Tag Archives: katt

Pelle Svanslös – Våga vara snäll och Nokos överraskningskalas

Pelle Svanslös – Våga vara snäll
Åsa Rönn, Michael Rönn, Ingrid Flygare (efter Gösta Knutsson)
Bonnier Carlsen, 2014

Nokos överraskningskalas
Fiona Moodie
En bok för alla, 2014 (2007)

Både Tian och Tretton är januaribarn, så den senaste månaden har inneburit kalas efter kalas. Kalas är också temat i både Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas. Mer specifikt behandlar de dock att inte bli bjuden på kalas.

IMG_7047

Detta är ett tema som man kan tänka sig olika vinklar på, och där har båda böckerna valt samma: det är inte någon ledsen icke-inbjuden som står i centrum, utan läsarens perspektiv är den uteslutandes, som får lära sig att vända andra kinden till. De icke-inbjudna, Måns i Pelle Svanslös och Hyena i Nokos överraskningskalas, är nämligen inte alls särskilt sympatiska – men sensmoralen i båda historierna är att den uteslutande akten, att inte bjuda dem på kalaset, bara trappar upp konflikten. Det får Måns att bestämma sig för (och genomföra) en stöld av presenten som Pelle skulle ge till Maja i Pelle Svanslös, och Hyena att äta upp de fikon som huvudpersonen (jordsvinet) Takadu under stor möda plockat för att bjuda på under vännen Nokos överraskningskalas.

IMG_7049

I frågan om det är en bra sensmoral vacklar jag lite. Visst är det fint att se Måns respektive Hyenas glädje när de istället inkluderas (Måns genom att bjudas på Pelles kalas och Hyena genom att få vara med på Nokos), men jag kan tycka att beskrivningarna av de elakheter som de gjort sig skyldiga till har så pass lite inlämning och känslomässig kontext att jag skulle vilja att mina barn inte ska känna några förpliktelser att försöka omvända någon som beter sig så:

Hyena smög fram och glufsade i sig fikonen som var kvar i korgen. Ett lämnade han kvar bara för att reta Takadu.

När Takadu vaknade stod solen lågt och korgen var tom. Ett endaste fikon fanns kvar liksom en skarp lukt av Hyena.

Allt arbete till ingen nytta! Takadu var förkrossad och ledsen. Inga fikon! Nokos födelsedag skulle bli förstörd.

Lurendrejaren Hyena rullade runt bakom en sten och vred sig av skratt.

Eller:

– Jag tror att Maja kommer bli väldigt besviken på Pelle om han inte har någon present till kalaset, viskade Måns till Bill och Bull. Hon kommer att bli så besviken att hon inte vill vara med Pelle längre.
– Men Pelle kursivhar ju en present till Maja, sa Bill.
– En strömmingstårta, sa Bull.
– Inte om jag får bestämma, sa Måns och log elakt.

IMG_7048

Och i det senare fallet får tilläggas att det som gör att Maja väljer att utesluta Måns från sitt kalas är att han oprovocerat kastar snöboll på Pelle när han åker pulka, med resultatet att Maja och Pelle kraschar in i ett träd. Och jo, jag vet att det finns ett ständigt underliggande stråk av avundsjuka och missunnsamhet från Måns sida visavi Pelle, men jag vet också att jag hade svårt att hantera det själv som barn när jag läste böckerna – och den här bilderboksvarianten har ju en ytterligare något yngre målgrupp – kanske från dryga tre eller så om man ser till textmängden, medan jag som framgår inte är säker på hur väl innehållet går fram. Jag tror att Tian håller med mig i detta, eftersom Pelle Svanslös åtminstone än så länge inte blivit särskilt mycket läst.

Nokos överraskningkalas har vi däremot läst på både längden och bredden, för att läsa om ”Kadu” är en av Trettons absoluta favoriter för tillfället (tillsammans med Det är en gris på dagis). Det här, när vissa böcker blir riktiga favoriter, är så spännande tycker jag. Ibland går det att förstå vad det är som fängslar, men i det här fallet har jag faktiskt inte mycket till aning. Det började med att han föll för karaktären Bushbaby (ett spökdjur), och sedan hamnade boken på repeat. För att riktigt stå ut med det har jag läst bort mycket av Hyenas elakheter, vilket lämnar en rätt söt historia om Takadus mödor att ge Noko en bra födelsedag. Detta, glädjen i att ge till sina vänner, är något som också finns i Pelle Svanslös-boken, och som jag tycker är väldigt sympatiskt. Dessutom är det långtifrån bara saker som ges bort: här förekommer såväl egna sånger som eget DJ:ande.

IMG_7052

IMG_7051

Något annat jag uppskattar med Nokos överraskningskalas är den annorlunda miljön och de annorlunda djuren som figurerar: utöver Takadu (jordsvin) och Noko (piggsvin) och Hyena så är vännerna vårtsvin, öronhundar, myrkottar, markattor, pärlhönor, spökdjur, sköldpaddor… Vi har googlat fram mer information om många av dem, för att se hur de ser ut i verkligheten och hur de lever. Allra mest har vi dock lärt oss om två små gynnare som bara återfinns i bild: två små dyngbaggar som är med på de flesta uppslagen. Dessutom måste sägas att illustrationerna är väldigt välgjorda och att Tretton verkar gilla de sångtexter som jag sjunger med nästan samma melodi varje gång…

De centrala gestalterna i Nokos överraskningskalas är ”han”: Takadu, Noko, och Hyena medan vårtsvinet omnämns som ”fru Vårtsvin” och Bushbaby är en hon. Kön spelar dock en väldigt underordnad roll här, och det finns inga könsmarkörer utöver de eventuella omnämnandena. I Pelle Svanslös-fallet upplever jag att könsaspekten fått en viss uppfräschning, jämfört med hur jag minns den från originalhistorierna. Pelle, Måns och Bill och Bull är ju fortfarande hanar, men jag upplever att Maja får ta mer plats och skrivs fram mer som en ”rolig och snäll kompis”, och även om Pelle får rådet att köpa en stor rosett till henne i födelsedagspresent av Gullan, så verkar det bero mest på att Gullan ”ville bli designer” (och det är inte heller vad Pelle köper till henne, för han har lyssnat in vad hon verkligen önskar sig). Dessutom har det tillkommit en del karaktärer, som Katti och Kaa som är DJ:s och nyligen kommit till Sverige.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Farmor hyr en katt

Cesili Josephus Jitta
berättarförlaget, 2010

Huvudpersonen i den här boken är en gammal farmor. Det finns en farfar också, i början, men sedan dör han och farmoderns blir ensam i boken. Inga barn, inga barnbarn, ingen annan alls figurerar mer än en gammal kvinna som minns sitt liv och försöker anpassa sig till sin nya situation.

IMG_5639

Jag kan inte på rak arm komma på någon annan barnbok som jag läst som på samma sätt behandlat en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt*. Som jag konstaterade när jag skrev om Teskedsgumman (och lite Pettsson) så figurerar inte vuxna som huvudpersoner alltför ofta i barnböcker, och i Pettsson finns ju en barnkaraktär i form av Findus medan Teskedsgumman altid har fullt upp med att klara sig som teskedsstor (-liten), och den här farmodern är dessutom en bit äldre.

Här är både text och bilder sparsmakade, ofta med flera bilder och texter per uppslag:

Farmor och farfar blir väldigt gamla.

Ibland blir farfar väldigt ledsen,
och ibland irrar han bort sig i huset.

När han försöker gå nedför trappan med rollatorn blir farmor också ledsen.

IMG_5640

Den inledande ensamheten efter farfaderns död skildras som bedövande, men generallösningen på sådant (här finns en likhet med Pettsson) är uppenbarligen en katt. Farmor surfar in på http://www.hyrkatt.se och klickar hem en äldre, kelsjuk katt vid namn Tim som blir hennes nya sällskap och glädje. Det kan låta simpelt, men är fint skildrat.

Tian har inte kommenterat denna bok mycket (att den innehåller katter räcker för att göra Tretton nöjd), men i andra diskussioner vi har haft på senare tid har det framgått att det här med livets förlopp och till slut döden är något som han verkligen börjat förstå. Så vi pratar inte sönder det. Den här boken är ett fint stycke om att uppleva en förlust och att överleva den, samtidigt som den verkligen tecknar en människa, hennes liv och kärlek. Ålder tenderar ju att skapa en viss sorts distans – om man har en roll, som förälder eller far- eller morförälder, så kanske man inte frekvent bjuder på så stora delar av sig själv – men här finns människan bortom rollen.

(www.hyrkatt.se finns däremot inte. Tur är väl det, för som koncept är det väl tämligen diskutabelt.)

* Efter mycket tänkande kommer jag faktiskt på en tomte som kanske skulle kunna fungera som jämförelseobjekt, mer om det till jul!

5 Comments

Filed under Bilderböcker

Historien om någon

Åke Löfgren, Egon Möller-Nielsen
Rabén & Sjörgren, 1951

Jag skulle vilja utnämna Historien om någon till Barnens Första Pusseldeckare:

Någon har lämnat en blöt fläck i hallen.
Någon har vält bordet med mormors stickning, och försvunnit med garnnystanet.
När vi följer tråden tätnar mystiken (första pris för pedagogiskt upplägg för möjligheten att prata om begrepp som “ledtråd” och “den röda tråden”) – någon har ätit upp fiskarna som vi skulle ha till middag, druckit upp all mjölk, snurrat garntråden runt en pinne i trappräcket, fiskat upp en guldfisk ur guldfiskskålen, vält ner en blomkruka, gått upp på vinden, ätit en råtta och gömt sig i en gammal fin vas i ett skåp.
Vi öppnar skåpet, vasen välter, spänningen stiger – först är det garnnystanet som rullar ut – och sedan, till sist, avslöjas den skyldige!

IMG_3997

Jag har läst boken från rätt tidig ålder med både Tian och Tretton, så själva mysteriet har inte varit mycket av ett mysterium när de (Tian då) blivit tillräckligt talbara för att man ska kunna prata om vem det kan vara som lämnar sådana spår efter sig, vilket på sätt och vis är lite synd. Samtidigt har båda redan från början varit rätt förtjusta i letandet efter och hittandet av (spoilervarning!) katten Nisse, så jag har inte riktigt velat spara på den heller.

För att kunna skriva det här inlägget blev jag dock tvungen att de facto läsa boken en gång – det gör jag nämligen aldrig när jag läser den för barnen. Jag utelämnar att det är taget för givet att gärningsmannen är en han, och drar bort lite här och lägger till lite där när jag tycker att det förbättrar historien. Min genomläsning väcker dock inga direkta invändningar – klart godkänt för en bok skriven 1951!

Det här med femtiotalet leder annars in på bilderna – eller i alla fall inredningen. Eftersom bokens enda karaktär utöver oss läsare/deckare/berättare dyker upp först på sista sidan så står onekligen själva huset i centrum på bilderna, och jag vet att jag läst (men inte lyckats återfinna) ett ganska roligt uttalande om hur bokens vuxna läsare – i den mån de gillar fyrtio/femtiotalsstuk – kan ha minst lika stor behållning av boken som de yngre.

IMG_3998

Avslutningsvis – har du läst boken för första gången för ett lite större barn? Vad sa han eller hon om ledtrådarna?

9 Comments

Filed under Bilderböcker

Mjauböckerna

Mjauböckerna är:
Mjau och de små stolarna
Mjau och den stora lådan
Mjau i köket

Sebastien Braun
Bonnier Carlsen 2009, 2009 respektive 2010

Vi har haft, och har, en och annan pekbok i tjock kartong i vår ägo, men för att skona oss vuxna läsare har vi så omgående som möjligt gått över till böcker som åtminstone har något som liknar en berättelse. Och i kategorin av sådana böcker är Mjau-böckerna min allra bästa rekommendation!

Huvudkaraktären i böckerna är katten Mjau, som i Mjau och de små stolarna och Mjau i köket har besök av sina vänner Vov, Kvack, Bä och Mu (av djurslag som inte är alltför svåra att gissa). Mjau själv omnämns som en “han” på ett ställe i Mjau och den stora lådan, men i övrigt saknar karaktärerna könsspecifika drag.

De enkla historierna i böckerna iscensätter förberedelserna för en lek – i Mjau och den stora lådan målar Mjau en kartong, sätter en blå mugg ovanpå och en stol inuti, i Mjau och de små stolarna ställs några stolar i rad och en klocka, en flagga och en visselpipa plockas fram, och i Mjau i köket töms köksskåpet på köksgeråd – och sedan, på näst sista uppslaget avslöjas vad resultatet blev: en brandbil, ett tåg och en orkester. På sista uppslaget visas sedan hur resultatet blev i fantasin.

Bilderna är enkla och stiliserade, och så konkreta att det blir lätt även för ett litet barn att förstå vad de föreställer. Alla tre texterna har likartad början och slut (”Det här är Mjau. Hej Mjau!” respektive ”Fiffigt, Mjau!”) och när läsningen börjar bli lite mer avancerad (de allra första gångerna man försöker sig på att läsa en hel bok gäller det att vara koncis, så då ryker adjektiven till förmån för ivrigt pekande för att försöka förmedla handlingen något sånär) introduceras färger och (i Mjau i köket) antal.

Förvandlingsakten till sista uppslaget övergår visserligen en ett- eller tvåårings förstånd, men gör å andra sidan att böckerna kan uppskattas även uppåt i åldrarna. Vår storebror, Tian, kunde på eget initiativ plocka fram böckerna i alla fall till 3,5-årsåldern (sedan blev de lite sönderlästa för honom i och med att lillebror Tretton började uppskatta att läsa, och läsa, och läsa… dem), och det var också någon gång i de åldern vi på hans initiativ byggde vår egen brandbil av en flyttkartong här hemma. Först i princip steg för steg efter boken, men sedan – med hans utökade pysslighet – med detaljer som ratt, stege, brandkorg och brandslang.

IMG_3522

3 Comments

Filed under Första böckerna