Tag Archives: okönad huvudperson

Lilla frö

Sara Gimbergsson
Opal, 2014

Det är ju lite grann frö- och odlingssäsong nu, så när man läst Lilla Anna och de mystiska fröna både fram- och baklänges och uppochner kan lite variation vara välkommen. Lilla frö är ett rätt nytt tillskott i bokhyllan hemma, och ett trevligt sådant.

IMG_3922

Egentligen handlar boken bara om ett frö som faller till marken, övervintrar, och växer upp till en stor fin blomma. Det är sparsamt med text, och kan läsas även med små barn. När fröt fallit till jorden och ”Där låg det och kunde inget göra. Inte krypa, inte gå.” bifaller Tretton entusiastiskt.

Men trots enkelheten skulle jag vilja slå ett slag för att läsa den här boken med lite större barn också. Den kan läsas rakt av, som en instruktionsbok i hur frön blir till växter, eller mer metaforiskt med diskussioner om hur tiden går och saker förändras. Till exempel hur det är att växa och bli större och förändras, eller om hur småsyskon växer och blir större och lär sig saker – det där med att varken kunna krypa eller gå stämmer ju faktiskt lika bra på bebisar som på blomfrön, och läser man om lilla frö så får man det liksom i destillat, utan familjekonstellationer eller andra normer och teman som gärna återkommer i renodlade få-syskon-böcker. Dessutom könsbestäms varken lilla frö eller masken (den enda andra karaktären i boken).

Sedan är bilderna lite för bra för att boken ska läsas bara med barn som man inte riktigt kan diskutera dem med. Faktum är att bilderboksläsningen med Tian lärt mig många saker som jag lätt hastat förbi tidigare – som till exempel att titta lite extra på bilderna på insidan av omslaget eller på försättsbladet. Där kan man faktiskt få facit på varifrån lilla frö kommer fallande. Dessutom är mimiken i bilderna på när rötterna ska växa ut ur lilla frös fötter och grodden komma ut ur lilla frös panna så väldigt mitt i prick på hur det kan spritta i kroppen på den som växer!

IMG_3923

Jag har också nämnt tidigare att det här med bilder i genomskärning lett till en del diskussioner med Tian, som gärna läser de bilderna som att saker ligger bredvid varandra – vilket jag förstod när vi läste just den här boken och han menade att lilla frö och masken låg bredvid varandra. Tacksamt nog är dock de bilder som är i genomskärning också bilder där det snöar, och där logiken hade varit att om lilla frö och masken låg bredvid varandra så skulle de också ligga bredvid, och inte under, snötäcket, vilket skapar utrymme för att vrida och vända på bildernas betydelse.

6 Comments

Filed under Bilderböcker

Mjauböckerna

Mjauböckerna är:
Mjau och de små stolarna
Mjau och den stora lådan
Mjau i köket

Sebastien Braun
Bonnier Carlsen 2009, 2009 respektive 2010

Vi har haft, och har, en och annan pekbok i tjock kartong i vår ägo, men för att skona oss vuxna läsare har vi så omgående som möjligt gått över till böcker som åtminstone har något som liknar en berättelse. Och i kategorin av sådana böcker är Mjau-böckerna min allra bästa rekommendation!

Huvudkaraktären i böckerna är katten Mjau, som i Mjau och de små stolarna och Mjau i köket har besök av sina vänner Vov, Kvack, Bä och Mu (av djurslag som inte är alltför svåra att gissa). Mjau själv omnämns som en “han” på ett ställe i Mjau och den stora lådan, men i övrigt saknar karaktärerna könsspecifika drag.

De enkla historierna i böckerna iscensätter förberedelserna för en lek – i Mjau och den stora lådan målar Mjau en kartong, sätter en blå mugg ovanpå och en stol inuti, i Mjau och de små stolarna ställs några stolar i rad och en klocka, en flagga och en visselpipa plockas fram, och i Mjau i köket töms köksskåpet på köksgeråd – och sedan, på näst sista uppslaget avslöjas vad resultatet blev: en brandbil, ett tåg och en orkester. På sista uppslaget visas sedan hur resultatet blev i fantasin.

Bilderna är enkla och stiliserade, och så konkreta att det blir lätt även för ett litet barn att förstå vad de föreställer. Alla tre texterna har likartad början och slut (”Det här är Mjau. Hej Mjau!” respektive ”Fiffigt, Mjau!”) och när läsningen börjar bli lite mer avancerad (de allra första gångerna man försöker sig på att läsa en hel bok gäller det att vara koncis, så då ryker adjektiven till förmån för ivrigt pekande för att försöka förmedla handlingen något sånär) introduceras färger och (i Mjau i köket) antal.

Förvandlingsakten till sista uppslaget övergår visserligen en ett- eller tvåårings förstånd, men gör å andra sidan att böckerna kan uppskattas även uppåt i åldrarna. Vår storebror, Tian, kunde på eget initiativ plocka fram böckerna i alla fall till 3,5-årsåldern (sedan blev de lite sönderlästa för honom i och med att lillebror Tretton började uppskatta att läsa, och läsa, och läsa… dem), och det var också någon gång i de åldern vi på hans initiativ byggde vår egen brandbil av en flyttkartong här hemma. Först i princip steg för steg efter boken, men sedan – med hans utökade pysslighet – med detaljer som ratt, stege, brandkorg och brandslang.

IMG_3522

3 Comments

Filed under Första böckerna