanske är att föredra framför böcker som känns okej vid första genomläsningen men som framkallar stora aggressioner vid den femtioelfte. Det är de många nivåerna som gör detta: enkelheten i berättelsen för Tretton, diskussionerna som kan väckas med Tian, och det vemod över tidens gång och tingens förgänglighet som boken kan få mig att känna. Samtidigt känner jag att den främst är för små barn, jag kan inte se att jag skulle läsa den med Tian om det inte var för Trettons skull.

De personer som förekommer i boken är ”en människa” (korthårig med blå keps och brun skjorta), ”en flicka”, ”en man” och ”ett barn” (i blå knytmössa och en lite längre röd rock), utöver det nämnda par som tar farväl. En tämligen konventionell skildring av kön, i mitt tycke, och även om det textmässigt är lätt att läsa bort så är det fortsatt tydligt i bilderna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

En Max och Maja-tjuvkik

Igår var jag och Tian på presentjakt, och när vi kom till bokhandeln var det skyltat med Max och Maja i barnhörnan – nämligen Max och Maja: titta och hitta – bok för små sakletare och Max och Maja: Godnattgrodan. Eftersom jag om många andra Max och Maja-böcker tidigare passade jag på att tjuvkika lite.

Resultatet: i Godnattgrodan åker Maja till Max för att sova över. Deras (icke könskodade) lek skildras. När de gått och lagt sig upptäcker Maja att hon glömt att ta med sig sitt favoritgosedjur, Grodis. Max försöker trösta henne genom att låna ut ett annat gosedjur efter Majas önskemål (grönt, groda etc) men ingenting fungerar förrän han tar det svåra beslutet att låna ut sitt eget favoritgosedjur. En fin uppvisning i empati och att förstå andras behov, och trevligt att det är den manliga karaktären som får göra det!

Titta och hitta blir däremot en märklig läsning om man läst de andra Max och Maja-böckerna, eftersom bilderna är tagna från de andra böckerna men med en ny historia. Den bild som i Det läskiga monstret illustrerar att Maja är rädd för monstret som är på väg in genom dörren illustrerar i Titta och hitta istället att Max klär ut sig till monster för att kittla Maja som tycker det är jättekul. Inte riktigt samma känsla att ge uttryck för, med andra ord! Visserligen är Majas uttryck på bilden så pass neutralt att man kanske inte reagerar på det om man läser Titta och hitta först, men läser man båda blir det kluvet.

Sedan är historien i Titta och hitta mest en uppräkning av vilka saker som Max och Maja brukar göra, vilket väl lätt blir fallet av bildlånarstrategin. Möjligen kan man försvara det med att det är just en titta-och-hitta-bok: på varje uppslag finns en rad saker presenterade i nederkant som man ombeds hitta i bilderna. Som jag skrev i min tidigare text om Max och Maja är bilderna väl genomarbetade och förtjänar att tittas på, men jag känner nog ändå att Titta och hitta mest är ett försök att kapitalisera på två nu etablerade figurer, och att man istället kan utforma sitt eget titta-och-hitta i de “ordinarie” böckerna.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Lilla Anna och de mystiska fröna

Inger och Lasse Sandberg
Rabén & Sjögren, 1972/2013

En del barnboksfigurer bär man med sig från sin egen barndom, och är ivrig att dela med sig till sina egna barn när man fått dem. De karaktärer som hör till det sandbergska universumet hör inte till den kategorin för mig. Från min barndom har jag bara vaga idéer om att det finns figurer som spöket Laban, Labolina, Tummen, Lilla Anna och Långa Farbrorn – och det är något som gjort att de spelat en rätt undanskymd roll även för mina barn trots att karaktärerna är aktuella än idag. Det är lite synd, för de böcker av makarna Sandberg som vi faktiskt läst har gett mersmak!

Lilla Anna och de mystiska fröna uppskattas både av drygt ettåriga Tretton och fyraåriga Tian, vilket ger väldigt mysiga lässtunder tillsammans. Grundberättelsen är rätt kort och enkelt hållen, och börjar med att Långa Farbrorn hittar en påse överraskningsfrön som han ger till lilla Anna. När de planterar fröna visar det sig att de växer alldeles förskräckligt fort, och fyller Lilla Annas hus med en hel djungel. Slutligen, efter att ha lekt kurragömma bland bladen, pustar de ut utanför huset och får se hur ett vanligt frö växer upp till en blomma.

IMG_3594

Den riktiga styrkan i boken är aktiviteten den uppmuntrar. När Lilla Anna tar fram krukorna de ska plantera fröna i, så får man räkna dem – uppradade 2, 4, 6, 8, 10 tillsammans – och det är fyraåringens specialitet (lilla Tretton härmar ivrigt att man ska peka på krukorna – men kan som synes också ställa sig i boken när det vankas fotosession). När Lilla Anna och Långa Farbrorn leker kurragömma så kan båda barnen hitta henne, gömd bland bladen, även när inte Långa Farbrorn kan det. Det är finurligt!

Den avslutande delen, om att plantera ett vanligt frö, innehåller grundregler som att frön behöver sol och vatten, och att det växer ut både rötter och stam. Det som händer i krukan visas i genomskärning, vilket utmanar Tians bildläsning – jag ska återkomma till det senare, i en annan bok om frön.

Sammanfattningsvis är det en väldigt trevlig liten bok, som har fått mig att bestämma mig för att vi ska försöka läsa mer av paret Sandberg – och återkomma med rapport om hur de stått sig genom årtiondena såklart! Har du någon vanligt förekommande och fortfarande aktuell barnboksfigur som fanns i din barndom, men som du aldrig riktigt lärde känna? Har det påverkat i vilken mån ni läser om den?

5 Comments

Filed under Bilderböcker