Tag Archives: Grethe Rottböll

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Apor, bananer, krut och vulkaner

Grethe Rottböll, Anna-Karin Garnham
Bonnier Carlsen, 2014

Pixiböcker är ett fantastiskt litet påfund, tycker jag: tillgängliga i närmaste mataffär och väldigt överkomliga med sitt rekommenderade pris på tolv kronor. Att de sedan är lite mer irriterande att ha drällande runt hemma är väl kanske en nackdel man får ta.

IMG_5183

Apor, baner, krut och vulkaner är en söt berättelse med sensmoralen att det är bra att vi alla är olika, eftersom vi då kan hjälpa varandra. Huvudpersonerna utgörs av ett kollektiv av apor som nog förbättrar kunskapen om vilka sorters apor som finns både för barn och vuxna (i alla fall för mig!): det är en gorilla, en schimpans, en tamarin, en silkesapa, en babian, en makak och en lemur, som tillsammans möter och övervinner svårigheter.

Den allra första svårigheten omnämns av titeln:

Ett gäng apor skulle klättra
till toppen av ett berg
när marken plötsligt skakade
och jorden bytte färg.

Det var lava som i strömmar
rann från bergets högsta topp.
De rusade till stranden
men där så tog det stopp.

illustrerat med ett uppslag flödande av lava som aporna försöker rädda sig och sina bananer från – här liksom i boken i övrigt, finns det mycket att titta på. Som tur är hittar de en båt som de kan fly vulkanutbrottet med, och med en segel- och en navigationskunnig apa klarar de sig över havet, tar sig i land, och reser rätt omgående vidare – vilket slutar med ett möte med två rånare. Utfallet av detta var dock inte vad man kanske skulle kunna förvänta sig: aporna blir nämligen landägare (jupp, bjuder man rånare på så god tårta som schimpansen gör så kan allting hända – till exempel att rånarna ger bort all sin jord istället för att råna en), vilket dock visar sig lägga grunden till den största svårigheten av dem alla – det skapar osämja mellan aporna som var och en vill behålla frukten av sina egna odlingar och inte dela med sig. Det är då den sista av aporna får träda fram med just sin värdefulla kunskap:

Vänta, stopp, tig still!
Ensam kan man inte mycket
men tillsammans allt man vill!

IMG_5184

Utöver att varje apa får excellera i något vidkommande (kunna segla, navigera eller lösa konflikter) presenteras aporna inte mycket närmare. Den enda apan som genom texten går att identifiera som varandes av ena könet är faktiskt gorillan, som visst är en hon. Däremot råkade vi köpa denna bok i rätt nära anknytning till en av de mer omtalade flyktingkatastroferna i Medelhavet, vilket gjorde det glada mottagandet på andra sidan havet (”Ni är i Grekland och vi greker gillar gäster”) kändes lite märkligt för mig att läsa med övertygelse, men få barn lär ju göra samma koppling och principen med att ta emot med direkt inbjudande om att spela och dansa tillsammans vore ju helt klart att föredra framför status quo.

Berättelsen har, som synes, en tydlig sensmoral och inte mycket komplexitet utöver det, så jag upplever att det är språknivån som avgör från vilken ålder man kan ha behållning av boken. Tretton kan tolerera den – det är ju inte så mycket text – men har nog en bit kvar innan han faktiskt begriper särskilt mycket av vad som händer. Tian och jag har däremot haft en del roliga diskussioner om vad lava är, att man kan navigera efter stjärnorna, hur människor kan lära djur att göra olika trick (Tamarinen oskadliggör en ilsken tjur genom att kommendera den att ”ligga död”) och hur det kan komma sig att aporna börjar bråka om sina odlingar och inte delar med sig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Hästfesten

Grethe Rottböll, Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren, 2013

Senast jag var på biblioteket med Tian läste vi en bok om det lilla russet Vitnos tillsammans. Det är böcker som jag minns som rätt bra från min egen barndom, men Tian gillade inte alls den vi läste och jag höll fullständigt med. Därför var han också lite tveksam när vi lånade Hästfesten (trodde han att alla hästböcker var likadana?), men den visade sig istället vara en hit som dessutom Tretton också gärna lyssnar på – för hans del tror jag det är det upprepade hallå-ropandet kombinerat med glädjen över att kunna peka ut de saker som hästarna tar med sig som gör det, medan den huvudsakliga historien går honom över huvudet.

IMG_4999

Historien börjar med hästen Dandy som kommer till en tom äng, och ropar:

Han stannade och skrek HALLÅ!
Kom hit till mig och hälsa på!

Sedan lägger han sig, medan ekot av hans hallå far ut över världen och i tur och ordning hörs av nio andra hästar (de lär alla ha lärt känna varandra i den tidigare boken Tio vilda hästar, men den har vi dock inte läst).

Alla de andra hästarna har det på ett eller annat sätt inte helt bra där de är, så de beger sig genast iväg när hallå:et når dem och tar någonting med sig:

Pistage bodde nere i en grotta
tillsammans med en smutsig råtta
Där var mörkt och fullt av fukt
och råttan stank av bajskorvslukt

Så när ekot kom med sitt HALLÅ!
sprang hon genast för att hälsa på
Hon tog med sig herrparfym
Och en snygg gåbortkostym

På sista uppslaget är de alla samlade – då blir det fest!

Av texten framgår att fem av hästarna är “hon” och fem är “han”. Utöver dessa benämningar är dock könandet väldigt begränsat: visserligen är det en “hon” som tar med sig en kjol, men på sista uppslaget är det huvudpersonen – i den mån man kan tala om en huvudperson – som har kjolen på sig när han håller tal; den häst som tog med sig herrparfym och gåbortkostym är som framgår av det tidigare citatet en “hon” men alla hästarna tar på parfym i slutet, och i övrigt finns inte mycket att nämna.

Lisen Adbåge tillhör i vanliga fall inte de illustratörer jag uppskattar mest, men i den här berättelsen är de jättebra. Allra mest gillar jag uttrycket i de bilder där hästarna Plus respektive Doj-Doj ger sig av: i det första fallet för den otroligt nöjda minen, och i det senare för glädjebocken Doj-Doj lägger av när hon lämnar den ilskna hund som bara skäller på (och i bilden även biter) henne.

IMG_5001

Leave a comment

Filed under Uncategorized