Tag Archives: romantisk kärlek

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

En regnig dag

Sanna Juhlin, Millis Sarri
Idus förlag, 2014

Huvudpersonen Victor smyger genom stora delar av En regnig dag: när alla barn börjat leka sina framtida drömjobb gömmer han sig bakom soffan eller kikar fram bakom ett bord, hans stövelbeklädda fot sticker fram i ett dörrhål eller så står han bakom torkskåpsdörren. Den inledande texten förkunnar att han är ”sur på fröken” och att han – till skillnad från de andra barnen – inte vill fungera på vad han ska bli när han blir stor – han vill ut och leka i regnet. Först när han kikat på de flesta av de andra (blivande doktorer, kockar, artister, ballerinor, journalister och rymdfarare) blir han mer synlig i bilderna – med händerna i fickorna, tittandes ut genom fönstret, sparkande på en tärning som råkar ligga på golvet utstrålar han protest, och till slut gör tillfället tjuven.

IMG_5345

Det är här historien har sin brännpunkt för mig: Victor tar ett annat barns (blivande godisfabriksarbetare) omsorgsfullt inslagna russinpaket, och träder raskt åter in i centrum för såväl text som bild: fångad av barnet som leker polis (Isa nedan), alla barnen kommer springande, fröken likaså.

– Du är dum, säger Victor och räcker ut tungan.
Isa frågar fröken om hon får stänga in Victor i garderoben en stund. Det är ett fängelse för tjuvar och lipande barn, säger hon.
Fröken försöker lugna alla. Hon vill veta varför Victor stal Eriks fina inslagna russinpaket.
– Du hade säkert fått smaka om du frågat istället för att stjäla dem, säger fröken.
– Jag är ingen tjuv, gråter Victor.

”Tjuv och polis” har lekts på längden och tvären på Tians förskola, och jag vet att det där med att vara tjuven kan vara lite känsligt. När det lekta anklagandet blir för verkligt står tidigare sturska tjuvar där med tårarna uppenbart brännande bakom ögonlocken. För min del hade jag gärna offrat presentationen av ett yrke eller två för att vinna något uppslag till att fördjupa denna del. Tian, å andra sidan, är mer fascinerad över själva russinpaketen – sådana vill han göra!

IMG_5346

Genusmässigt är barnens yrkesplaner rätt konventionella men samtidigt så pass moderna att de inte sticker ut: pojkarna vill bli läkare (som mamma), rymdfarare, busschaufför, brevbärare eller – som nämnt – godisfabriksarbetare/ägare, flickorna vill bli kock, balettdansös, journalist eller polis. Både pojkar och flickor kan tänka sig att bli artister och konstnärer. Fröken är såklart kvinna, medan barngruppen ändå bjuder på barn med många olika utseenden.

Något som överraskar mig är mängden romantisk kärlek på förskolan som hinns med på tjugofyra sidor. Dels är det de blivande artisterna som uppenbarligen snappat upp att hjärta och smärta kan vara ett vinnande låtämne: deras egenskriva låt går ”Kärleken brinner, den brinner tills regnet släcker den”, dels är det den blivande brevbäraren Diego som suktar efter Mary, som får det finaste brevet han skrivit och som han vill gifta sig med när han blir stor. Den typen av framtidsplaner är inget som jag sett av på Tians förskola och jag undrar om det verkligen är vanligt i förskoleåldern? För egen del är det inget jag känner ett trängande behov att introducera.

Illustrationerna är det som bär En regnig dag för mig, medan texten är mer ojämn. Den citerade passagen om fängelser och tjuvar är klockren, medan jag hackar på andra ställen där meningar känns lite avhuggna eller där ordvalet känns ett snäpp vuxnare än vad jag skulle förväntat mig utifrån språket i övrigt. Det är dock väldigt trevligt att både Tretton och Tian har utbyte av boken. För Trettons del är det visserligen i överkant med text, men han letar gärna efter Victor, förstår många av yrkeslekarna och hänger med i handlingen.

Och för att avsluta med handlingen, så slutar det lyckligt för tjuven. Motiven bakom handlingen blir sedda och han blir förstådd och – visar bilden – väldigt, väldigt glad.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen

Ulf Nilsson, Eva Eriksson
Bonniers, 1983

När Tretton börjar förskolan ska Tian inte vara på sin avdelning: han ska vara med Tretton och ta hand om honom. Han ska hjälpa honom att ta av ytterkläderna och att lägga de saker som inte ska ligga på golvet i facket. Detta enligt egen utsago.

Att vara den större som tar hand om någon mindre verkar vara en tanke som kittlar väldigt mycket just nu, och Lilla syster Kanin är en av de böcker vi läst som inte bara tangerar utan helt fokuserar på det temat. Den större av två kaninungar är bokens jag-berättare. En slentrianläsning kommer att göra denna till en han – baserat på förälskelsen i en flickkanin, Kokoskorven – men faktum är att texten aldrig specificerar berättarjagets kön. Jag talar i allmänhet om hen som “den (stora kaninungen)”.

IMG_5138

Mamma och pappa kanin är ute på jakt efter morötter hela dagen just den dag som berättelsen utspelar sig, därav den äldre ungens barnvaktssyssla. De vaknar, läser bok, leker ute, äter middag, byter blöja (“Att byta blöjor på kaniner är det svåraste som finns.”) och går och lägger sig. Under tiden pendlar den stora kaninungen mellan hopp (“Vi kramar varandra. Vi hoppar runt av glädje. Jag kan rädda min syster, jag!”) och förtvivlan (“Vad gör man nu? Vad gör man när man vill kasta flaskan, springa sin väg, sätta händerna för öronen och glömma alltihop? JAG KLARAR DET JU INTE!”), och landar i slutsatsen:

Man måste vara mycket stark för att passa en liten, beredd på allt, kunna lida och ha ett väldigt tålamod. Man får inte bry sig om sig själv (dom leker där ute) och inte göra det man vill (Kokoskorven, suck). Man måste förstå att det är HON som är viktigast. Alltid lida. Ligga i springan. Armen somnar.
Och nu, nu suger hon på MITT öra!

Föräldrakaninerna kommer visserligen tillbaka sedan, sent på kvällen, men störst inflytande i berättelsen har de ändå när mamma (inte oväntat, som jag konstaterat tidigare tecknas vuxenvärlden i allmänhet betydligt mer könsstereotypt än barnens/huvudpersonernas) kanins barnuppfostringsråd klingar i den äldre kaninungens huvud. Det är å andra sidan kloka råd, om att respektera ungarnas vilja för att de ska kunna “växa till fria och starka och kloka kaniner” som inte “slutar sjunga”.

Det finns några delar av den här berättelsen som jag i varierande grad läser bort. Den ena är den antydda förälskelsen i Kokoskorven: Tian är liksom inte riktigt där än. Men samtidigt måste jag säga att detta är en rätt finstämd första skildring av något som lite mer börjar likna romantisk kärlek. Det är bara en bihistoria i boken, men hinner ändå tangera hur huvudpersonen (-kaninen) tycker att Kokoskorven är den vackraste kaninflickan i världen, hur hen försöker vinna hennes uppmärksamhet och hur hen önskar att få umgås med henne (och de övriga ungarna). Den andra är den godnattsång som den äldre kaninungen sjunger för lillasystern: om en (mus)mammas död och ungarnas letande efter henne – för mig känns det bara överflödigt.

IMG_5139

Rent språkligt får jag erkänna att jag har en aversion mot namnen: Den Feta Näktergalen? Kokoskorven? Varför heter kaninerna så? Men annars har språket ett driv, som gör boken väldigt bra för högläsning, och den har roligare passager också (Tian fnissar varje gång jag läser Kaningummans utläggning om hur den större kaninungen klarar sina barnvaktssysslor när de är i sandlådan och gräver). Bilderna samspelar dessutom fint med texten, de tecknade kaninerna är uttrycksfulla – min favorit är nog när Den Feta Nåktergalen har somnat och storasyskonet Kanin står på några böcker på en pall med öronen tryckta mot kaninhålans tak, för att höra vad de andra kaninungarna har för sig där ute. Det är dock först nu på senare tid som boken fått den uppskattning från Tians håll som jag skrev om tidigare: även om vi läst den ibland från kanske tre års ålder så verkar det vara först nu som innehållet verkligen talar till honom.

2 Comments

Filed under Bilderböcker