Tag Archives: polis

Marie-Polis på klotterspaning

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

När jag skrev om Marie-Polis jagar en fartdåre passade jag på att efterlysa andra böcker om Marie-Polis, och här om veckan fick jag Marie-polis på klotterspaning i min hand.

IMG_7128

I Marie-Polis på klotterspaning är det skolan i Rättby som blivit nedklottrad, och Marie-Polis tar sig an fallet med förstoringsglaset i högsta hugg. En första misstänkt är eleven Petter i matsalen – är han så hungrig för att han klottrat hela förmiddagen? Eller är det kanske mattanten som inte nöjer sig med att skriva upp dagens meny på det stora blocket i matsalen, utan går loss på skolans väggar också?

Utan att ha kommit lösningen på spåret tar Marie-Polis en sväng till Kalles kemtvätt där hon tidigare lämnat in sin kostymjacka på tvätt, och där stöter hon av en slump på de avgörande ledtrådarna: Leilas pappa Ali och Lottas mamma (som inte presenteras med namn utan bara i funktion av mamma, medan Ali tilltalas i egenskap av att vara en egen person som själv får meddela att “det är min dotter Leilas tröja”) kommer båda in med tröjor fulla av tuschfläckar.

IMG_7131

Leila och Lotta förekommer i bakgrunden redan i den första illustrationen från Rättbyskolan, görandes fula grimaser åt varandra. Lite senare drar de varandra i håret i matsalskön, tacklas hårt på fotbollsplanen, och när de blivit avslöjade skyller de friskt på varandra. De framstår helt enkelt inte som särskilt sympatiska, och bedriver sin konflikt på ett sätt som helt enkelt är rätt rejält skilt från det stereotypt “tjejiga”. Övriga personer i boken är dock (upplever jag, kanske utifrån mina den här gången högre förväntningar) mer konventionellt skildrade än persongalleriet i Marie-Polis jagar en fartdåre. En manlig kemtvättsinnehavare, en kvinnlig rektor i dräkt, en manlig lärare, Petter som är den första misstänkta och så en kvinnlig (och icke namngiven) “mattant”. Och inte att förglömma, “Ali” och “Lottas mamma”.

Men Marie-Polis är ju själv fortsatt en kvinnlig polis, vilket jag också fortsatt tycker är lika bra. Hur viktigt det kan vara med förebilder och hur det kan ändra normens definition av sig själv fick jag en blixtbelysning av för några veckor sedan när Tian och några kompisar under ledning av en vuxen diskuterade poliser och framtida yrken. Tian nämner ofta polis som ett tänkbart yrke vilket jag inte tror gäller hela gruppen i övrigt, men vid just det här samtalet gjorde inramningen att alla såg sig en framtid inom poliskåren.

Efter att samtalet berört om barnen kände eller träffat någon polis i verkligheten, kom nämligen den frågan: Vill du bli polis när du blir stor? Och gruppens tjejer svarade en efter en att de skulle bli tjejpoliser, där ordvalet uppenbarligen inspirerades av att en av dem kände en “tjejpolis”. Men det som hände med denna förebild och med dessa tjejers svar var att Tian fick definiera om sig (sitt framtida) själv: inte som Polis (med medvetet versalt p) utan som killpolis, en av flera tänkbara polissorter.

Nu skulle jag väl egentligt föredra att kön fungerade så lite som en sorterande kategori att alla typer av polis kunde rymmas under ”polis”-paraplyet, utan förled, men i brist på en sådan verklighet så får man ta det man får.

För att sedan återgå till själva boken måste jag också göra en anmärkning angående klottrets innehåll: utöver drakar och döskallar har klottrarna också skrivit – “BLÄH”, “DU ÄR FUL!” och “Missfoster”, varav det senare hamnar i fokus i bild eftersom Marie-Polis just är i färd att undersöka det med sitt förstoringsglas. Jag har bara bemött frågan om vad det står med klottret med att klottrarna skrivit “elaka saker”, eftersom jag inte är pigg på att vara den som lär ut ordet “missfoster”.

IMG_7129

Liksom i Marie-Polis jagar en fartdåre slutar sedan Marie-Polis på klotterspaning med att missdådarna gör bot och bättring: de får måla över sitt klotter så att skolan fräschas upp rejält, och till på köpet blir de vänner (som på sista uppslaget är i full gång att måla nidbilder igen, men den här gången med asfaltskritor på asfalten)

IMG_7132

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Marie-Polis jagar en fartdåre

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

Eftersom pixiböcker verkar vara ett elände att få tag på när man är ute efter en specifik och inte bara plockar en när man ändå är och handlar, så tänker jag helt ogenerat ge ett 12-kronors investeringstips här: gå till närmaste livsmedelsaffär och köp Marie-Polis jagar en fartdåre medan den finns där!

IMG_6658_2

Bokens insida ger nämligen vid handen att det ska finnas ytterligare en rad böcker om Marie-Polis: Marie-Polis på klotterspaning, Taveljakten, Fiolmysteriet och Medicintjuven – men trots kontakt med förlaget har jag inte lyckats få tag på dem. Den enda möjligheten verkar vara att köpa hela säljboxar av pixiböcker med sex olika böcker i – med åtta exemplar av varje bok – och det går faktiskt lite över de gränser jag ändå har när det gäller bokjakt (men hittar du någon av de andra Marie-Polis-böckerna i din affär, så snälla – köp ett extra exemplar, så köper jag den av dig!).

Såhär långt kommen är det förstås dags att ställa frågan vad som föranleder denna köphets från min sida. Är Marie-Polis ett hett tips inför 2015 års Nobelpris, eller åtminstone Augustpris?

Och nej, så är det väl inte. Men boken – i alla fall den som jag nu lyckats lägga vantarna på – är helt klart ett sådan som jag vill ha hemma. Den innehåller 1) en kvinnlig polis (om än med rejält med blå ögonskugga), 2) en kvinnlig lastbilschaufför och 3) en kvinnlig raggare. Och så en manlig bensinmacksinnehavare, en grevinna, en manlig chaufför och en manlig… ja, vad Omar är ges inga direkta besked om, bara om att han måste träna på att fickparkera (och gör det varje kväll). Könsbalans bland karaktärerna i stort alltså, men med kvinnor i roller som jag upplever att i barnböcker alltid, alltid är manliga annars.

IMG_6660_2

IMG_6661_2

Handlingen i Marie-Polis jagar en fartdåre är rätt simpel, en okänd fartdåre kör runt i Rättby om nätterna och Marie-Polis ska försöka räkna ut vem det är. ”Den som kör runt så mycket måste ju tanka ofta, fungerar Marie-Polis och skyndar iväg till bensinmacken” – och därefter går hon igenom möjliga gärningspersoner (karaktärerna ovan) en efter en. Till slut måste hon ändå sitta på spaning, och lyckas då gripa den skyldige som blir av med körkortet och får gå på trafikskola för att lära sig trafikvett. Sin fortkörning får han därefter klara av på gokartbanan…

Jag skulle säga att det kan vara bra att åtminstone närma sig tre för att läsa den här boken. Tretton sitter tappert med när Tian och jag läser, men historien är för beroende av en språknivå som han inte besitter än. Tian är däremot förtjust, och för honom blir det mer aktuellt att försöka förstå hur Marie-Polis tänker kring utredningen, när hon resonerar sig fram till vem som kan vara skyldig och vem som måste vara oskyldig.

7 Comments

Filed under Bilderböcker