Tag Archives: Sara Lundberg

Öjvind och världens ände

Sara Lundberg
Alfabeta, 2013

Jag blir så glad varje gång en bilderbok verkligen imponerar på mig, och det gör Öjvind och världens ände. 

På två uppslag och tretton korta men effektiva meningar är världen där Öjvind och hans bästa vän Vita lever presenterad. De två första är:

Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit den vill.

IMG_4859

På det tredje uppslaget når han denna världs ände och trillar ur den. Utanför Öjvinds värld finns dock inte intigheten, utan en figur i helskägg (i bemärkelsen skägget-är-som-en-klänning-som-döljer-kroppen-ner-till-knäna-skägg) vid namn Kent, och Alvaro. I boken nämns aldrig ordet skapare, men det står klart att det är vad Alvaro är: skapare av Öjvinds värld. Och fastän Öjvind inte tidigare verkar ha sett Alvaro, så framstår det tydligt att han vet vem “Alvaro” är. När Kent och Öjvind hamnar i Alvaros fönster får de dessutom syn på något mer: en värld, som deras, men mycket större. Alvaros verklighet. De reagerar helt olika på denna upptäckt: Kent sätter sig och tittar, blickstilla, Öjvind känner genast att han måste hem till Vita och berätta om denna nya upptäckt, att det inte finns något slut. Båda kommer dit de vill.

Förutom det faktum att världarna är så skickligt skapade i text och bild att historien bara flyter, så finns det så mycket att prata om i denna historia. Det uppenbara är förstås bortom-vår-värld-konceptet som jag i den här historien uppfattar som väldigt skalbart: den stödjer alltifrån en bokstavlig läsning där man uppfattar Öjvind och Vita som Alvaros leksaker, till i princip hur djupsinniga filosofiska diskussioner som helst om världens beskaffenhet och utsträckning. Men utöver det kan jag inte låta bli att fastna för personporträtten av Öjvind, Vita och Kent.

Det är förvisso Öjvind som är huvudpersonen i berättelsen, men samtidigt upplever jag honom som den med minst djup. Inledningsvis konstateras att:

Ibland önskar han att vinden inte fanns. Då när den bara rycker tag i honom, och han inte får leka färdigt med Vita.

Vinden kan förvisso läsas som vinden, Öjvind är ju trots allt en sån som flyger, men kanske kan den lika gärna vara ödet eller omständigheterna. Öjvind som figur framstår för mig som någon som visserligen genom omständigheter hamnar utanför världen, men som inte har en inre drivkraft att göra något annorlunda än vad det redan är. Kent, å andra sidan, framstår samtidigt som ett rätt obekymrat original och en sådan som vill vidga sin värld, som vill se bortom det han redan vet. Vita, slutligen, är nog den som lämnar mig med det största frågetecknet. Vi får egentligen inte veta mycket om henne, men vad vi får veta är att hon brukar få vila i Alvaros bröstficka: och på sista uppslaget sitter hon på Alvaros axel och ser ut genom fönstret, ut på natten i Alvaros värld. Öjvind ville ju tillbaka till sin värld för att berätta om denna för henne, men uppenbarligen vet hon redan. Hur kommer det sig att hon inte berättat det för Öjvind?

IMG_4861

Detta är en bok som Tian genast begärde att vi skulle läsa om, och än så länge läser vi den tämligen bokstavligt. Men när han börjar närma sig frågor om evigheten och skapares/guds beskaffenhet (han känner till ”gud” som en sagofigur, men har ännu aldrig gett uttryck för några undringar om vad folk som tror på gud egentligen tror att gud är), så kommer jag att referera till denna bok.

Det finns ytterligare två böcker om Vita och Öjvind: Vita streck och Vita streck och Öjvind. Jag har inte läst dem, men jag tänker mig definitivt att vi ska göra det och hoppas att jag inte ska bli besviken utifrån de höga förhoppningar som denna bok väckt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Embla mitt i kosmos

Majken Pollack och Sara Lundberg
Alvina förlag, 2014

IMG_3612

Embla mitt i kosmos är tung. Det starka färgspråket i illustrationerna (som avspeglas väl av omslaget) understryker det, men det kan vara lätt att lura sig på målgruppen när man ser den lilla textmängden. Ett uppslags text kan begränsa sig till:

Det är tyst i Emblas rum. Tyst och stilla.
Men Embla kan ändå inte somna.
Kroppen bara vägrar, totalt.

– Mamma!

Ändå hinner boken på tjugosex sidor avhandla både människans existentiella ensamhet och vår förmåga att kunna stanna upp, lyssna, förstå och se varandra. Själva handlingen är förlagd till läggdags hemma hos Embla och hennes mamma, och cirkulerar kring Emblas försök att förklara sin ensamhet för sin mamma. I för barnfamiljer och barnböcker sedvanlig försena-läggningen-anda hinner Embla både be om vatten, gå upp och kissa och gå och lägga sig i mammans säng innan hennes försök att förklara sig når sin kulmen och hon springer till fönstret och utbrister

– Tänk om ingen annan finns som jag finns.
Tänk om det bara är jag som tittar ut!

Därefter avslutas dock berättelsen något abrupt. När mamman äntligen förstått Embla, så vill Embla bara sova. Det är inte det att det inte är ett trovärdigt slut – när hon nått fram kanske anspänningen släpper och tröttheten tar över – men jag tror att boken skulle ha lyfts av i alla fall en sida till där Embla hade fått svara någonting mer innan sängen lockade. Å andra sidan är den näst sista bilden, där Embla lutar huvudet mot sin mamma, både vacker och talande så min invändning kan vara baserad på att jag inte alltid lägger så stor vikt vid bilderna som en del berättelser kräver.

Språkmässigt utspelar sig boken i huvudsak i dialogform, vilket jag också uppfattar som en läsart som inte är helt lätt att greppa. Jag upplever behovet av att emellanåt lägga till ett extra ”säger mamman” eller ”säger Embla” för att göra det med klart för Tian vem det är som pratar.

Tian tycker om boken, men jag upplever att han inte ens är nära att greppa den eller ens riktigt märka av dess filosofiska dimension än. Kanske kan det förklaras med att vi ofta läser tillsammans med Tretton också, vilket tyvärr tenderar att minska utrymmet för de där härliga diskussionerna som kan uppstå utifrån de frågor en berättelse väcker i en fyraårings huvud. Huvudpersonen Embla skulle jag uppskatta är sex-sju år. Samtidigt fick känslan av ensamheten mig att slå upp en passage i Lars H Gustafssons Växa – inte lyda, där han beskriver självets utveckling och mognad och refererar en dikt som beskriver en höstkväll då författaren var ute och hämtade ved, såg upp mot stjärnorna och för första gången insåg sig ensam under ”en ödslighet utan gräns” (dikten är ”Vad upplevde jag den kvällen” av Pär Lagerkvist) – och den passagen beskriver tio-tolvåringar, vilket stämmer bra på mg själv om jag tänker mig tillbaka i mitt eget liv. Om någon annan läst boken, så är jag väldigt nyfiken på hur era diskussioner med barnen varit och i vilken mån ni upplevt att de uppfattat budskapet!

1 Comment

Filed under Bilderböcker