Tag Archives: monster

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker