Tag Archives: skog

Är du ARG nu?

Toon Tellegen, Marc Boutavant
Rabén & Sjögren, 2014

Klippgrävlingen, den första av de tolv berättelserna i Är du ARG nu?, får mig att tänka på sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det sistnämnda har inte klippgrävlingen:

Varje kväll vid solnedgången klättrade klippgrävlingen upp på en liten kulle och skrek:
”Gå inte ner! Gör det inte! För en gångs skull! Jag varnar dig!”
Han rusade upp och ner för kullen och viftade vilt med tassarna. Han var så arg att han fick tårar i ögonen av ilska.
Men solen gick alltid ner.

IMG_7055

Ilska är en sådan där känsla som jag tycker att man alltid återkommer till: att identifiera och hantera. Att man får vara arg men att man inte får slåss, bitas eller dra i håret ändå. Vad man kan göra istället. Och utöver den väldigt konkreta ilskehanteringen mitt i utbrotten så är det en tacksam känsla att prata om utifrån berättelser, när det är någon annan som är arg – som klippgrävlingen här då.

De tolv berättelserna i den här boken hinner behandla många aspekter av ilska. Berättelserna är fristående, men en del karaktärer återkommer i flera av dem, och de är alla djur som inte namnges utan enbart benämns med sin sort (klippgrävling, elefant etc). Det är dock stor övervikt på hur många som benämns som han jämfört med hon. Och – det är i mitt tycke väldigt skiftande kvalitet och begriplighet mellan berättelserna.

IMG_7057

Min absoluta favorit är berättelsen Musen, där känslan av vemod introduceras. Där kommer kräftan hem till musen med en väska full av varor att saluföra – många olika sorters ilska. En lätt, ”som går över lika fort som den blossar upp”, att använda om man blir trampad på tårna när man dansar. En skrynklig grå ilska som passar när man glömt något hemma. Lila vrede, grönaktig upprördhet, snötvitt raseri – och så:

”Vad är det där?” frågade musen.
”Det är ingen ilska”, sa kräftan. Hon hostade till.
”Det är sorg. Den säljer jag inte. Men när det är du…”
”Ge mig den” sa musen.
Hon gav musen det ljusblå, halvt genomskinliga vemodet, stängd väskan och gav sig av.
Musen satte sig vid fönstret. Hon svepte in sig i vemodet och såg långt bort i fjärran.
Det var en varm, vindstilla morgon i början av sommaren.
”Åhh…” sa musen, och suckade djupt.

Därtill kommer några berättelser som handlar om att överkomma hinder mot att bli arg: i Igelkotten är det igelkotten som kommer på att han aldrig varit arg och försöker bli det genom att skriva en lapp, i Skalbaggen och syrsan försöker skalbaggen lära syrsan hur man blir arg genom att få honom att tänka arga tankar (så arga till slut, att syrsan ger skalbaggen en rejäl örfil), och i den avslutande När ilskan var borta handlar det om hur djuren i skogen upplever livet den dag de inte kan bli arga (de tycker det är hemskt tråkigt). Den sistnämnda berör därmed också frustrationen över att inte kunna väcka en känsla hos andra, vilket också är temat i Näbbmusen där näbbmusen blir helt vansinnig över att inte kunna göra ekorren arg och – mer finstämt – i Ekorren och myran där de båda försöker komma fram till vad ekorren skulle göra om myran reser iväg. Bli ledsen, ja. Men myran skulle bli arg om ekorren försökte hindra henne – samtidigt som det värsta som kan hända är att han inte gör det. Paddan handlar om olika sätt som man kan göra sig av med sin ilska på.

IMG_7056

Men det finns som sagt också några berättelser som jag inte begriper mig på, som till exempel Jordsvinet som handlar om hur jordsvinet är glad och nöjd så länge som han får stå på huvudet men blir alldeles rasande arg av att bli vänd på benen. I teorin tänker jag mig att det skulle kunna handla om ilska kopplat till ovälkomna förändringar, men samtidigt är det jordsvinet själv som ber om att ekorren ska prova att vända honom och dessutom tycker han själv – när ekorren efter ett svettigt slagsmål lyckats få jordsvinet på huvudet igen – att det är otroligt festligt att det gör honom så arg. I Elefanten har elefanten en inre dialog (ja) om vad han borde göra respektive gör, där den ena av rösterna hånar honom och får honom att slå sig själv. Den typen av inre röster upplever jag inte att Tian har, och inte heller att den här berättelsen ger någon bra ingång till att introducera.

IMG_7058

Som redan nämnts så är det fler djur som benämns som hon eller han, men är man beredd på det är det rätt lätt att byta ut. Kön är inte markerat på något sätt i illustrationerna, som för övrigt är mycket stämningsfulla och verkligen lyfter berättelserna. Boken är rätt textrik och jag tror att det är bra om man närmar sig fyra för att riktigt uppskatta den. Trettons betyg är ”nej!” medan Tian verkar hålla med mig om att det är stora skillnader mellan berättelserna.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Olles skidfärd

Elsa Beskow
Bonniers, 1980 (1907)

Här verkar julen bjuda på barmark, så önskar man en vit jul är det läge att ta sin tillflykt till sagornas värld.

IMG_6419_2

Olle skidfärd kom ut första gången 1907, och det är klart att det märks – på tillgången till prylar, moralen, barnens frihet, könsrollerna och språket. På sina ställen utgör detta välkomna jämförelsepunkter, på andra ställen friserar jag för att kunna läsa boken med någorlunda gott samvete.

Boken börjar med att huvudpersonen Olle får ett par skidor, sina första riktiga, i sexårspresent (av ”Far” – med versalt F). Han får dock vänta länge på vintern, så när det äntligen kommer blir han alldeles hiskeligt glad och skyndar ut i skogen – bort från ”Mor och Lillebror” – med löfte om att vara iväg hela dagen. Väl ute i skogen träffar han på Farbror Rimfrost som tycker att han är en ”duktig gosse” som ”inte är ledsen, om det biter litet i kinderna”, och därför erbjuder sig att ta med honom till Kung Vinters slott. På vägen dit hinner de träffa på den virriga gumman Tö som Farbror Rimfrost genast jagar på flykt, och väl framme i själva slottet visar det sig att julklappstillverkningen (till alla svenska barn!) är i full gång: det är ”lappgubbar” som syr pjäxor, ”lappgummor” som stickar skidstrumpor, småflickor som stickar och broderar skidvantar och pojkar som slöjdar skidor, kälkar och sparkstöttingar och smider skidor. Just när Olle är i rummet ringer en gong-gong för rast, och barnen drar med sig Olle ut på en lekstund som fullständigt tar andan ur honom.

IMG_6420

Friheten i att som sexåring få ge sig ut i skogen en hel dag på egen hand verkar lockande, speciellt med de äventyr som följer. Här finns det likheter med Duktiga Annika: liksom Olle ger hon sig iväg utanför de vuxnas synfält (även om det helt klart finns en könad dimension i hur de gör det – Annika för att hjälpa till och fortfarande nära hemmavid, Olle på äventyr och långt ut i skogen) och träffar på varelser som kan komma fram just i avsaknaden av vuxna. Liksom i Duktiga Annika är de prylar som barnen har på ett sätt rätt centrala – i Annikas fall används hennes hink och en träslev hon får för att bygga handlingen, i Olles fall är hela äventyret beroende av att han får ett par skidor – samtidigt som det står klart att det är just de sakerna, och inga fler, som de har.

IMG_6421_2

Moralen i historierna är också könad: i Annikas fall att hon är duktig och hjälpsam, i Olles att han är duktig och rask. Men bilden är inte helt entydig. Arbetet i Kung Vinters slott är väldigt könssegregerat – men i leken på rasten leker alla barn tillsammans och samma lekar. Och visst är Farbror Rimfrost och Kung Vinter är män och den virriga gumman Tö (och den vackra Prinsessan Vår som dyker upp på allra sista sidan) kvinnor – men samtidigt får gumman Tö sin revansch när hon kommer tillbaka i rätt tid och städar undan våren:

Men då kom hon också med besked! Hu, ett sådant slaskande!
Nu hjälpte det inte vad Olle ropade, och inte heller hjälpte det, att Lillebror ropade med sin mest bevekande röst:
Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”
Hon gav sig inte, så länge det fanns den minsta snösmula kvar. Regnet flöt i strömmar, de vissna löven från fjolåret virvlade omkring för hennes sopkvast, och alla människor fick snuva.

Samtidigt är det för det sagolikas skull man ska läsa den här boken, om man ska läsa den. Det och det faktum att det faktisk är en rätt okonventionell julhistoria utan spår av tomtar. Att personifiera årstider och väderfenomen på det sättet som det göra här, verkar också vara någonting som går hem. Både Tian och Tretton har gillat den här boken från att de varit rätt små – förmodligen för att bilderna är så pass konkreta – men hela texten behöver man nog vara runt fyra för att orka sig igenom. Det ger förstås högläsaren gott om tid att lära sig var i texten man behöver gå in och redigera…

1 Comment

Filed under Bilderböcker