Tag Archives: Rabén & Sjögren

Djurens maskerad

Marianne Dubuc
Rabén & Sjögren, 2011

Den inledande förutsättningen för Djurens maskerad är att ”Alla djuren är bjudna på maskerad. Och alla måste klä ut sig!”. I övrigt är det verkligen inte mycket text, utöver en mening om varje djur som lyder, till exempel, ”Elefanten klär ut sig till… [bladvändning] papegoja” (och sedan är det papegojan som klär ut sig till nästa uppslag). Trots det hinner författaren, på de enstaka exempel som avviker från nämnda form, kalla den (björn) som är långsam för snigel samt berätta att ”Hönan klär inte ut sig alls! Hon har inte fattat någonting, för hon är lite korkad.” och att ”Näbbdjuret behöver inte klä ut sig alls. Det ser redan så knasigt ut.” – vilket är saker jag tycker är helt onödiga med tanke på bokens unga målgrupp, som jag bedömer till framför allt 2-3-åringar som kan tolerera en lite längre bok när textmängden är minimal och som har en glupande aptit på nya ord.

IMG_7506

Sedan är det såklart inte för textens skull man ska läsa den här boken, utan för bildernas. Utklädningarna är över lag finurliga, och den mångfald av djur som hinns med är förstås – som antytts – en riktig ordförrådsfyllare inom ämnet ”djur”. Upplägget med bladvändning gör det naturligt att efter de inledande läsningarna låta barnet fylla i vad det är för djur man bläddrat fram, och det är fascinerande att se hur snabbt de lär sig – och var det blir fel. Svårast att lära sig verkar vara att skilja på flodhästen och noshörningen, på bältdjuret och näbbdjuret, på kamelen och dromedaren (trots att de behandlas tillsammans för att visa på vad som skiljer dem åt) och ibland på flamingon och strutsen (strutsen står med huvudet i marken och flamingon ihopkrupen med huvudet mellan benen). Urvalet av djur är brett, med såväl husdjur som vilda djur från olika världsdelar – och så en och annan sagofigur (Rödluvan, de tre små grisarna) eller annat fantasiväsen (trehövdat monster, enhörning).

IMG_7508
IMG_7509

Både Tian och Tretton har haft perioder där den här boken har gått varm, och läsglädjen för den vuxna är väl kanske lite begränsad när det kommer till intensivt omläsande. Men utöver de inledande anmärkningarna kan tilläggas att djuren med ett fåtal undantag är neutralt tecknade, så ur genushänseende är det inte så mycket att prata om.

Advertisements

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Sportskolan: Ishockey, Fotboll, Simning

Susanne Bengtsson, Yosh
Rabén & Sjögren, 2014

Tian är lite i underkant av sportskoleböckernas tänkta målgrupp, men han insuper allt med största allvar: olika termer, spelplanen/bassängen, vad man gör på en träning. Som jag nämnde när jag skrev om Sätt straffen, Charlotte!, så är sport hans passion – så att den här typen av faktaböcker skulle gå hem var ingen högoddsare, och han ”läser” bilderna med stor noggrannhet.

IMG_7068

Upplägget är att varje bok börjar med att besvara sportens ”varför”, som jag dock måste säga är lite mer passionerat i Ishockey och Fotboll än i Simning. Jämför ”Snygga finter, kanonskott i krysset och coola målgester…” (fotboll) eller ”Tempo, teknik och teamkänsla – ishockey är en sport som har det mesta!” med ”Kroppen beter sig inte likadant i vatten som på land. Därför är det en härlig känsla när man lärt sig att kontrollera sina rörelser i vattnet.”, så framgår de olika anslagen. Därefter kommer en kort historik för sporten som Tian i ärlighetens namn lika gärna hoppar över innan de mer tekniska bitarna som grenspecifika ordlistor, exempel på träningsupplägg (i dess enklaste bemärkelse, det vill säga vad en träning ofta innehåller för moment), utrustning, positioner och regler gås igenom. Att vara en god lag/träningskamrat, samarbete, laganda, att delta utifrån sina egna förutsättningar och att man måste träna mycket för att lära sig behärska respektive sport återkommer genomgående, liksom spontanidrottens roll och vikten av att ta hand om och lyssna på sin kropp. Ändå blir det bitvis mycket siffor: antalet spelare, olika ålderskategorier, planernas mått, längd på matcherna, och sedan rekord eller information av typen vem som vann det första VM:et, vilka som är de bästa ligorna, publikrekord, målrekord i samma match, vem som spelat flest landskamper (och hur många), vem som varit yngsta spelare i landslaget (och hur ung), och så vidare. Domare, funktionärer och de som finns kring laget, som tränare, lagledare och materialare, tas också upp.

IMG_7069

IMG_7071

Som kanske framgår av uppräkningen ovan så är böckerna väldigt innehållsrika, och inte ideala för högläsning rakt av. Därför är det skönt, som inledningsvis nämndes, att det finns mycket att ”läsa” utan att behöva kunna läsa. Då får bilderna en framträdande roll, och därför uppskattar jag att det är en blandning av karaktärer som framstår som flickor, pojkar, och rätt okodade – och de spelar alla tillsammans. Fördelningen är inte helt jämn, men den är i alla fall inte helt skev heller, och även i texten finns görs det försök att lyfta fram både dam- och herridrott, till exempel både Allsvenskan och Damallsvenskan, SHL och Riksserien. När de internationella ligorna diskuteras är det dock genomgående manligt, och när fotbollens superstjärnor lyfts fram så platsar bara Marta bland Messi, Ronaldo, Maradona, Pelé och Zlatan. I Simning däremot är den fördelningen betydligt mer jämn.

IMG_7070

Som tur är – tycker jag – har inte Tian riktigt specifika idoler i någon större utsträckning än, utan bläddrar förbi de där sidorna rätt snabbt och kommer till avsnitten med liknande sporter. Att dessa tas upp är i mitt tycke en av böckernas höjdpunkter, som bland annat fått Tian att önska att han skulle få börja spela kälkhockey och fascineras över beach soccer – sporter som han tidigare inte visste fanns.

IMG_7072

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Är du ARG nu?

Toon Tellegen, Marc Boutavant
Rabén & Sjögren, 2014

Klippgrävlingen, den första av de tolv berättelserna i Är du ARG nu?, får mig att tänka på sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det sistnämnda har inte klippgrävlingen:

Varje kväll vid solnedgången klättrade klippgrävlingen upp på en liten kulle och skrek:
”Gå inte ner! Gör det inte! För en gångs skull! Jag varnar dig!”
Han rusade upp och ner för kullen och viftade vilt med tassarna. Han var så arg att han fick tårar i ögonen av ilska.
Men solen gick alltid ner.

IMG_7055

Ilska är en sådan där känsla som jag tycker att man alltid återkommer till: att identifiera och hantera. Att man får vara arg men att man inte får slåss, bitas eller dra i håret ändå. Vad man kan göra istället. Och utöver den väldigt konkreta ilskehanteringen mitt i utbrotten så är det en tacksam känsla att prata om utifrån berättelser, när det är någon annan som är arg – som klippgrävlingen här då.

De tolv berättelserna i den här boken hinner behandla många aspekter av ilska. Berättelserna är fristående, men en del karaktärer återkommer i flera av dem, och de är alla djur som inte namnges utan enbart benämns med sin sort (klippgrävling, elefant etc). Det är dock stor övervikt på hur många som benämns som han jämfört med hon. Och – det är i mitt tycke väldigt skiftande kvalitet och begriplighet mellan berättelserna.

IMG_7057

Min absoluta favorit är berättelsen Musen, där känslan av vemod introduceras. Där kommer kräftan hem till musen med en väska full av varor att saluföra – många olika sorters ilska. En lätt, ”som går över lika fort som den blossar upp”, att använda om man blir trampad på tårna när man dansar. En skrynklig grå ilska som passar när man glömt något hemma. Lila vrede, grönaktig upprördhet, snötvitt raseri – och så:

”Vad är det där?” frågade musen.
”Det är ingen ilska”, sa kräftan. Hon hostade till.
”Det är sorg. Den säljer jag inte. Men när det är du…”
”Ge mig den” sa musen.
Hon gav musen det ljusblå, halvt genomskinliga vemodet, stängd väskan och gav sig av.
Musen satte sig vid fönstret. Hon svepte in sig i vemodet och såg långt bort i fjärran.
Det var en varm, vindstilla morgon i början av sommaren.
”Åhh…” sa musen, och suckade djupt.

