Tag Archives: olikkönade huvudpersoner

Jul i Stora skogen

Ulf Stark, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 2012

Min upplevelse är att begreppet ”adventsbok” är ganska nytt, och en snabb googling verkar ge mig både rätt och fel – visserligen ger det en hel del träffar, men ingen verkar ha skrivit om det – inte ens Wikipedia. Och många sökträffar verkar vara norska, vilket får mig att undra om vi importerat begreppet därifrån?

IMG_6254_2

Hur som haver, så är Jul i Stora skogen just en sådan bok – 25 kapitel, menade för att läsa ett om dagen som en adventskalender, med ett bonuskapitel för juldagen. Med tanke på detta är det kanske inte helt naturligt att skriva om en sådan bok såhär straxt innan Lucia – men jag försvarar mig med att varken jag eller barnen lyckats med sådan måttfullhet när det gäller läsning, utan oftast läst igenom hela eller i alla fall stora delar av boken på en gång.

För att vara specifik så är boken inget för en genomsnittlig nästan-tvååring som Tretton – det är för mycket text även om kapitlen håller sig runt fyra sidor med rätt rikliga illustrationer. Men för Tian var denna bok en favorit vintern när han var tre, så någon gång från den åldern kan den fungera även om det finns mycket att växa i.

Historien har en del komplexitet i sin uppbyggnad: den börjar med att presentera gårdstomten Vrese som tar hand om en gård som människorna sedan länge lämnat (kapitel 1-3) och övergår sedan till att presentera en kaninfamilj, och då särskilt kaninungen Nina, som bor i Stora skogen (kap 4-12) – och dessa berättelser fortsätter sedan att växla tills att Nina tillsammans med brodern Kain sökt upp Vrese i kapitel 22 – och själva upplösningen kommer förstås inte förrän på självaste julafton.

I stora drag handlar berättelsen om Vrese om hans ensamhet och hans förtvivlade försök att inte känna av den: han träffar på en liten humla som han måste ta hand om – under stora vedermödor, uttrycker han verbalt. I handling däremot skriker han efter sällskap:

– Får jag sova nu? brummar humlan.
– Nej. Nu ska jag läsa, fnyser Vrese. Och du ska vara tyst och höra på så att du lär dig nåt.
Han plockar fram sin bästa bok. Den enda han har. Till ensamhetens lov heter den. Så börjar han läsa:
– Vad är väl härligare än att ensam njuta tystnaden….
Han har inte hunnit längre förrän det hörs ett svagt surr. Det är humlan som har somnat och snarkar och drömmer om sommaren.
– Det var också som själva julbocken, muttrar Vrese. Ska man aldrig få lugn och ro i sitt eget hem!

IMG_6255_2

När jag skrev om Farmor hyr en katt filosoferade jag kring hur sällsynt det är med böcker som behandlar ”en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt”, och nämnde att den enda jag kunde komma på att jämföra farmodern med var en viss tomte – och det är Vrese det. Men medan farmodern i Farmor hyr en katt är väldigt rättfram i sina behov, så sänder Vrese som sagt väldigt blandade signaler som jag inte tror att Tian uppfattar än. Denna del av berättelsen har förvisso sin charm för honom, men den handlar inte om att uppfatta Vreses egentliga ensamhet.

Som en konstrast till detta är det ständigt buller och bång och sällskap i Stora skogen. Bara hos kaninerna bor det, förutom föräldrar och ett helt gäng kaninbarn en moster, en farbror och en farfar. Mamman och mostern lagar mat och städar, farbrodern pysslar med sitt, farfadern gillar mest att filosofera och pappan lägger allra mest energi på att vårda sin svarta hatt – sitt allra käraste föremål. Jag tror inte att jag behöver tillägga hur detta otroligt traditionellt könade upplägg kryper i mig, och till på köpet går det inte att läsa bort utan att förhålla sig friare till fortsättningen av berättelsen än vad i alla fall jag mäktar med i en såhär pass textbaserad bok eftersom dessa förhållanden återkommer och utgör underlag för den fortsatta händelseutvecklingen. Det finns visserligen indikationer på mammans vantrivsel, som jag läser det, men jag tror att det är förbehållet den vuxna läsaren att uppfatta det.

IMG_6256

Till skillnad från denna mossiga vuxenvärld är dock skildringen av ungarna Nina och Kain mer lättsmälta: här är inte könandet framträdande på samma sätt.

På kaninernas sida av berättelsen är temat väntan på julen – den första för dem, för ingen i Stora skogen har firat jul tidigare och de pusslar mödosamt ihop vad julbegreppet egentligen innebär (en intressant sidonotering i detta är att i början är djurens oförmåga att läsa väldigt centralt för handlingen – men sedan skriver minsann farfadern en sång utan prut, ett logiskt hål som jag inte kan låta bli att störa mig på).

Så vad är då jul? Det är tomte, presenter (att ge till tomten!), sång, mat, och klappar (att klappa på varandra, i djurens tolkning). Att någon sorts lucia/ängel dyker upp hos Vrese i kapitel 13 och meddelar att han ska få barn (det är alltså kaninungarnas ankomst till honom som förutspås) skriker ju förstås om Maria bebådelse för oss som har den förkunskapen, men torde gå de flesta barn förbi. Till slut blir det också en julotta:

– Julotta! Vad är det? undrar Nina.
– Det är en högtidlighet, säger Vrese. Man sitter stilla i ett särskilt hus. Man dansar inte. Man äter inte. Man äter inte. Man klappas inte. Man bara sitter där och är glad för att det finns barn. Det går bra att hålla tyst. Men man får också sjunga. Skynda er och ta med er nåt att sitta på!

Det här med att vara glad över barn är fint uttryckt, tycker jag, och när jag ska summera boken så står det verkligen och väger. Men på något sätt har den i alla fall kommit att utgöra en del av vår boksamling.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Konrad lussar och Konrads klänning

Åsa Mendel-Hartvig, Caroline Röstlund
Olika förlag, 2014

Nu närmar sig Lucia och det verkar inte lätt att bestämma sig inför årets luciatåg: den övertygade pepparkakan blev sedan en tärna som nu verkar ha blivit en stjärngosse… och kan man blanda olika sorts figurer?

IMG_6083_2

I Konrad lussar blandas det hej vilt – i det luciatåg som avslutar boken finns kombinationer som luciakrona, lucialinne, glitter och kängor som ser rätt pepparkakslika ut eller tomteluva, pepparkakströja och luciakrona. Men som höres håller sid figurerna i alla fall till det ”luci-iga” temat (nyuppfunnet ord hos oss, att jämföra med ”juligt”), något som jag tycker att man allt oftare hör att inte är fallet på landets förskolors luciatåg (även om jag försöker upprätthålla distinktionen – därav nyordsskapandet). Däremot är det förstås – det är ju Olika förlag som gett ut boken – en salig blandning av barn som bär de olika utstyrslarna.

Precis som i vår verklighet här hemma är det dock inte slutprodukten som är det viktigaste, utan processen som föregår den. Konrad och storasystern Hedvig rotar i lådan med utklädnader, konstaterar att en del är trasigt eller har hunnit bli för litet, gillar glitter, fäktas med ”stjärnsvärd” och hinner ha på sig lucialinne med ett rött band i midjan i ungefär en millisekund innan de slänger allt:

– Nakenfiiiis!

– Kan man lussa naken?, undrar mormor.
– Det blir nog kallt, tror mamma.

Och minsann snöar det under luciatåget, så det har hon nog rätt i – tur att barnen packade det de skulle ha i en ryggsäck.

IMG_6084_2

Här, på nakenfisuppslaget, tecknas barnen verkligen nakna, med snippa respektive snopp – något som jag inte kan påminna mig att jag sett i någon annan av de bilderböcker vi läst, med undantag för rena faktaböcker om kroppen. Det känns faktiskt rätt befriande.

I Konrads klänning figurerar ungefär samma persongalleri, men denna gång utan mamman. Boken börjar med att:

Hedvig har fått en klänning.

Konrad har inte fått någonting.

Klänningen glittrar (så vackert, höll jag på att lägga till, men det är inte en värdering som görs i boken – där är det själva glittrandet i sig som gör det, inte dess eventuella skönhet), och Hedvig låter generöst Konrad låna när han så gärna vill – men bara en liten stund, förstås. Därefter blir det en vild jakt genom huset, som slutar i att båda barnen ropar på mormor.

Mormor kommer, och vet bot. Efter lite rotande i källaren får Konrad också en klänning, en glittrande röd, de dansar hand i hand och ser alldeles fantastiskt lyckliga ut: ”Vi glittrar!”.

IMG_6085_2

För mig är dessa böcker i första hand härliga skildringar av syskonskap innehållande mycket lek och skratt och mindre doser konflikt och avundsjuka, men det går förstås inte heller att bortse från att de berör två teman som aldrig verkar mista sin förmåga att uppröra: pojkar i klänning och pojkar som (nåja) lucia. Detta är teman som också tagits upp i Sagolikas böcker om Kalle: Kalle som lucia och Kalle med klänning.

Dessa senare nämnda är inga böcker som ni kommer att få läsa om i år i alla fall – jag har läst den förstnämnda med Tian en gång och det slutade med att jag hoppade över halva, för att jag upplevde att det var ett sådant problem med Kalles kön. Han var kille – killar kan inte vara Lucia (i bokens första del, upplösningen är lycklig). Därmed är de böckerna ingen läsning för dem, som liksom mig, läser efter devisen att ”if it ain’t broken – don’t fix it”. I Konradböckerna däremot berörs kön inte alls som en faktor i handlingen, utan det som räknas är barnens glädje.

Textmässigt är de här böckerna riktade mot de lite yngre barnen, men de har absolut potential för syskonläsning. Det är Tretton som väljer dem, men Tian diskuterar dem gärna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Ingrid och Ivar firar jul

Katerina Janouch, Mervi Lindman
Bonnier Carlsen, 2014

Nu är det väl dags för lite jultema?

När första advent passerat är det i de flestas ögon legitimt att börja julpynta – men hos oss såg det ut såhär redan för flera veckor sedan:

IMG_5954

Jo, jag är medveten om att ingen riktig julzilla skulle nöja sig med detta (jag måste dock påpeka att utöver tomten är det faktiskt vintermotiv på filten som fungerar som duk!), men Tian och Tretton var riktigt glada över den julstämning de hade skapat. Anledningen till denna pyntarlust var att vi läst Ingrid och Ivar firar jul, som är en söt liten instruktionsbok i lyckligt julfirande.

Det finns en rad tidigare böcker om Ingrid: Ingrid har plåster, Ingrid vill bada, Ingrid och bassiluskan, Ingrid och pappa, Ingrid ska sova, Ingrid vill äta, Ingrid träffar djuren och Ingrid ska bada, och också ett par tidigare böcker med Ivar: Ingrid och Ivar och Ingrid och Ivar gör kalas. Ingrid och Ivar firar jul är den första – och hittills enda – som vi läst, men utifrån titlarna känner jag mig ganska lugn i att göra gissningen att även övriga böcker handlar om att beskriva vardagsnära händelser på en nivå som passar ett barn i åldrarna kring två.

Nu var det inte bara Tretton som gillade boken, utan Tian har också haft oväntat mycket utbyte av den. De fördelar mellan sig vem som ska vara Ingrid och vem som ska vara Ivar, och så får jag läsa berättelsen med dem som huvudpersoner. Tian har också uppskattat detaljer som att man kan läsa text i bilderna: till exempel gosedjurens önskelistor och den bok som Ivar läser vid ett tillfälle, och att det faktiskt finns en liten tomteluva utanför fönsterrutan när Ingrid och Ivar pratar om huruvida tomten kommer att komma.

Ingrid och Ivar är tämligen ensamma i boken. Där finns också några gosedjur som i viss mån ”lever”, men vuxna förekommer bara på ett av de sista uppslagen. Av boken får jag intrycket att Ingrid och Ivar är syskon: jag tycker att de verkar ligga vakna tillsammans om kvällarna, längtande efter julen, och de pyntar ”huset”, drar hem en julgran, bakar pepparkakor och gör julgröt, och firar ihop på själva julafton – men texterna om de andra böckerna säger att de är ”bästisar” så det är möjligt att det framställs på annat sätt där.

Språket hålls väldigt enkelt, och intressant nog omtalas varken Ingrid eller Ivar någon gång som ”hon” eller ”han”. Istället är det formuleringar som dessa:

Ingrid ligger vaken. Längtar efter julen.

Hela huset pyntas. Stjärnor hängs i fönstren.

Julafton har kommit. Alla sjunger sånger. Öppnar sen paketen.

Samtidigt tecknas Ingrid med rosetter i håret, tröja, kjol och strumpbyxor, medan Ivar har tröja (med ett stort hjärta på) och byxor.

IMG_6067

I handlingen skildras de dock tämligen symmetriskt: Ingrid limmar – Ivar klipper, Ingrid drar pulkan – Ivar bär granris, Ingrid lagar gröt – Ivar bakar pepparkakor, Ingrid skottar snö – Ivar sätter stjärnan i toppen av granen. Och medan innehållet med nödvändighet, med tanke på målgruppen, blir att rätt okomplicerat rada upp vad ett julfirande ska innehålla, så skönjas åtminstone någon lite mer komplex idé:

Ingrid gör en julklapp.
– Får jag se? vill Ivar.
– Nej, det får du inte!
Julen är så hemlig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker

En Max och Maja-tjuvkik

Igår var jag och Tian på presentjakt, och när vi kom till bokhandeln var det skyltat med Max och Maja i barnhörnan – nämligen Max och Maja: titta och hitta – bok för små sakletare och Max och Maja: Godnattgrodan. Eftersom jag om många andra Max och Maja-böcker tidigare passade jag på att tjuvkika lite.

Resultatet: i Godnattgrodan åker Maja till Max för att sova över. Deras (icke könskodade) lek skildras. När de gått och lagt sig upptäcker Maja att hon glömt att ta med sig sitt favoritgosedjur, Grodis. Max försöker trösta henne genom att låna ut ett annat gosedjur efter Majas önskemål (grönt, groda etc) men ingenting fungerar förrän han tar det svåra beslutet att låna ut sitt eget favoritgosedjur. En fin uppvisning i empati och att förstå andras behov, och trevligt att det är den manliga karaktären som får göra det!

Titta och hitta blir däremot en märklig läsning om man läst de andra Max och Maja-böckerna, eftersom bilderna är tagna från de andra böckerna men med en ny historia. Den bild som i Det läskiga monstret illustrerar att Maja är rädd för monstret som är på väg in genom dörren illustrerar i Titta och hitta istället att Max klär ut sig till monster för att kittla Maja som tycker det är jättekul. Inte riktigt samma känsla att ge uttryck för, med andra ord! Visserligen är Majas uttryck på bilden så pass neutralt att man kanske inte reagerar på det om man läser Titta och hitta först, men läser man båda blir det kluvet.

Sedan är historien i Titta och hitta mest en uppräkning av vilka saker som Max och Maja brukar göra, vilket väl lätt blir fallet av bildlånarstrategin. Möjligen kan man försvara det med att det är just en titta-och-hitta-bok: på varje uppslag finns en rad saker presenterade i nederkant som man ombeds hitta i bilderna. Som jag skrev i min tidigare text om Max och Maja är bilderna väl genomarbetade och förtjänar att tittas på, men jag känner nog ändå att Titta och hitta mest är ett försök att kapitalisera på två nu etablerade figurer, och att man istället kan utforma sitt eget titta-och-hitta i de “ordinarie” böckerna.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Klassiska sagor för små

Catarina Kruusval
Rabén & Sjögren, 2012, 2012, 2013, 2013

Guldlock
Bockarna Bruse
Tre små grisar
Rödluvan

Vill man läsa sagoklassiker med sin ett- eller tvååring så är de här versionerna ett gott val. Det är bara det att jag frågar mig om man verkligen vill det.

Handlingen i böckerna inte mycket att orda om: Den aningslösa Rödluvan, och hennes mormor, blir uppätna och sedan räddade av en jägare. Bockarna går över bron och stora bocken stångar trollet långt, långt bort. Guldlock klampar in hos björnarna och sitter på deras stolar, äter deras gröt och sover i deras sängar tills hon blir upptäckt och springer därifrån. De tre små grisarna bygger hus av halm – trä – tegel och vargen flåsar och blåser sönder de två förstnämnda men går bet på det sista. Allting är naturligtvis väldigt kort och ”snällt” hållet, inga grisar blir uppätna, inga vargar dör (men springer till skogs och kommer aldrig mer igen).

IMG_4155

Anledningen till min inledande invändning är nog mycket vargen i Rödluvan och Tre små grisar, respektive trollet i Bockarna Bruse. När mina barn är eller varit så små att de här böckerna varit den mest lämpliga versionen, så har jag inte känt behovet av en “ond” figur i sagorna jag läst för dem, eftersom jag känner att det är något som jag vill kunna prata med dem kring – och få svar. Däremot har vi använt Bockarna Bruse som en sångbok (som Imse Vimse och de andra av samma illustratör), för i sångversionen uppfattar jag trollet mer som någon som leker en fånga-lek, än någon som faktiskt är ute efter bockarna för att äta upp dem på riktigt.

IMG_4152

Catarina Kruusvals teckningar är dock som vanligt charmiga, och som en liten bonus har Tre små grisar fått en – eller kanske rentav två – genustwistar. Den första är rätt uppenbar, att den tredje lilla grisen (den som byggde sitt hus av tegel) är de andra grisarnas syster i denna vanligtvis helmanliga saga. Den andra gick mig länge förbi, men här kommer det: även den första lilla grisen har ögonfransar. Ni vet, sådana där hårstrån fästa i ögonlocken som kan användas för att markera Tjej på alla möjliga annars okönade saker (ja, saker, som bilar och så)? Här har vi alltså antingen sagan om de tre små grisarna med jämn könsfördelning eller en kille med ögonfransar – öppet för den läsning man helst önskar. Fast den enda uttala kvinnliga karaktären har ju förstås inte undsluppit den könsmarkören…

1 Comment

Filed under Första böckerna

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker