Tag Archives: samhörighet

Farmor hyr en katt

Cesili Josephus Jitta
berättarförlaget, 2010

Huvudpersonen i den här boken är en gammal farmor. Det finns en farfar också, i början, men sedan dör han och farmoderns blir ensam i boken. Inga barn, inga barnbarn, ingen annan alls figurerar mer än en gammal kvinna som minns sitt liv och försöker anpassa sig till sin nya situation.

IMG_5639

Jag kan inte på rak arm komma på någon annan barnbok som jag läst som på samma sätt behandlat en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt*. Som jag konstaterade när jag skrev om Teskedsgumman (och lite Pettsson) så figurerar inte vuxna som huvudpersoner alltför ofta i barnböcker, och i Pettsson finns ju en barnkaraktär i form av Findus medan Teskedsgumman altid har fullt upp med att klara sig som teskedsstor (-liten), och den här farmodern är dessutom en bit äldre.

Här är både text och bilder sparsmakade, ofta med flera bilder och texter per uppslag:

Farmor och farfar blir väldigt gamla.

Ibland blir farfar väldigt ledsen,
och ibland irrar han bort sig i huset.

När han försöker gå nedför trappan med rollatorn blir farmor också ledsen.

IMG_5640

Den inledande ensamheten efter farfaderns död skildras som bedövande, men generallösningen på sådant (här finns en likhet med Pettsson) är uppenbarligen en katt. Farmor surfar in på http://www.hyrkatt.se och klickar hem en äldre, kelsjuk katt vid namn Tim som blir hennes nya sällskap och glädje. Det kan låta simpelt, men är fint skildrat.

Tian har inte kommenterat denna bok mycket (att den innehåller katter räcker för att göra Tretton nöjd), men i andra diskussioner vi har haft på senare tid har det framgått att det här med livets förlopp och till slut döden är något som han verkligen börjat förstå. Så vi pratar inte sönder det. Den här boken är ett fint stycke om att uppleva en förlust och att överleva den, samtidigt som den verkligen tecknar en människa, hennes liv och kärlek. Ålder tenderar ju att skapa en viss sorts distans – om man har en roll, som förälder eller far- eller morförälder, så kanske man inte frekvent bjuder på så stora delar av sig själv – men här finns människan bortom rollen.

(www.hyrkatt.se finns däremot inte. Tur är väl det, för som koncept är det väl tämligen diskutabelt.)

* Efter mycket tänkande kommer jag faktiskt på en tomte som kanske skulle kunna fungera som jämförelseobjekt, mer om det till jul!

5 Comments

Filed under Bilderböcker

Embla mitt i kosmos

Majken Pollack och Sara Lundberg
Alvina förlag, 2014

IMG_3612

Embla mitt i kosmos är tung. Det starka färgspråket i illustrationerna (som avspeglas väl av omslaget) understryker det, men det kan vara lätt att lura sig på målgruppen när man ser den lilla textmängden. Ett uppslags text kan begränsa sig till:

Det är tyst i Emblas rum. Tyst och stilla.
Men Embla kan ändå inte somna.
Kroppen bara vägrar, totalt.

– Mamma!

Ändå hinner boken på tjugosex sidor avhandla både människans existentiella ensamhet och vår förmåga att kunna stanna upp, lyssna, förstå och se varandra. Själva handlingen är förlagd till läggdags hemma hos Embla och hennes mamma, och cirkulerar kring Emblas försök att förklara sin ensamhet för sin mamma. I för barnfamiljer och barnböcker sedvanlig försena-läggningen-anda hinner Embla både be om vatten, gå upp och kissa och gå och lägga sig i mammans säng innan hennes försök att förklara sig når sin kulmen och hon springer till fönstret och utbrister

– Tänk om ingen annan finns som jag finns.
Tänk om det bara är jag som tittar ut!

Därefter avslutas dock berättelsen något abrupt. När mamman äntligen förstått Embla, så vill Embla bara sova. Det är inte det att det inte är ett trovärdigt slut – när hon nått fram kanske anspänningen släpper och tröttheten tar över – men jag tror att boken skulle ha lyfts av i alla fall en sida till där Embla hade fått svara någonting mer innan sängen lockade. Å andra sidan är den näst sista bilden, där Embla lutar huvudet mot sin mamma, både vacker och talande så min invändning kan vara baserad på att jag inte alltid lägger så stor vikt vid bilderna som en del berättelser kräver.

Språkmässigt utspelar sig boken i huvudsak i dialogform, vilket jag också uppfattar som en läsart som inte är helt lätt att greppa. Jag upplever behovet av att emellanåt lägga till ett extra ”säger mamman” eller ”säger Embla” för att göra det med klart för Tian vem det är som pratar.

Tian tycker om boken, men jag upplever att han inte ens är nära att greppa den eller ens riktigt märka av dess filosofiska dimension än. Kanske kan det förklaras med att vi ofta läser tillsammans med Tretton också, vilket tyvärr tenderar att minska utrymmet för de där härliga diskussionerna som kan uppstå utifrån de frågor en berättelse väcker i en fyraårings huvud. Huvudpersonen Embla skulle jag uppskatta är sex-sju år. Samtidigt fick känslan av ensamheten mig att slå upp en passage i Lars H Gustafssons Växa – inte lyda, där han beskriver självets utveckling och mognad och refererar en dikt som beskriver en höstkväll då författaren var ute och hämtade ved, såg upp mot stjärnorna och för första gången insåg sig ensam under ”en ödslighet utan gräns” (dikten är ”Vad upplevde jag den kvällen” av Pär Lagerkvist) – och den passagen beskriver tio-tolvåringar, vilket stämmer bra på mg själv om jag tänker mig tillbaka i mitt eget liv. Om någon annan läst boken, så är jag väldigt nyfiken på hur era diskussioner med barnen varit och i vilken mån ni upplevt att de uppfattat budskapet!

1 Comment

Filed under Bilderböcker