Därtill kommer några berättelser som handlar om att överkomma hinder mot att bli arg: i Igelkotten är det igelkotten som kommer på att han aldrig varit arg och försöker bli det genom att skriva en lapp, i Skalbaggen och syrsan försöker skalbaggen lära syrsan hur man blir arg genom att få honom att tänka arga tankar (så arga till slut, att syrsan ger skalbaggen en rejäl örfil), och i den avslutande När ilskan var borta handlar det om hur djuren i skogen upplever livet den dag de inte kan bli arga (de tycker det är hemskt tråkigt). Den sistnämnda berör därmed också frustrationen över att inte kunna väcka en känsla hos andra, vilket också är temat i Näbbmusen där näbbmusen blir helt vansinnig över att inte kunna göra ekorren arg och – mer finstämt – i Ekorren och myran där de båda försöker komma fram till vad ekorren skulle göra om myran reser iväg. Bli ledsen, ja. Men myran skulle bli arg om ekorren försökte hindra henne – samtidigt som det värsta som kan hända är att han inte gör det. Paddan handlar om olika sätt som man kan göra sig av med sin ilska på.

IMG_7056

Men det finns som sagt också några berättelser som jag inte begriper mig på, som till exempel Jordsvinet som handlar om hur jordsvinet är glad och nöjd så länge som han får stå på huvudet men blir alldeles rasande arg av att bli vänd på benen. I teorin tänker jag mig att det skulle kunna handla om ilska kopplat till ovälkomna förändringar, men samtidigt är det jordsvinet själv som ber om att ekorren ska prova att vända honom och dessutom tycker han själv – när ekorren efter ett svettigt slagsmål lyckats få jordsvinet på huvudet igen – att det är otroligt festligt att det gör honom så arg. I Elefanten har elefanten en inre dialog (ja) om vad han borde göra respektive gör, där den ena av rösterna hånar honom och får honom att slå sig själv. Den typen av inre röster upplever jag inte att Tian har, och inte heller att den här berättelsen ger någon bra ingång till att introducera.

IMG_7058

Som redan nämnts så är det fler djur som benämns som hon eller han, men är man beredd på det är det rätt lätt att byta ut. Kön är inte markerat på något sätt i illustrationerna, som för övrigt är mycket stämningsfulla och verkligen lyfter berättelserna. Boken är rätt textrik och jag tror att det är bra om man närmar sig fyra för att riktigt uppskatta den. Trettons betyg är ”nej!” medan Tian verkar hålla med mig om att det är stora skillnader mellan berättelserna.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Tomten är vaken

Astrid Lindgren, Kitty Crowther
Rabén & Sjögren, 2012

Om jag följt turerna rätt, så är historien om den här bokens tillkomst som följer:

1) Viktor Rydbergs klassiska Tomten illustrerades av Harald Wiberg,
2) för att sälja boken utomlands skrev Astrid Lindgren om texten, som sedan gavs ut ihop med ovanstående illustrationer,
3) tiden går, och 2012 trycks boken på nytt, men denna gång på svenska och med illustrationer av Alma-pristagaren Kitty Crowther.

IMG_6282

Den som söker Tomten har således kommit fel om den står med Tomten är vaken i handen även om händelsförloppet av ovanstående skäl är väldigt likartat, och när jag skulle verifiera detaljerna ovan så hamnade jag mitt i en SvD-recension betitlad “Endast Mammon är vaken“, som både har en poäng och bjuder på ett och annat fniss på vägen.

Men, bortsett från att texten ur vuxenperspektiv står sig slätt mot Rydbergs poesi, så finns det visst kvalitet i Tomten är vaken också. Efter några genomläsningar det återkommande “Ett tyst litet språk, som xxx (hästar/kor/hundar/barn…) kan förstå.” något som faktiskt sätter sig och som det går att finna läsrytm i. Och även om det existentiella djupet kanske inte kan mäta sig med originalet, så tror jag inte att gemene tre-fyra-fem-åring upplever tankar i stil med:

Vintrar har jag sett, komma och gå,
människor har jag sett, stora och små,
men de har aldrig sett mig, tänker tomten.

som triviala. Tidens och generationers gång finns med, också här. Däremot kan det vara värt att nämna att även om texten har ett poetiskt anslag så är den inte på rim mer än kortare bitar, som ovan.

IMG_6284

Det som jag framför allt tror att skiljer mellan mig och SvD:s recensent är att jag alltid läser böckerna jag skriver om med barnen, och oftast många gånger. Omläsningarna förtar glädjen i vissa böcker men visar att andra var bättre än man först anade, och jag tycker ändå att Tomten är vaken hör till den senare kategorin. Tretton är fortfarande lite för liten för boken även om han kan uppskatta djuren ett litet tag, men Tian och jag har läst den sedan den kom ut, och även om den inte är eller varit en favorit så har den ändå återkommit, för det här med tomtar verkar kunna fascinera.

Något som är intressant att notera angående just tomtar såhär när julen nu verkligen börjar närma sig är hur väl gårdstomten står sig mot jultomten i barnböckerna. Här finns inga tomteverkstäder som i Kalle Ankas jul, utan här har tomten i Tomten är vaken gott sällskap med Vrese i Jul i Stora skogen på gårdstomtefronten, och även om tomten i Snickar Andersson och Jultomten presenteras som just jultomte och klapputdelare så är det inte direkt Nordpolen har bor på.

Däremot är Tomten är vaken en tämligen enkönad föreställning, inte bara i form av att tomten själv är en han, utan detsamma gäller detsamma gäller alla djur som ges namn (kor, får och hönor presenteras bara som kollektiv medan hästen heter Brunte och hunden heter Karo). Till tröst får man möjligen ta att gårdstomtarna är tämligen vårdande figurer, och i Tomten är vaken-fallet är det inte ens under vresig protest.

IMG_6283

Till sist – eftersom Tomten i rydbergsk bemärkelse (på goda grunder) blev så mycket av en måttstock för Tomten är vaken, så kunde jag inte låta bli att leta fram originalet (här som film), så att man riktigt kan fördjupa sig i likheterna.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Jul i Stora skogen

Ulf Stark, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 2012

Min upplevelse är att begreppet ”adventsbok” är ganska nytt, och en snabb googling verkar ge mig både rätt och fel – visserligen ger det en hel del träffar, men ingen verkar ha skrivit om det – inte ens Wikipedia. Och många sökträffar verkar vara norska, vilket får mig att undra om vi importerat begreppet därifrån?

IMG_6254_2

Hur som haver, så är Jul i Stora skogen just en sådan bok – 25 kapitel, menade för att läsa ett om dagen som en adventskalender, med ett bonuskapitel för juldagen. Med tanke på detta är det kanske inte helt naturligt att skriva om en sådan bok såhär straxt innan Lucia – men jag försvarar mig med att varken jag eller barnen lyckats med sådan måttfullhet när det gäller läsning, utan oftast läst igenom hela eller i alla fall stora delar av boken på en gång.

För att vara specifik så är boken inget för en genomsnittlig nästan-tvååring som Tretton – det är för mycket text även om kapitlen håller sig runt fyra sidor med rätt rikliga illustrationer. Men för Tian var denna bok en favorit vintern när han var tre, så någon gång från den åldern kan den fungera även om det finns mycket att växa i.

Historien har en del komplexitet i sin uppbyggnad: den börjar med att presentera gårdstomten Vrese som tar hand om en gård som människorna sedan länge lämnat (kapitel 1-3) och övergår sedan till att presentera en kaninfamilj, och då särskilt kaninungen Nina, som bor i Stora skogen (kap 4-12) – och dessa berättelser fortsätter sedan att växla tills att Nina tillsammans med brodern Kain sökt upp Vrese i kapitel 22 – och själva upplösningen kommer förstås inte förrän på självaste julafton.

I stora drag handlar berättelsen om Vrese om hans ensamhet och hans förtvivlade försök att inte känna av den: han träffar på en liten humla som han måste ta hand om – under stora vedermödor, uttrycker han verbalt. I handling däremot skriker han efter sällskap:

– Får jag sova nu? brummar humlan.
– Nej. Nu ska jag läsa, fnyser Vrese. Och du ska vara tyst och höra på så att du lär dig nåt.
Han plockar fram sin bästa bok. Den enda han har. Till ensamhetens lov heter den. Så börjar han läsa:
– Vad är väl härligare än att ensam njuta tystnaden….
Han har inte hunnit längre förrän det hörs ett svagt surr. Det är humlan som har somnat och snarkar och drömmer om sommaren.
– Det var också som själva julbocken, muttrar Vrese. Ska man aldrig få lugn och ro i sitt eget hem!

IMG_6255_2

När jag skrev om Farmor hyr en katt filosoferade jag kring hur sällsynt det är med böcker som behandlar ”en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt”, och nämnde att den enda jag kunde komma på att jämföra farmodern med var en viss tomte – och det är Vrese det. Men medan farmodern i Farmor hyr en katt är väldigt rättfram i sina behov, så sänder Vrese som sagt väldigt blandade signaler som jag inte tror att Tian uppfattar än. Denna del av berättelsen har förvisso sin charm för honom, men den handlar inte om att uppfatta Vreses egentliga ensamhet.

Som en konstrast till detta är det ständigt buller och bång och sällskap i Stora skogen. Bara hos kaninerna bor det, förutom föräldrar och ett helt gäng kaninbarn en moster, en farbror och en farfar. Mamman och mostern lagar mat och städar, farbrodern pysslar med sitt, farfadern gillar mest att filosofera och pappan lägger allra mest energi på att vårda sin svarta hatt – sitt allra käraste föremål. Jag tror inte att jag behöver tillägga hur detta otroligt traditionellt könade upplägg kryper i mig, och till på köpet går det inte att läsa bort utan att förhålla sig friare till fortsättningen av berättelsen än vad i alla fall jag mäktar med i en såhär pass textbaserad bok eftersom dessa förhållanden återkommer och utgör underlag för den fortsatta händelseutvecklingen. Det finns visserligen indikationer på mammans vantrivsel, som jag läser det, men jag tror att det är förbehållet den vuxna läsaren att uppfatta det.

IMG_6256

Till skillnad från denna mossiga vuxenvärld är dock skildringen av ungarna Nina och Kain mer lättsmälta: här är inte könandet framträdande på samma sätt.

På kaninernas sida av berättelsen är temat väntan på julen – den första för dem, för ingen i Stora skogen har firat jul tidigare och de pusslar mödosamt ihop vad julbegreppet egentligen innebär (en intressant sidonotering i detta är att i början är djurens oförmåga att läsa väldigt centralt för handlingen – men sedan skriver minsann farfadern en sång utan prut, ett logiskt hål som jag inte kan låta bli att störa mig på).

Så vad är då jul? Det är tomte, presenter (att ge till tomten!), sång, mat, och klappar (att klappa på varandra, i djurens tolkning). Att någon sorts lucia/ängel dyker upp hos Vrese i kapitel 13 och meddelar att han ska få barn (det är alltså kaninungarnas ankomst till honom som förutspås) skriker ju förstås om Maria bebådelse för oss som har den förkunskapen, men torde gå de flesta barn förbi. Till slut blir det också en julotta:

– Julotta! Vad är det? undrar Nina.
– Det är en högtidlighet, säger Vrese. Man sitter stilla i ett särskilt hus. Man dansar inte. Man äter inte. Man äter inte. Man klappas inte. Man bara sitter där och är glad för att det finns barn. Det går bra att hålla tyst. Men man får också sjunga. Skynda er och ta med er nåt att sitta på!

Det här med att vara glad över barn är fint uttryckt, tycker jag, och när jag ska summera boken så står det verkligen och väger. Men på något sätt har den i alla fall kommit att utgöra en del av vår boksamling.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Tilly som trodde att…

Eva Staaf, Emma Adbåge
Rabén & Sjögren, 2014

Hur är det att bo någon annanstans och att vara någon annan? Jag och Tian har otaliga gånger pratat om varför människor gör på olika sätt, ser olika ut och är bra på olika saker. Det är allt ifrån nyfikna undringar kring “varför gjorde hon sådär?” eller “det var väl dumt att göra så?” till besvikna uttalanden om att “jag kan inte, men det kan han” eller “varför har hon en sådan?”.

Sällan har vi dock mött temat så tydligt uttalat i någon bok som i Tilly trodde att… Ett inledande konstaterande där är nämligen att “De vet inte exakt hur det är att bo någon annanstans. Man skulle kunna tro att det är ungefär lika” – men sedan visar det sig att det inte är så.

IMG_6025_2

Tilly besöker andra vänner. Hos den ena är det si, hos den andra är det så. Och Tilly tänker, och bollar sina tankar med vännen Tage.

Hos de flesta vännerna är det faktiskt lite deppigt av ett eller annat skäl: en deprimerad mamma hemma hos Tage, en vän som inte kan vara med på simningen för att föräldrarna inte packat simkläder, frånvaron av båda föräldrarna hos en annan, eller frånvaron av grundläggande hygien hos en tredje:

Nu har Peppes pappa glömt toalettpapper.
Tilly som trodde att folk hade toalettpapper.
Men det finns inget.

Till slut får Tilly – som bajsat – torka sig på en strumpa, som “ändå ska tvättas”.

De dömer eller värderar dock aldrig, Tilly och Tage, utan möter bara olikheterna med en nedtonad förståelse – “Har man inget toalettpapper får man använda fantasin, säger Tilly” – för att fortsätta på det nämnda exemplet.

IMG_6026

Men en sak är svårare än övriga att förstå för Tilly, och det är mötena med “killen”. Han som sitter och och hungrar och fryser och som Tillys mamma bara skynder förbi. Honom förstår Tilly alldeles utmärkt, medan mammas beteende är obegripligt för henne. Ska man inte hjälpa andra? I Tages ord: “det vet ju minsta unge att man ska”. Och “ungarna” gemensamt, på dagisutflykt, hjälper honom faktiskt till slut.

Ändå var nog det som fascinerade Tian mest de föräldrar som glömt att packa badkläder, medan det potentiellt exotiska i att – som en annan av vännerna – varken ha ett eget rum eller en egen tandbostmugg, gick honom helt förbi (ska barn absolut ha en egen tandborstmugg, har jag missat något?).

I boken så är det Tilly som är den uttalade huvudpersonen, medan Tage är den som levererar förståndiga svar, som i fallet med “killen”. I skildringen av dem tar kön ytterst begränsad plats. Av vännernas föräldrar är dock majoriteten ensamt figurerande mammor, med undantaget i form av Peppes försumliga (åtminstone på hygienplanet) pappa. Däremot efterfrågas bade mamma och pappa när de inte är med i bild: “Kan inte din mamma eller pappa packa dina badgrejer åt dig?” fråga Tilly kompisen som inte har badgrejer med, och i fallet med de båda frånvarande föräldrarna får vi veta att vännen “inte har” någon mamma medan pappa är “någonstans i en stad som börjar på B”.

Rent könsfördelningsmässigt hade jag kanske önskat ytteligare någon pappa, men å andra sidan lyser “två-förälders-kärnfamiljerna” med sin frånvaro här och jag tanker att det kan finnas en poäng även i det. Ser man istället på Tillys vänner så är de såväl pojkar som flickor.

Lite spännande i ljuset av det ovan nämnda är dock att Tilly fortfarande “trodde att” alla hade mammor och pappor. Hennes eget familjebegrepp inkluderar också att familjer har “en början och ett slut” – men i båda fallen stöter hon på motsägelser mot sin tro.

Det här är en bok som innehåller mycket, och åldersmässigt är det nog bra att ha nått kanske fyra för att kunna uppskatta den.

Liksom Det var en gang en räv som sprang i mörkret och Jag blir en bubbla som blir en monster som blir ett barn är Tilly som trodde att… nominerad till årets Augustpris. Årets barn- och ungdomskategori dominerades totalt av bilderböckerna, och jag har faktiskt läst alla i år. Två av dem inspirerade mig inte alls, och kommer mest troligt inte att dyka upp här – nämligen Vi springer och Nu leker vi den fula ankungen (däremot finns en lång reflekterande recension av Nu leker vi… här, för den som är nyfiken), men förhoppningsvis dyker en post om den sista av (bilder)bäckerna upp här på måndag innan pristagaren offentliggörs.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1982, 1985

När jag skrev om den Mamman och den vilda Bebin här för ett tag sedan så hade jag börjat återuppliva minnen om att jag själv läst den som barn, och dessa minnen blev ytterligare något tydligare när vi sedan lånat de två andra böckerna om samma bebis, Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund.

Mitt allra första intryck av att läsa dem var att det är ett hopp läsmässigt mellan Mamman och den vilda Bebin och dessa båda. Tretton var som sagt väldigt förtjust i den förstnämnda, men kunde inte alls relatera på samma sätt till dessa båda som onekligen tar stegen från skröna till vild fantasi. Tian däremot strålade när Bebin och hunden flyger ut i rymden och hamnar på en planet av glass.

IMG_5529

Mitt andra intryck var att rimmen flyter bättre i båda dessa böcker. En faktor är förstås att jag hunnit vänja mig lite vid rytmen, men jag tror verkligen inte att det bara ligger hos mig:

Den vilda bebin tjatar på sin mamma varje stund,
nu vill han ha en liten hund!
En liten hund vill alla ha
och bebin allra mest,
och får han ingen hund så vill han ha en häst.

Och bebin får en hund i födelsedagspresent, efter lång och frustrerad väntan, men det är ju fel – en mjukishund, som bebin vrålar att han ska skjuta med sitt gevär för att den inte är riktig. Inte en bok för vapenvägrare, alltså. Att bebin ändå inte gör slag i hotet visar sig vara tur, eftersom hunden får liv sedan på natten och bebi med alla mjukisdjur får sig en riktig rymdfärd, tills de till slut trillar ner till mamman som ”väntar på dem som han alltid gör, att mammor oroar sig jämt kan de inte rå för” – ett tema som återkommer från Mamman och den vilda Bebin.

IMG_5528

Den vilda Bebiresan innehåller, som titeln antyder, också en resa. Här är det dock havet istället för rymden som är utflyktsmålet, och det finns faktiskt intressanta likheter mellan Den vilda Bebiresan och Elsa Beskows Lillebrors segelfärd. I båda fallen ger sig barnen iväg från sina mammor i en båt på köks(?)golvet, i båda fallen står de sorgsna mammorna kvar och vinkar efter dem, i båda fallen har de resesällskap i form av mjukisdjur, i båda fallen möter de faror i form av stora fiskar, i båda fallen blåser det upp till storm – men sedan slutar likheterna, för medan Lillebror först hamnar hos små glada ”negerbarn” och sedan seglar till ett Kina med kejsare, mänskliga ”fålar”, porslinsslott och försök till bortgiftande av prinsessan är Bebins tuppräddande, bli-uppäten-av-val-upplevelse och bullätande betydligt mer samtida. Däremot kommer förstås båda lyckligt hem igen – vilken tur! Och när jämförelseobjektet är Lillebrors väna mamma, så ser till och med vilda Bebins tålmodiga mamma lite modern ut.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske?

Känner du Pippi Långstrump?
Bara roligt i Bullerbyn
Jul i Bullerbyn
Vår i Bullerbyn
När lilla Ida skulle göra hyss
Inget knussel, sa Emil i Lönneberga

Astrid Lindgren, Ilon Wikland, Ingrid Nyman, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1947, 1952, 1963, 1965, 1982, 1985

Astrid Lindgren, eller snarare ett par gardiner som säljs/sålts på Astrid Lindgrens värld, har just hamnat i det mediala rampljuset. Jag har sett två olika reaktioner på detta: å ens sidan helhjärtade instämmanden, å andra sidan åsikter om att litteratur inte ska censureras, att man måste förstå att böckerna är skrivna i en annan tid, och att lösningen är att prata med sina barn om uppfattningar då och nu, kontext och värderingar.

Som svar på det sistnämnda säger jag – välkommen att göra det med valfri två-, tre-, fyra-åring.

Jag tycker att det finns ett problem med barnböcker från föräldrarnas egen barndom: de barnböcker du kommer ihåg är med stor sannolikhet sådana som du läst efter att du passerat, säg, fem. Du vill dela dessa ofta älskade historier med ditt barn. Du börjar på tvåårsdagen.

Faktum är att det inte är svårt att börja på tvåårsdagen: utan att ha kollat upp utbudet i övrigt så vet jag att bara vår bokhylla hemma bjuder på bilderböckerna Känner du Pippi Långstrump?, Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn. Faktum är att man inte ens behöver vara två för att uppskatta dessa böcker: Tretton har verkligen gillat dem från början, om än i återberättad snarare än läst form – nu, 20 månader gammal, tror jag fortfarande att textmängden är för stor. Tror, eftersom jag inte har för avsikt att faktiskt läsa den – i alla fall inte i Bullerbyn.

IMG_5171

Det svåra kommer sedan, när barnen börjar tolerera mer text. Visst är det lockande att läsa längre böcker om Pippi, Emil och barnen i Bullerbyn för en Pippi-, Emil- eller Bullerby-tokig treåring? Och så finns ju filmerna också – du har sett dem i din egen barndom, de är visuellt lugna, barntillåtna, du minns dem – enligt samma åldersfel som ovan – som bra (ja, jag är skyldig på alla punkter). Och då kommer det.

Ja, Bullerbyn är vardagsnära, konkret och saknar komplexitet och känslomässigt djup – perfekt får mindre barn. Mindre perfekt, ur min synvinkel, är att berättelserna i stora delar bygger på tjejerna-mot-killarna. I Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn berättar jag bort detta, och i framför allt den förstnämnda finns det en hel del samhörighet baserad på familj istället för kön och mycket samhörighet mellan alla barn (de bakar till exempel pepparkakor, drar in ved, hugger julgranar (tillsammans med papporna förstås), sjunger julsånger, hjälper farfar att klä granen, firar jul och besöker julottan). I Vår i Bullerbyn är det däremot flickorna som tar hand om Kerstin och leker i lekstugan medan pojkarna täljer barkbåtar och tävlar om vem som är modigast – bortläsningen blir genast ett rejält snäpp svårare.

IMG_5172

Vill man sedan gå vidare till kapitelboksvarianten, så börjar Bara roligt i Bullerbyn med konstaterandet att

Men jag tror nog att det är Lasse som bullrar allra mest, jag. Han för lika mycket oljud som tio vanliga pojkar, det är jag säger på. Och Bosse och Olle hjälper till rätt bra dom också. Britta och Anna och jag är åtminstone tysta ibland.

