Tag Archives: Linda Palm

Bästa kalaset

Linda Palm, Johanna Lundqvist Björn
Idus, 2015

Har du någon gång hört någon variant av fraserna ”Då får du inte komma på mitt kalas!” eller ”Det är mitt kalas, jag bestämmer!”?. Det har jag, och jag tycker att det är spännande hur det här med kalas kan vara en så återkommande brännpunkt för inkludering och uteslutning, bestämmande och följande. Jag har tidigare skrivit om Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas, som berör när någon inte blir bjuden. I Bästa kalaset däremot är alla bjudna – men ingen kommer.

IMG_0601

Att stå och vänta, kalasfixad och redo, och inse att ingen kommer är förstås en mardröm. Jag tror att det är något som alla har rätt lätt att relatera till, med tanke på de känslor som brukar väckas när sådana fall får uppmärksamhet på till exempel sociala medier. Men Majken, huvudpersonen i Bästa kalaset, får ingen sådan uppmärksamhet. Istället uppmärksammar hon något annat, nämligen sitt eget beteende.

IMG_0602

Majken har nämligen vänner, gott om dem. Det är bara det att hon är väldigt förtjust i att bestämma, och flitigt har använt sig av ”… annars får inte du komma på mitt kalas!”-kortet: ”Nu förstår Majken varför ingen kommer till hennes kalas. Det är ju hon som sagt till kompisarna att de inte längre får komma”.

En tår trillar ner för Majkens kind, och hon börjar plocka ihop kalassakerna.

I Majkens värld figurerar inga vuxna. Det visar sig dock att hennes vänner agerat på ett väldigt socialt raffinerat sätt. De där minuterna som Majken väntar på gästerna som aldrig kommer är ett starkt socialt straff. Men hon behöver inte ta reda på hur hon ska ta sig ur situationen. Istället knackar en kompis på dörren och frågar om Majken vill följa med henne hem, och efter en viss tvekan säger Majken ja:

”- ÖVERRASKNING!”
Majken blir förvånad när ett helt gäng kompisar redan är hemma hos Minta.

Minta förklarar att de blivit besvikna när de inte längre var bjudna på kalaset. Kompisarna förstod att Majken skulle bli ensam, så de ordnade ett överraskningskalas istället, i smyg.

Majken känner sig generad och säger förlåt. Hon menade egentligen ingenting illa med att säga sådär till kompisarna. De kommer överens om att turas om att bestämma. Ibland är det Majkens tur, ibland är det någon annans.”

IMG_0603

På allra sista uppslaget finns ett gäng ballonger med frågor i, för att öppna upp för diskussion. En av dem är ”Vad tycker du om kompisarnas överraskning? Rätt eller fel? Varför?”. Och ja, det är en fråga jag också ställer mig. Kompisarnas beräkning, att Majken skulle bli ensam men sedan få komma på överraskningskalas, kan förstås vara snällt på ett naivt plan – men det är också väldigt beräknande och laborerar med starka känslor. Man får förstås utsätta litterära karaktärer för sådant, men till mina (verkliga) barn säger jag att har man sagt att man ska komma så kommer man, eller meddelar sin frånvaro. Är man osams så får man reda ut osämjan, istället för att använda kalasinbjudningar eller kalas-inte-inbjudningar, kalasnärvaro eller kalasfrånvaro.

Den självrannsakan som Majken hinner med är å andra sidan av ett relativt känslomässigt ofarligt slag. Det är ett specifikt beteende, inte hennes person, som försatt henne i situationen. Kopplingen mellan att säga att någon inte får komma på ens kalas och att den inte kommer är lätt att förstå. I verkligheten är det sällan så enkelt. Vad gör man om problemet inte är att kompisarna inte kommer, utan att man inte har kompisar? Den frågan berörs inte i Bästa kalaset.

Jag skulle säga att Bästa kalaset hör till den barnboksgenre som i första hand strävar efter att vara ett diskussionsunderlag. Som ett sådant erbjuder boken en fin ingång med sina avslutande frågeställningar. Vi har inte berört alla, men av dem vi tagit upp så märker jag att även Tian svara ”goddag yxskaft” på vissa av dem. Det är i frågeställningarna snarare än handlingen som komplexiteten ligger. Textmängden är absolut inga problem för Tretton som också gillar boken, men målgruppen är helt klart äldre.

Karaktärerna i Bästa kalaset är planerade att återkomma i flera böcker i serien Fiffiga kompisar. De som presenteras vid namn i Bästa kalaset är Majken och Minta, men i hela gruppen på sex barn ser det ut att vara en jämn fördelning mellan flick- och pojkkodade barn, där jag antar att de barn som inte tar så stor plats i den här boken kommer att vara mer framträdande i andra böcker i serien.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Svea bygger

Linda Palm, Jessica Lindholm
Idus förlag, 2015

IMG_7398_2

Svea bygger är en rätt enkel anrättning, som dock talade direkt till Tretton: hemma hos Svea ligger det leksaker över hela golvet, och Svea behöver en hylla att sortera sina saker i. Mamma och pappa kommer släpande på en kartong som av deras ansiktsuttryck att döma är rejält tung, och snart ligger det möbeldelar och instruktioner över hela golvet – det är så att man misstänker att de besökt en viss svensk möbeljätte. Men när hyllan nästan är färdig och det visar sig att det saknas en skruv slänger de sig inte på telefonen för att klaga hos kundtjänst, utan börjar leta. Svea bestämmer sig för att bygga en koja istället och tar möbelkartongen i besittning med stor energi, och hamrar och sågar med sina leksaksverktyg. Och just när hon har flyttat in i kojan hörs ett “Aj!” – då har pappa hittat, eller snarare satt sig på, skruven som på något mystiskt sätt – här tittar han menande på Svea – hamnat i hans byxficka.

IMG_7399

Jag kan hålla med Tretton om den här (det finns fler, som vi dock inte läst) Svea-bokens kvaliteter . Den är enkel, den är snygg med sina svartvita illustrationer som bryts av med gult och rött, och Svea verkar vara en go ettochetthalvtåring (åldern framgår av baksidestexten) som presenteras som ett barn snarare än ett kön. Att mamma och pappa hjälps åt att bygga på jämställd basis uppskattas också. Dessutom gillar både jag och barnen “storylinen” i slutet av boken där illustrationerna upprepas över ett uppslag utan text, och man kan gå igenom händelseförloppet tillsammans ytterligare en gång.

IMG_7400_2

Det här med bildernas färgsättning är något som av omslagen att döma återkommer i de olika böckerna i serien, som heter Bus med Svea. Svea tvättar – svartvitt och rött, Svea äter – svartvitt och turkos, Svea klär på sig – svartvitt och lila, Svea planterar – svartvitt, grönt och rosa. Nu har jag alltså inte läst dem, men om alla har liknande kvaliteter som Svea bygger så gör det att jag tänker mig att de tillsammans skulle utgöra ett riktigt snyggt bokpaket att ge till en ettåring – för det är nog någonstans efter ettårsdagen man kan börja uppskatta böcker på den här nivån, och sedan skulle jag tippa att de räcker till framåt 2,5 någonstans. Därefter börjar de nog kännas i enklaste laget, eftersom åtminstone Svea bygger inte har något direkt djup bortom den konkreta historien.

4 Comments

Filed under Bilderböcker