Tag Archives: könsöverskridande kläder

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Konrad lussar och Konrads klänning

Åsa Mendel-Hartvig, Caroline Röstlund
Olika förlag, 2014

Nu närmar sig Lucia och det verkar inte lätt att bestämma sig inför årets luciatåg: den övertygade pepparkakan blev sedan en tärna som nu verkar ha blivit en stjärngosse… och kan man blanda olika sorts figurer?

IMG_6083_2

I Konrad lussar blandas det hej vilt – i det luciatåg som avslutar boken finns kombinationer som luciakrona, lucialinne, glitter och kängor som ser rätt pepparkakslika ut eller tomteluva, pepparkakströja och luciakrona. Men som höres håller sid figurerna i alla fall till det ”luci-iga” temat (nyuppfunnet ord hos oss, att jämföra med ”juligt”), något som jag tycker att man allt oftare hör att inte är fallet på landets förskolors luciatåg (även om jag försöker upprätthålla distinktionen – därav nyordsskapandet). Däremot är det förstås – det är ju Olika förlag som gett ut boken – en salig blandning av barn som bär de olika utstyrslarna.

Precis som i vår verklighet här hemma är det dock inte slutprodukten som är det viktigaste, utan processen som föregår den. Konrad och storasystern Hedvig rotar i lådan med utklädnader, konstaterar att en del är trasigt eller har hunnit bli för litet, gillar glitter, fäktas med ”stjärnsvärd” och hinner ha på sig lucialinne med ett rött band i midjan i ungefär en millisekund innan de slänger allt:

– Nakenfiiiis!

– Kan man lussa naken?, undrar mormor.
– Det blir nog kallt, tror mamma.

Och minsann snöar det under luciatåget, så det har hon nog rätt i – tur att barnen packade det de skulle ha i en ryggsäck.

IMG_6084_2

Här, på nakenfisuppslaget, tecknas barnen verkligen nakna, med snippa respektive snopp – något som jag inte kan påminna mig att jag sett i någon annan av de bilderböcker vi läst, med undantag för rena faktaböcker om kroppen. Det känns faktiskt rätt befriande.

I Konrads klänning figurerar ungefär samma persongalleri, men denna gång utan mamman. Boken börjar med att:

Hedvig har fått en klänning.

Konrad har inte fått någonting.

Klänningen glittrar (så vackert, höll jag på att lägga till, men det är inte en värdering som görs i boken – där är det själva glittrandet i sig som gör det, inte dess eventuella skönhet), och Hedvig låter generöst Konrad låna när han så gärna vill – men bara en liten stund, förstås. Därefter blir det en vild jakt genom huset, som slutar i att båda barnen ropar på mormor.

Mormor kommer, och vet bot. Efter lite rotande i källaren får Konrad också en klänning, en glittrande röd, de dansar hand i hand och ser alldeles fantastiskt lyckliga ut: ”Vi glittrar!”.

IMG_6085_2

För mig är dessa böcker i första hand härliga skildringar av syskonskap innehållande mycket lek och skratt och mindre doser konflikt och avundsjuka, men det går förstås inte heller att bortse från att de berör två teman som aldrig verkar mista sin förmåga att uppröra: pojkar i klänning och pojkar som (nåja) lucia. Detta är teman som också tagits upp i Sagolikas böcker om Kalle: Kalle som lucia och Kalle med klänning.

Dessa senare nämnda är inga böcker som ni kommer att få läsa om i år i alla fall – jag har läst den förstnämnda med Tian en gång och det slutade med att jag hoppade över halva, för att jag upplevde att det var ett sådant problem med Kalles kön. Han var kille – killar kan inte vara Lucia (i bokens första del, upplösningen är lycklig). Därmed är de böckerna ingen läsning för dem, som liksom mig, läser efter devisen att ”if it ain’t broken – don’t fix it”. I Konradböckerna däremot berörs kön inte alls som en faktor i handlingen, utan det som räknas är barnens glädje.

Textmässigt är de här böckerna riktade mot de lite yngre barnen, men de har absolut potential för syskonläsning. Det är Tretton som väljer dem, men Tian diskuterar dem gärna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Hästfesten

Grethe Rottböll, Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren, 2013

Senast jag var på biblioteket med Tian läste vi en bok om det lilla russet Vitnos tillsammans. Det är böcker som jag minns som rätt bra från min egen barndom, men Tian gillade inte alls den vi läste och jag höll fullständigt med. Därför var han också lite tveksam när vi lånade Hästfesten (trodde han att alla hästböcker var likadana?), men den visade sig istället vara en hit som dessutom Tretton också gärna lyssnar på – för hans del tror jag det är det upprepade hallå-ropandet kombinerat med glädjen över att kunna peka ut de saker som hästarna tar med sig som gör det, medan den huvudsakliga historien går honom över huvudet.

IMG_4999

Historien börjar med hästen Dandy som kommer till en tom äng, och ropar:

Han stannade och skrek HALLÅ!
Kom hit till mig och hälsa på!

Sedan lägger han sig, medan ekot av hans hallå far ut över världen och i tur och ordning hörs av nio andra hästar (de lär alla ha lärt känna varandra i den tidigare boken Tio vilda hästar, men den har vi dock inte läst).

Alla de andra hästarna har det på ett eller annat sätt inte helt bra där de är, så de beger sig genast iväg när hallå:et når dem och tar någonting med sig:

Pistage bodde nere i en grotta
tillsammans med en smutsig råtta
Där var mörkt och fullt av fukt
och råttan stank av bajskorvslukt

Så när ekot kom med sitt HALLÅ!
sprang hon genast för att hälsa på
Hon tog med sig herrparfym
Och en snygg gåbortkostym

På sista uppslaget är de alla samlade – då blir det fest!

Av texten framgår att fem av hästarna är “hon” och fem är “han”. Utöver dessa benämningar är dock könandet väldigt begränsat: visserligen är det en “hon” som tar med sig en kjol, men på sista uppslaget är det huvudpersonen – i den mån man kan tala om en huvudperson – som har kjolen på sig när han håller tal; den häst som tog med sig herrparfym och gåbortkostym är som framgår av det tidigare citatet en “hon” men alla hästarna tar på parfym i slutet, och i övrigt finns inte mycket att nämna.

Lisen Adbåge tillhör i vanliga fall inte de illustratörer jag uppskattar mest, men i den här berättelsen är de jättebra. Allra mest gillar jag uttrycket i de bilder där hästarna Plus respektive Doj-Doj ger sig av: i det första fallet för den otroligt nöjda minen, och i det senare för glädjebocken Doj-Doj lägger av när hon lämnar den ilskna hund som bara skäller på (och i bilden även biter) henne.

IMG_5001

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker