Tag Archives: Klara Persson

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

Malin Axelsson, Klara Persson
Urax, 2014

Liksom Det var en gång en räv som sprang i mörkret är Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn nominerad till årets Augustpris. Efter några genomläsningar är både jag och Tian något förvirrade, medan Tretton – som över lag tyckte att boken var för lång – tagit uppslaget med ett monster till sitt hjärta.

IMG_6012

Därmed inte sagt att boken inte har något. Till exempel har den lett till återkommande diskussioner mellan Tian och mig om hur en del böcker är lätta att läsa, medan man i andra måste gissa och tolka själv, och hur man kan göra det.

Det finns en huvudperson i boken, en person som vi bestämt oss för att fyller sex år när boken tar slut med en tårta med sex ljus i. Temat för boken kan man kanske karaktärisera som det mänskliga varats osäkerhet, och om att bli till. Vi tror att det är ett syskon som är på väg, och som kanske är en av rötterna till de existentiella grubblanden som huvudpersonen ger uttryck för.

En läsning som håller ihop i alla fall större delen av boken är att se de inledande uppslagen, om att vara ofödd och sedan födas till att bli något, som en gemensam fantasi i regi av huvudpersonen och dennes mamma. När vi får möta dem är det läggdags

nu blev jag jättetrött
nu sov jag och drömde

men vänta
hur vet jag att det kommer att bli morgon
när jag somnar?

Mamman lugnar, men barnet vill avstå från att sova: genom att leka doktor (”kan det vara svininfluensan? fågelinfluensan? röda hund? galna kosjukan?”), genom att låtsas dö (obehagligt i Tians ögon innan det framgick att det bara var en lek), genom att prata om vilka saker hen ville bli, genom att transformeras till monster (jag håller med Tretton, det är bokens bästa uppslag! ”ha haaaa/ tittaaaa på mig/ tyck om mig tyck om mig!/ om ni inte tycker om mig ska/ jag äta upp er!”), genom att fråga hur barn blir till och varför man blir den man blir… Men därefter håller inte riktigt denna förståelse av boken heller, för där kommer ett uppslag om ”hur kommer det bli nu/ när vi inte vet hur allt ska bli?” där det inte längre är läggdags, utan istället något slags kafferep med en rad nya personer inblandade. Däremot blir det alltmer klart att det är ett kommande barn som diskuteras, även om huvudpersonen också går in och talar för barnet eller barn i jag-form. Och därefter somnar de, och drömmer. Och så till sist avbildas nämnda tårta, som återkommer till och från i boken, till exempel i passagen ”men hur blir jag pojke?/ hur blir jag flicka?/ när blir det tårta?”. Denna passage är för övrigt också den enda där kön nämns i samband med huvudpersonen.

IMG_6014

Jag har valt att citera rätt mycket ur boken ovan, för att ge en bild av språket. Och jag har gett den mest sammanhängande bild jag lyckats skapa, även om jag får medge att det lämnar mycket att önska. Det är, som jag inledningsvis konstaterade, en ovanligt utmanande läsning, som jag tippar att man bör ha fyllt fyra för att tolerera text- och språkmässigt (vad gäller komplexitet), men därefter ser jag inte någon direkt åldergräns uppåt – det handlar snarare om huruvida man uppskattar berättelsetypen. Jag har sett synpunkten att språket och berättelsens vändningar är ett barns, men jag uppfattar inte att Tian utläser det på det sättet även om han har mer tolerans för det obegripliga än mig – så lär han ju också vara mer van att möta historier som inte är direkt begripliga för honom vid en första genomläsning.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Sovdags för Lydia

Moa-Lina Croall, Klara Persson
Alfabeta, 2014

Vid läggdags på kvällen brukar jag föreslå att vi ska gå och lägga oss och sova som små grisar, vilket både Tian och Tretton brukar misstycka till. I början brukade jag då fortsätta och föreslå andra djur som vi kunde sova som, men nu brukar de istället rätt snabbt själva föreslå att de ska sova som en skata respektive en katt.

IMG_5956
 
Sovdags för Lydia har ungefär samma tema. Lydia har svårt att sova, och funderar på hur hon skulle kunna sova som olika djur: uppochner som en fladdermus, stående som en häst, eller i en rad av lemurer som kramar varandra. Men när varken det eller den avslappningsteknik som mamma Inez lärt henne får henne att somna beslutar hon sig för att lägga sig i badkaret istället – hon bäddar och ordnar med kuddar och täcken och mammorna accepterar rakt av att hon lägger sig där och säger godnatt och släcker i lägenheten:
 
Hon lägger sig i badkarssängen och tittar på medan mammorna borstar tänderna.
– Jaha, säger Inez och sköljer av tandborsten.
Sov så gott då Lydia. Nu släcker vi här.
– Mm, säger Lydia. Godnatt.

Men så visar det sig att badrummet har helt andra ljud än det vanliga sovrummet, och att badkarssängen är hemskt obekväm – så snart är Lydia åter i sin säng och somnar gott.
 
Det här med att ha två mammor, mamma Sara och mamma Inez, nämns så precis i förbigående som framgår här, vilket är väldigt glädjande. Dessutom får Lydia själv vara en finurlig typ, som bara vill köra bilbana och hoppa i soffan och bli jagad när hon ligger i sängen för att sova.

IMG_5957
 
Över lag är det här en bok där jag inte behöver läsa om. Jag har inga invändningar mot skildringen av Lydia eller mammorna eller ens mammornas bemötande av Lydias svårigheter att sova. Och “inga invändningar” är i det här fallet stort beröm, för de flesta böcker väcker åtminstone några invändningar hos mig. Men däremot var boken ingen hit hos Tian eller Tretton, trots att jag trodde att temat skulle ligga dem nära.

Detta behöver inte nödvändigtvis bero på någonting hos boken. Vad gäller Tian tycker jag att han på senare tid börjat läsa mer som en vuxen – de flesta böcker vill han inte läsa om och om igen (även om han blir tvungen eftersom Tretton definitivt är kvar på det stadiet), och en tämligen enkel historia som denna ger honom inte så mycket att läsa om – och för Trettons vidkommande är detta snarare en bok att kanske växa i, eftersom textmängden är i överkant för honom (även om han brukar kunna kämpa sig igenom mycket för djurs skull). Vi får se. Men det är också möjligt att det är lite för tillrättalagt för barn som Tian och Tretton som inte tycker att livet är till för att sovas bort.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker