Tag Archives: jul

Olles skidfärd

Elsa Beskow
Bonniers, 1980 (1907)

Här verkar julen bjuda på barmark, så önskar man en vit jul är det läge att ta sin tillflykt till sagornas värld.

IMG_6419_2

Olle skidfärd kom ut första gången 1907, och det är klart att det märks – på tillgången till prylar, moralen, barnens frihet, könsrollerna och språket. På sina ställen utgör detta välkomna jämförelsepunkter, på andra ställen friserar jag för att kunna läsa boken med någorlunda gott samvete.

Boken börjar med att huvudpersonen Olle får ett par skidor, sina första riktiga, i sexårspresent (av ”Far” – med versalt F). Han får dock vänta länge på vintern, så när det äntligen kommer blir han alldeles hiskeligt glad och skyndar ut i skogen – bort från ”Mor och Lillebror” – med löfte om att vara iväg hela dagen. Väl ute i skogen träffar han på Farbror Rimfrost som tycker att han är en ”duktig gosse” som ”inte är ledsen, om det biter litet i kinderna”, och därför erbjuder sig att ta med honom till Kung Vinters slott. På vägen dit hinner de träffa på den virriga gumman Tö som Farbror Rimfrost genast jagar på flykt, och väl framme i själva slottet visar det sig att julklappstillverkningen (till alla svenska barn!) är i full gång: det är ”lappgubbar” som syr pjäxor, ”lappgummor” som stickar skidstrumpor, småflickor som stickar och broderar skidvantar och pojkar som slöjdar skidor, kälkar och sparkstöttingar och smider skidor. Just när Olle är i rummet ringer en gong-gong för rast, och barnen drar med sig Olle ut på en lekstund som fullständigt tar andan ur honom.

IMG_6420

Friheten i att som sexåring få ge sig ut i skogen en hel dag på egen hand verkar lockande, speciellt med de äventyr som följer. Här finns det likheter med Duktiga Annika: liksom Olle ger hon sig iväg utanför de vuxnas synfält (även om det helt klart finns en könad dimension i hur de gör det – Annika för att hjälpa till och fortfarande nära hemmavid, Olle på äventyr och långt ut i skogen) och träffar på varelser som kan komma fram just i avsaknaden av vuxna. Liksom i Duktiga Annika är de prylar som barnen har på ett sätt rätt centrala – i Annikas fall används hennes hink och en träslev hon får för att bygga handlingen, i Olles fall är hela äventyret beroende av att han får ett par skidor – samtidigt som det står klart att det är just de sakerna, och inga fler, som de har.

IMG_6421_2

Moralen i historierna är också könad: i Annikas fall att hon är duktig och hjälpsam, i Olles att han är duktig och rask. Men bilden är inte helt entydig. Arbetet i Kung Vinters slott är väldigt könssegregerat – men i leken på rasten leker alla barn tillsammans och samma lekar. Och visst är Farbror Rimfrost och Kung Vinter är män och den virriga gumman Tö (och den vackra Prinsessan Vår som dyker upp på allra sista sidan) kvinnor – men samtidigt får gumman Tö sin revansch när hon kommer tillbaka i rätt tid och städar undan våren:

Men då kom hon också med besked! Hu, ett sådant slaskande!
Nu hjälpte det inte vad Olle ropade, och inte heller hjälpte det, att Lillebror ropade med sin mest bevekande röst:
Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”
Hon gav sig inte, så länge det fanns den minsta snösmula kvar. Regnet flöt i strömmar, de vissna löven från fjolåret virvlade omkring för hennes sopkvast, och alla människor fick snuva.

Samtidigt är det för det sagolikas skull man ska läsa den här boken, om man ska läsa den. Det och det faktum att det faktisk är en rätt okonventionell julhistoria utan spår av tomtar. Att personifiera årstider och väderfenomen på det sättet som det göra här, verkar också vara någonting som går hem. Både Tian och Tretton har gillat den här boken från att de varit rätt små – förmodligen för att bilderna är så pass konkreta – men hela texten behöver man nog vara runt fyra för att orka sig igenom. Det ger förstås högläsaren gott om tid att lära sig var i texten man behöver gå in och redigera…

Advertisements

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Tomten är vaken

Astrid Lindgren, Kitty Crowther
Rabén & Sjögren, 2012

Om jag följt turerna rätt, så är historien om den här bokens tillkomst som följer:

1) Viktor Rydbergs klassiska Tomten illustrerades av Harald Wiberg,
2) för att sälja boken utomlands skrev Astrid Lindgren om texten, som sedan gavs ut ihop med ovanstående illustrationer,
3) tiden går, och 2012 trycks boken på nytt, men denna gång på svenska och med illustrationer av Alma-pristagaren Kitty Crowther.

IMG_6282

Den som söker Tomten har således kommit fel om den står med Tomten är vaken i handen även om händelsförloppet av ovanstående skäl är väldigt likartat, och när jag skulle verifiera detaljerna ovan så hamnade jag mitt i en SvD-recension betitlad “Endast Mammon är vaken“, som både har en poäng och bjuder på ett och annat fniss på vägen.

Men, bortsett från att texten ur vuxenperspektiv står sig slätt mot Rydbergs poesi, så finns det visst kvalitet i Tomten är vaken också. Efter några genomläsningar det återkommande “Ett tyst litet språk, som xxx (hästar/kor/hundar/barn…) kan förstå.” något som faktiskt sätter sig och som det går att finna läsrytm i. Och även om det existentiella djupet kanske inte kan mäta sig med originalet, så tror jag inte att gemene tre-fyra-fem-åring upplever tankar i stil med:

Vintrar har jag sett, komma och gå,
människor har jag sett, stora och små,
men de har aldrig sett mig, tänker tomten.

som triviala. Tidens och generationers gång finns med, också här. Däremot kan det vara värt att nämna att även om texten har ett poetiskt anslag så är den inte på rim mer än kortare bitar, som ovan.

IMG_6284

Det som jag framför allt tror att skiljer mellan mig och SvD:s recensent är att jag alltid läser böckerna jag skriver om med barnen, och oftast många gånger. Omläsningarna förtar glädjen i vissa böcker men visar att andra var bättre än man först anade, och jag tycker ändå att Tomten är vaken hör till den senare kategorin. Tretton är fortfarande lite för liten för boken även om han kan uppskatta djuren ett litet tag, men Tian och jag har läst den sedan den kom ut, och även om den inte är eller varit en favorit så har den ändå återkommit, för det här med tomtar verkar kunna fascinera.

Något som är intressant att notera angående just tomtar såhär när julen nu verkligen börjar närma sig är hur väl gårdstomten står sig mot jultomten i barnböckerna. Här finns inga tomteverkstäder som i Kalle Ankas jul, utan här har tomten i Tomten är vaken gott sällskap med Vrese i Jul i Stora skogen på gårdstomtefronten, och även om tomten i Snickar Andersson och Jultomten presenteras som just jultomte och klapputdelare så är det inte direkt Nordpolen har bor på.

Däremot är Tomten är vaken en tämligen enkönad föreställning, inte bara i form av att tomten själv är en han, utan detsamma gäller detsamma gäller alla djur som ges namn (kor, får och hönor presenteras bara som kollektiv medan hästen heter Brunte och hunden heter Karo). Till tröst får man möjligen ta att gårdstomtarna är tämligen vårdande figurer, och i Tomten är vaken-fallet är det inte ens under vresig protest.

IMG_6283

Till sist – eftersom Tomten i rydbergsk bemärkelse (på goda grunder) blev så mycket av en måttstock för Tomten är vaken, så kunde jag inte låta bli att leta fram originalet (här som film), så att man riktigt kan fördjupa sig i likheterna.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Snickar Andersson och Jultomten

Alf Prøysen, Jens Ahlbom
Rabén & Sjögren, 1991 (1971)

Jag är rätt partisk när det kommer till Snickar Andersson och Jultomten: den kommer med julstämning från min egen barndom – men som jag konstaterade i Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske? så finns det många faror i att förlita sig på sina egna barndomsminnen när det gäller böcker.

IMG_6272

Det här är för all del en bok som Tian uppskattar, och som jag tror att Tretton kommer att klara av framåt nästa jul – textmängden är lite för stor för honom än. Historien går ut på att snickaren och tillika pappan (“Han hade många barn som pappor brukar ha”) smiter ut för att klä ut sig till tomten. Men:

… just den julaftonen var det så halt ute att snickar Andersson halkade och föll så lång han var rakt över kälken med julklappssäcken. Från gården gick en backe ner mot stora vägen, och kälken gled iväg, och så rusade de utför, säcken och kälken och snickar Andersson.

(Detta är klassisk prøysisk meningsuppbyggnad, som jag påpekade i inlägget om Teskedsgumman – de första gångerna kippar man efter andan i högläsningen men när man hittat rytmen fungerar det istället väldigt bra, i mitt tycke.)

Nedanför backen krockar han med “en annan man i tomtedräkt”, som visar sig vara ingen mindre än den riktiga tomten. De gör upp om ett byte: tomten ska gå med klappar till snickar Anderssons barn medan snickar Andersson ska gå till tomtebarnen som aldrig sett en riktig snickare och vill visst inte vill något hellre.

IMG_6273

Perspektivbytet, när snickar Andersson kommer till tomtarnas hem, är det som gör boken så läsvärd. De är helt fascinerade av att det kommer en riktig snickare till dem och bygger saker åt dem, och har man ögonen med sig så ser man att de rentav har en liten prydnadsfigur i form av en snickare – det är julpynt på tomtevis det! Sedan kan jag inte heller låta bli att tycka om den ambivalens kring tomtas existens som boken behandlar (snickarens barn tror absolut inte på tomten men vi som får följa snickaren ser ju att han visst finns, även om spåren som leder till tomtarnas hem snabbt snöar igen…), trots att vi egentligen inte lagt någon energi på att upprätthålla någon illusion om tomtars varande eller icke varande, utan bara snällt både håller med i påståenden om att tomtar inte finns och lyssnar på berättelser om vad den riktiga tomten gör (vem sa att världen skulle vara logisk och koherent?).

Dock finns det saker med boken som jag ser nu som vuxen, som inte känns liks självklara. Som skildringen av kön, då. Både snickarens och tomtens fru håller sig hemma och tar hand om barnen, och ser otroligt godmodiga ut. Snickarens fru förekommer bara på första och sista uppslaget och är kanske inte mycket att säga om, medan Tomtemor får önska sig något av snickar Andersson – och väljer en träslev att äta soppa med. Av tomtebarnen så önskar sig den största tomtepojken en släde, mellanflickan (”en pigg liten jänta”) en docksäng och ”lillpojken” en snurra. Detta är dock relativt lätt att läsa bort, när man läser boken för femtioelfte gången. På samma sätt ryker tomtens uttalande om vad han brukar säga till sina barn innan han går iväg på julafton:

Varje jul brukar jag säja till dom såhär: ’Om ni är riktigt snälla nu så kommer snickar Andersson på julafton medan jag är ute med julklappar till alla människobarna.’ Men det har ju aldrig fallit sig så att jag träffat dej. Ska vi byta ikväll, så slipper mina ungar sitta ensamma hela julafton?

Att inte bara koppla julklappar – eller i detta fell julupplevelser – med snällhet (vilket jag inte vill göra), utan dessutom inte se till att ordna den utlovade “belöningen”… Nej till det, tomten!

IMG_6275

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Jul i Stora skogen

Ulf Stark, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 2012

Min upplevelse är att begreppet ”adventsbok” är ganska nytt, och en snabb googling verkar ge mig både rätt och fel – visserligen ger det en hel del träffar, men ingen verkar ha skrivit om det – inte ens Wikipedia. Och många sökträffar verkar vara norska, vilket får mig att undra om vi importerat begreppet därifrån?

IMG_6254_2

Hur som haver, så är Jul i Stora skogen just en sådan bok – 25 kapitel, menade för att läsa ett om dagen som en adventskalender, med ett bonuskapitel för juldagen. Med tanke på detta är det kanske inte helt naturligt att skriva om en sådan bok såhär straxt innan Lucia – men jag försvarar mig med att varken jag eller barnen lyckats med sådan måttfullhet när det gäller läsning, utan oftast läst igenom hela eller i alla fall stora delar av boken på en gång.

För att vara specifik så är boken inget för en genomsnittlig nästan-tvååring som Tretton – det är för mycket text även om kapitlen håller sig runt fyra sidor med rätt rikliga illustrationer. Men för Tian var denna bok en favorit vintern när han var tre, så någon gång från den åldern kan den fungera även om det finns mycket att växa i.

Historien har en del komplexitet i sin uppbyggnad: den börjar med att presentera gårdstomten Vrese som tar hand om en gård som människorna sedan länge lämnat (kapitel 1-3) och övergår sedan till att presentera en kaninfamilj, och då särskilt kaninungen Nina, som bor i Stora skogen (kap 4-12) – och dessa berättelser fortsätter sedan att växla tills att Nina tillsammans med brodern Kain sökt upp Vrese i kapitel 22 – och själva upplösningen kommer förstås inte förrän på självaste julafton.

I stora drag handlar berättelsen om Vrese om hans ensamhet och hans förtvivlade försök att inte känna av den: han träffar på en liten humla som han måste ta hand om – under stora vedermödor, uttrycker han verbalt. I handling däremot skriker han efter sällskap:

– Får jag sova nu? brummar humlan.
– Nej. Nu ska jag läsa, fnyser Vrese. Och du ska vara tyst och höra på så att du lär dig nåt.
Han plockar fram sin bästa bok. Den enda han har. Till ensamhetens lov heter den. Så börjar han läsa:
– Vad är väl härligare än att ensam njuta tystnaden….
Han har inte hunnit längre förrän det hörs ett svagt surr. Det är humlan som har somnat och snarkar och drömmer om sommaren.
– Det var också som själva julbocken, muttrar Vrese. Ska man aldrig få lugn och ro i sitt eget hem!

IMG_6255_2

När jag skrev om Farmor hyr en katt filosoferade jag kring hur sällsynt det är med böcker som behandlar ”en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt”, och nämnde att den enda jag kunde komma på att jämföra farmodern med var en viss tomte – och det är Vrese det. Men medan farmodern i Farmor hyr en katt är väldigt rättfram i sina behov, så sänder Vrese som sagt väldigt blandade signaler som jag inte tror att Tian uppfattar än. Denna del av berättelsen har förvisso sin charm för honom, men den handlar inte om att uppfatta Vreses egentliga ensamhet.

Som en konstrast till detta är det ständigt buller och bång och sällskap i Stora skogen. Bara hos kaninerna bor det, förutom föräldrar och ett helt gäng kaninbarn en moster, en farbror och en farfar. Mamman och mostern lagar mat och städar, farbrodern pysslar med sitt, farfadern gillar mest att filosofera och pappan lägger allra mest energi på att vårda sin svarta hatt – sitt allra käraste föremål. Jag tror inte att jag behöver tillägga hur detta otroligt traditionellt könade upplägg kryper i mig, och till på köpet går det inte att läsa bort utan att förhålla sig friare till fortsättningen av berättelsen än vad i alla fall jag mäktar med i en såhär pass textbaserad bok eftersom dessa förhållanden återkommer och utgör underlag för den fortsatta händelseutvecklingen. Det finns visserligen indikationer på mammans vantrivsel, som jag läser det, men jag tror att det är förbehållet den vuxna läsaren att uppfatta det.

IMG_6256

Till skillnad från denna mossiga vuxenvärld är dock skildringen av ungarna Nina och Kain mer lättsmälta: här är inte könandet framträdande på samma sätt.

På kaninernas sida av berättelsen är temat väntan på julen – den första för dem, för ingen i Stora skogen har firat jul tidigare och de pusslar mödosamt ihop vad julbegreppet egentligen innebär (en intressant sidonotering i detta är att i början är djurens oförmåga att läsa väldigt centralt för handlingen – men sedan skriver minsann farfadern en sång utan prut, ett logiskt hål som jag inte kan låta bli att störa mig på).

Så vad är då jul? Det är tomte, presenter (att ge till tomten!), sång, mat, och klappar (att klappa på varandra, i djurens tolkning). Att någon sorts lucia/ängel dyker upp hos Vrese i kapitel 13 och meddelar att han ska få barn (det är alltså kaninungarnas ankomst till honom som förutspås) skriker ju förstås om Maria bebådelse för oss som har den förkunskapen, men torde gå de flesta barn förbi. Till slut blir det också en julotta:

– Julotta! Vad är det? undrar Nina.
– Det är en högtidlighet, säger Vrese. Man sitter stilla i ett särskilt hus. Man dansar inte. Man äter inte. Man äter inte. Man klappas inte. Man bara sitter där och är glad för att det finns barn. Det går bra att hålla tyst. Men man får också sjunga. Skynda er och ta med er nåt att sitta på!

Det här med att vara glad över barn är fint uttryckt, tycker jag, och när jag ska summera boken så står det verkligen och väger. Men på något sätt har den i alla fall kommit att utgöra en del av vår boksamling.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Konrad lussar och Konrads klänning

Åsa Mendel-Hartvig, Caroline Röstlund
Olika förlag, 2014

Nu närmar sig Lucia och det verkar inte lätt att bestämma sig inför årets luciatåg: den övertygade pepparkakan blev sedan en tärna som nu verkar ha blivit en stjärngosse… och kan man blanda olika sorts figurer?

IMG_6083_2

I Konrad lussar blandas det hej vilt – i det luciatåg som avslutar boken finns kombinationer som luciakrona, lucialinne, glitter och kängor som ser rätt pepparkakslika ut eller tomteluva, pepparkakströja och luciakrona. Men som höres håller sid figurerna i alla fall till det ”luci-iga” temat (nyuppfunnet ord hos oss, att jämföra med ”juligt”), något som jag tycker att man allt oftare hör att inte är fallet på landets förskolors luciatåg (även om jag försöker upprätthålla distinktionen – därav nyordsskapandet). Däremot är det förstås – det är ju Olika förlag som gett ut boken – en salig blandning av barn som bär de olika utstyrslarna.

Precis som i vår verklighet här hemma är det dock inte slutprodukten som är det viktigaste, utan processen som föregår den. Konrad och storasystern Hedvig rotar i lådan med utklädnader, konstaterar att en del är trasigt eller har hunnit bli för litet, gillar glitter, fäktas med ”stjärnsvärd” och hinner ha på sig lucialinne med ett rött band i midjan i ungefär en millisekund innan de slänger allt:

– Nakenfiiiis!

– Kan man lussa naken?, undrar mormor.
– Det blir nog kallt, tror mamma.

Och minsann snöar det under luciatåget, så det har hon nog rätt i – tur att barnen packade det de skulle ha i en ryggsäck.

IMG_6084_2

Här, på nakenfisuppslaget, tecknas barnen verkligen nakna, med snippa respektive snopp – något som jag inte kan påminna mig att jag sett i någon annan av de bilderböcker vi läst, med undantag för rena faktaböcker om kroppen. Det känns faktiskt rätt befriande.

I Konrads klänning figurerar ungefär samma persongalleri, men denna gång utan mamman. Boken börjar med att:

Hedvig har fått en klänning.

Konrad har inte fått någonting.

Klänningen glittrar (så vackert, höll jag på att lägga till, men det är inte en värdering som görs i boken – där är det själva glittrandet i sig som gör det, inte dess eventuella skönhet), och Hedvig låter generöst Konrad låna när han så gärna vill – men bara en liten stund, förstås. Därefter blir det en vild jakt genom huset, som slutar i att båda barnen ropar på mormor.

Mormor kommer, och vet bot. Efter lite rotande i källaren får Konrad också en klänning, en glittrande röd, de dansar hand i hand och ser alldeles fantastiskt lyckliga ut: ”Vi glittrar!”.

IMG_6085_2

För mig är dessa böcker i första hand härliga skildringar av syskonskap innehållande mycket lek och skratt och mindre doser konflikt och avundsjuka, men det går förstås inte heller att bortse från att de berör två teman som aldrig verkar mista sin förmåga att uppröra: pojkar i klänning och pojkar som (nåja) lucia. Detta är teman som också tagits upp i Sagolikas böcker om Kalle: Kalle som lucia och Kalle med klänning.

Dessa senare nämnda är inga böcker som ni kommer att få läsa om i år i alla fall – jag har läst den förstnämnda med Tian en gång och det slutade med att jag hoppade över halva, för att jag upplevde att det var ett sådant problem med Kalles kön. Han var kille – killar kan inte vara Lucia (i bokens första del, upplösningen är lycklig). Därmed är de böckerna ingen läsning för dem, som liksom mig, läser efter devisen att ”if it ain’t broken – don’t fix it”. I Konradböckerna däremot berörs kön inte alls som en faktor i handlingen, utan det som räknas är barnens glädje.

Textmässigt är de här böckerna riktade mot de lite yngre barnen, men de har absolut potential för syskonläsning. Det är Tretton som väljer dem, men Tian diskuterar dem gärna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Sam och Sigge och den första julen

Lin Hallberg, Margareta Nordqvist
Bonnier Carlsen, 2014

Det finns en lång rad böcker som handlar om shettlandsponnyerna Sam och Sigge, och som jag förstått det (vi har bara läst denna och Sam och Sigge) är de uppdelade i två serier: dels en om ”ponnytjejerna” i BUS – Brobyungarnas shettisar, och dels en där sönerna på gården – Eric och Simon – är huvudpersoner. Sam och Sigge gick inte hem hos Tian vid första läsningen när vi provade för kanske ett halvår sedan, men nu med Sam och Sigge och den första julen verkar han betydligt mer på kroken och vill läsa mer om riddare.

IMG_6080_2

Sam och Sigge och den första julen hör till serien där Eric och Simon är huvudpersoner, och de omtalas väldigt frekvent som ”riddarbröderna”, vilket jag – utan att ha läst Sam och Sigge och riddarbröderna – skulle tippa att kommer därifrån. Detta, tillsammans med det faktum att bröderna växer upp på gården, gör att de känns som ganska ”typiska” pojkar inom ridsporten (att kontrastera mot alla längtande, hästälskande ridskoletjejer). Samtidigt är det väldigt trevligt med en hästbok(sserie) med pojkar i huvudrollen, något jag kan tänka mig kan vara ett trevligt litterärt sällskap till alla hästälskande pojkar där ute som kan ha det rätt ensamt.

I Sam och Sigge och den första julen närmar det sig jul i ramberättelsen, men denna jul inträffar aldrig utan den jul som det berättas om – mamman är berättaren – är den allra första julen i Sverige efter att familjen flyttat dit från England (efter skilsmässan från deras pappa, om jag uppfattar det rätt):

Eric och Simon brukar turas om att välja vad mamma ska berätta. Oftast vill de höra en sann-saga. Just idag är det Erics tur att välja.
– Då vill jag att du berättar om den första julen i Sverige, säger Eric.
– Ja! ropar Simon. Den är jättebra!
– Jag har säkert berättat den hundra gånger, suckar mamma. Tröttnar ni aldrig?
Mamma säger att Simon och Eric har glömt hur ensamma och eländiga de kände sig då. När de precis flyttat ifrån pappa och kompisarna i England.
– Det var så kallt att Simon och jag sov i samma säng, minns Eric. Och jag trodde att Simon hade lagt istappar i sängen, men det var hans tår.
– På kvällarna sprang det möss i köket, fnissar Simon.

IMG_6082_2

Denna jul innehåller det mesta: längtan efter snö och ”riktig jul”, tomtespaningar, hästar som river ner julpyntet i boxarna, strömavbrott, räddandet av en liten katt och till slut julottan där de träffade ”tjejerna” för första gången. Brödernas självklara relation till varandra och deras kärlek till sina (busar till) hästar är genomgående teman, och Tian fick helt klart några aha-upplevelser kring hur det kan bli med syskon sedan, med en lillebror som kan “prata så bra”.

Det här är en sammanhängande kapitelbok, att jämföra med de ”första” kapitelböcker vi läst där kapitlen kan läsas i princip fristående. Den är också språkmässigt något mer komplex, både med konstruktionen med en ramberättelse kring den egentliga berättelsen och med det mer utvecklade språket där miljöbeskrivningarna visserligen stöds av illustrationerna (som finns på varje uppslag) men också utgör en självklar del av texten. Samtidigt är det inte så mycket i boken som är svårt att förstå: inga dolda motiv eller motstridiga känslor, eller så, så man kan absolut läsa den med behållning även för yngre barn som tycker om temat.

Som redan nämnt uppskattar jag att detta är hästböcker med pojkar i huvudrollerna, även om de nu är lite ”typiska”. Jag upplever att språket ganska ofta understryker att de är pojkar (de talas mycket om i termer av ”pojkarna”, ”bröderna” och ”riddarbröderna”), men det är rätt lätt att läsa bort om man önskar – medan det, å andra sidan, kan vara en poäng i att behålla detta om man vill berätta om hästar som ett intresse för både pojkar och flickor. I sitt görande, ensamma på gården, tar kön dock inte överhanden. Här handlar det om barns hästar och barns jul.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Ingrid och Ivar firar jul

Katerina Janouch, Mervi Lindman
Bonnier Carlsen, 2014

Nu är det väl dags för lite jultema?

När första advent passerat är det i de flestas ögon legitimt att börja julpynta – men hos oss såg det ut såhär redan för flera veckor sedan:

IMG_5954

Jo, jag är medveten om att ingen riktig julzilla skulle nöja sig med detta (jag måste dock påpeka att utöver tomten är det faktiskt vintermotiv på filten som fungerar som duk!), men Tian och Tretton var riktigt glada över den julstämning de hade skapat. Anledningen till denna pyntarlust var att vi läst Ingrid och Ivar firar jul, som är en söt liten instruktionsbok i lyckligt julfirande.

Det finns en rad tidigare böcker om Ingrid: Ingrid har plåster, Ingrid vill bada, Ingrid och bassiluskan, Ingrid och pappa, Ingrid ska sova, Ingrid vill äta, Ingrid träffar djuren och Ingrid ska bada, och också ett par tidigare böcker med Ivar: Ingrid och Ivar och Ingrid och Ivar gör kalas. Ingrid och Ivar firar jul är den första – och hittills enda – som vi läst, men utifrån titlarna känner jag mig ganska lugn i att göra gissningen att även övriga böcker handlar om att beskriva vardagsnära händelser på en nivå som passar ett barn i åldrarna kring två.

Nu var det inte bara Tretton som gillade boken, utan Tian har också haft oväntat mycket utbyte av den. De fördelar mellan sig vem som ska vara Ingrid och vem som ska vara Ivar, och så får jag läsa berättelsen med dem som huvudpersoner. Tian har också uppskattat detaljer som att man kan läsa text i bilderna: till exempel gosedjurens önskelistor och den bok som Ivar läser vid ett tillfälle, och att det faktiskt finns en liten tomteluva utanför fönsterrutan när Ingrid och Ivar pratar om huruvida tomten kommer att komma.

Ingrid och Ivar är tämligen ensamma i boken. Där finns också några gosedjur som i viss mån ”lever”, men vuxna förekommer bara på ett av de sista uppslagen. Av boken får jag intrycket att Ingrid och Ivar är syskon: jag tycker att de verkar ligga vakna tillsammans om kvällarna, längtande efter julen, och de pyntar ”huset”, drar hem en julgran, bakar pepparkakor och gör julgröt, och firar ihop på själva julafton – men texterna om de andra böckerna säger att de är ”bästisar” så det är möjligt att det framställs på annat sätt där.

Språket hålls väldigt enkelt, och intressant nog omtalas varken Ingrid eller Ivar någon gång som ”hon” eller ”han”. Istället är det formuleringar som dessa:

Ingrid ligger vaken. Längtar efter julen.

Hela huset pyntas. Stjärnor hängs i fönstren.

Julafton har kommit. Alla sjunger sånger. Öppnar sen paketen.

Samtidigt tecknas Ingrid med rosetter i håret, tröja, kjol och strumpbyxor, medan Ivar har tröja (med ett stort hjärta på) och byxor.

IMG_6067

I handlingen skildras de dock tämligen symmetriskt: Ingrid limmar – Ivar klipper, Ingrid drar pulkan – Ivar bär granris, Ingrid lagar gröt – Ivar bakar pepparkakor, Ingrid skottar snö – Ivar sätter stjärnan i toppen av granen. Och medan innehållet med nödvändighet, med tanke på målgruppen, blir att rätt okomplicerat rada upp vad ett julfirande ska innehålla, så skönjas åtminstone någon lite mer komplex idé:

Ingrid gör en julklapp.
– Får jag se? vill Ivar.
– Nej, det får du inte!
Julen är så hemlig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker