Tag Archives: Rabén & Sjögren

Majas lilla gröna

Lena Anderson
Rabén & Sjögren, 1987

Nu verkar hösten ha kommit på allvar till våra krokar, och det innebär att vi årstidsmässigt befinner oss på sista uppslaget i Majas lilla gröna:

Sommarn tar slut.
Snart är den ett minne
att spara i fickan till nästa gång.
Den vill bara vila
en stund därinne
till nästa års glada sommarlovssång.

Jag tänker på allt jag planterat och sått,
på lök och rabarber (och kålmaskfilur).
Visst är det sorgligt att sommaren gått,
men än blommar Krassen – tänk vilken tur!

Ja, grönsakerna skrivs genomgående med inledande versal och det kliar i ögonen på mig: å andra sidan finns här språkliga godbitar som ovan nämnda rim kålmaskfilur – tur, i sällskap med till exempel fel – jord-juvel (ja, med bindestreck), kraft – rabarberskaft och fat – kalasmiddagsmat. Därtill kommer en underbar salladstirad där både barn och vuxna för första gången får möta ord som salladsflicka, salladsglad, salladssås och salladsgås – jag blir lika glad varje gång jag läser den!

IMG_5072

Boken börjar med att Maja sitter och tittar ut genom fönstret en vinterdag, och längtar till sommaren. När den kommer vill hon ha ett trädgårdsland, med lite av varje. På nästa sida har det verkligen blivit sommar och Maja lotsar oss igenom de olika grönsaker hon odlar.

Förutom det jag redan nämnt, som jag upplever som en ojämnhet i språknivån, så finns det två uppslag som för min del lika gärna hade kunnat strykas: dels det om morot och fänkål, som frångår den genomgående jag-formen (där Maja är jaget) för att istället tala om ett “vi” bestående av nämnda grönsaker, och dels det om purjolöken där även purjon fått liv (och uppenbarligen blivit kannibal eftersom “fru Purjolök” stuvar purjo hela natten). Men bortsett från dessa båda, så är boken alledeles lagom sammanhållen: Maja hinner med allt ifrån att undra över hur fröna vet vad de ska bli när de växer upp, till att bjuda på ett gäng grönsakskalas (rabarberpaj, rädisfest, ärtfest, kalasmiddag på vitkål och skivad tomat på en macka i bersån, till exempel) och att väldigt handfast berätta hur man torkar sina egna kryddor.

IMG_5073

Trots att bokens huvudfokus är Maja och hennes grönsaksland hinner en rad vänner till henne presentera sig. Det är Edvin, som i boken hinner fylla sextiotvå, som serverar Maja och hennes vän Stina lite potatisfakta. Det är Pelle Prins och Herr Kanin som kommer på Majas olika kalas och som Maja har ett hemligt ställe tillsammans med. Och så är det, utöver Stina, ytterligare två flickor som återkommer men aldrig nämns med namn. De ser bara väldigt somriga ut, i sin blårutiga respektive gulprickiga sommarklänning.

Visst är väl det där sistnämnda lite typiskt, känner jag, att alla bokens manliga karaktärer ges namn och inkluderas i texten medan de kvinnliga bikaraktärerna liksom bara finns där som utfyllnad i bild. Samtigt är det dock Majas röst och handlingar som ljuder genom hela boken, inte heller de manliga bipersonerna handlar i någon egentlig mening.

Av Tian och Tretton är det för närvarande Tretton som helst väljer den här boken. Han har naturligtvis en bra bit kvar språkligt innan han greppar riktigt vad som egentligen pratas om, men eftersom grunden – i form av grönsakerna – är så konkret så insuper han allt vad han kan. Tian kan för all del uppskatt att prata om det där med hur fröna vet vad de ska växa upp till, men annars tror jag att vi läst boken lite för många gånger för att han rikigt ska känna att den är intressant längre. Är man däremot ny för boken, så tror jag att den kan vara rikigt uppskattad av en fyraåring också.

6 Comments

Filed under Bilderböcker

Hästfesten

Grethe Rottböll, Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren, 2013

Senast jag var på biblioteket med Tian läste vi en bok om det lilla russet Vitnos tillsammans. Det är böcker som jag minns som rätt bra från min egen barndom, men Tian gillade inte alls den vi läste och jag höll fullständigt med. Därför var han också lite tveksam när vi lånade Hästfesten (trodde han att alla hästböcker var likadana?), men den visade sig istället vara en hit som dessutom Tretton också gärna lyssnar på – för hans del tror jag det är det upprepade hallå-ropandet kombinerat med glädjen över att kunna peka ut de saker som hästarna tar med sig som gör det, medan den huvudsakliga historien går honom över huvudet.

IMG_4999

Historien börjar med hästen Dandy som kommer till en tom äng, och ropar:

Han stannade och skrek HALLÅ!
Kom hit till mig och hälsa på!

Sedan lägger han sig, medan ekot av hans hallå far ut över världen och i tur och ordning hörs av nio andra hästar (de lär alla ha lärt känna varandra i den tidigare boken Tio vilda hästar, men den har vi dock inte läst).

Alla de andra hästarna har det på ett eller annat sätt inte helt bra där de är, så de beger sig genast iväg när hallå:et når dem och tar någonting med sig:

Pistage bodde nere i en grotta
tillsammans med en smutsig råtta
Där var mörkt och fullt av fukt
och råttan stank av bajskorvslukt

Så när ekot kom med sitt HALLÅ!
sprang hon genast för att hälsa på
Hon tog med sig herrparfym
Och en snygg gåbortkostym

På sista uppslaget är de alla samlade – då blir det fest!

Av texten framgår att fem av hästarna är “hon” och fem är “han”. Utöver dessa benämningar är dock könandet väldigt begränsat: visserligen är det en “hon” som tar med sig en kjol, men på sista uppslaget är det huvudpersonen – i den mån man kan tala om en huvudperson – som har kjolen på sig när han håller tal; den häst som tog med sig herrparfym och gåbortkostym är som framgår av det tidigare citatet en “hon” men alla hästarna tar på parfym i slutet, och i övrigt finns inte mycket att nämna.

Lisen Adbåge tillhör i vanliga fall inte de illustratörer jag uppskattar mest, men i den här berättelsen är de jättebra. Allra mest gillar jag uttrycket i de bilder där hästarna Plus respektive Doj-Doj ger sig av: i det första fallet för den otroligt nöjda minen, och i det senare för glädjebocken Doj-Doj lägger av när hon lämnar den ilskna hund som bara skäller på (och i bilden även biter) henne.

IMG_5001

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Tänk om… och Cirkusloppor på luffen

Lena Sjöberg
Rabén & Sjögren, 2010, 2013

IMG_4923

“Tänk om…” är ett underbart ordpar – för ja, tänk om saker var på ett annat sätt. Som i denna bok av Lena Sjöberg: tänk om jag var hare och du min lilla palt; tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn; tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut… oavsett vilken konstellation av djur/unge, så uttrycks hur mycket djuret skulle bry sig om och älska sin lilla unge:

Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni
Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri

I slutklämmen blir bokens “jag” och “du” mänskliga (men fortfarande, vilket gäller boken igenom, inte närmare presenterade än så), och slutar med den viskade uppmaningen “Det är dags att sova nu!”. Och då kan jag inte låta bli att känna att det är en underbar godnattsaga: oavsett omständigheterna, oavsett vad som händer, är du högt älskad.

Jag tycker också att det är lite intressant med vilka djur som porträtteras: visst, hundar och harar och grisar är väl djur som rätt ofta vinner människors sympati – men spindlar, myggor, getingar, vägglöss och kanske även fiskmåsar och fladdermöss brukar kanske inte alltid porträtteras såhär. Det märks också av det som sägs om människors hårda händer (myggan) och skrik, vift och getingspray (getingen). 

Många av bokens uppslag har väckt diskussioner här hemma: varför måste haren skydda sin palt från räv och hök och hund (rent sakligt stämmer det ju dock inte att harar gör det genom att inte lämna sin unge “en endaste sekund”, så där ledde det vidare till vad instinkter är och hur harpaltarna kan veta att de ska ligga och trycka i sin ensamhet), varför ska griskultingen springa och gömma sig om bilen från Nilssons slakteri kör förbi, kan fladdermöss väcka upp de döda ur graven? Men vad jag kanske gillar allra mest är kopplingen mellan denna bok och Cirkusloppor på luffen, utgiven tre år senare. 

Även i Cirkusloppor på luffen är huvudpersonerna ett (okönat) vuxet jag och ett barn-du. Två år tidigare har de luffat till Spanien från Grenada, med målsättningen att hitta sig ett hem. Det har gått rätt bra, de har etablerat sig, hittat sina ställen, lagt sig till med spanska vanor (siesta!) och börjar bygga sig ett liv som cirkusartister. Men när katastrofen – en brand startat av glöden från en osläckt cigarill som bränner ner cirkusen till grunden – slår till, så har de inget skyddsnät. De är hemlösa igen:

Nätterna är svarta
Vi har ingenstans att gå
Och det som nyss har hänt oss
Är så svårt att tänka på
På gatan tutar bilar
Skyltar blinkar i neon
Du snyftar tätt intill mig
– Jag vill åka härifrån!  

På samma sätt som jag upplevde att rimformen var till hjälp att hålla texten i Mormors lilla kråka och pappan på lagom känslomässigt avstånd, så hjälper rimmandet till här. Man kan ana loppornas desperation, men man måste inte gå närmare den än vad man själv orkar eller förstår.

När boken nyss kommit ut recenserades den i DN (läs hela recensionen på Lena Sjöbergs egen hemsida, längst ner – där finns också fler bilder från boken). Den poäng från den recensionen som jag verkligen burit med mig är karaktären på den reaktion lopporna ger uttryck för efter den citerade passagen: att det är upp till dem själva att rycka upp sig, snarare än upp till samhället att hjälpa till och erbjuda stöd så att de kan komma på fötter igen, i en situation då de förlorat allt.

Lopporna lyckas dock verkligen rycka upp sig och återfå hoppet, och snart är de ute på vägarna igen för att söka sig lyckan någon annanstans – men för att återkomma till kopplingen mellan Tänk om… och Cirkusloppor på luffen så vet vi läsare att det inte gick så som de tänkt sig. Istället för drömdestinationerna Calcutta, Boston och Prag så har lopporna, som här presenteras som vägglöss, hamnat i ett kallt, blåsigt och öde rivningshus, någonstans i Sverige:

Vi skulle ångra att vi liftat med en koffert från Madrid
Och sörja att vi blivit två luffare på glid

Jag upplever att Tian håller på att växa i de här böckerna nu. Och ur det perspektivet, så tycker jag att den poäng som görs i DN-recensionen inte är så självklar längre. Ur ett vuxenläsningsperspektiv, visst, men för den som precis börjar förstå sig på social orättvisa är det rätt upplysande att lopporna hela tiden försöker. Det står helt klart att det sätt de hankar sig fram på inte är av egen förskyllan. På så sätt lyfts det sociala systemets betydelse snarare fram än göms undan.

IMG_4924

Avslutningsvis, så är jag väldigt förtjust i illustrationerna i båda böckerna, även om jag även där tycker att Cirkusloppor på luffen är ett snäpp vassare. I samspel med texten visar de de små loppornas perspektiv på staden, och greppet med de återkommande inzoomningarna av loppornas aktiviteter i en större bild är också något som fängslat Tian på sistone.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Teskedsgumman (och lite om Pettsson)

Alf Prøysen, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1958/1990, 1968

I Teskedsgumman och älgen har brunnen sinat, och Teskedsgumman måste gå ut till sin andra brunn för att hämta vatten. Hon tar gubbens gamla rock och ett par stadiga arbetsvantar, sin yxa och sin hink, och går ner på gärdet och börjar hugga hål i isen med sådan frenesi att hon först inte märker när en älg kommer ut ur skogen, stegar fram till henne och så till slut stångar henne så att hon faller med huvudet före ner i snön. Förskräckt springer hon in, och när älgen visar sig vara kvar bestämmer hon sig för att skrämma den. Men när älgen varken låtit sig skrämmas av att gumman varit stor och ful eller stor och farlig (i svart regnkappa och hatt respektive med gubbens byxor och bössan) så ger hon upp och bestämmer sig för att hämta snö att smälta i hinken istället. Det är bara det att när hon gör det, så blir hon liten som en tesked:

Den här gången gick det fortare än vanligt, och hur hon nu bar sig åt så trillade gumman själv, så liten som hon var, ner i hinken, och hinken började rulla utför brunnsbacken. Det gick med en faslig fart och gumman som låg i såg både solar och stjärnor.

Andfådd av den första meningen? Faktum är att efter ett par genomläsningar så fungerar texten strålande som högläsning, trots att meningar som den nämnda återkommer i alla böcker jag läst av Prøysen. Ytterligare ett exempel på det är inledningen:

Teskedsgumman hade haft så ont om vatten i vinter. Vattnet rann långsammare och långsammare och långsammare ur kranen i köket, och en dag sa det bara dropp dropp dropp, och till sist var brunnen tom och det kom inget vatten alls.

IMG_4666

Men för att återgå till historien, så rullar hinken upp för ett gupp, flyger genom luften och fortsätter flyga ut i skogen – för det visar sig att den fastnat på älgens horn. Älgen går till sina älgvänner och beklagar sig över hur rädd den är för det som skramlar i hornen, men det löser sig när hinken istället fastnar på en gren i ett träd. Gumman får sig en pratstund med en ekorre, men just när hon börjar undra över hur hon ska ta sig hem igen så löser också det sig med att gumman blir stor igen och ramlar ner med gren och hink och allt. På vägen hem hämtar hon vatten, och när hon ser att älgen står och kikar på honom kan hon skramla lite med hinken och på så sätt skrämma iväg den igen.

Det finns saker i den här boken som jag läser bort, som det faktum att rocken och byxorna är gubbens och delar av beskrivningen av älgen, som där den omnämns som farlig, mallig eller dum, men i övrigt gillar jag den av anledningar som jag ska gå in på mer nedan.

Först dock till Göta Petter, sa teskedsgumman, som handlar om en dag då Teskedsgumman har så mycket att göra men är liten redan när hon vaknar. Återigen händer allt i en lång mening:

Det var en gång en gumma, som la sig och sov på kvällen liksom gummor brukar göra, och dan därpå vaknade hon som gummor brukar göra, men då hade gumman blivit så liten som en tesked, och det brukar inga gummor bli.

Med list (och hot och manipulation, om man ska vara sådan) talar hon dock en råtta till att städa golven, katten att slicka disken ren, hunden att bädda sängen, regnet att blöta tvätten, vinden att hänga tvätten, solen att torka tvätten, tillbringaren att sätta på spisen, stekpannan att hoppa upp på spisen, och pannkakorna att vända sig själva. Och just som hennes man kommer hem, så blir hon stor igen och berättar ingenting om att hon varit liten.

När jag började skriva det här inlägget slog det mig att vuxna inte är så vanliga huvudpersoner i bilderböcker. Utifrån målgruppen är det såklart inte så konstigt, men en snabb räkning av de böcker som står på barnens bokhyllor just nu (av någon märklig anledning har vi böcker lite varstans i lägenheten) avslöjar att av 85 böcker har nio (knappt 11 %) huvudpersoner som kan definieras som vuxna: en är en Bamse-bok, en handlar om en tomte, i två är huvudpersonerna också berättarröst – och så är det tre Pettsson-böcker och två böcker om Teskedsgumman. I vår bokhylla finns det alltså två vuxna huvudpersoner som det berättas om och inte av, och som dessutom är människor. (Skriv gärna en kommentar om du kommer på fler sådana!)

Det roliga är, att redan innan jag påbörjade ovanstående räkneövning så tyckte jag – utifrån de nämnda böckerna – att gumman är lite av en kvinnlig motsvarighet till Pettsson. Kanske låter jag mig luras lite av det gemensamma som de har ovan, men jag tycker det finns mer: båda lever i en vagt definierad dåtid (inte alltför långt tillbaks i tiden, men definitivt innan tvättmaskiner, färg-TV och CD-skivor), båda lever rätt ensamma, båda kan prata med djur (under specifika omständigheter), båda är äldre, i båda finns det fantastiska inslag (krympningen respektive mucklorna) och sist men inte minst: båda är väldigt handlingskraftiga och finurliga.

Därmed inte sagt att det inte finns skillnader, mestadels klart könade. Teskedsgumman har trots allt en (arbetande, dessutom, som hon sköter hushållet för) man även om han spelar en väldigt undanskymd roll medan Pettsson lever med en katt av en anledning: ”Nu är jag för gammal. Jag har vant att klara mig själv. Det skulle bli för mycket med en hel tant.” (i När Findus var liten och försvann). Pettsson är mer av ett original medan Teskedsgumman som jag uppfattat henne mer verkar passera som normal. Pettssons handlingskraft och finurlighet används för nya uppfinningar, Teskedsgummans ger inga bestående resultat utan handlar mer om att klara sig trots sin storlek/litenhet. Å andra sidan är en skillnad – som inom sinom tid planeras att få ett eget inlägg – är den omsorgsrelation Pettsson har till Findus, som en förälder. På det sättet är Teskedsgumman mycket mer ensam (nu, hon ska visst ha vuxna barn).

Delarna om mannen i Teskedsgumman är dock, som nämnt, rätt lätta att läsa bort. Det som då återstår är resten, det vill säga en klurig saga med en handlingskraftig gumma:

”Jaha”, tänkte gumman. ”Det är minsann inte första gången jag är utan vatten, men när man har två starka armar och en bra hink, och när man dessutom är så lycklig att man har en brunn till nere på gärdet, så får man inte klaga.

IMG_4667

Så utifrån det läser jag ändå gärna Teskedsgumman, och då framför allt den med älgen. Tretton har just också börjat uppskatta den. Och liksom med Pettsson, där illustrationerna är en stor del av behållningen, så är de det här också – om än på ett annat sätt. Sven Nordqvists bilder är ju en orgie i detaljer, medan Björn Berg mer lever på det otroligt uttrycksfulla kroppsspråket i sina illustrationer.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Mamman och den vilda Bebin

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1980

Mamman och den vilda bebin är en sådan där bok som vi lånat för att jag själv har vaga minnen av att jag läst den som liten. Själv blev jag inte så imponerad när vi återupptog upp bekantskapen, men både Tian och Tretton har tagit den till sina hjärtan. Tian tycker att Tretton är lite som bebin – ur ett vuxenperspektiv är jag inte riktigt enig med den bedömningen, men jag förstår hur Tian menar för är det något boken behandlar så är det små barns oförutsägbarhet och behov av passning. På så sätt är den en väldigt bra bok om småsyskon, utan att i sig själv innehålla ett enda syskon. De enda karaktärerna i boken är bebin och mamman:

Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra.
På mammans tjat ville han aldrig höra.

IMG_4520

Och bebin klättar, klipper, rymmer i en rad olika varianter (och mamman gråter och gråter men bebin kommer i alla fall alltid tillbaka till sist – ”Han ville bara se hur lessna mammor kunde bli!”), hoppar i diskhon, ramlar i toan och eldar nästan upp huset. Det är, kort sagt, en skröna om en vild småbarnstid.

Det jag tycker är sympatiskt med texten, utöver det som inledningsvis nämndes rörande potentialen som syskonbok, är att det hela tiden står klart att mamman älskar sin bebis genom alla prövningar – och alla rymningar öppnar för en typ av samtal som jag och Tian tenderar att återkomma till, nämligen om hur rädda mammor och pappor blir om deras barn försvinner och hur de kommer att leta och leta och leta ända tills de hittar dem igen. Å andra sidan är det väl lite typiskt att det är just en mamma som är så snäll och mild och en pojkbebis som är så förskräckligt vild. Rimmen är dock inte beroende av att det ska vara en mamma och en ”han”, så om man håller tungan rätt i mun så är det relativt lätt att byta kön på dem. Bebin är dessutom väldigt neutralt ritad.

IMG_4519

Samtidigt är rimmen i sig själv lite sisådär. Det tog rätt många läsningar att faktiskt få flyt i dem, och på vissa ställen hackar jag än. Allra mest stör jag mig kanske i den del av boken där bebin är sjuk och

Den stackars mamman gråter still
men utav hennes tårar frisknar bebin till
och börjar genast svälla upp.
Snart är han lika stor
som innan han blev prickig som en tupp!

Förutom det bristande flytet, så kan jag fortfarande inte köpa det där om prickig som en tupp. Det känns så nödrimmat!

Och anledningen till att Tretton själv gillar boken är nog också något sorts förstadie till identifikation: det han förstår ur boken är nog ungefär att det är en mamma och en bebis, att mamman letar efter bebisen och att mamman säger nej till bebisens upptåg – händelser som är rätt lätta att relatera till i en 1,5-årings liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Den krångliga kråkan

Lennart Hellsing, Poul Ströyer
Rabén & Sjögren, 1953

Min mening var att skriva det här inlägget den femte juli, för att avsluta Hellsing-temat på månadsdagen av när jag påbörjade det, men istället har jag haft en härlig och somrig helg med Tretton och Tian utan att få mycket vettigt gjort. Men till det vettiga vi ändå uträttat hör en rätt ansenlig mängd läsning, och Tretton har numer stenkoll inte bara på vår vanliga bokhylla utan också på vår biblioteksbokslåda där en av de böcker han gärna letar fram för tillfället är just Den krångliga kråkan.

Det Tretton uppskattar i boken är dock just det faktum att den handlar om en kråka. Den är inte heller särskilt texttung, men däremot har den språklig finess som förtjusar mig samtidigt som den utmanar Tian. Efter att kråkfamiljens tillvaro lokaliserats till Kråkmåla hed presenteras de fyra systrarna i familjen en och en, varav de två första:

En kråksyster sjöng en sång: Krax kråhå….!
men det fina i den kunde ingen förstå.

En annan försökte att bokstäver skriva,
men det vill av allt bara kråkfötter bliva.

För att fullt ut uppskatta detta behöver man förstås känna till uttrycken ”det fina i kråksången” respektive ”kråkfötter”. Sedan avslutas historien med att huvudpersonen, kråkbrodern, kommer tillbaka och att systrarna då lyckas med vad de företagit sig – plötligt lyckas de både sjunga och skriva. Mycket snyggt sätt att knyta ihop säcken på!

IMG_4512

Historien mellan denna öppning och avslut handlar om kråkbrodern, som fångas av bonden när han tjuväter körsbär i trädgården. Bonden sätter honom först i bur och sedan i arbete: men vilken arbetsuppgift kråkan än får så misslyckas den alldeles (han sågar flaggstången till ved, häller vatten på katten, ger bönorna till hönorna istället för att rensa dem och far slutligen i diket med bondens son). Bonden tar därför kråkan till torget för att sälja honom vidare, men får till slut nöja sig med att byta honom mot tre bullar med russin i på bageriet.

Bagaren erbjuder kråkan pepparkakor för att få hjälp bakhjälp, men åter igen så blir utfallet inte alls det tänkta och bagaren skriker åt honom att han får flyga tillbaks till sin skog vilket kråkan uppenbarligen gärna gör.

Texten håller sig på ett väldigt ytligt plan: man kan ju anta att kråkan upprepar sina misslyckanden i protest mot att ha blivit fångad från sin familj och satt i arbete för någon annan, men det är ingenting som behandlas närmare vilket ger möjligheten att utforska den aspekten själv. Men vad vi i huvudsak gjort, är att flyta med i språket. Äntligen ytterligare en bok där jag verkligen kan få uppskatta Hellsings språkklurighet!

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Nejlika och lilla lilla syster

Hanna Zetterberg Struwe, Anna-Karin Garhamn
Rabén & Sjögren, 2008

Böcker om att få syskon är ett ständigt återkommande tema, och för mig var det förstås högaktuellt för knappt två år sedan när det stod klart att Tian skulle bli storebror. Därför haffade jag första bästa bibliotekarie på vårt bibliotek, och satte igång att läsa vad som fanns. Det visade sig då att två företeelser var väldigt vanliga i dessa böcker, och jag ville undvika båda: svartsjuka storasyskon och bilden av att bebisen skulle komma ut och i princip vara en fullfjädrad, kringspringande och bollspelande lekkamrat från dag ett.

När det gällde svartsjuka storasyskon så tror jag förvisso att ungefär varenda blivande tvåbarnsförälder går igenom alla möjliga sådana scenarier i sitt huvud, och jag tror att det är en bra förberedelse. Men för den delen ville jag inte introducera det begreppet för Tian i någon sorts förebyggande syfte. Hade vi däremot stött på ett uttalat problem med det när Tretton väl var på plats – då hade jag sett behovet av den sortens läsning. För mig är en sådan bok kort och gott ingen få-syskon-bok, utan en hantera-svartsjuka-mellan-befintliga-syskon-dito.

Den andra företeelsen tolkar jag som någon sorts besvärjelse mot ovan nämnda problem, som ett hejigt “titta vad det ska bli kul med syskon!”. Problemet är ju bara det att det inte är sant. Jo, visst blir det förhoppningsvis (mest) kul på lite längre sikt, men för en två-, treåring innebär detta längre perspektiv att de får vänta ungefär en livstid på den utlovade “belöningen”, vilket knappast ger en så stor tröst i stunden.

Jag hittade två böcker som undvek både avancerad syskonsvartsjuka och glada tillrop om kommande lekmöjligheter. Nejlika och lilla lillasyster är en av dem.

IMG_4239

Nejlika är två år och har precis blivit storasyster. Både mamma och pappa är hemma och närvarande och stökar båda runt med tvätt, städning och matlagning. Nejlika märker att de är trötta, men glada. Nejlika är också glad, och vill vara med lillasyster – krama henne, ligga nära, och mata henne (med glass!). Men hennes närmanden är lite klumpiga på småbarnsvis, och hon möts av nej från föräldrarna ända tills hon får ett präktigt utbrott – “Det är BARA MIN lilla lilla syster!”. Då får mamma och pappa tänka till, och så visar de henne – hur man klär på lillasyster, hur hon kan sjunga med lillasyster, hur lillasyster kan “heja” när Nejlika springer. Fortast! Och precis där kommer Trettons favoritillustration – man får tänka sig att lillasyster hunnit passera det allra spädaste stadiet under bokens gång för här kommer ett sorts gensvar från lillasyster på något-lite-större-bebis-vis: hon vill smaka på Nejlikas näsa, mums! Sedan kan Nejlika ligga bredvid när lillasyster ammas, och på sista sidan sitter så Nejlika med lillasyster i famnen, och åter igen konstateras att “Det är bara Nejlikas lilla lilla syster”.

Mängden text i boken är begränsad, och vi har pratat mycket fritt utifrån vad som händer. Varför är mamma och pappa så trötta? Jo, för att bebisar inte rikigt lärt sig att man ska sova på nätterna än. Varför dricker bebisar bara mjölk? Deras magar tål inte vanlig mat än. Varför vill lillasyster smaka på Nejlikas näsa? Bebisar lär sig om saker genom att stoppa dem i munnen. På så sätt kan texten anpassas även uppåt i åldrarna.

IMG_4240

Bilderna, till sist, gör minst halva boken, genom att verkligen förtydliga att båda mamma och pappa finns med i bilden. Stressade nyblivna (tvåbarns)föräldrar kan dessutom glädja sig åt att matlagningen verkar vara på nivån pasta, köttbullar, fri tillgång till glass och middag i soffan – inget större underlag för jämförelsebaserad prestationsångest!

4 Comments

Filed under Bilderböcker

Krakel Spektakel

För att fortsätta på Hellsingtemat så är Krakel Spektakel nog den figur som jag förknippar starkast med Hellsing, och mycket rikigt dyker Krakel upp lite här och var i hans böcker. Egentligen har jag själv mest en relation till Krakel i sång- och ramsform, men uppenbarligen finns han i historier med löpande text också, och de vi har läst är

Krakel Spektakel blir upptäcksresande, Lennart Hellsing & Stig Lindberg, Nisses böcker 2008 (1955)
Krakel Spektakel köper en klubba, Lennart Hellsing & Stig Lindberg, Rabén & Sjögren, 1957
Krakel Spektakel gör det själv, Lennart Hellsing & Poul Ströyer, Nisses böcker 2007 (1960)

IMG_4215

Krakel Spektakel blir upptäcksresande är en kapitelbok i dess allra kortaste form – 22 sidor med (rätt stor) text och åtta kapitel, varav det kortaste består av exakt en mening (“De sitter i gropen och funderar”). Därtill kommer åtta illustrationer. 

I boken figurerar, utöver Krakel Spektakel, några djur, fröken Hit-och-Dit och Oskar. I Näppelunda, där Krakel, Oskar och Hit-och-Dit bor, finns inget Skansen vilket gör att barnen som växer upp där inte vet hur djur ser ut. Därför beslutar Krakel att de ska på expedition för att fånga djur till en djurpark, och som redan framgått lyckas de – i alla fall efter att själva först fallit i den fångstgrop som de grävt för djuren (det var där de satt och funderade i det korta kapitlet).

Som vuxen kan jag uppskatta uppfinningsrikedomen i platsnamnen: Allemansland, Näppelunda, Sålundasjön, Ingalunda, Sammalunda… Men även om man inte förstår det roliga i de namnen, så finns det saker att uppskatta i språket. När Tian var omkring 3,5 år gick han och slängde sig med uttrycket att “du xx låter som en bilmotor!”, klart inspirerat av det i boken förekommande uttrycket “där alla sover och snarkar som en bilmotor”, och på flera ställen (där jag annars hade lagt till förklaringar på egen hand) kommer förklaringar på potentiellt nya ord efter förvånade frågor i texten:

– I gryningen ska vi stiga upp och tränga vidare, säger Krakel.
– Ska vi stiga upp i grynvällingen? frågar fröken Hit-och-Dit.
– I gryningen, säger Oskar. Det betyder tidigt på morgonen, när solen håller på att gå upp. 

Krakel Spektakel köper en klubba är kortare och rikare illustrerad, och i den är det Krakel och hans bästa vän Britta som fyller år och ska gå och köpa “gott” för de femöringar de fått i present. Deras sammanlagda tillgångar, tio öre, räcker precis till en polkagrisklubba, men genom Krakels listighet – han säger först att de också skulle behöva fatet som klubban ligger på, sedan duken under fatet, bordet duken ligger på, kiosken som bordet står i – så slutar det med att karamellhandlaren går i pension och lämnar Krakel och Britta att äta upp allt godiset. Boken är upplagd som en riktig bladvändare, enligt formeln “men… vi vill…” – vända blad för att få veta vad de vill nu – “ha fatet/duken/bordet/kiosken också”.

Krakel Spektakel gör det själv, till sist, handlar om den dag när den där gardinen som Krakel Spektakel och Kusin Vitamin hänger och slänger i går av (fast här är den grön, och inte blå som i sången). De beslutar sig då för att göra ett tält och en klänning till Kusin Vitamin av gardinbiten, och försöker få hjälp av skräddarfågeln med sömnaden till klänningen. Skräddarfågeln kommer dock med tusen och en undanflykt(er), och det slutar med att Krakel och Kusin Vitamin får göra det själva – ”Gör som du vill, sa Krakel. Huvudsaken är att man gör det själv. Till och med Kungen gör det själv. Som i visan”.

Efter ovanstående uttalande återger Krakel visan (om Agare bagare kopparslagare) och har en lång (uppskattningsvis utgörande halva boken) och väldigt nonsenartad diskussion med Kusin Vitamin om vad som händer i den och varför, innan de till slut tar itu med tältbygget. När de väl sitter i sitt tält landar Opsis Kalopsis på det så att tälttaket spricker, och i samma veva kommer skräddarfågeln tillbaka dit och har plötsligt gott om tid att hjälpa dem att sy ihop tältet – ”Man har tid med allt som man har lust med, sa skräddarfågeln”.

Jag och Tian verkar vara eniga om att boken blir rörig med dessa två rätt olikartade beståndsdelar. För min del hade det hellre fått vara två separata historier: en om klänningen och tältet, och en med diskussionen om Agare bagare kopparslagare. Då hade den förstnämnda varit en rätt söt historia om att göra det (sy, i den mån de syr – i själva verket limmar de fast klänningen på Kusin Vitamin) själv och om motivation – det skräddarfågeln avslutar med stämmer ju rätt bra, medan Agare bagare kopparslagare-historien inte hade störts av att man undrade varför de började prata så mycket nonsens mitt i en historia som faktiskt började mer konkret.

IMG_4216

Ett genomgående tema i alla tre böcker är Krakels finurlighet och drivande roll. De övriga – Oskar, fröken Hit-och-Dit, Britta, Kusin Vitamin – verkar mest hänga på i det han bestämmer. I övrigt verkar dock målgrupperna skilja sig åt: Krakel Spektakel äter en klubba går hem hjälpligt även hos Tretton (förmodligen mest för att hans motivation till att lyssna är lite extra hög i böcker som handlar om kakor, tårtor eller godis), medan Krakel Spektakel blir upptäcksresande och Krakel Spektakel gör det själv nog gör sig bäst någon gång efter fyra – trots att historierna är rätt konkreta och illustrationerna likaså, så kräver språklekarna och babblandet sin språkförståelse.

2 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Sjörövarbok

Lennart Hellsing, Poul Ströyer
Rabén & Sjögren, 1965

Hellsingdags igen! Från den bästa går jag till den värsta (jag läst): jag brukar tänka mig att de titlar som finns på biblioteket och som fortfarande säljs ur en lång och omfattande utgivning, som Hellsings, hör till de bättre som man bör läsa om man vill kunna säga sig ”kunna” författaren. Men i den mån det är en regel så har den uppenbarligen undantag, och Sjörövarbok är ett sådant.

Eftersom boken både fortfarande säljs och fanns på båda biblioteken jag besökt, så var jag inte beredd på vad som komma skulle. Först: den är ett språkhantverk, en snabb googling leder till uppgiften att den innehåller i princip alla svenska rörelseverb vilket förstås är imponerande. Liksom det drivna rimmandet. Men därefter tar det stopp för mig.

Jag har läst Sjörövarbok med Tian några gånger (på hans begäran, för han är fortfarande inte helt ute ur en tidigare sjörövarfas), och han har gjort tappra försök att förstå den. Utifrån hans frågor är det helt tydligt att ordkanonaden gör att han bara greppar fragment av historien, som är följande: två sjörövarskepp möts, slagsmål, kanonskott och till slut en stor explosion uppstår. De sjörövare som överlever tar sig till en bar där de super loss och hittar sig en varsin fru. Efter en kväll av dans går de hem genom natten, och bestämmer sig för att ge upp sjöröveriet och istället slå sig ner som fredliga män. Men den dag som sjörövarskeppet kommer tillbaka, så kan de inte motstå att gå till sjöss igen –

Lollipop, lollipop
Jolly Roger i topp!
Hur det slår! Hur det går!
Hela världen är vår!

IMG_4052

Jag tycker kanske inte att sjö(rövar)slag är den allra mest uppbyggliga läsningen, och detsamma gäller barhäng, men även om det är mer utförligt beskrivet här (sjörövarna dricker genever, pomerans, Bäska droppar, ”vad som fanns”, gin, rom, mjöd, tokajer, jos, angostura och ”vad som helst” – i det fall man önskar öka på sitt barns ordförråd vad gäller alkoholhaltiga drycker) så är det ändå någonting som förekommer rätt flitigt i alltifrån Pippi till Bamse. Men när det sedan kommer till frufinnandet så börjar det med

Kapren Böös slog sig lös
med en nakendansös!

följt av bland annat

Kapten Ess tog en negress!

för att sedan sluta – och för min del kulminera – med

Kapten Punkt tog det lugnt
och tog hand om något ungt!

Det är inte ett språk som mina barn kommer att få höra från mig. Uppenbarligen placerar det mig bland 60-talets moraltanter och -farbröder: ”Vid tiden  när den skrevs  ansågs den inte riktigt bra att läsas utav barn. Men tiderna förändras och idag är det desto fler som tycker om den roliga och stojiga Sjörövarboken.” (här) – men det får jag väl ta, för jag tycker inte att Sjörövarbok är en barnbok och sätter inga åldersetiketter på den.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

ABC

Lennart Hellsing, Poul Ströyer
Rabén & Sjögren, 1961

Idag blir Lennart Hellsing 95 år, så den närmaste tiden tänkte jag bjuda på lite Hellsing-tema även om det förstås är omöjligt att täcka ett 70-årigt författarskap bara sådär. För några veckor sedan tömde jag ett närliggande bibliotek på böcker av honom, och utfallet är minst sagt blandat – men en sådan här dag är väl tillfälle att fira, och ta fram sin allra bästa Hellsing-upplevelse. Hemma hos oss är det Hellsings ABC.

IMG_4013

Språket i den här boken vinner på knock out. Det är språkunderfundighet på högsta nivå, och klassikerstatus nästan rakt igenom.

Innehållet är förstås mest nonsens, och till exempel nippertippan Tippsi Vipps som vill slippa byk och bak för att trippa på en hippa känns förstås lite daterad, men har man redan kapitulerat så har man (och Filip Glad i Filipstad steker pannkakor, Harald Blåtand ser närmast ut att dansa balett medan Petronella i galoschen åker ensam nerför forsen, så en viss blandning bjuds det på ändå). Jag kan recitera stora delar av boken utantill, och helt plötsligt kan ett hellsingskt rim- och ljudlekscitat bubbla ur Tian också. 

Min favorit finns nog på L:

Lappricka Pappricka, vart bär det hän,
På ben utan knän genom skog utan trän?
– Till en stad utan hus
med en sol utan ljus
för att köpa min farfar en dosa snus!

IMG_4014

– och det favoritskapet beror inte så mycket på att det är det klart bästa rimmet (då föredrar jag nog Gabriel Gräslök på G som skriver så gräsligt), utan allra mest på samspelet med Paul Ströyers illustration som är som allra bäst där. Tian, å sin sida, verkar uppskatta utflykten till staden Annorlunda på R mest – periodvis har vi haft mycket diskussioner om hur saker förhåller sig i Annorlunda – ut-och-in och bak-och-fram upp-och-ner.

Som högläsare av den här boken bjuds på munakrobatik, det är många liknande ljud att hantera för att få det rätt. Dessutom ger det lite ny kunskap för egen del: visserligen vet jag fortfarande inte vad en agare är, men ord som brigg och krokan kan jag numer få ur mig en förklaring på fyraårsnivå på. För man bör nog ha passerat tre i alla fall, kanske rentav med en bit, innan man börjar förstå sig på storheten i boken. 

Vilken är din Hellsing- favorit?

4 Comments

Filed under Bilderböcker