Tag Archives: mörker

Sovdags för Lydia

Moa-Lina Croall, Klara Persson
Alfabeta, 2014

Vid läggdags på kvällen brukar jag föreslå att vi ska gå och lägga oss och sova som små grisar, vilket både Tian och Tretton brukar misstycka till. I början brukade jag då fortsätta och föreslå andra djur som vi kunde sova som, men nu brukar de istället rätt snabbt själva föreslå att de ska sova som en skata respektive en katt.

IMG_5956
 
Sovdags för Lydia har ungefär samma tema. Lydia har svårt att sova, och funderar på hur hon skulle kunna sova som olika djur: uppochner som en fladdermus, stående som en häst, eller i en rad av lemurer som kramar varandra. Men när varken det eller den avslappningsteknik som mamma Inez lärt henne får henne att somna beslutar hon sig för att lägga sig i badkaret istället – hon bäddar och ordnar med kuddar och täcken och mammorna accepterar rakt av att hon lägger sig där och säger godnatt och släcker i lägenheten:
 
Hon lägger sig i badkarssängen och tittar på medan mammorna borstar tänderna.
– Jaha, säger Inez och sköljer av tandborsten.
Sov så gott då Lydia. Nu släcker vi här.
– Mm, säger Lydia. Godnatt.

Men så visar det sig att badrummet har helt andra ljud än det vanliga sovrummet, och att badkarssängen är hemskt obekväm – så snart är Lydia åter i sin säng och somnar gott.
 
Det här med att ha två mammor, mamma Sara och mamma Inez, nämns så precis i förbigående som framgår här, vilket är väldigt glädjande. Dessutom får Lydia själv vara en finurlig typ, som bara vill köra bilbana och hoppa i soffan och bli jagad när hon ligger i sängen för att sova.

IMG_5957
 
Över lag är det här en bok där jag inte behöver läsa om. Jag har inga invändningar mot skildringen av Lydia eller mammorna eller ens mammornas bemötande av Lydias svårigheter att sova. Och “inga invändningar” är i det här fallet stort beröm, för de flesta böcker väcker åtminstone några invändningar hos mig. Men däremot var boken ingen hit hos Tian eller Tretton, trots att jag trodde att temat skulle ligga dem nära.

Detta behöver inte nödvändigtvis bero på någonting hos boken. Vad gäller Tian tycker jag att han på senare tid börjat läsa mer som en vuxen – de flesta böcker vill han inte läsa om och om igen (även om han blir tvungen eftersom Tretton definitivt är kvar på det stadiet), och en tämligen enkel historia som denna ger honom inte så mycket att läsa om – och för Trettons vidkommande är detta snarare en bok att kanske växa i, eftersom textmängden är i överkant för honom (även om han brukar kunna kämpa sig igenom mycket för djurs skull). Vi får se. Men det är också möjligt att det är lite för tillrättalagt för barn som Tian och Tretton som inte tycker att livet är till för att sovas bort.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Promenad

Lotta Olsson, Maria Jönsson
Bonnier Carlsen, 2013

Jag får nog erkänna att jag är en tjuvkikare, i den bemärkelsen att jag uppskattar att promenera mörka höst- och vinterkvällar och i förbifarten få en liten glimt av andras vardagsliv genom fönstren till deras upplysta kök och vardagsrum. Promenad bygger på just denna idé:

Husen ligger rad på rad.
Fönstren lyser, man blir glad.
Kom, vi går på promenad!

IMG_4850

“Vi” i det här fallet är väldigt anonyma: ett barn och en vuxen, inte nödvändigtvis könsbestämda, inte med något direkt utseende – de är genomgående till hälften överexponerade, till hälften i skugga. Och de går på promenad, och samtalar, enligt formen

(Adjektiv) fönstret.
Vem bor här?
(En ledtråd, som rimmar på här)
Ja! Nu vet jag vem det är.

Invånarna i samhället där våra huvudpersoner promenerar är rätt speciella, hela bunten – alltifrån Jenny som befriar djur, via Glitter-Kenneth som dansar disco, till Frilufts-Berra som byggt om sitt hus till skog. Tre är män, tre är kvinnor, och ingen av dem framstår som särskilt könsstereotyp. Däremot har alla de porträtterade rätt svenskklingande namn och utseeenden, medan det mer filosofiska uppslaget mitt i även nämner mer utländskt klingande namn:

Där bor Pierre, Mustafa, Gerd…
Varje hus: en egen värld.
Varje liv en upptäcksfärd.

Trots att Promenad inte är en texttung bok, så krävs det ett rätt välutvecklat språk för att verkligen kunna uppskatta den – både för att den språkliga nivån delvis är rätt hög (Tian greppar till exempel varken vad “närkontakt med en okänd, högre makt” eller “rytmen dunkar, pulsen slår” riktigt innebär) och för att de koncept som framkommer i samspelet mellan text och bild ligger utanför vad man ofta ser i barnböcker – som hönorna hos Jenny som blivit avhackade en hel del fjädrar och de signaler (?) som en av personerna kommunicerar med utomjordingar med. Och så tillkommer förstås den nämnda filosofiska mellanlandningen kring hur olika och unika människors liv kan vara. Så: boken är kort men naggande god, och Tian har instämt i det omdömet genom att på relativt få genomläsningar memorerat stora delar av boken.

IMG_4851

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Lillebror och natten

Lennart Hellsing, Ane Gustavsson
Eriksson & Lindgren, 2009

Det mesta jag läst av Hellsing har varit skrivet på 50- och 60-talen, så Lillebror och natten var tänkt att få utgöra en sorts kontrast till det, en samtida Hellsing. Men i mitt tycke visade det sig att inte mycket förändrats, mer än att jag därmed kunde lägga bort de något förmildrande glasögon som jag känner att jag nog ändå har när det gäller äldre böcker.

Början av boken är en finstämd berättelse om Lillebror och Storebror som ligger i sina sängar och talar om natten och mörkret, där de resonerar tillsammans och Storebror svarar på Lillebrors frågor efter bästa förmåga:

– Man kan ta på saker som är någonting. På Mörkret kan man inte ta. Då måste det vara ingenting.
– Kanske, sa Lillebror, är det ingenting, men det finns och jag är rädd för Mörkret.
– Nej, du är inte rädd för Mörkret, du är rädd för något som kan finnas i mörkret.

I den delen av boken går illustrationerna i svart och mörkblått, med rymden bakom gardinerna och ett vänligt leende mörker som lillebror prövande sträcker in händerna i.

IMG_4243

Men sedan är det som att Hellsing spritter till och kommer på att det måste vara lite lustigheter också. De börjar tala om solen, som går

– Vidare bara… västerut… till Amerika, till indianerna, mohikanerna. Den sista mohikanen är ännu inte död!
[…]
– Och är alldeles röd! Nu, så lillebror, nu förstår jag! Indianerna blir röda därför att Solen är röd när den kommer dit och lyser på dem.

Här får jag två problem med boken: det första är samma som jag upplevde i Krakel Spektakel gör det själv, att historien blir så splittrad att jag skulle vilja dela den i två. Eller i Lillebror och nattens fall snarare tre, för det kommer en ytterligare vändning där de börjar återge och diskutera de sånger faster Hulda brukar sjunga, deras innehåll och innebörd (allt från änglar och eskimåer till äktenskap).

Jag är såklart inte först med att tänka kring Hellsings absurditet, och vill man läsa om den på ett från ett lite mer positivt perspektiv än det jag kommer att ge uttryck för här rekommenderar jag den här recensionen.

Men varför är då jag, som gärna för rätt absurda samtal med Tian, inte alls förtjust? Jag tror att svaret ligger i formen. Så länge Hellsing håller sig till vers, rim och ramsor, så är språkleken och absurditeten något som tilltalar. Den bundna formen gör texten till en vägvisare snarare än någon som bestämt tar en i handen och leder en genom sina egna associationer. När texten istället är skriven på prosa får jag mer samma känsla som jag får när någon långrandigt återger nattens dröm: utan medskapande blir det bara orelaterade fragment staplade på varandra. Säkert skulle det gå att även i prosa få den effekt som Hellsing lyckats med i vers så många gånger: men själv har han inte gjort det i varesig Lillebror och natten eller Krakel spektakel gör det själv.

Och så var det ju ytterligare ett problem: det är så jag upplever Lillebrors och Storebrors resonemang om solens verkan. Den gör som sagt indianerna röda, men även kinererna gula (samtidigt som de steker alternativt kokar missionärer), “oss” bleka och kanske grönländarna gröna – fast det kan ju inte stämma, för då skulle solen lysa med svart ljus i Afrika och svart ljus finns inte. Vad Tian tycker om den här delen av boken vet jag inte, för när jag läste före och insåg vartåt det barkade så slutade jag läsa texten. Det är inte så jag vill tala om hudfärg.

Tian tar upp ämnet hudfärg ibland, förstås. Hur kan en del ha brun hud? Då svarar jag att det beror på det “recept” som man får från ägget och spermien, som berättar ungefär hur man kommer att se ut. Att om ens mamma eller pappa själv har brun hud så får man det också. Jag talar inte i termer av att vara röd, eller gul, eller att de kommer från andra länder.

Sedan verkar Hellsing också se denna bok som ett bra tillfälle att vinka lite andra av sina figurer: den sista mohikanen och Eskil Eskimå omnämns i texten, och när Lillebror och Storebror pratar om indianerna hänger och slänger Kusin Vitamin i deras gardin. I de delar dessa vinkningar görs i texten är dock min känsla mer att texten skrivits för att kunna referera dit, än att det är den spontant bästa historien som lett till att de inkluderats. Men för all del, om man känner sig bekväm med att faktistk läsa texten så ger det förstås en rätt uttalad lektion i hur texter kan tala med varandra.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Memmo och Mysen söker efter färger och Memmo och Mysen bråkar i vinden

Emma Virke
Alvina förlag, 2011 respektive 2013

Memmo och Mysen upptäcker färger är samtidigt enkel och tankeväckande bok om färger – var de tar vägen på natten, hur de skiftar på himlen, hur vatten kan vara både blått och genomskinligt och rött och gult (av saft!), hur de döljs i dimman och hur man kan göra sin alldeles egen regnbåge – och bilderna fångar skickligt upp detta och sprakar av färg eller icke-färg.

IMG_3523

Därtill är texten högläsningsvänlig med rytm och ljudlek, som smakprov:

– Ta min ficklampa, säger Memmo.
Lys på trädet. Titta, bladen är gröna!
Lys på blomman där. Titta, den är skär.
Färgerna finns ju faktiskt här.

Språkfinurligheten och de starka bilderna är desamma i Memmo och Mysen bråkar i vinden, men historien har inte samma orginalitet utan är en mer ordinär – om än relativt finstämd – historia om att bli arg, vara osams, ha svårt att säga förlåt men ändå kunna hitta tillbaka och bli vänner igen.

Karaktärerna i böckerna är en pojke, Memmo, och hans mjukisdjur, Mysen, som också refereras till som ”han”. De är ensamma i båda böckerna, utan vuxna eller andra kringkaraktärer. I och med rytmen i texten och att böckerna inte är så texttunga så är det lätt även för lite mindre barn att lyssna på böckerna, men jag skulle ändå rekommendera böckerna som en treårspresent att växa med, för att till fullo kunna uppskatta berättelserna och deras frågeställningar.

1 Comment

Filed under Bilderböcker