Tag Archives: skola

Marie-Polis på klotterspaning

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

När jag skrev om Marie-Polis jagar en fartdåre passade jag på att efterlysa andra böcker om Marie-Polis, och här om veckan fick jag Marie-polis på klotterspaning i min hand.

IMG_7128

I Marie-Polis på klotterspaning är det skolan i Rättby som blivit nedklottrad, och Marie-Polis tar sig an fallet med förstoringsglaset i högsta hugg. En första misstänkt är eleven Petter i matsalen – är han så hungrig för att han klottrat hela förmiddagen? Eller är det kanske mattanten som inte nöjer sig med att skriva upp dagens meny på det stora blocket i matsalen, utan går loss på skolans väggar också?

Utan att ha kommit lösningen på spåret tar Marie-Polis en sväng till Kalles kemtvätt där hon tidigare lämnat in sin kostymjacka på tvätt, och där stöter hon av en slump på de avgörande ledtrådarna: Leilas pappa Ali och Lottas mamma (som inte presenteras med namn utan bara i funktion av mamma, medan Ali tilltalas i egenskap av att vara en egen person som själv får meddela att “det är min dotter Leilas tröja”) kommer båda in med tröjor fulla av tuschfläckar.

IMG_7131

Leila och Lotta förekommer i bakgrunden redan i den första illustrationen från Rättbyskolan, görandes fula grimaser åt varandra. Lite senare drar de varandra i håret i matsalskön, tacklas hårt på fotbollsplanen, och när de blivit avslöjade skyller de friskt på varandra. De framstår helt enkelt inte som särskilt sympatiska, och bedriver sin konflikt på ett sätt som helt enkelt är rätt rejält skilt från det stereotypt “tjejiga”. Övriga personer i boken är dock (upplever jag, kanske utifrån mina den här gången högre förväntningar) mer konventionellt skildrade än persongalleriet i Marie-Polis jagar en fartdåre. En manlig kemtvättsinnehavare, en kvinnlig rektor i dräkt, en manlig lärare, Petter som är den första misstänkta och så en kvinnlig (och icke namngiven) “mattant”. Och inte att förglömma, “Ali” och “Lottas mamma”.

Men Marie-Polis är ju själv fortsatt en kvinnlig polis, vilket jag också fortsatt tycker är lika bra. Hur viktigt det kan vara med förebilder och hur det kan ändra normens definition av sig själv fick jag en blixtbelysning av för några veckor sedan när Tian och några kompisar under ledning av en vuxen diskuterade poliser och framtida yrken. Tian nämner ofta polis som ett tänkbart yrke vilket jag inte tror gäller hela gruppen i övrigt, men vid just det här samtalet gjorde inramningen att alla såg sig en framtid inom poliskåren.

Efter att samtalet berört om barnen kände eller träffat någon polis i verkligheten, kom nämligen den frågan: Vill du bli polis när du blir stor? Och gruppens tjejer svarade en efter en att de skulle bli tjejpoliser, där ordvalet uppenbarligen inspirerades av att en av dem kände en “tjejpolis”. Men det som hände med denna förebild och med dessa tjejers svar var att Tian fick definiera om sig (sitt framtida) själv: inte som Polis (med medvetet versalt p) utan som killpolis, en av flera tänkbara polissorter.

Nu skulle jag väl egentligt föredra att kön fungerade så lite som en sorterande kategori att alla typer av polis kunde rymmas under ”polis”-paraplyet, utan förled, men i brist på en sådan verklighet så får man ta det man får.

För att sedan återgå till själva boken måste jag också göra en anmärkning angående klottrets innehåll: utöver drakar och döskallar har klottrarna också skrivit – “BLÄH”, “DU ÄR FUL!” och “Missfoster”, varav det senare hamnar i fokus i bild eftersom Marie-Polis just är i färd att undersöka det med sitt förstoringsglas. Jag har bara bemött frågan om vad det står med klottret med att klottrarna skrivit “elaka saker”, eftersom jag inte är pigg på att vara den som lär ut ordet “missfoster”.

IMG_7129

Liksom i Marie-Polis jagar en fartdåre slutar sedan Marie-Polis på klotterspaning med att missdådarna gör bot och bättring: de får måla över sitt klotter så att skolan fräschas upp rejält, och till på köpet blir de vänner (som på sista uppslaget är i full gång att måla nidbilder igen, men den här gången med asfaltskritor på asfalten)

IMG_7132

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Fredda sju år

Helena Dahlbäck, Robert Nyberg
Alfabeta, 1996

Den här boken är skriven 1996, på den tiden när man började skolan som sjuåring, och i de första kapitlen går huvudpersonen Fredda fortfarande på förskolan Skogsgläntan. Det är också i de kapitlen Tian verkar ha lättast att leva sig in och identifiera sig med, även fastän skolstart är ett ämne som ofta tas upp till diskussion här hemma (av honom).

IMG_5381

Framför allt är det kapitel tre, Fredda – en helt vanlig dag, som verkar ha lämnat ett bestående intryck. Det handlar om att växa ur förskolan: att hjälp de små, att tycka att böckerna på sagoläsningen är för barnsliga (tråkiga, säger jag), att ha “skolförberedelse” där man får göra “RIKTIGA saker, sådant som är både roligt och svårt”, och att längta efter att börja skolan. Och när man slutar på Skogsgläntan får man en liten tavla, på Freddas står det 

Någon har gjort lite bus.
Vem kan denna någon vara?
Fredda sitter tyst som en mus.
Tittar upp i taket bara.

Över lag är det så Fredda beskrivs: finurlig, lite busig, och väldigt vanlig. Runt henne finns en pappa som är långtradarchaufför och borta många veckor i sträck, mamma som säljer biljetter på Operan, och tant Anna i samma hus som är Freddas barnvakt och en ”fin dam”. Och så fröknar på förskolan och fröken i skolan som alla är kvinnor – vuxenvärlden är helt enkelt väldigt konventionell. Men denna bok har andra styrkor!

I kapitel som Fredda lär sig rida och Freddas allvarliga dag berättas historier som visserligen på ett plan saknar riktig realism, men som är väldigt fina berättelser. Freddas allvarliga dag kanske utmärker sig mest: i kapitlet har en av Freddas klasskamrater halkat i vattnet ”med flit” och nästan drunknat. Det är inte vilken klasskamrat som helst, utan ett illa omtyckt barn som heter Mille som både själv ”är dum och retas” och har en mamma som är ”lite konstig” eller rentav ”galen”. Och när frökan får höra detta, så berättar hon hela historien, som inkluderar en bilolycka och dess följder och hur detta helt format den situation som Mille och hans mamma är i.

I verkligheten är detta kanske inte berättelser som kan berättas, men i bokform kan hela klassen få veta sanningen, förstå att allt inte alltid är som det ser ur, konfronteras med sitt eget beteende och till slut komma till insikter om hur vänner beter sig. Väldigt tydligt och konkret, utan att kräva någon som helst läsning mellan raderna, guidas man in i en fördjupad förståelse för vad som kan ligga bakom andras beteende. På samma gång som det är så tydligt, flyter dock berättelse och språk på ett sätt som gör att det inte blir banalt.

IMG_5380

En annan styrka är det återkommande temat om att växa och att möta och övervinna svårigheter – mest av alldeles lagom storlek. Det som är svårt i det ena kapitlet, är lätt i ett senare:

De första veckorna i skolan var det många i klassen som började gråta. Kanske någon längtade hem eller ville ha rast lite längre. Eller så var de bara arga för någonting som frökan inte förstod.
Men nu när det har gått en bit in på terminen så gråter ingen längre. Alla har vant sig vid att gå i skolan. Man kan nästan inte längre se vem som går i ettan eller går i tvåan.
Och det där med skrivandet, det går hur bra som helst!

Varje kapitel har ett par illustrationer, och dessutom är de relativt fristående från varandra – rätt typiskt för dessa tidiga kapitelböcker i mina ögon. Som redan nämnts verkar det dock som att man behöver vara lite äldre än Tian för att riktigt relatera till vissa av berättelserna, även om språket är lätt och ledigt. Han läste gärna boken, men ville inte läsa om den. Däremot tror jag att det är en bok som vi kanske kommer ha anledning att återkomma till om ett år när det där med att vara störst på förskolan är en realitet och de som bara är ett år äldre verkligen börjar skolan. Och vill man sedan fortsätta, så finns både Fredda åtta år, Fredda nio år och Fredda tio år, som vi dock inte läst och som vi lär få spara på ett tag.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker