Tag Archives: krokodil

Äta bör man…

Pojken som inte ville äta
Elisabeth Brozowska
Bonnier Carlsen, 1969

Jag vill hellre äta ett barn
Sylviane Donnio, Dorothée de Monfreid
Berghs, 2006

Det här med mat och barn kan vara lite dubbelt. Först, när de är bebisar, kan det kännas som att det handlar om att proppa i dem mat för att de ska växa, växa, växa och sedan – någon gång efter att de övergått till vanlig mat på full tid – är det istället för tjocka de inte får bli. När det handlar om barn i den verkliga världen rekommenderar jag varmt Barnakutens inlägg på temat (om tillväxtkurvor och om tjocka bebisar och tjocka barn). I den litterära världen däremot verkar de böcker med mattema som jag stött på mest handla om att fortsätta truga i barnen mat även i de lite högre åldrarna.

IMG_5710

När jag skrev om Lillebror och Nalle och Lillebror och Billan tog jag kapitlet Macka som exempel – ett kapitel där Lillebrors alltid så tålmodiga mamma gör Lillebrors ovilja att äta till en lek. Det är en i jämförelse tämligen mild metodik. I gömmorna sedan min egen barndom har jag till exempel Pojken som inte ville äta, och som därför krymper:

Men så en dag tappade hans mamma tålamodet:
– Janne, sa’ hon, vet du vad som händer om man inte äter någonting? – Nej, sa Janne. – Då blir du mindre och mindre istället för större och större! – Nej, det vill jag inte, sa’ Janne.
Men även om det inte är någonting som brukar hända, så hände det i alla fall i den här historien. – Och det till och med på en söndagsmorgon!
Janne hade just klätt på sig, då han märkte att han blev
mindre
– och mindre
– och mindre
tills han till slut inte var större än ett ägg.

Som om det inte var nog, så resulterar hans lilla storlek i att han blir jagad av katten, slängd i soporna, ivägskickad på en badanka på ån och uppflugen med en drake i ett träd där han hamnar i ett fågelbo. Fågeln är snäll och hjälper honom hem igen, men innan han återgått till normal storlek så har han fått äta både daggmask och hundmat – och ”sedan den dagen har Janne alltid ätit upp sin mat utan krångel”, föga förvånande kanske.

Det kan vara märkligt svårt att göra sig av med sin barndoms böcker, så därför står boken kvar i vår bokhylla och jag tror kanske att Tian skulle kunna uppskatta hela nu som ett diskussionsunderlag – tidigare har jag läst den starkt modifierad med ett barn som bara plötsligt krympt av okänd anledning (och inte behövt äta någonting för att växa igen), och jag ser den som lite av ett tidsdokument. Har man den däremot inte, så är det ingen större förlust.

Jag vill hellre äta ett barn har däremot varit så pass uppskattad av framför allt Tretton här hemma att jag tycker att den kan vara värd en läsning. Även om temat är lite detsamma så är boken av rätt mycket modernare datum, och följderna av att inte äta är mindre drabbande.

Huvudperson är en liten krokodil vid namn Akilles (roligt med det namnet, som lett till att vi fått tillfälle att introducera den grekiska mytologins Akilles för Tian som frågat), som en morgon inte längre vill äta de bananer (!?) som hans mamma (i min läsning, föräldrar) kommer med varje morgon. Han vill hellre äta ett barn! Inte heller försök att ge honom en korv stor som en lastbil eller en mumsig chokladtårta går hem:

Tårtan är fantastisk.
”Mums!” ropar Akilles, sedan suckar han och ändrar sig.
”Fast idag vill jag hellre äta ett barn.”

Föräldrarna gråter medan Akilles går ner till floden för att bada – och där träffar han på inget mindre än ”en oförsiktig liten flicka”. Första gången Tian fick höra hur Akilles då visade sina tänder, redo för att anfalla, tyckte han att det var klart obehagligt – men upplösningen är tämligen odramatisk. Flickan menar på att en så spinkig liten krokodil inte kan ha ätit mycket, lyfter upp honom och kittlar honom, och slänger honom sedan i floden (slänger i honom i floden igen så att ha kan simma hem, läser vi, för Tians skull). Efter den betan är Akilles precis som Janne var lite spak, och begär fram sina vanliga bananer:

”Pappa! Mamma! Hit med bananerna, fort! Jag måste växa och bli stor!”
”Så jag kan äta ett barn!”

IMG_5711

Pojken som inte ville äta är rätt typisk ut tidsperspektiv även vad gäller gestaltningen av kön: en pojke är huvudperson, pappan är frånvarande, mamman tjatar om att äta och de har en kvinnlig städerska. Även här är Jag vill hellre äta ett barn mindre daterad. Jo, jag reagerar på att det är mamman som kommer med bananerna varje dag och att pappan ”hjälper till” när han hämtar den stora korven, men sedan lagar föräldrarna gemensamt tårta och faller gemensamt i gråt över Akilles fortsatta matvägran, och flickan han stöter på nere vid floden är ju tämligen resolut i sitt agerande. Åldersmässigt upplever jag att Tian har lite svårt att upprätthålla så mycket intresse efter ett par genomläsningar, medan Tretton som sagt gärna väljer boken och älskar att svara nej på frågor som ”vill krokodilen äta bananerna?” och ”vill krokodilen äta korven?”.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Öppna mycket försiktigt – En bok med BETT!

Nicola O’Byrne, Nick Bromley
ABC Förlag, 2013

På ett plan är det en fördel om man har en aning om vad ”Sagan om den fula ankungen” är och hur bokstäver utgör ljud som är delar av ord, om man ska förstå den här boken fullt ut. Men den interaktivitet som erbjuds gör det till en perfekt syskonläsningsbok, där även riktigt små bokläsare kan uppskatta den ovanliga nivå av action som erbjuds i läsningen. Här hemma var det Tretton som köpte boken rakt av, medan den krävde en del insäljning om omläsning för att Tian skulle falla – men sedan resulterade det i alla fall i ytterligare ett femtioelvatal omläsningar i kväll, så på hela taget får det väl sägas vara godkänt.

IMG_5532

Baksidetexten, eller ska jag säga hela baksidan, sammanfattar den här boken väl. Det är hål i den! Och texten lyder:

Vad har hänt med den här boken?
Är det något farligt inuti?
Vill du ta reda på det?
Vill du det?
Okej, vi vänder sida mycket, mycket försiktigt…
Kom igen! Om du vågar!

När jag läser försäljningstexterna för den här boken så är det illustratören som presenteras, inte författaren, och det är en prioritering jag håller med om. Formgivningen och användandet av bokformatet är väldigt begåvat, medan texten har både sina toppar och dalar. Som framgår redan på baksidan är den väldigt gåpåig, med uppmaningar om att våga och utrop om hur farligt det är – och detta är något som jag fick läsa bort helt för att boken skulle kunna falla Tian i smaken. För honom var det tillräckligt hemskt att det var ett hål i boken (okej efter att vi pratat om det några gånger, att det var författaren som bestämt att det skulle vara där och att det var någon maskin på tryckeriet som gjort det) och att bokens ”vi” tar fram kritor och ritar på krokodilen (förbjudet!). I själva omläsningsfarten fick krokodilen bli en ”den” här, medan den egentligen omnämns som ”han”.

Så vad är det i den här boken som då ändå fick mig att envisas? Ja, efter mitt beröm av illustratören är det väl kanske inte mycket till retorisk fråga att ställa, men för att specificera vad jag föll för så är det dels den kreativa användningen av pilar (dels för att peka ut saker, och dels för att få läsaren att vagga och skaka boken) och dels hur krokodilen löper amok över sidorna. Den äter upp bokstäverna, särkilt S och O (”Krokodil! Man får inte äta b k täver!” var kvällens absoluta favorit), sedan hela ord och meningar som slingrar sig över boksidan, och den försöker hoppa ut ur boken innan den till slut äter sig ut istället (därav hålet).

IMG_5533

Tyvärr finns det också ett genuskrux som illustratören och författaren gemensamt ställer till med, när de låter ”oss” rita på krokodilen så att den inte ska vara så läskig längre: en rosalila rosett i håret, ett ballerinakjol och ballerinaskor. Den ”ser inte alls ut att gilla kjolen. Krokodiler dansar inte balett!” – vilket förstås är sant i sak. Man skulle, antar jag, kunna köra på spåret att balettdansare visserligen är väldigt starka och smidiga, men att de sällan är läskiga – fast det är ju inte det som ligger bakom skymfen i att måla krokodilen till ballerina. Eftersom jag hade omläsningsfarten uppe blev det istället till att ”krokodilen är inte nöjd med sina fina nya kläder”.

Så ja, sammanfattningsvis, jag lutar mig inte tillbaka och läser (hela) texten. Men som konst, som ett sätt att vidga vyerna för hur böcker kan användas och vara, så säger jag ja tack.

Och PS, varför pratade jag om Den fula ankungen? Jo, det är den bok som denna utger sig för att vara, till en början…

Leave a comment

Filed under Bilderböcker