Tag Archives: ha syskon

Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen

Ulf Nilsson, Eva Eriksson
Bonniers, 1983

När Tretton börjar förskolan ska Tian inte vara på sin avdelning: han ska vara med Tretton och ta hand om honom. Han ska hjälpa honom att ta av ytterkläderna och att lägga de saker som inte ska ligga på golvet i facket. Detta enligt egen utsago.

Att vara den större som tar hand om någon mindre verkar vara en tanke som kittlar väldigt mycket just nu, och Lilla syster Kanin är en av de böcker vi läst som inte bara tangerar utan helt fokuserar på det temat. Den större av två kaninungar är bokens jag-berättare. En slentrianläsning kommer att göra denna till en han – baserat på förälskelsen i en flickkanin, Kokoskorven – men faktum är att texten aldrig specificerar berättarjagets kön. Jag talar i allmänhet om hen som “den (stora kaninungen)”.

IMG_5138

Mamma och pappa kanin är ute på jakt efter morötter hela dagen just den dag som berättelsen utspelar sig, därav den äldre ungens barnvaktssyssla. De vaknar, läser bok, leker ute, äter middag, byter blöja (“Att byta blöjor på kaniner är det svåraste som finns.”) och går och lägger sig. Under tiden pendlar den stora kaninungen mellan hopp (“Vi kramar varandra. Vi hoppar runt av glädje. Jag kan rädda min syster, jag!”) och förtvivlan (“Vad gör man nu? Vad gör man när man vill kasta flaskan, springa sin väg, sätta händerna för öronen och glömma alltihop? JAG KLARAR DET JU INTE!”), och landar i slutsatsen:

Man måste vara mycket stark för att passa en liten, beredd på allt, kunna lida och ha ett väldigt tålamod. Man får inte bry sig om sig själv (dom leker där ute) och inte göra det man vill (Kokoskorven, suck). Man måste förstå att det är HON som är viktigast. Alltid lida. Ligga i springan. Armen somnar.
Och nu, nu suger hon på MITT öra!

Föräldrakaninerna kommer visserligen tillbaka sedan, sent på kvällen, men störst inflytande i berättelsen har de ändå när mamma (inte oväntat, som jag konstaterat tidigare tecknas vuxenvärlden i allmänhet betydligt mer könsstereotypt än barnens/huvudpersonernas) kanins barnuppfostringsråd klingar i den äldre kaninungens huvud. Det är å andra sidan kloka råd, om att respektera ungarnas vilja för att de ska kunna “växa till fria och starka och kloka kaniner” som inte “slutar sjunga”.

Det finns några delar av den här berättelsen som jag i varierande grad läser bort. Den ena är den antydda förälskelsen i Kokoskorven: Tian är liksom inte riktigt där än. Men samtidigt måste jag säga att detta är en rätt finstämd första skildring av något som lite mer börjar likna romantisk kärlek. Det är bara en bihistoria i boken, men hinner ändå tangera hur huvudpersonen (-kaninen) tycker att Kokoskorven är den vackraste kaninflickan i världen, hur hen försöker vinna hennes uppmärksamhet och hur hen önskar att få umgås med henne (och de övriga ungarna). Den andra är den godnattsång som den äldre kaninungen sjunger för lillasystern: om en (mus)mammas död och ungarnas letande efter henne – för mig känns det bara överflödigt.

IMG_5139

Rent språkligt får jag erkänna att jag har en aversion mot namnen: Den Feta Näktergalen? Kokoskorven? Varför heter kaninerna så? Men annars har språket ett driv, som gör boken väldigt bra för högläsning, och den har roligare passager också (Tian fnissar varje gång jag läser Kaningummans utläggning om hur den större kaninungen klarar sina barnvaktssysslor när de är i sandlådan och gräver). Bilderna samspelar dessutom fint med texten, de tecknade kaninerna är uttrycksfulla – min favorit är nog när Den Feta Nåktergalen har somnat och storasyskonet Kanin står på några böcker på en pall med öronen tryckta mot kaninhålans tak, för att höra vad de andra kaninungarna har för sig där ute. Det är dock först nu på senare tid som boken fått den uppskattning från Tians håll som jag skrev om tidigare: även om vi läst den ibland från kanske tre års ålder så verkar det vara först nu som innehållet verkligen talar till honom.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Mamman och den vilda Bebin

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1980

Mamman och den vilda bebin är en sådan där bok som vi lånat för att jag själv har vaga minnen av att jag läst den som liten. Själv blev jag inte så imponerad när vi återupptog upp bekantskapen, men både Tian och Tretton har tagit den till sina hjärtan. Tian tycker att Tretton är lite som bebin – ur ett vuxenperspektiv är jag inte riktigt enig med den bedömningen, men jag förstår hur Tian menar för är det något boken behandlar så är det små barns oförutsägbarhet och behov av passning. På så sätt är den en väldigt bra bok om småsyskon, utan att i sig själv innehålla ett enda syskon. De enda karaktärerna i boken är bebin och mamman:

Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra.
På mammans tjat ville han aldrig höra.

IMG_4520

Och bebin klättar, klipper, rymmer i en rad olika varianter (och mamman gråter och gråter men bebin kommer i alla fall alltid tillbaka till sist – ”Han ville bara se hur lessna mammor kunde bli!”), hoppar i diskhon, ramlar i toan och eldar nästan upp huset. Det är, kort sagt, en skröna om en vild småbarnstid.

Det jag tycker är sympatiskt med texten, utöver det som inledningsvis nämndes rörande potentialen som syskonbok, är att det hela tiden står klart att mamman älskar sin bebis genom alla prövningar – och alla rymningar öppnar för en typ av samtal som jag och Tian tenderar att återkomma till, nämligen om hur rädda mammor och pappor blir om deras barn försvinner och hur de kommer att leta och leta och leta ända tills de hittar dem igen. Å andra sidan är det väl lite typiskt att det är just en mamma som är så snäll och mild och en pojkbebis som är så förskräckligt vild. Rimmen är dock inte beroende av att det ska vara en mamma och en ”han”, så om man håller tungan rätt i mun så är det relativt lätt att byta kön på dem. Bebin är dessutom väldigt neutralt ritad.

IMG_4519

Samtidigt är rimmen i sig själv lite sisådär. Det tog rätt många läsningar att faktiskt få flyt i dem, och på vissa ställen hackar jag än. Allra mest stör jag mig kanske i den del av boken där bebin är sjuk och

Den stackars mamman gråter still
men utav hennes tårar frisknar bebin till
och börjar genast svälla upp.
Snart är han lika stor
som innan han blev prickig som en tupp!

Förutom det bristande flytet, så kan jag fortfarande inte köpa det där om prickig som en tupp. Det känns så nödrimmat!

Och anledningen till att Tretton själv gillar boken är nog också något sorts förstadie till identifikation: det han förstår ur boken är nog ungefär att det är en mamma och en bebis, att mamman letar efter bebisen och att mamman säger nej till bebisens upptåg – händelser som är rätt lätta att relatera till i en 1,5-årings liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Lillebror och natten

Lennart Hellsing, Ane Gustavsson
Eriksson & Lindgren, 2009

Det mesta jag läst av Hellsing har varit skrivet på 50- och 60-talen, så Lillebror och natten var tänkt att få utgöra en sorts kontrast till det, en samtida Hellsing. Men i mitt tycke visade det sig att inte mycket förändrats, mer än att jag därmed kunde lägga bort de något förmildrande glasögon som jag känner att jag nog ändå har när det gäller äldre böcker.

Början av boken är en finstämd berättelse om Lillebror och Storebror som ligger i sina sängar och talar om natten och mörkret, där de resonerar tillsammans och Storebror svarar på Lillebrors frågor efter bästa förmåga:

– Man kan ta på saker som är någonting. På Mörkret kan man inte ta. Då måste det vara ingenting.
– Kanske, sa Lillebror, är det ingenting, men det finns och jag är rädd för Mörkret.
– Nej, du är inte rädd för Mörkret, du är rädd för något som kan finnas i mörkret.

I den delen av boken går illustrationerna i svart och mörkblått, med rymden bakom gardinerna och ett vänligt leende mörker som lillebror prövande sträcker in händerna i.

IMG_4243

Men sedan är det som att Hellsing spritter till och kommer på att det måste vara lite lustigheter också. De börjar tala om solen, som går

– Vidare bara… västerut… till Amerika, till indianerna, mohikanerna. Den sista mohikanen är ännu inte död!
[…]
– Och är alldeles röd! Nu, så lillebror, nu förstår jag! Indianerna blir röda därför att Solen är röd när den kommer dit och lyser på dem.

Här får jag två problem med boken: det första är samma som jag upplevde i Krakel Spektakel gör det själv, att historien blir så splittrad att jag skulle vilja dela den i två. Eller i Lillebror och nattens fall snarare tre, för det kommer en ytterligare vändning där de börjar återge och diskutera de sånger faster Hulda brukar sjunga, deras innehåll och innebörd (allt från änglar och eskimåer till äktenskap).

Jag är såklart inte först med att tänka kring Hellsings absurditet, och vill man läsa om den på ett från ett lite mer positivt perspektiv än det jag kommer att ge uttryck för här rekommenderar jag den här recensionen.

Men varför är då jag, som gärna för rätt absurda samtal med Tian, inte alls förtjust? Jag tror att svaret ligger i formen. Så länge Hellsing håller sig till vers, rim och ramsor, så är språkleken och absurditeten något som tilltalar. Den bundna formen gör texten till en vägvisare snarare än någon som bestämt tar en i handen och leder en genom sina egna associationer. När texten istället är skriven på prosa får jag mer samma känsla som jag får när någon långrandigt återger nattens dröm: utan medskapande blir det bara orelaterade fragment staplade på varandra. Säkert skulle det gå att även i prosa få den effekt som Hellsing lyckats med i vers så många gånger: men själv har han inte gjort det i varesig Lillebror och natten eller Krakel spektakel gör det själv.

Och så var det ju ytterligare ett problem: det är så jag upplever Lillebrors och Storebrors resonemang om solens verkan. Den gör som sagt indianerna röda, men även kinererna gula (samtidigt som de steker alternativt kokar missionärer), “oss” bleka och kanske grönländarna gröna – fast det kan ju inte stämma, för då skulle solen lysa med svart ljus i Afrika och svart ljus finns inte. Vad Tian tycker om den här delen av boken vet jag inte, för när jag läste före och insåg vartåt det barkade så slutade jag läsa texten. Det är inte så jag vill tala om hudfärg.

Tian tar upp ämnet hudfärg ibland, förstås. Hur kan en del ha brun hud? Då svarar jag att det beror på det “recept” som man får från ägget och spermien, som berättar ungefär hur man kommer att se ut. Att om ens mamma eller pappa själv har brun hud så får man det också. Jag talar inte i termer av att vara röd, eller gul, eller att de kommer från andra länder.

Sedan verkar Hellsing också se denna bok som ett bra tillfälle att vinka lite andra av sina figurer: den sista mohikanen och Eskil Eskimå omnämns i texten, och när Lillebror och Storebror pratar om indianerna hänger och slänger Kusin Vitamin i deras gardin. I de delar dessa vinkningar görs i texten är dock min känsla mer att texten skrivits för att kunna referera dit, än att det är den spontant bästa historien som lett till att de inkluderats. Men för all del, om man känner sig bekväm med att faktistk läsa texten så ger det förstås en rätt uttalad lektion i hur texter kan tala med varandra.

2 Comments

Filed under Bilderböcker