Tag Archives: ko

Vi på bondgården och En dag på bilverkstaden

Vi på bondgården
Berghs, 2004

En dag på bilverkstaden – Vill du hjälpa mekanikerna?
Egmont Kärnan, 2000

IMG_5968

Det här är två böcker som vi vid olika tillfällen fått i present, och som definitivt har sina likheter. De är tänkta för de yngsta läsarna: det är en av de första sorternas faktaböcker (mer renodlade pekböcker med enbart benämnande ord, som Stora boken om kroppen, får väl sägas komma före), kopplade till yrken, med tjockare sidor i kartong, som guidar läsaren genom bondgården respektive bilverkstaden genom att i först hand visa och benämna, samt i verkstadsfallet om att hjälpa till genom att dra i flikarna. Det är en typ av bok som jag har väldigt låga litterära förväntningar på, vilket jag uppväger med krav på att de åtminstone ska vara genusmässigt okej och faktamässigt relevanta.

Och faktum är att En dag på bilverkstaden faktiskt håller mig på rätt bra humör. Jag skulle kanske hellre välja att kalla den en okej produkt än en okej bok, men nyckelordet ”okej” kommer ju i alla fall med. Aktörerna i boken är läsaren och ett gäng mekaniker, som aldrig benämns med kön och som jag upplever som tämligen androgynt tecknade: de har blåställ och kort hår, men är samtidigt inte i mitt tycka tydligt könade i ansiktena. Man får hjälpa dem att öppna porten, byta däck, hissa upp en bil på en ramp, klättra på en stege efter reservdelar och byta motor på en bil, och varje sådant hjälpmoment ackompanjeras av en fråga om vad det är som visar sig – ”Hur många bilar finns det redan där?” (klar överkurs om man inte läser boken med ett hjälpvilligt storasyskon bredvid sig) eller ”Vem finns bakom hjulet?”.

IMG_5971

Men medan man de facto kan läsa texten i En dag på bilverkstaden, börjar Vi på bondgården med rubriken ”Bonden och hans familj”. Jo, vi får se bondens fru mata hönor, sälja grönsaker på torget, skörda frukt och grönt och rentav köra traktor, men uppenbarligen är det inte nog för att kvalificera henne som bonde.

IMG_5969

Som någon sorts litet plåster på såren så finns det faktiskt bara en mening utöver denna inledande rubrik som direkt pekar ut vem som gör något, ”Bonden klipper fåren”, medan både hans och hennes göranden i övrigt antingen bara figurerar i bild eller förmedlas utan att de omnämns, som ”Stängslet lagas med hammare och spik” (visar snickrande bonde) eller ”Potatisen ska till källaren” (visar bondhustru som bär en korg potatis) – så visst kan man ändå ta sig igenom boken. Men det där inledande agget från min sida vill ändå inte släppa.

Är det orättvist av mig, givet att den kvinnliga av bönderna ändå visas utföra så många sysslor? Jag tycker inte det, för samtidigt som hon gör mycket vill den könade dimensionen inte riktigt lämna en när den blixtbelysts så. Bredvid bilden där hon matar hönor kör han traktor, bredvid den där han lagar stängsel står hon i torgståndet, han kopplar vagnen på traktorn som hon för all del visas köra medan han kör skördetröskan: men i uppslagets övriga illustrationer är det han som kör traktorn med rundbalspress och harv medan hon är helt frånvarande.

IMG_5970

Att boken ändå finns kvar hemma hos oss beror mest på att den ändå innehåller förhållanden som jag vill kunna referera till: att mjölk kommer från kon, ägg från hönorna och ull från fåren. Sedan är det här uppenbarligen ett väldigt idylliskt lantbruk, där grisarna har gott om halm och lera att rulla sig i, där kalven får dia kon ute i hagen (och i ladugården står tjuren tillsammans med dem…) och där en liten grupp hönor får gå ute och picka korn från marken och har sällskap av en tupp, men givet målgruppen så är väl det en framställning som man får tillåta sig.

Sedan har vi inte direkt läst någon av de här böckerna så ofta: de tas fram ibland, vi läser igenom dem och pratar lite med dem, och sedan har det varit bra. Men samtidigt har de räckt längre upp i åldern än vad man kanske kan tro. Det är inga böcker som Tian tar fram spontant idag, men han gjorde det nog till någon gång efter treårsdagen och han kan fortfarande sitta kvar om Tretton väljer dem.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Duktiga Annika

Elsa Beskow
Bonniers, 1941

Ordet duktig och dess plats i bemötandet av barn har diskuterats på längden och tvären under senare år, och jag hör till den skara som försöker begränsa användandet – därför går Duktiga Annika under namnet Boken om Annika hemma hos oss. Men läser den, det gör vi.

Boken börjar i princip med att räkna upp alla sätt som Annika är duktig på. Det roliga är att uppräkningen korresponderar väldigt nära med motsvarande uppräkning i bilderboksversionen av Pippi, Känner du Pippi Långstrump? – fast den föregår den med 6 år. För att ge er lite bildbevis:

IMG_4621

klä sig

städa

tvätta sig

Jämfört med Pippi så beter sig Annika alltså synnerligen normativt i alltifrån påklädning till hygienbestyr till städning. Det är absolut ingen nackdel, tycker jag, för Annika gör uppenbarligen – som jag ska komma till – skillnad mellan att vara initiativrik och kapabel och att vara av det mer oregerliga slaget. (Inte därmed något ont sagt om Pippi som jag visst kan se tjusningen i, poängen är snarare att hennes sociala normbrytande är ett drag i berättelserna om henne som inte är nödvändiga för att teckna en stark (flick)karaktär.) I just denna passage av boken läser jag med fokus på vad Annika kan snarare än duktigheten i det, och uteslutar det faktum att det står att det är sin mamma hon hjälper (boken är ju trots allt från 1941). Dessutom tycker jag att uppräkningen av Annikas leksaker: “en elefant, som mormor sytt åt henne till julklapp, och en docka, som mamma hade sytt, och en vagn, som pappa hade slöjdat” som sedan följs upp med att han har en hink men inte hittar sin spade (men sedan får en träslev av en gubbe som hjälper henne med grinden till kohagen) är intressant. Det är en beskrivning som ligger rätt långt bort från det faktum att svenska barn idag i genomsnitt har 537 leksaker – även med saker som “lego” eller “klossar” räknade som en och inte bir för bit och bara inkluderande det som fanns på barnens rum.

Efter den inledande presentationen tar själva historien vid: Annikas mamma berättar att hon upptäckt ett hål i gärdsgården runt kohagen, och att de är oroliga att Majros (kon) ska springa ut i klöverfältet bredvid innan pappan hinner dit för att laga det (ja, vuxenvärlden är väldigt könsnormativ – men för att fortsätta jämförelsen med Pippi så gäller detsamma där). Annika beslutar sig då genast för att gå dit och vakta Majros, och på vägen möter hon först en hund som försöker få henne att komma hem till honom och titta på kaninungarna och sedan Skryt-Olle som – mellan skryten – försöker få henne att följa med och fiska istället. Men Annika fortsätter till kohagen.

Majros gör verkligen ett rymningsförsök (efter att Annika snällt till henne på nosen, något jag brukar utelämna), men hunden som Annika mötte på vägen hör hennes rop på hjälp och kommer och vallar in Majros i hagen igen. Sedan bestämmer sig Annika för att själv laga staketet. När hon hittar några lämpliga störar visar det sig dock att det är en tomte som tagit dem (från gärsgården) för att stadga upp sitt tak. Den ena tomten (du gissade rätt, tomtepappan/gubben) erbjuder sig att laga gärsgården om Annika bara låter bli att ta tillbaka störarna, och under tiden leker hon med tomtebarnen samtidigt som den andra tomten (mamman/gumman) gör iordning plättar. Som tack för att tomtegumman fick låna Annikas hink att mjölka Majros i, för mjölk till plättarna, får hon hinken full med smultron. När hon sedan möter Skryt-Olle igen på vägen hem, blir han avundsjuk:

Och när de gick hem. så mötte de Skryt-Olle på vägen, och han hade bara fått en liten, liten fisk. […]
– Jag ska minsann säga åt tomtarna, att de ska plocka smultron åt mig också, sa Olle, men jag ska ha ett helt ämbar fullt, inte en sån där liten hink.
– Du skulle ju meta en fisk också, som var dubbelt så stor som Majros, men det tycker jag då inte att den där fisken är, sa Annika,
Då visste inte Skryt-Olle vad han skulle svara.

Här tycker jag att Annika excellerar. Hon gjorde vad hon företagit sig: gick till hagen för att vakta Majros. Hon bestämde sig för att laga gärsgården på egen hand, men fick istället tomten att göra det när det visade sig att det var den som förstört gärsgården från början. Och sist men inte minst så både ser hon igenom Skryt-Olles skryt och besvarar det på ett sätt som sätter honom på plats, utan att vara taskigt, och trots att han uppenbart är några år äldre (och pojke). Och boken slutar så med att hon möter Skryt-Olle igen, och då har de riktigt trevligt tillsammans eftersom Olle uppenbarligen lärt sig av betan och insett att det låter dumt med skryt.

Berättelsen är väldigt konkret och lätt att följa i bilderna, men det är för mycket text för att Tretton ska kunan behålla intresset om jag de facto läser boken – alltså återberättar jag den relativt fritt istället. Troligen är det därför som Tian sällan väljer boken – på den nivå som det blir då, och utan diskussioner kring vad som händer (som får Tretton att hela tappa tråden), så blir nog historien lite för simpel för honom. Och även om jag skulle kunna läsa hela texten, så behöver man som sagt städa lite för att det ska kännas helt okej: som det här med duktigheten, att Annika hjälper just mamma och att gubben som hjälper Annika med grinden säger att “barn inte ska vara klåfingriga”. Men den typen av städning, som rör enstaka ord snarare än berättelsen i sig, tycker jag är rätt lätt åstadkommen.

Och till sist: moraliserar boken? O ja, både om accepterat socialt beteende (som i jämförelsen med Pippi), det rätta i att hjälpa till och i fördömandet av skryt. Men håller värdena? Ja, det tycker jag också.

2 Comments

Filed under Bilderböcker