Tag Archives: läggdags

Sovdags för Lydia

Moa-Lina Croall, Klara Persson
Alfabeta, 2014

Vid läggdags på kvällen brukar jag föreslå att vi ska gå och lägga oss och sova som små grisar, vilket både Tian och Tretton brukar misstycka till. I början brukade jag då fortsätta och föreslå andra djur som vi kunde sova som, men nu brukar de istället rätt snabbt själva föreslå att de ska sova som en skata respektive en katt.

IMG_5956
 
Sovdags för Lydia har ungefär samma tema. Lydia har svårt att sova, och funderar på hur hon skulle kunna sova som olika djur: uppochner som en fladdermus, stående som en häst, eller i en rad av lemurer som kramar varandra. Men när varken det eller den avslappningsteknik som mamma Inez lärt henne får henne att somna beslutar hon sig för att lägga sig i badkaret istället – hon bäddar och ordnar med kuddar och täcken och mammorna accepterar rakt av att hon lägger sig där och säger godnatt och släcker i lägenheten:
 
Hon lägger sig i badkarssängen och tittar på medan mammorna borstar tänderna.
– Jaha, säger Inez och sköljer av tandborsten.
Sov så gott då Lydia. Nu släcker vi här.
– Mm, säger Lydia. Godnatt.

Men så visar det sig att badrummet har helt andra ljud än det vanliga sovrummet, och att badkarssängen är hemskt obekväm – så snart är Lydia åter i sin säng och somnar gott.
 
Det här med att ha två mammor, mamma Sara och mamma Inez, nämns så precis i förbigående som framgår här, vilket är väldigt glädjande. Dessutom får Lydia själv vara en finurlig typ, som bara vill köra bilbana och hoppa i soffan och bli jagad när hon ligger i sängen för att sova.

IMG_5957
 
Över lag är det här en bok där jag inte behöver läsa om. Jag har inga invändningar mot skildringen av Lydia eller mammorna eller ens mammornas bemötande av Lydias svårigheter att sova. Och “inga invändningar” är i det här fallet stort beröm, för de flesta böcker väcker åtminstone några invändningar hos mig. Men däremot var boken ingen hit hos Tian eller Tretton, trots att jag trodde att temat skulle ligga dem nära.

Detta behöver inte nödvändigtvis bero på någonting hos boken. Vad gäller Tian tycker jag att han på senare tid börjat läsa mer som en vuxen – de flesta böcker vill han inte läsa om och om igen (även om han blir tvungen eftersom Tretton definitivt är kvar på det stadiet), och en tämligen enkel historia som denna ger honom inte så mycket att läsa om – och för Trettons vidkommande är detta snarare en bok att kanske växa i, eftersom textmängden är i överkant för honom (även om han brukar kunna kämpa sig igenom mycket för djurs skull). Vi får se. Men det är också möjligt att det är lite för tillrättalagt för barn som Tian och Tretton som inte tycker att livet är till för att sovas bort.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Tänk om… och Cirkusloppor på luffen

Lena Sjöberg
Rabén & Sjögren, 2010, 2013

IMG_4923

“Tänk om…” är ett underbart ordpar – för ja, tänk om saker var på ett annat sätt. Som i denna bok av Lena Sjöberg: tänk om jag var hare och du min lilla palt; tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn; tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut… oavsett vilken konstellation av djur/unge, så uttrycks hur mycket djuret skulle bry sig om och älska sin lilla unge:

Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni
Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri

I slutklämmen blir bokens “jag” och “du” mänskliga (men fortfarande, vilket gäller boken igenom, inte närmare presenterade än så), och slutar med den viskade uppmaningen “Det är dags att sova nu!”. Och då kan jag inte låta bli att känna att det är en underbar godnattsaga: oavsett omständigheterna, oavsett vad som händer, är du högt älskad.

Jag tycker också att det är lite intressant med vilka djur som porträtteras: visst, hundar och harar och grisar är väl djur som rätt ofta vinner människors sympati – men spindlar, myggor, getingar, vägglöss och kanske även fiskmåsar och fladdermöss brukar kanske inte alltid porträtteras såhär. Det märks också av det som sägs om människors hårda händer (myggan) och skrik, vift och getingspray (getingen). 

Många av bokens uppslag har väckt diskussioner här hemma: varför måste haren skydda sin palt från räv och hök och hund (rent sakligt stämmer det ju dock inte att harar gör det genom att inte lämna sin unge “en endaste sekund”, så där ledde det vidare till vad instinkter är och hur harpaltarna kan veta att de ska ligga och trycka i sin ensamhet), varför ska griskultingen springa och gömma sig om bilen från Nilssons slakteri kör förbi, kan fladdermöss väcka upp de döda ur graven? Men vad jag kanske gillar allra mest är kopplingen mellan denna bok och Cirkusloppor på luffen, utgiven tre år senare. 

Även i Cirkusloppor på luffen är huvudpersonerna ett (okönat) vuxet jag och ett barn-du. Två år tidigare har de luffat till Spanien från Grenada, med målsättningen att hitta sig ett hem. Det har gått rätt bra, de har etablerat sig, hittat sina ställen, lagt sig till med spanska vanor (siesta!) och börjar bygga sig ett liv som cirkusartister. Men när katastrofen – en brand startat av glöden från en osläckt cigarill som bränner ner cirkusen till grunden – slår till, så har de inget skyddsnät. De är hemlösa igen:

Nätterna är svarta
Vi har ingenstans att gå
Och det som nyss har hänt oss
Är så svårt att tänka på
På gatan tutar bilar
Skyltar blinkar i neon
Du snyftar tätt intill mig
– Jag vill åka härifrån!  

På samma sätt som jag upplevde att rimformen var till hjälp att hålla texten i Mormors lilla kråka och pappan på lagom känslomässigt avstånd, så hjälper rimmandet till här. Man kan ana loppornas desperation, men man måste inte gå närmare den än vad man själv orkar eller förstår.

När boken nyss kommit ut recenserades den i DN (läs hela recensionen på Lena Sjöbergs egen hemsida, längst ner – där finns också fler bilder från boken). Den poäng från den recensionen som jag verkligen burit med mig är karaktären på den reaktion lopporna ger uttryck för efter den citerade passagen: att det är upp till dem själva att rycka upp sig, snarare än upp till samhället att hjälpa till och erbjuda stöd så att de kan komma på fötter igen, i en situation då de förlorat allt.

Lopporna lyckas dock verkligen rycka upp sig och återfå hoppet, och snart är de ute på vägarna igen för att söka sig lyckan någon annanstans – men för att återkomma till kopplingen mellan Tänk om… och Cirkusloppor på luffen så vet vi läsare att det inte gick så som de tänkt sig. Istället för drömdestinationerna Calcutta, Boston och Prag så har lopporna, som här presenteras som vägglöss, hamnat i ett kallt, blåsigt och öde rivningshus, någonstans i Sverige:

Vi skulle ångra att vi liftat med en koffert från Madrid
Och sörja att vi blivit två luffare på glid

Jag upplever att Tian håller på att växa i de här böckerna nu. Och ur det perspektivet, så tycker jag att den poäng som görs i DN-recensionen inte är så självklar längre. Ur ett vuxenläsningsperspektiv, visst, men för den som precis börjar förstå sig på social orättvisa är det rätt upplysande att lopporna hela tiden försöker. Det står helt klart att det sätt de hankar sig fram på inte är av egen förskyllan. På så sätt lyfts det sociala systemets betydelse snarare fram än göms undan.

IMG_4924

Avslutningsvis, så är jag väldigt förtjust i illustrationerna i båda böckerna, även om jag även där tycker att Cirkusloppor på luffen är ett snäpp vassare. I samspel med texten visar de de små loppornas perspektiv på staden, och greppet med de återkommande inzoomningarna av loppornas aktiviteter i en större bild är också något som fängslat Tian på sistone.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Embla mitt i kosmos

Majken Pollack och Sara Lundberg
Alvina förlag, 2014

IMG_3612

Embla mitt i kosmos är tung. Det starka färgspråket i illustrationerna (som avspeglas väl av omslaget) understryker det, men det kan vara lätt att lura sig på målgruppen när man ser den lilla textmängden. Ett uppslags text kan begränsa sig till:

Det är tyst i Emblas rum. Tyst och stilla.
Men Embla kan ändå inte somna.
Kroppen bara vägrar, totalt.

– Mamma!

Ändå hinner boken på tjugosex sidor avhandla både människans existentiella ensamhet och vår förmåga att kunna stanna upp, lyssna, förstå och se varandra. Själva handlingen är förlagd till läggdags hemma hos Embla och hennes mamma, och cirkulerar kring Emblas försök att förklara sin ensamhet för sin mamma. I för barnfamiljer och barnböcker sedvanlig försena-läggningen-anda hinner Embla både be om vatten, gå upp och kissa och gå och lägga sig i mammans säng innan hennes försök att förklara sig når sin kulmen och hon springer till fönstret och utbrister

– Tänk om ingen annan finns som jag finns.
Tänk om det bara är jag som tittar ut!

Därefter avslutas dock berättelsen något abrupt. När mamman äntligen förstått Embla, så vill Embla bara sova. Det är inte det att det inte är ett trovärdigt slut – när hon nått fram kanske anspänningen släpper och tröttheten tar över – men jag tror att boken skulle ha lyfts av i alla fall en sida till där Embla hade fått svara någonting mer innan sängen lockade. Å andra sidan är den näst sista bilden, där Embla lutar huvudet mot sin mamma, både vacker och talande så min invändning kan vara baserad på att jag inte alltid lägger så stor vikt vid bilderna som en del berättelser kräver.

Språkmässigt utspelar sig boken i huvudsak i dialogform, vilket jag också uppfattar som en läsart som inte är helt lätt att greppa. Jag upplever behovet av att emellanåt lägga till ett extra ”säger mamman” eller ”säger Embla” för att göra det med klart för Tian vem det är som pratar.

Tian tycker om boken, men jag upplever att han inte ens är nära att greppa den eller ens riktigt märka av dess filosofiska dimension än. Kanske kan det förklaras med att vi ofta läser tillsammans med Tretton också, vilket tyvärr tenderar att minska utrymmet för de där härliga diskussionerna som kan uppstå utifrån de frågor en berättelse väcker i en fyraårings huvud. Huvudpersonen Embla skulle jag uppskatta är sex-sju år. Samtidigt fick känslan av ensamheten mig att slå upp en passage i Lars H Gustafssons Växa – inte lyda, där han beskriver självets utveckling och mognad och refererar en dikt som beskriver en höstkväll då författaren var ute och hämtade ved, såg upp mot stjärnorna och för första gången insåg sig ensam under ”en ödslighet utan gräns” (dikten är ”Vad upplevde jag den kvällen” av Pär Lagerkvist) – och den passagen beskriver tio-tolvåringar, vilket stämmer bra på mg själv om jag tänker mig tillbaka i mitt eget liv. Om någon annan läst boken, så är jag väldigt nyfiken på hur era diskussioner med barnen varit och i vilken mån ni upplevt att de uppfattat budskapet!

1 Comment

Filed under Bilderböcker