Tag Archives: list

Lilla Bä – det finurliga fåret och Jag älskar saft

Mark Sommerset, Rowan Sommerset
Glimra förlag, 2014

På ett sätt kokar det ner till en fråga när det gäller de båda böckerna om Lilla Bä och Knasiga Kalkonis: är tanken på att någon luras att äta bajs eller dricka kiss rolig? Om inte, så är detta ingen läsning att rekommendera.

IMG_6908

Tian har aldrig haft någon sådan där märkbar kiss- och bajsfas som det sägs att de flesta barn har, och han blev mest illa berörd över händelseutvecklingen i böckerna. Tretton, å andra sidan, kunde skratta över det knasiga i att äta bajs eller dricka kiss, men egentligen är böckerna knappast vända till tvååringar: de är huvudsakligen skrivna i dialogform (med pratbubblor, vilket jag inte tycker självklart gör sig bra i högläsning) och alldeles för smarta i språket.

Ta till exempel dialogen där Lilla Bä övertygar Kalkonis att smaka av bajset, som han sagt är “smartpiller”:

– Är du säker på att det inte är bajs?
– Smartpillrena?
– Ja, smartpillrena.
– Såna här menar du?
– Ja, såna där.
– Som man äter?
– Ja, som man äter.
– Som är gratis.
– Ja, som är gratis.
– … men bara för kalkoner.
– Jag är en kalkon!
– Så varför smakar du inte?
– Ja, det kanske man skulle göra!

IMG_6909

Poängen här är förstås att Lilla Bä slingrar sig från att svara. Han ljuger aldrig om att de inte är bajs, utan papegojsvarar bara på Kalkonis frågor ända tills han helt tappat tråden tanken på att han misstänkte att det faktiskt var bajs.

Detta, att Lilla Bä har tråkigt, och lurar Knasiga Kalkonis, är egentligen hela handlingen i Lilla Bä – det finurliga fåret. Därpå hintas det att han tänker slå i geten Luriga Sture detsamma, och i uppföljaren Jag vill ha saft har Knasiga Kalkonis och Luriga Sture slagit sig samman för hämnd: här kommer Knasiga Kalkonis med ett glas ”saft”, ”alldeles nygjord”, som han försöker bjuda Lilla Bä på. Ja, getkiss då. Men planen slår slint, och Knasiga Kalkonis dricker själv upp kisset.

Om jag bortser från själva kiss-och-bajsandet så är dialogen kvick, och även om man förmodligen kan läsa in olika sensmoraler i böckerna så fastande jag lektionen om vilseledande utan direkta lögner när i Lilla Bä – det finurliga fåret, och ”don’t argue with idiots – they’ll drag you down to their level and then beat you with experience” i Jag älskar saft. Detta är dock knappast kopplingar som barn i Tians ålder gör själv, utan någon som man lär få introducera själv.

IMG_6910

Varken Lilla Bä eller Knasiga Kalkonis könas egentligen i böckerna, texten är ju som nämnt i det närmaste dialog med direkta tilltal i pratbubblor, men däremot omnämns båda som ”han” i respektive boks baksidetexter.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Teskedsgumman (och lite om Pettsson)

Alf Prøysen, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1958/1990, 1968

I Teskedsgumman och älgen har brunnen sinat, och Teskedsgumman måste gå ut till sin andra brunn för att hämta vatten. Hon tar gubbens gamla rock och ett par stadiga arbetsvantar, sin yxa och sin hink, och går ner på gärdet och börjar hugga hål i isen med sådan frenesi att hon först inte märker när en älg kommer ut ur skogen, stegar fram till henne och så till slut stångar henne så att hon faller med huvudet före ner i snön. Förskräckt springer hon in, och när älgen visar sig vara kvar bestämmer hon sig för att skrämma den. Men när älgen varken låtit sig skrämmas av att gumman varit stor och ful eller stor och farlig (i svart regnkappa och hatt respektive med gubbens byxor och bössan) så ger hon upp och bestämmer sig för att hämta snö att smälta i hinken istället. Det är bara det att när hon gör det, så blir hon liten som en tesked:

Den här gången gick det fortare än vanligt, och hur hon nu bar sig åt så trillade gumman själv, så liten som hon var, ner i hinken, och hinken började rulla utför brunnsbacken. Det gick med en faslig fart och gumman som låg i såg både solar och stjärnor.

Andfådd av den första meningen? Faktum är att efter ett par genomläsningar så fungerar texten strålande som högläsning, trots att meningar som den nämnda återkommer i alla böcker jag läst av Prøysen. Ytterligare ett exempel på det är inledningen:

Teskedsgumman hade haft så ont om vatten i vinter. Vattnet rann långsammare och långsammare och långsammare ur kranen i köket, och en dag sa det bara dropp dropp dropp, och till sist var brunnen tom och det kom inget vatten alls.

IMG_4666

Men för att återgå till historien, så rullar hinken upp för ett gupp, flyger genom luften och fortsätter flyga ut i skogen – för det visar sig att den fastnat på älgens horn. Älgen går till sina älgvänner och beklagar sig över hur rädd den är för det som skramlar i hornen, men det löser sig när hinken istället fastnar på en gren i ett träd. Gumman får sig en pratstund med en ekorre, men just när hon börjar undra över hur hon ska ta sig hem igen så löser också det sig med att gumman blir stor igen och ramlar ner med gren och hink och allt. På vägen hem hämtar hon vatten, och när hon ser att älgen står och kikar på honom kan hon skramla lite med hinken och på så sätt skrämma iväg den igen.

Det finns saker i den här boken som jag läser bort, som det faktum att rocken och byxorna är gubbens och delar av beskrivningen av älgen, som där den omnämns som farlig, mallig eller dum, men i övrigt gillar jag den av anledningar som jag ska gå in på mer nedan.

Först dock till Göta Petter, sa teskedsgumman, som handlar om en dag då Teskedsgumman har så mycket att göra men är liten redan när hon vaknar. Återigen händer allt i en lång mening:

Det var en gång en gumma, som la sig och sov på kvällen liksom gummor brukar göra, och dan därpå vaknade hon som gummor brukar göra, men då hade gumman blivit så liten som en tesked, och det brukar inga gummor bli.

Med list (och hot och manipulation, om man ska vara sådan) talar hon dock en råtta till att städa golven, katten att slicka disken ren, hunden att bädda sängen, regnet att blöta tvätten, vinden att hänga tvätten, solen att torka tvätten, tillbringaren att sätta på spisen, stekpannan att hoppa upp på spisen, och pannkakorna att vända sig själva. Och just som hennes man kommer hem, så blir hon stor igen och berättar ingenting om att hon varit liten.

När jag började skriva det här inlägget slog det mig att vuxna inte är så vanliga huvudpersoner i bilderböcker. Utifrån målgruppen är det såklart inte så konstigt, men en snabb räkning av de böcker som står på barnens bokhyllor just nu (av någon märklig anledning har vi böcker lite varstans i lägenheten) avslöjar att av 85 böcker har nio (knappt 11 %) huvudpersoner som kan definieras som vuxna: en är en Bamse-bok, en handlar om en tomte, i två är huvudpersonerna också berättarröst – och så är det tre Pettsson-böcker och två böcker om Teskedsgumman. I vår bokhylla finns det alltså två vuxna huvudpersoner som det berättas om och inte av, och som dessutom är människor. (Skriv gärna en kommentar om du kommer på fler sådana!)

Det roliga är, att redan innan jag påbörjade ovanstående räkneövning så tyckte jag – utifrån de nämnda böckerna – att gumman är lite av en kvinnlig motsvarighet till Pettsson. Kanske låter jag mig luras lite av det gemensamma som de har ovan, men jag tycker det finns mer: båda lever i en vagt definierad dåtid (inte alltför långt tillbaks i tiden, men definitivt innan tvättmaskiner, färg-TV och CD-skivor), båda lever rätt ensamma, båda kan prata med djur (under specifika omständigheter), båda är äldre, i båda finns det fantastiska inslag (krympningen respektive mucklorna) och sist men inte minst: båda är väldigt handlingskraftiga och finurliga.

Därmed inte sagt att det inte finns skillnader, mestadels klart könade. Teskedsgumman har trots allt en (arbetande, dessutom, som hon sköter hushållet för) man även om han spelar en väldigt undanskymd roll medan Pettsson lever med en katt av en anledning: ”Nu är jag för gammal. Jag har vant att klara mig själv. Det skulle bli för mycket med en hel tant.” (i När Findus var liten och försvann). Pettsson är mer av ett original medan Teskedsgumman som jag uppfattat henne mer verkar passera som normal. Pettssons handlingskraft och finurlighet används för nya uppfinningar, Teskedsgummans ger inga bestående resultat utan handlar mer om att klara sig trots sin storlek/litenhet. Å andra sidan är en skillnad – som inom sinom tid planeras att få ett eget inlägg – är den omsorgsrelation Pettsson har till Findus, som en förälder. På det sättet är Teskedsgumman mycket mer ensam (nu, hon ska visst ha vuxna barn).

Delarna om mannen i Teskedsgumman är dock, som nämnt, rätt lätta att läsa bort. Det som då återstår är resten, det vill säga en klurig saga med en handlingskraftig gumma:

”Jaha”, tänkte gumman. ”Det är minsann inte första gången jag är utan vatten, men när man har två starka armar och en bra hink, och när man dessutom är så lycklig att man har en brunn till nere på gärdet, så får man inte klaga.

IMG_4667

Så utifrån det läser jag ändå gärna Teskedsgumman, och då framför allt den med älgen. Tretton har just också börjat uppskatta den. Och liksom med Pettsson, där illustrationerna är en stor del av behållningen, så är de det här också – om än på ett annat sätt. Sven Nordqvists bilder är ju en orgie i detaljer, medan Björn Berg mer lever på det otroligt uttrycksfulla kroppsspråket i sina illustrationer.

2 Comments

Filed under Bilderböcker