Därefter får de ett oväntat besök av en flicka och hennes mamma som kommer i bil: Lisa konverserar med flickan medan pojkarna ”hölls bakom knuten och gjorde sig roliga”, pojkarna har spottävling: flickorna får inte vara med ”för de är odugliga i spottning” , pojkarna sammansvärjer sig genom att hitta på De Vises Skrin (”Om jänterna finge tag i det… oj, oj, oj!”), de leker stenåldersmänniskor (”Vad man än leker, så ska pojkarna alltid få göra något roligt, men vi, vi ska bara hålla maten varm och sådär.”), flickorna klättrar över nio gärsgårdar för att drömma om vem de ska gifta sig med medan pojkarna tråkar dem under tiden…

Bilden av Vår i Bullerbyn och Bara roligt i Bullerbyn (vars innehåll delvis sammanfaller) är inte helt rättvist tecknat såhär långt. Båda böckerna innehåller berättelsen om när Lisa får en egen lammunge att ta hand om, och den fungerar åtminstone delvis hyfsat. Britta toppar pojkarna i modighetstävlingen genom att deklarera att hon törs gå balansgång på lagårdstaket. Britta får pojkarna att ge med sig om spottävlingen genom att hota med att de annars inte får komma på hennes kalas (och hon spottar längre än både Bosse och Olle). Men faktum kvarstår: indelningen sker gång efter annan grundat på kön, det är inte en ordning som ifrågasätts. Det är, i mina ögon, inte en hållbar nivå på diskussioner för en tre-fyra-åring.

Vis av dessa Bullerbyerfarenheter har jag inte ens försökt att introducera Pippi över bilderboksnivå. Visserligen är Pippi en figur som är betydligt mer normbrytande är flickorna i Bullerbyn, men världen kring henne är det inte och så har jag ju kännedom om innehållet i Pippi i Söderhavet som jag inte tror Tian om att kunna diskutera eller förstå en diskussion om än. I bilderboksvariant fungerar Pippi dock helt okej – i Känner du Pippi Långstrump? flyttar Pippi in i Villa Villekulla, presenteras för sin ovanlighet (som ni sett i jämförelsen mellan Pippi och Duktiga Annika), går på sakletning och cirkus med Tommy och Annika och så har Pippi till slut födelsedagskalas. Jag läser visserligen inte att det är ”rätt skönt” att inte ha någon mamma eller pappa, men i övrigt har jag inte alltför stora invändningar.

IMG_5173

Något av det vi läst över bilderboksnivå är dock Emil i Lönneberga, som vi har i någon Läsa mera själv-variant. Formatet på de böckerna är väldigt bra när man börjar känna på kapitelböcker: de ger kapitelbokskänsla samtidigt som texten är i stor stil och man kan läsa igenom hela boken på en sittning. I de här böckerna är Emil huvudperson och Ida bifigur – även när det är hon som ska göra hyss så handlar det mest om Emil och Ida blir tillsagd att hon inte kan göra hyss:

Du, lilla unge, som är så snäll! Inte kan du göra hyss. Det ska vara en illbatting till det. Som Emil!

Men visst gör Ida till slut ett hyss – som Emil blir instängd i snickarboa för. Bortsett från det – för dagens barn förhoppningsvis obegripliga i det (”Men varför blir han så arg?”, frågar Tian konfunderat, och vi filosoferar tillsammans över pappans bristande impulskontroll och konstaterar att man vuxna förstås inte får stänga in barn) – så är När lilla Ida skulle göra hyss ändå okej även för lite mindre barn. Inget knussel, sa Emil i Lönneberga, är mer tveksam – de lekar som leks i den boken, bland annat ”Jag for till stan och skaffa mig fästman” förutsätter rätt mycket kunskap om stereotyp heterosexuell kärlek om man alls ska fatta vad som händer: Alfred försöker smita ifrån Lina, Lina vill inte kyssa bonden i Kråkstorp, nämnda Kråkstorpare är beredd att betala ”vad som helst” för att slippa att kyssa prostinnan (”Det var elakt sagt. För även en rätt ful och lite för tjock prostinna blir ledsen när någon säger så”)… Tians behållning av boken är visst snöbollskriget, som slutar med att Emils pappa får en snöboll i munnen och kastar (den omedvetna) illdådaren i snickarboa.

Så, sammanfattningsvis får man kryssa försiktigt i Astrid Lindgren-berättelserna om man vill läsa dem med sina barn innan de nått nivån där man kan ta diskussionen om då och nu. En åldersgräns skulle kanske inte vara helt fel.

5 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker