Tag Archives: nyfikenhet

Klassiska sagor för små

Catarina Kruusval
Rabén & Sjögren, 2012, 2012, 2013, 2013

Guldlock
Bockarna Bruse
Tre små grisar
Rödluvan

Vill man läsa sagoklassiker med sin ett- eller tvååring så är de här versionerna ett gott val. Det är bara det att jag frågar mig om man verkligen vill det.

Handlingen i böckerna inte mycket att orda om: Den aningslösa Rödluvan, och hennes mormor, blir uppätna och sedan räddade av en jägare. Bockarna går över bron och stora bocken stångar trollet långt, långt bort. Guldlock klampar in hos björnarna och sitter på deras stolar, äter deras gröt och sover i deras sängar tills hon blir upptäckt och springer därifrån. De tre små grisarna bygger hus av halm – trä – tegel och vargen flåsar och blåser sönder de två förstnämnda men går bet på det sista. Allting är naturligtvis väldigt kort och ”snällt” hållet, inga grisar blir uppätna, inga vargar dör (men springer till skogs och kommer aldrig mer igen).

IMG_4155

Anledningen till min inledande invändning är nog mycket vargen i Rödluvan och Tre små grisar, respektive trollet i Bockarna Bruse. När mina barn är eller varit så små att de här böckerna varit den mest lämpliga versionen, så har jag inte känt behovet av en “ond” figur i sagorna jag läst för dem, eftersom jag känner att det är något som jag vill kunna prata med dem kring – och få svar. Däremot har vi använt Bockarna Bruse som en sångbok (som Imse Vimse och de andra av samma illustratör), för i sångversionen uppfattar jag trollet mer som någon som leker en fånga-lek, än någon som faktiskt är ute efter bockarna för att äta upp dem på riktigt.

IMG_4152

Catarina Kruusvals teckningar är dock som vanligt charmiga, och som en liten bonus har Tre små grisar fått en – eller kanske rentav två – genustwistar. Den första är rätt uppenbar, att den tredje lilla grisen (den som byggde sitt hus av tegel) är de andra grisarnas syster i denna vanligtvis helmanliga saga. Den andra gick mig länge förbi, men här kommer det: även den första lilla grisen har ögonfransar. Ni vet, sådana där hårstrån fästa i ögonlocken som kan användas för att markera Tjej på alla möjliga annars okönade saker (ja, saker, som bilar och så)? Här har vi alltså antingen sagan om de tre små grisarna med jämn könsfördelning eller en kille med ögonfransar – öppet för den läsning man helst önskar. Fast den enda uttala kvinnliga karaktären har ju förstås inte undsluppit den könsmarkören…

1 Comment

Filed under Första böckerna

Sagan om den nyfikna abborren

Elsa Beskow
Bonniers 1985/1933

Sagan om den nyfikna abborren har åttio år på nacken, och det märks förstås ibland, som när farbror Gädda säger åt nämnda abborre att komma ”så att jag får smälla dig!” eller hotar att ”bita den där människogrodan mitt itu”. Men jag tycker att boken står sig bra, både för bokstavlig läsning och mer alternativa tolkningar.

IMG_3732

Den bokstavliga varianten: abborren Kvick bor i sjön med tant Rödspätta, farbror Gädda och farbror Braxen. Kvick är väldigt nyfiken i sin natur, och varnas av tant Rödspätta för att det kommer att leda till att han blir uppfiskad av de där stora, farliga jättegrodorna som går omkring på två ben på torra land. Varningen sporrar dock bara Kvicks nyfikenhet ytterligare, och snart blir han uppfiskad av en pojke som heter Thomas. Thomas tar med Kvick hem, men tant Rödspätta, farbror Gädda och farbror Braxen får med hjälp av en trollkunnig groda både förmågan att andas luft och ben att gå på, och kommer efter för att rädda honom. Räddningsauktionen lyckas förstås, Kvick kommer tillbaka till sjön, och en groda lär Thomas att simma. Sensmoral: låt inte din nyfikenhet utsätta dig för fara.

Av de stora fiskarna så är det förstås tant Rödspätta som är snäll och gråter och gråter över Kvicks försvinnande, medan farbröderna Braxen och Gäddan som är präktiga respektive starka. Och i Thomas familj är det mamman som är hemma och skickar hans storasyster att se efter honom. Men, det finns stora möjligheter till alternativa läsningar med små medel. Till exempel så är de stora fiskarnas fiskföräldraskap helt självpåtaget eftersom det deklareras att fiskar inte har mammor och pappor (de kan nämligen inte hålla reda på alla sina barn). Det innebär att det att det här finns bildmaterial och en berättelsestomme för att öppna upp för diskussion kring eller läsa fram en adoptivfamilj och/eller tre föräldrar, varav två pappor och en mamma, beroende på var man nu vill lägga sin tyngdpunkt. Eller om man mer vill fokusera på att förstå hur andra kan vilja leva sina liv på andra sätt än vad vi lever våra egna, så kan man ta fasta på fiskarnas oförstående inför hur man kan vilja ha det som vi människor har det, vilket talas om i termer som ”det hemska, torra landet härovanför, där ingen kan simma” och ”stackars alla människogrodor som måste gå omkring på två ben på det torra”.

Textmängden i boken är rätt stor, och de hot från farbror Gädda som återges i inledningen är inte den enda indikationen på att det inte är en samtida bok – det hörs här och var i språket. Vill man läsa texten relativt rakt av är det därför en bok som kräver ett rätt välutvecklat språk och lyssnartålamod. Samtidigt är historien så konkret och väl speglad i bilderna att det finns alla möjligheter att uppskatta boken även för yngre barn, om man kortar av texten. Hemma hos oss är det faktiskt främst Tretton som väljer den för närvarande!

4 Comments

Filed under Bilderböcker