Tag Archives: hemlöshet

Tilly som trodde att…

Eva Staaf, Emma Adbåge
Rabén & Sjögren, 2014

Hur är det att bo någon annanstans och att vara någon annan? Jag och Tian har otaliga gånger pratat om varför människor gör på olika sätt, ser olika ut och är bra på olika saker. Det är allt ifrån nyfikna undringar kring “varför gjorde hon sådär?” eller “det var väl dumt att göra så?” till besvikna uttalanden om att “jag kan inte, men det kan han” eller “varför har hon en sådan?”.

Sällan har vi dock mött temat så tydligt uttalat i någon bok som i Tilly trodde att… Ett inledande konstaterande där är nämligen att “De vet inte exakt hur det är att bo någon annanstans. Man skulle kunna tro att det är ungefär lika” – men sedan visar det sig att det inte är så.

IMG_6025_2

Tilly besöker andra vänner. Hos den ena är det si, hos den andra är det så. Och Tilly tänker, och bollar sina tankar med vännen Tage.

Hos de flesta vännerna är det faktiskt lite deppigt av ett eller annat skäl: en deprimerad mamma hemma hos Tage, en vän som inte kan vara med på simningen för att föräldrarna inte packat simkläder, frånvaron av båda föräldrarna hos en annan, eller frånvaron av grundläggande hygien hos en tredje:

Nu har Peppes pappa glömt toalettpapper.
Tilly som trodde att folk hade toalettpapper.
Men det finns inget.

Till slut får Tilly – som bajsat – torka sig på en strumpa, som “ändå ska tvättas”.

De dömer eller värderar dock aldrig, Tilly och Tage, utan möter bara olikheterna med en nedtonad förståelse – “Har man inget toalettpapper får man använda fantasin, säger Tilly” – för att fortsätta på det nämnda exemplet.

IMG_6026

Men en sak är svårare än övriga att förstå för Tilly, och det är mötena med “killen”. Han som sitter och och hungrar och fryser och som Tillys mamma bara skynder förbi. Honom förstår Tilly alldeles utmärkt, medan mammas beteende är obegripligt för henne. Ska man inte hjälpa andra? I Tages ord: “det vet ju minsta unge att man ska”. Och “ungarna” gemensamt, på dagisutflykt, hjälper honom faktiskt till slut.

Ändå var nog det som fascinerade Tian mest de föräldrar som glömt att packa badkläder, medan det potentiellt exotiska i att – som en annan av vännerna – varken ha ett eget rum eller en egen tandbostmugg, gick honom helt förbi (ska barn absolut ha en egen tandborstmugg, har jag missat något?).

I boken så är det Tilly som är den uttalade huvudpersonen, medan Tage är den som levererar förståndiga svar, som i fallet med “killen”. I skildringen av dem tar kön ytterst begränsad plats. Av vännernas föräldrar är dock majoriteten ensamt figurerande mammor, med undantaget i form av Peppes försumliga (åtminstone på hygienplanet) pappa. Däremot efterfrågas bade mamma och pappa när de inte är med i bild: “Kan inte din mamma eller pappa packa dina badgrejer åt dig?” fråga Tilly kompisen som inte har badgrejer med, och i fallet med de båda frånvarande föräldrarna får vi veta att vännen “inte har” någon mamma medan pappa är “någonstans i en stad som börjar på B”.

Rent könsfördelningsmässigt hade jag kanske önskat ytteligare någon pappa, men å andra sidan lyser “två-förälders-kärnfamiljerna” med sin frånvaro här och jag tanker att det kan finnas en poäng även i det. Ser man istället på Tillys vänner så är de såväl pojkar som flickor.

Lite spännande i ljuset av det ovan nämnda är dock att Tilly fortfarande “trodde att” alla hade mammor och pappor. Hennes eget familjebegrepp inkluderar också att familjer har “en början och ett slut” – men i båda fallen stöter hon på motsägelser mot sin tro.

Det här är en bok som innehåller mycket, och åldersmässigt är det nog bra att ha nått kanske fyra för att kunna uppskatta den.

Liksom Det var en gang en räv som sprang i mörkret och Jag blir en bubbla som blir en monster som blir ett barn är Tilly som trodde att… nominerad till årets Augustpris. Årets barn- och ungdomskategori dominerades totalt av bilderböckerna, och jag har faktiskt läst alla i år. Två av dem inspirerade mig inte alls, och kommer mest troligt inte att dyka upp här – nämligen Vi springer och Nu leker vi den fula ankungen (däremot finns en lång reflekterande recension av Nu leker vi… här, för den som är nyfiken), men förhoppningsvis dyker en post om den sista av (bilder)bäckerna upp här på måndag innan pristagaren offentliggörs.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Tänk om… och Cirkusloppor på luffen

Lena Sjöberg
Rabén & Sjögren, 2010, 2013

IMG_4923

“Tänk om…” är ett underbart ordpar – för ja, tänk om saker var på ett annat sätt. Som i denna bok av Lena Sjöberg: tänk om jag var hare och du min lilla palt; tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn; tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut… oavsett vilken konstellation av djur/unge, så uttrycks hur mycket djuret skulle bry sig om och älska sin lilla unge:

Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni
Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri

I slutklämmen blir bokens “jag” och “du” mänskliga (men fortfarande, vilket gäller boken igenom, inte närmare presenterade än så), och slutar med den viskade uppmaningen “Det är dags att sova nu!”. Och då kan jag inte låta bli att känna att det är en underbar godnattsaga: oavsett omständigheterna, oavsett vad som händer, är du högt älskad.

Jag tycker också att det är lite intressant med vilka djur som porträtteras: visst, hundar och harar och grisar är väl djur som rätt ofta vinner människors sympati – men spindlar, myggor, getingar, vägglöss och kanske även fiskmåsar och fladdermöss brukar kanske inte alltid porträtteras såhär. Det märks också av det som sägs om människors hårda händer (myggan) och skrik, vift och getingspray (getingen). 

Många av bokens uppslag har väckt diskussioner här hemma: varför måste haren skydda sin palt från räv och hök och hund (rent sakligt stämmer det ju dock inte att harar gör det genom att inte lämna sin unge “en endaste sekund”, så där ledde det vidare till vad instinkter är och hur harpaltarna kan veta att de ska ligga och trycka i sin ensamhet), varför ska griskultingen springa och gömma sig om bilen från Nilssons slakteri kör förbi, kan fladdermöss väcka upp de döda ur graven? Men vad jag kanske gillar allra mest är kopplingen mellan denna bok och Cirkusloppor på luffen, utgiven tre år senare. 

Även i Cirkusloppor på luffen är huvudpersonerna ett (okönat) vuxet jag och ett barn-du. Två år tidigare har de luffat till Spanien från Grenada, med målsättningen att hitta sig ett hem. Det har gått rätt bra, de har etablerat sig, hittat sina ställen, lagt sig till med spanska vanor (siesta!) och börjar bygga sig ett liv som cirkusartister. Men när katastrofen – en brand startat av glöden från en osläckt cigarill som bränner ner cirkusen till grunden – slår till, så har de inget skyddsnät. De är hemlösa igen:

Nätterna är svarta
Vi har ingenstans att gå
Och det som nyss har hänt oss
Är så svårt att tänka på
På gatan tutar bilar
Skyltar blinkar i neon
Du snyftar tätt intill mig
– Jag vill åka härifrån!  

På samma sätt som jag upplevde att rimformen var till hjälp att hålla texten i Mormors lilla kråka och pappan på lagom känslomässigt avstånd, så hjälper rimmandet till här. Man kan ana loppornas desperation, men man måste inte gå närmare den än vad man själv orkar eller förstår.

När boken nyss kommit ut recenserades den i DN (läs hela recensionen på Lena Sjöbergs egen hemsida, längst ner – där finns också fler bilder från boken). Den poäng från den recensionen som jag verkligen burit med mig är karaktären på den reaktion lopporna ger uttryck för efter den citerade passagen: att det är upp till dem själva att rycka upp sig, snarare än upp till samhället att hjälpa till och erbjuda stöd så att de kan komma på fötter igen, i en situation då de förlorat allt.

Lopporna lyckas dock verkligen rycka upp sig och återfå hoppet, och snart är de ute på vägarna igen för att söka sig lyckan någon annanstans – men för att återkomma till kopplingen mellan Tänk om… och Cirkusloppor på luffen så vet vi läsare att det inte gick så som de tänkt sig. Istället för drömdestinationerna Calcutta, Boston och Prag så har lopporna, som här presenteras som vägglöss, hamnat i ett kallt, blåsigt och öde rivningshus, någonstans i Sverige:

Vi skulle ångra att vi liftat med en koffert från Madrid
Och sörja att vi blivit två luffare på glid

Jag upplever att Tian håller på att växa i de här böckerna nu. Och ur det perspektivet, så tycker jag att den poäng som görs i DN-recensionen inte är så självklar längre. Ur ett vuxenläsningsperspektiv, visst, men för den som precis börjar förstå sig på social orättvisa är det rätt upplysande att lopporna hela tiden försöker. Det står helt klart att det sätt de hankar sig fram på inte är av egen förskyllan. På så sätt lyfts det sociala systemets betydelse snarare fram än göms undan.

IMG_4924

Avslutningsvis, så är jag väldigt förtjust i illustrationerna i båda böckerna, även om jag även där tycker att Cirkusloppor på luffen är ett snäpp vassare. I samspel med texten visar de de små loppornas perspektiv på staden, och greppet med de återkommande inzoomningarna av loppornas aktiviteter i en större bild är också något som fängslat Tian på sistone.

2 Comments

Filed under Bilderböcker