Tag Archives: svar på tal

Duktiga Annika

Elsa Beskow
Bonniers, 1941

Ordet duktig och dess plats i bemötandet av barn har diskuterats på längden och tvären under senare år, och jag hör till den skara som försöker begränsa användandet – därför går Duktiga Annika under namnet Boken om Annika hemma hos oss. Men läser den, det gör vi.

Boken börjar i princip med att räkna upp alla sätt som Annika är duktig på. Det roliga är att uppräkningen korresponderar väldigt nära med motsvarande uppräkning i bilderboksversionen av Pippi, Känner du Pippi Långstrump? – fast den föregår den med 6 år. För att ge er lite bildbevis:

IMG_4621

klä sig

städa

tvätta sig

Jämfört med Pippi så beter sig Annika alltså synnerligen normativt i alltifrån påklädning till hygienbestyr till städning. Det är absolut ingen nackdel, tycker jag, för Annika gör uppenbarligen – som jag ska komma till – skillnad mellan att vara initiativrik och kapabel och att vara av det mer oregerliga slaget. (Inte därmed något ont sagt om Pippi som jag visst kan se tjusningen i, poängen är snarare att hennes sociala normbrytande är ett drag i berättelserna om henne som inte är nödvändiga för att teckna en stark (flick)karaktär.) I just denna passage av boken läser jag med fokus på vad Annika kan snarare än duktigheten i det, och uteslutar det faktum att det står att det är sin mamma hon hjälper (boken är ju trots allt från 1941). Dessutom tycker jag att uppräkningen av Annikas leksaker: “en elefant, som mormor sytt åt henne till julklapp, och en docka, som mamma hade sytt, och en vagn, som pappa hade slöjdat” som sedan följs upp med att han har en hink men inte hittar sin spade (men sedan får en träslev av en gubbe som hjälper henne med grinden till kohagen) är intressant. Det är en beskrivning som ligger rätt långt bort från det faktum att svenska barn idag i genomsnitt har 537 leksaker – även med saker som “lego” eller “klossar” räknade som en och inte bir för bit och bara inkluderande det som fanns på barnens rum.

Efter den inledande presentationen tar själva historien vid: Annikas mamma berättar att hon upptäckt ett hål i gärdsgården runt kohagen, och att de är oroliga att Majros (kon) ska springa ut i klöverfältet bredvid innan pappan hinner dit för att laga det (ja, vuxenvärlden är väldigt könsnormativ – men för att fortsätta jämförelsen med Pippi så gäller detsamma där). Annika beslutar sig då genast för att gå dit och vakta Majros, och på vägen möter hon först en hund som försöker få henne att komma hem till honom och titta på kaninungarna och sedan Skryt-Olle som – mellan skryten – försöker få henne att följa med och fiska istället. Men Annika fortsätter till kohagen.

Majros gör verkligen ett rymningsförsök (efter att Annika snällt till henne på nosen, något jag brukar utelämna), men hunden som Annika mötte på vägen hör hennes rop på hjälp och kommer och vallar in Majros i hagen igen. Sedan bestämmer sig Annika för att själv laga staketet. När hon hittar några lämpliga störar visar det sig dock att det är en tomte som tagit dem (från gärsgården) för att stadga upp sitt tak. Den ena tomten (du gissade rätt, tomtepappan/gubben) erbjuder sig att laga gärsgården om Annika bara låter bli att ta tillbaka störarna, och under tiden leker hon med tomtebarnen samtidigt som den andra tomten (mamman/gumman) gör iordning plättar. Som tack för att tomtegumman fick låna Annikas hink att mjölka Majros i, för mjölk till plättarna, får hon hinken full med smultron. När hon sedan möter Skryt-Olle igen på vägen hem, blir han avundsjuk:

Och när de gick hem. så mötte de Skryt-Olle på vägen, och han hade bara fått en liten, liten fisk. […]
– Jag ska minsann säga åt tomtarna, att de ska plocka smultron åt mig också, sa Olle, men jag ska ha ett helt ämbar fullt, inte en sån där liten hink.
– Du skulle ju meta en fisk också, som var dubbelt så stor som Majros, men det tycker jag då inte att den där fisken är, sa Annika,
Då visste inte Skryt-Olle vad han skulle svara.

Här tycker jag att Annika excellerar. Hon gjorde vad hon företagit sig: gick till hagen för att vakta Majros. Hon bestämde sig för att laga gärsgården på egen hand, men fick istället tomten att göra det när det visade sig att det var den som förstört gärsgården från början. Och sist men inte minst så både ser hon igenom Skryt-Olles skryt och besvarar det på ett sätt som sätter honom på plats, utan att vara taskigt, och trots att han uppenbart är några år äldre (och pojke). Och boken slutar så med att hon möter Skryt-Olle igen, och då har de riktigt trevligt tillsammans eftersom Olle uppenbarligen lärt sig av betan och insett att det låter dumt med skryt.

Berättelsen är väldigt konkret och lätt att följa i bilderna, men det är för mycket text för att Tretton ska kunan behålla intresset om jag de facto läser boken – alltså återberättar jag den relativt fritt istället. Troligen är det därför som Tian sällan väljer boken – på den nivå som det blir då, och utan diskussioner kring vad som händer (som får Tretton att hela tappa tråden), så blir nog historien lite för simpel för honom. Och även om jag skulle kunna läsa hela texten, så behöver man som sagt städa lite för att det ska kännas helt okej: som det här med duktigheten, att Annika hjälper just mamma och att gubben som hjälper Annika med grinden säger att “barn inte ska vara klåfingriga”. Men den typen av städning, som rör enstaka ord snarare än berättelsen i sig, tycker jag är rätt lätt åstadkommen.

Och till sist: moraliserar boken? O ja, både om accepterat socialt beteende (som i jämförelsen med Pippi), det rätta i att hjälpa till och i fördömandet av skryt. Men håller värdena? Ja, det tycker jag också.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Racer-Rakel och fångarna i svinstian

Martin Widmark och Britt Sternehäll
Bonnier Carlsen, 2007

Det här är den första boken om Rakel som vi läst, men den tredje som getts ut om henne. Det gör att jag undrar några saker som jag kanske skulle veta om vi varit med från början: till exempel varför Ryslige Roland är ryslig, hur relationen mellan honom och hans “busar” ser ut, varför han mestadels pratar på vers och varför han och busarna har tejpat (?) på sig lösskägg.

IMG_3757

Historien går ut på att Rakel och Roland ska vara med i ett lådbilslopp – två varv runt parken – som i Rakels fantasi och illustrationerna omvandlas till ett riktigt racerlopp. De är uppenbarligen de enda deltagarna, och trots att Rakel hamnade efter i starten så leder hon när de närmar sig punkten för varvning, bara för att upptäcka att Roland helt plötsligt ligger före henne igen. Han måste ha fuskat, och tagit genvägen genom skogen, förbi tant Lyckholms verkstad. Rakel fortsätter trots allt, men när hon går i mål som segrare förstår hon och hennes vänner att Roland måste ha tagit genvägen igen och hamnat i klorna på tant Lyckholm.

Verkstadsägaren och tillika brottnings-ex-världsmästaren Lyckholm är den sortens tant som bryter sönder lådbilar med händerna, slukar pilsnerkorv direkt ur burken, snusar med en dreglande frenesi och – förstår Rakel och hennes vänner när de smugit dit genom skogen – låser in förbipassarande barn i sin svinstia och väser “Tyst snorungar!” när de ber att få komma ut. 

Med vad som måste vara den mest klassiska av räddningsmanövrar – avledning – fritar Rakel och hennes vänner Roland och hans busar, och efter en något mindre klassisk/tidigare sedd gristackling som hindrar tant Lyckholm från att istället stänga in Rakel så blir det till slut prisutdelning med Rakel överst på prispallen.

Jag har varit, och är, lite kluven till den här boken. Å ena sidan har Rakel skinn på näsan och är en ledargestalt (hennes vidhängande vänner, Mats och Sara puttar snällt på henne som lådbilens självklara chaufför, och följer hennes direktiv när hon drar upp planen för att rädda Roland och busarna), hennes vän Sara är mörkhyad-utan-kommentarer, och tant Lyckholm är kanske en ovanlig tant (jag filar på ett inlägg om karaktären “den farliga vuxna”, men har inte riktigt kommit fram till någon slutsats än) – men å andra sidan gillar jag inte riktigt språket och det lite mer groteska anslaget i illustrationer och beskrivningen av Lyckholm.
 
IMG_3759

Det sistnämnda är ju mer av en smakfråga, men jag vill gärna resonera med er om språket! Här har vi till exempel en utläggning från Roland:

Här ser ni killen som kör med stil,
i bilen som vrålar fram – mil efter mil.
Men Rakel din klant,
du kör som en fjant.
I din skruttiga, fjuttiga,
pruttiga bil.

Att kalla någon för klant eller fjant (eller snorunge) ligger helt enkelt väldigt långt bort från mig, och jag har aldrig hört det från Tian. Vi får säkert vara mycket tacksamma för förskolan när det gäller det, att det inte kommit därifrån, men det är typiskt sådana uttryck jag gärna byter ut mot jag-budskap i historier där det är möjligt (och till exempel låter någon som är arg skrika ”jag är arg på dig!” istället för ”dumskalle!”, för att ta ett exempel ur närtid). Hur väljer ni att hantera liknande uttryck, innan de kommer från barnen själva?

I den här boken upplever jag också att de uttrycken inte riktigt går att välja bort eftersom den sociala attityden mellan karaktärerna är av det lite tuffare slaget – inget extremt, men ändå på den nivå som antyds av utläggningen ovan, tråkningar och resonemang av typen ”skrattar bäst som skrattar sist”. Som en recensent uttrycker det på omslaget – ”hon är ingen liten mes, Rakel”. Det ordvalet uttrycker något om synen på svaghet. Jag hade inte velat läsa boken med Tian tidigare än nu. Däremot tycker jag att bokens fördelar gör den till en helt okej läsning för barn som redan kommit till den sociala nivån själva och kan diskutera och relatera till det.

3 Comments

Filed under Bilderböcker