Tag Archives: inte få vara med

Pelle Svanslös – Våga vara snäll och Nokos överraskningskalas

Pelle Svanslös – Våga vara snäll
Åsa Rönn, Michael Rönn, Ingrid Flygare (efter Gösta Knutsson)
Bonnier Carlsen, 2014

Nokos överraskningskalas
Fiona Moodie
En bok för alla, 2014 (2007)

Både Tian och Tretton är januaribarn, så den senaste månaden har inneburit kalas efter kalas. Kalas är också temat i både Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas. Mer specifikt behandlar de dock att inte bli bjuden på kalas.

IMG_7047

Detta är ett tema som man kan tänka sig olika vinklar på, och där har båda böckerna valt samma: det är inte någon ledsen icke-inbjuden som står i centrum, utan läsarens perspektiv är den uteslutandes, som får lära sig att vända andra kinden till. De icke-inbjudna, Måns i Pelle Svanslös och Hyena i Nokos överraskningskalas, är nämligen inte alls särskilt sympatiska – men sensmoralen i båda historierna är att den uteslutande akten, att inte bjuda dem på kalaset, bara trappar upp konflikten. Det får Måns att bestämma sig för (och genomföra) en stöld av presenten som Pelle skulle ge till Maja i Pelle Svanslös, och Hyena att äta upp de fikon som huvudpersonen (jordsvinet) Takadu under stor möda plockat för att bjuda på under vännen Nokos överraskningskalas.

IMG_7049

I frågan om det är en bra sensmoral vacklar jag lite. Visst är det fint att se Måns respektive Hyenas glädje när de istället inkluderas (Måns genom att bjudas på Pelles kalas och Hyena genom att få vara med på Nokos), men jag kan tycka att beskrivningarna av de elakheter som de gjort sig skyldiga till har så pass lite inlämning och känslomässig kontext att jag skulle vilja att mina barn inte ska känna några förpliktelser att försöka omvända någon som beter sig så:

Hyena smög fram och glufsade i sig fikonen som var kvar i korgen. Ett lämnade han kvar bara för att reta Takadu.

När Takadu vaknade stod solen lågt och korgen var tom. Ett endaste fikon fanns kvar liksom en skarp lukt av Hyena.

Allt arbete till ingen nytta! Takadu var förkrossad och ledsen. Inga fikon! Nokos födelsedag skulle bli förstörd.

Lurendrejaren Hyena rullade runt bakom en sten och vred sig av skratt.

Eller:

– Jag tror att Maja kommer bli väldigt besviken på Pelle om han inte har någon present till kalaset, viskade Måns till Bill och Bull. Hon kommer att bli så besviken att hon inte vill vara med Pelle längre.
– Men Pelle kursivhar ju en present till Maja, sa Bill.
– En strömmingstårta, sa Bull.
– Inte om jag får bestämma, sa Måns och log elakt.

IMG_7048

Och i det senare fallet får tilläggas att det som gör att Maja väljer att utesluta Måns från sitt kalas är att han oprovocerat kastar snöboll på Pelle när han åker pulka, med resultatet att Maja och Pelle kraschar in i ett träd. Och jo, jag vet att det finns ett ständigt underliggande stråk av avundsjuka och missunnsamhet från Måns sida visavi Pelle, men jag vet också att jag hade svårt att hantera det själv som barn när jag läste böckerna – och den här bilderboksvarianten har ju en ytterligare något yngre målgrupp – kanske från dryga tre eller så om man ser till textmängden, medan jag som framgår inte är säker på hur väl innehållet går fram. Jag tror att Tian håller med mig i detta, eftersom Pelle Svanslös åtminstone än så länge inte blivit särskilt mycket läst.

Nokos överraskningkalas har vi däremot läst på både längden och bredden, för att läsa om ”Kadu” är en av Trettons absoluta favoriter för tillfället (tillsammans med Det är en gris på dagis). Det här, när vissa böcker blir riktiga favoriter, är så spännande tycker jag. Ibland går det att förstå vad det är som fängslar, men i det här fallet har jag faktiskt inte mycket till aning. Det började med att han föll för karaktären Bushbaby (ett spökdjur), och sedan hamnade boken på repeat. För att riktigt stå ut med det har jag läst bort mycket av Hyenas elakheter, vilket lämnar en rätt söt historia om Takadus mödor att ge Noko en bra födelsedag. Detta, glädjen i att ge till sina vänner, är något som också finns i Pelle Svanslös-boken, och som jag tycker är väldigt sympatiskt. Dessutom är det långtifrån bara saker som ges bort: här förekommer såväl egna sånger som eget DJ:ande.

IMG_7052

IMG_7051

Något annat jag uppskattar med Nokos överraskningskalas är den annorlunda miljön och de annorlunda djuren som figurerar: utöver Takadu (jordsvin) och Noko (piggsvin) och Hyena så är vännerna vårtsvin, öronhundar, myrkottar, markattor, pärlhönor, spökdjur, sköldpaddor… Vi har googlat fram mer information om många av dem, för att se hur de ser ut i verkligheten och hur de lever. Allra mest har vi dock lärt oss om två små gynnare som bara återfinns i bild: två små dyngbaggar som är med på de flesta uppslagen. Dessutom måste sägas att illustrationerna är väldigt välgjorda och att Tretton verkar gilla de sångtexter som jag sjunger med nästan samma melodi varje gång…

De centrala gestalterna i Nokos överraskningskalas är ”han”: Takadu, Noko, och Hyena medan vårtsvinet omnämns som ”fru Vårtsvin” och Bushbaby är en hon. Kön spelar dock en väldigt underordnad roll här, och det finns inga könsmarkörer utöver de eventuella omnämnandena. I Pelle Svanslös-fallet upplever jag att könsaspekten fått en viss uppfräschning, jämfört med hur jag minns den från originalhistorierna. Pelle, Måns och Bill och Bull är ju fortfarande hanar, men jag upplever att Maja får ta mer plats och skrivs fram mer som en ”rolig och snäll kompis”, och även om Pelle får rådet att köpa en stor rosett till henne i födelsedagspresent av Gullan, så verkar det bero mest på att Gullan ”ville bli designer” (och det är inte heller vad Pelle köper till henne, för han har lyssnat in vad hon verkligen önskar sig). Dessutom har det tillkommit en del karaktärer, som Katti och Kaa som är DJ:s och nyligen kommit till Sverige.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Det är en gris på dagis

Johanna Thydell, Charlotte Ramel
Alfabeta 2012

Först: det heter inte dagis, det heter förskola! Men efter titeln kommer en charmig historia om Grisen, som är världens ensammaste. Inom synhåll finns dock potentiellt sällskap: barnen på dagiset. Det tar en del bufflande och mufflande – språket är nyskapande där det behövs och gör sig väldigt väl i högläsning – men snart är grisen ute ur hagen och insmugglad på dagiset av en flicka som Grisen kallar Honungshåret, under devisen att alla ska få vara med. Det blir sångsamling, fri lek, lunch och sovstund:

Såhär roligt har Grisen inte haft på väldigt länge.
Såhär lagom mätt har inte Grisen varit på väldigt länge.
Såhär många kompisar… Nu somnar Grisen.
Trynet i Honungshårets honungshår.

IMG_3577

Men till slut avslöjas Grisen, och kastas ut av fröken Långa Lena. Varför hon är just Lång (med stora bokstäver!) övergår dock mitt förstånd.

Historien ger alla möjligheter att prata om att vara ensam, om att vilja vara med, om att få vara med, om att uteslutas (för att man är annorlunda), och om när det är rädsla som ligger till grund för uteslutandet. Eller så kan den läsas på ett ytligare plan som en välskriven och rolig beskrivning av en förskoledag. Bilderna samspelar väl med texten och är sådär trevligt okommenterad mångfald i gruppen som kringgärdar de tre namngivna karaktärerna – yngre barn, äldre barn, barn i rätt okönade kläder (utom flickan i prinsessklänning som av bilden att döma är den som stökar nästan mest vid matbordet när barnen tillsammans ställer till det så mycket som möjligt för att fröknarna inte ska upptäcka grisen), ljushyade barn och mörkhyade barn. Fröknarna är dock kvinnor båda två.

Och just det – när det gäller att få vara med så inser Långa Lena sitt misstag, och allt får ett lyckligt slut!

2 Comments

Filed under Bilderböcker