Tag Archives: gris

Vi på bondgården och En dag på bilverkstaden

Vi på bondgården
Berghs, 2004

En dag på bilverkstaden – Vill du hjälpa mekanikerna?
Egmont Kärnan, 2000

IMG_5968

Det här är två böcker som vi vid olika tillfällen fått i present, och som definitivt har sina likheter. De är tänkta för de yngsta läsarna: det är en av de första sorternas faktaböcker (mer renodlade pekböcker med enbart benämnande ord, som Stora boken om kroppen, får väl sägas komma före), kopplade till yrken, med tjockare sidor i kartong, som guidar läsaren genom bondgården respektive bilverkstaden genom att i först hand visa och benämna, samt i verkstadsfallet om att hjälpa till genom att dra i flikarna. Det är en typ av bok som jag har väldigt låga litterära förväntningar på, vilket jag uppväger med krav på att de åtminstone ska vara genusmässigt okej och faktamässigt relevanta.

Och faktum är att En dag på bilverkstaden faktiskt håller mig på rätt bra humör. Jag skulle kanske hellre välja att kalla den en okej produkt än en okej bok, men nyckelordet ”okej” kommer ju i alla fall med. Aktörerna i boken är läsaren och ett gäng mekaniker, som aldrig benämns med kön och som jag upplever som tämligen androgynt tecknade: de har blåställ och kort hår, men är samtidigt inte i mitt tycka tydligt könade i ansiktena. Man får hjälpa dem att öppna porten, byta däck, hissa upp en bil på en ramp, klättra på en stege efter reservdelar och byta motor på en bil, och varje sådant hjälpmoment ackompanjeras av en fråga om vad det är som visar sig – ”Hur många bilar finns det redan där?” (klar överkurs om man inte läser boken med ett hjälpvilligt storasyskon bredvid sig) eller ”Vem finns bakom hjulet?”.

IMG_5971

Men medan man de facto kan läsa texten i En dag på bilverkstaden, börjar Vi på bondgården med rubriken ”Bonden och hans familj”. Jo, vi får se bondens fru mata hönor, sälja grönsaker på torget, skörda frukt och grönt och rentav köra traktor, men uppenbarligen är det inte nog för att kvalificera henne som bonde.

IMG_5969

Som någon sorts litet plåster på såren så finns det faktiskt bara en mening utöver denna inledande rubrik som direkt pekar ut vem som gör något, ”Bonden klipper fåren”, medan både hans och hennes göranden i övrigt antingen bara figurerar i bild eller förmedlas utan att de omnämns, som ”Stängslet lagas med hammare och spik” (visar snickrande bonde) eller ”Potatisen ska till källaren” (visar bondhustru som bär en korg potatis) – så visst kan man ändå ta sig igenom boken. Men det där inledande agget från min sida vill ändå inte släppa.

Är det orättvist av mig, givet att den kvinnliga av bönderna ändå visas utföra så många sysslor? Jag tycker inte det, för samtidigt som hon gör mycket vill den könade dimensionen inte riktigt lämna en när den blixtbelysts så. Bredvid bilden där hon matar hönor kör han traktor, bredvid den där han lagar stängsel står hon i torgståndet, han kopplar vagnen på traktorn som hon för all del visas köra medan han kör skördetröskan: men i uppslagets övriga illustrationer är det han som kör traktorn med rundbalspress och harv medan hon är helt frånvarande.

IMG_5970

Att boken ändå finns kvar hemma hos oss beror mest på att den ändå innehåller förhållanden som jag vill kunna referera till: att mjölk kommer från kon, ägg från hönorna och ull från fåren. Sedan är det här uppenbarligen ett väldigt idylliskt lantbruk, där grisarna har gott om halm och lera att rulla sig i, där kalven får dia kon ute i hagen (och i ladugården står tjuren tillsammans med dem…) och där en liten grupp hönor får gå ute och picka korn från marken och har sällskap av en tupp, men givet målgruppen så är väl det en framställning som man får tillåta sig.

Sedan har vi inte direkt läst någon av de här böckerna så ofta: de tas fram ibland, vi läser igenom dem och pratar lite med dem, och sedan har det varit bra. Men samtidigt har de räckt längre upp i åldern än vad man kanske kan tro. Det är inga böcker som Tian tar fram spontant idag, men han gjorde det nog till någon gång efter treårsdagen och han kan fortfarande sitta kvar om Tretton väljer dem.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Klassiska sagor för små

Catarina Kruusval
Rabén & Sjögren, 2012, 2012, 2013, 2013

Guldlock
Bockarna Bruse
Tre små grisar
Rödluvan

Vill man läsa sagoklassiker med sin ett- eller tvååring så är de här versionerna ett gott val. Det är bara det att jag frågar mig om man verkligen vill det.

Handlingen i böckerna inte mycket att orda om: Den aningslösa Rödluvan, och hennes mormor, blir uppätna och sedan räddade av en jägare. Bockarna går över bron och stora bocken stångar trollet långt, långt bort. Guldlock klampar in hos björnarna och sitter på deras stolar, äter deras gröt och sover i deras sängar tills hon blir upptäckt och springer därifrån. De tre små grisarna bygger hus av halm – trä – tegel och vargen flåsar och blåser sönder de två förstnämnda men går bet på det sista. Allting är naturligtvis väldigt kort och ”snällt” hållet, inga grisar blir uppätna, inga vargar dör (men springer till skogs och kommer aldrig mer igen).

IMG_4155

Anledningen till min inledande invändning är nog mycket vargen i Rödluvan och Tre små grisar, respektive trollet i Bockarna Bruse. När mina barn är eller varit så små att de här böckerna varit den mest lämpliga versionen, så har jag inte känt behovet av en “ond” figur i sagorna jag läst för dem, eftersom jag känner att det är något som jag vill kunna prata med dem kring – och få svar. Däremot har vi använt Bockarna Bruse som en sångbok (som Imse Vimse och de andra av samma illustratör), för i sångversionen uppfattar jag trollet mer som någon som leker en fånga-lek, än någon som faktiskt är ute efter bockarna för att äta upp dem på riktigt.

IMG_4152

Catarina Kruusvals teckningar är dock som vanligt charmiga, och som en liten bonus har Tre små grisar fått en – eller kanske rentav två – genustwistar. Den första är rätt uppenbar, att den tredje lilla grisen (den som byggde sitt hus av tegel) är de andra grisarnas syster i denna vanligtvis helmanliga saga. Den andra gick mig länge förbi, men här kommer det: även den första lilla grisen har ögonfransar. Ni vet, sådana där hårstrån fästa i ögonlocken som kan användas för att markera Tjej på alla möjliga annars okönade saker (ja, saker, som bilar och så)? Här har vi alltså antingen sagan om de tre små grisarna med jämn könsfördelning eller en kille med ögonfransar – öppet för den läsning man helst önskar. Fast den enda uttala kvinnliga karaktären har ju förstås inte undsluppit den könsmarkören…

1 Comment

Filed under Första böckerna

Racer-Rakel och fångarna i svinstian

Martin Widmark och Britt Sternehäll
Bonnier Carlsen, 2007

Det här är den första boken om Rakel som vi läst, men den tredje som getts ut om henne. Det gör att jag undrar några saker som jag kanske skulle veta om vi varit med från början: till exempel varför Ryslige Roland är ryslig, hur relationen mellan honom och hans “busar” ser ut, varför han mestadels pratar på vers och varför han och busarna har tejpat (?) på sig lösskägg.

IMG_3757

Historien går ut på att Rakel och Roland ska vara med i ett lådbilslopp – två varv runt parken – som i Rakels fantasi och illustrationerna omvandlas till ett riktigt racerlopp. De är uppenbarligen de enda deltagarna, och trots att Rakel hamnade efter i starten så leder hon när de närmar sig punkten för varvning, bara för att upptäcka att Roland helt plötsligt ligger före henne igen. Han måste ha fuskat, och tagit genvägen genom skogen, förbi tant Lyckholms verkstad. Rakel fortsätter trots allt, men när hon går i mål som segrare förstår hon och hennes vänner att Roland måste ha tagit genvägen igen och hamnat i klorna på tant Lyckholm.

Verkstadsägaren och tillika brottnings-ex-världsmästaren Lyckholm är den sortens tant som bryter sönder lådbilar med händerna, slukar pilsnerkorv direkt ur burken, snusar med en dreglande frenesi och – förstår Rakel och hennes vänner när de smugit dit genom skogen – låser in förbipassarande barn i sin svinstia och väser “Tyst snorungar!” när de ber att få komma ut. 

Med vad som måste vara den mest klassiska av räddningsmanövrar – avledning – fritar Rakel och hennes vänner Roland och hans busar, och efter en något mindre klassisk/tidigare sedd gristackling som hindrar tant Lyckholm från att istället stänga in Rakel så blir det till slut prisutdelning med Rakel överst på prispallen.

Jag har varit, och är, lite kluven till den här boken. Å ena sidan har Rakel skinn på näsan och är en ledargestalt (hennes vidhängande vänner, Mats och Sara puttar snällt på henne som lådbilens självklara chaufför, och följer hennes direktiv när hon drar upp planen för att rädda Roland och busarna), hennes vän Sara är mörkhyad-utan-kommentarer, och tant Lyckholm är kanske en ovanlig tant (jag filar på ett inlägg om karaktären “den farliga vuxna”, men har inte riktigt kommit fram till någon slutsats än) – men å andra sidan gillar jag inte riktigt språket och det lite mer groteska anslaget i illustrationer och beskrivningen av Lyckholm.
 
IMG_3759

Det sistnämnda är ju mer av en smakfråga, men jag vill gärna resonera med er om språket! Här har vi till exempel en utläggning från Roland:

Här ser ni killen som kör med stil,
i bilen som vrålar fram – mil efter mil.
Men Rakel din klant,
du kör som en fjant.
I din skruttiga, fjuttiga,
pruttiga bil.

Att kalla någon för klant eller fjant (eller snorunge) ligger helt enkelt väldigt långt bort från mig, och jag har aldrig hört det från Tian. Vi får säkert vara mycket tacksamma för förskolan när det gäller det, att det inte kommit därifrån, men det är typiskt sådana uttryck jag gärna byter ut mot jag-budskap i historier där det är möjligt (och till exempel låter någon som är arg skrika ”jag är arg på dig!” istället för ”dumskalle!”, för att ta ett exempel ur närtid). Hur väljer ni att hantera liknande uttryck, innan de kommer från barnen själva?

I den här boken upplever jag också att de uttrycken inte riktigt går att välja bort eftersom den sociala attityden mellan karaktärerna är av det lite tuffare slaget – inget extremt, men ändå på den nivå som antyds av utläggningen ovan, tråkningar och resonemang av typen ”skrattar bäst som skrattar sist”. Som en recensent uttrycker det på omslaget – ”hon är ingen liten mes, Rakel”. Det ordvalet uttrycker något om synen på svaghet. Jag hade inte velat läsa boken med Tian tidigare än nu. Däremot tycker jag att bokens fördelar gör den till en helt okej läsning för barn som redan kommit till den sociala nivån själva och kan diskutera och relatera till det.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Det är en gris på dagis

Johanna Thydell, Charlotte Ramel
Alfabeta 2012

Först: det heter inte dagis, det heter förskola! Men efter titeln kommer en charmig historia om Grisen, som är världens ensammaste. Inom synhåll finns dock potentiellt sällskap: barnen på dagiset. Det tar en del bufflande och mufflande – språket är nyskapande där det behövs och gör sig väldigt väl i högläsning – men snart är grisen ute ur hagen och insmugglad på dagiset av en flicka som Grisen kallar Honungshåret, under devisen att alla ska få vara med. Det blir sångsamling, fri lek, lunch och sovstund:

Såhär roligt har Grisen inte haft på väldigt länge.
Såhär lagom mätt har inte Grisen varit på väldigt länge.
Såhär många kompisar… Nu somnar Grisen.
Trynet i Honungshårets honungshår.

IMG_3577

Men till slut avslöjas Grisen, och kastas ut av fröken Långa Lena. Varför hon är just Lång (med stora bokstäver!) övergår dock mitt förstånd.

Historien ger alla möjligheter att prata om att vara ensam, om att vilja vara med, om att få vara med, om att uteslutas (för att man är annorlunda), och om när det är rädsla som ligger till grund för uteslutandet. Eller så kan den läsas på ett ytligare plan som en välskriven och rolig beskrivning av en förskoledag. Bilderna samspelar väl med texten och är sådär trevligt okommenterad mångfald i gruppen som kringgärdar de tre namngivna karaktärerna – yngre barn, äldre barn, barn i rätt okönade kläder (utom flickan i prinsessklänning som av bilden att döma är den som stökar nästan mest vid matbordet när barnen tillsammans ställer till det så mycket som möjligt för att fröknarna inte ska upptäcka grisen), ljushyade barn och mörkhyade barn. Fröknarna är dock kvinnor båda två.

Och just det – när det gäller att få vara med så inser Långa Lena sitt misstag, och allt får ett lyckligt slut!

2 Comments

Filed under Bilderböcker