Tag Archives: gosedjur

Ingrid och Ivar firar jul

Katerina Janouch, Mervi Lindman
Bonnier Carlsen, 2014

Nu är det väl dags för lite jultema?

När första advent passerat är det i de flestas ögon legitimt att börja julpynta – men hos oss såg det ut såhär redan för flera veckor sedan:

IMG_5954

Jo, jag är medveten om att ingen riktig julzilla skulle nöja sig med detta (jag måste dock påpeka att utöver tomten är det faktiskt vintermotiv på filten som fungerar som duk!), men Tian och Tretton var riktigt glada över den julstämning de hade skapat. Anledningen till denna pyntarlust var att vi läst Ingrid och Ivar firar jul, som är en söt liten instruktionsbok i lyckligt julfirande.

Det finns en rad tidigare böcker om Ingrid: Ingrid har plåster, Ingrid vill bada, Ingrid och bassiluskan, Ingrid och pappa, Ingrid ska sova, Ingrid vill äta, Ingrid träffar djuren och Ingrid ska bada, och också ett par tidigare böcker med Ivar: Ingrid och Ivar och Ingrid och Ivar gör kalas. Ingrid och Ivar firar jul är den första – och hittills enda – som vi läst, men utifrån titlarna känner jag mig ganska lugn i att göra gissningen att även övriga böcker handlar om att beskriva vardagsnära händelser på en nivå som passar ett barn i åldrarna kring två.

Nu var det inte bara Tretton som gillade boken, utan Tian har också haft oväntat mycket utbyte av den. De fördelar mellan sig vem som ska vara Ingrid och vem som ska vara Ivar, och så får jag läsa berättelsen med dem som huvudpersoner. Tian har också uppskattat detaljer som att man kan läsa text i bilderna: till exempel gosedjurens önskelistor och den bok som Ivar läser vid ett tillfälle, och att det faktiskt finns en liten tomteluva utanför fönsterrutan när Ingrid och Ivar pratar om huruvida tomten kommer att komma.

Ingrid och Ivar är tämligen ensamma i boken. Där finns också några gosedjur som i viss mån ”lever”, men vuxna förekommer bara på ett av de sista uppslagen. Av boken får jag intrycket att Ingrid och Ivar är syskon: jag tycker att de verkar ligga vakna tillsammans om kvällarna, längtande efter julen, och de pyntar ”huset”, drar hem en julgran, bakar pepparkakor och gör julgröt, och firar ihop på själva julafton – men texterna om de andra böckerna säger att de är ”bästisar” så det är möjligt att det framställs på annat sätt där.

Språket hålls väldigt enkelt, och intressant nog omtalas varken Ingrid eller Ivar någon gång som ”hon” eller ”han”. Istället är det formuleringar som dessa:

Ingrid ligger vaken. Längtar efter julen.

Hela huset pyntas. Stjärnor hängs i fönstren.

Julafton har kommit. Alla sjunger sånger. Öppnar sen paketen.

Samtidigt tecknas Ingrid med rosetter i håret, tröja, kjol och strumpbyxor, medan Ivar har tröja (med ett stort hjärta på) och byxor.

IMG_6067

I handlingen skildras de dock tämligen symmetriskt: Ingrid limmar – Ivar klipper, Ingrid drar pulkan – Ivar bär granris, Ingrid lagar gröt – Ivar bakar pepparkakor, Ingrid skottar snö – Ivar sätter stjärnan i toppen av granen. Och medan innehållet med nödvändighet, med tanke på målgruppen, blir att rätt okomplicerat rada upp vad ett julfirande ska innehålla, så skönjas åtminstone någon lite mer komplex idé:

Ingrid gör en julklapp.
– Får jag se? vill Ivar.
– Nej, det får du inte!
Julen är så hemlig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1982, 1985

När jag skrev om den Mamman och den vilda Bebin här för ett tag sedan så hade jag börjat återuppliva minnen om att jag själv läst den som barn, och dessa minnen blev ytterligare något tydligare när vi sedan lånat de två andra böckerna om samma bebis, Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund.

Mitt allra första intryck av att läsa dem var att det är ett hopp läsmässigt mellan Mamman och den vilda Bebin och dessa båda. Tretton var som sagt väldigt förtjust i den förstnämnda, men kunde inte alls relatera på samma sätt till dessa båda som onekligen tar stegen från skröna till vild fantasi. Tian däremot strålade när Bebin och hunden flyger ut i rymden och hamnar på en planet av glass.

IMG_5529

Mitt andra intryck var att rimmen flyter bättre i båda dessa böcker. En faktor är förstås att jag hunnit vänja mig lite vid rytmen, men jag tror verkligen inte att det bara ligger hos mig:

Den vilda bebin tjatar på sin mamma varje stund,
nu vill han ha en liten hund!
En liten hund vill alla ha
och bebin allra mest,
och får han ingen hund så vill han ha en häst.

Och bebin får en hund i födelsedagspresent, efter lång och frustrerad väntan, men det är ju fel – en mjukishund, som bebin vrålar att han ska skjuta med sitt gevär för att den inte är riktig. Inte en bok för vapenvägrare, alltså. Att bebin ändå inte gör slag i hotet visar sig vara tur, eftersom hunden får liv sedan på natten och bebi med alla mjukisdjur får sig en riktig rymdfärd, tills de till slut trillar ner till mamman som ”väntar på dem som han alltid gör, att mammor oroar sig jämt kan de inte rå för” – ett tema som återkommer från Mamman och den vilda Bebin.

IMG_5528

Den vilda Bebiresan innehåller, som titeln antyder, också en resa. Här är det dock havet istället för rymden som är utflyktsmålet, och det finns faktiskt intressanta likheter mellan Den vilda Bebiresan och Elsa Beskows Lillebrors segelfärd. I båda fallen ger sig barnen iväg från sina mammor i en båt på köks(?)golvet, i båda fallen står de sorgsna mammorna kvar och vinkar efter dem, i båda fallen har de resesällskap i form av mjukisdjur, i båda fallen möter de faror i form av stora fiskar, i båda fallen blåser det upp till storm – men sedan slutar likheterna, för medan Lillebror först hamnar hos små glada ”negerbarn” och sedan seglar till ett Kina med kejsare, mänskliga ”fålar”, porslinsslott och försök till bortgiftande av prinsessan är Bebins tuppräddande, bli-uppäten-av-val-upplevelse och bullätande betydligt mer samtida. Däremot kommer förstås båda lyckligt hem igen – vilken tur! Och när jämförelseobjektet är Lillebrors väna mamma, så ser till och med vilda Bebins tålmodiga mamma lite modern ut.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Lillebror och Nalle och Lillebror och Billan

Jujja och Tomas Wieslander
Natur & Kultur, 1990 respektive 1993

När den högtidsstunden kommer att det är dags att läsa den första kapitelboken, då är Lillebror och Nalle ett gott val. För oss hände det någon gång vid dryga tre års ålder, och Tian (drygt fyra) väljer fortfarande ofta Lillebrorböckerna innan det är läggdags.

Så vad är det som är så bra med dem? Det är det konkreta anslaget, den enkla identifikationen med huvudpersonerna, och icke-komplexiteten i berättelserna.

Båda böckerna består av en rad (15 respektive 12) fristående kapitel. De karaktärer som i huvudsak figurerar är Lillebror själv, hans gosedjur Nalle, Lillebrors bästa vän Billan, hennes gosedjur Panda och Lillebrors mamma. Lillebror och Billan är uppenbarligen något yngre i Lillebror och Nalle (troligen runt 6 år) än i Lillebror och Billan, så ur identifikationssyfte rekommenderar jag att börja med den om det är en yngre kapitelboksdebutant man har bredvid sig. Lillebror och Nalle har också något fler illustrationer (2-3 per kapitel) än Lillebror och Billan (som i regel har en).

Ett typiskt kapitel ur Lillebror och Nalle är ”Macka”, som handlar om en dag när Lillebror, hans mamma och Nalle äter middag. Lillebror försöker på olika sätt krångla sig ifrån att äta mat för att istället äta mackor, vilket utmynnar i en lek på temat att Lillebror (och Nalle) äter allt som ligger på en macka:

– Humm, sa mamma. Äter du en stol?
– Nej, det är klart jag inte gör, sa Lillebror.
– Men om jag lägger stolen på en macka och brer på lite smör?
– Ja äter jag, sa Lillebror. Det är klart att jag gör. Stolmacka, jag tackar.
– Äter du disktrasa? sa mamma och rynkade på näsan.
– Nej, sa Lillebror. Det är klart att jag inte gör.
– Men, sa mamma, om vi lägger disktrasan på en macka och brer på lite smör?
– Ja, då äter jag. Det är klart att jag gör. Jag äter allt som ligger på en macka. Disktrasmacka, jag tackar.

Och så fortsätter det – fnittret och skrattet första gången Tian fick höra just det kapitlet var obetalbart! (Och höll i sig för flera läsningar).

Det finns dock svagheter också. En är det i barnböcker relativt vanliga förhållandet att vuxenvärlden omkring är väldigt könsstereotyp. Lillebror mamma – som för övrigt är väldigt sympatisk i sitt förhållningssätt till barnen – är ständigt närvarande för Lillebror och Billan. Pappan, däremot, arbetar uppenbarligen rätt mycket och kommer mer in som en – om än väldigt uppskattad – lekfarbror. I Lillebor och Nalles inledande kapitel blir det nästan övertydligt. Lillebror har föresatt sig att klättra (eller springa) upp i ett träd, och försöker gång på gång utan vidare framgång. Mamman är med hela tiden, men han vill inte ha hennes hjälp. När sedan pappan kommer hem undrar han kort varför Lillebror bara sitter under ett så härligt klätterträd, och lyfter sedan upp honom, utan att Lillebror invänder alls. Ett ytterligare exempel är Billans föräldrar, som är skilda. Det är mest mamman som figurerar, och hon beskrivs upprepade gånger som ”dum” och att hon ”bara skäller”, medan pappan bor själv inne i stan och ”inte är glad”. Slutligen beskrivs också Lillebror som väldigt fysisk och vild medan Billan är lugnare och gärna tyr sig en del till Lillebrors mamma.

Billans hemförhållanden utgör en lite högre nivå i berättelsen, som jag inte upplever att Tian greppat riktigt än. Han är ofta en rätt obekymrad själ, och har aldrig frågat varför Billans föräldrar inte bor tillsammans längre, varför Billans mamma är dum eller vad det är som gör att Billan är så ledsen och hur Lillebrors mamma försöker finnas där och trösta henne, fastän det är ett tema som återkommer flera gånger i båda böckerna. Det gör att jag tror att Lillebrorböckerna kommer att kunna fortsätta läsas här i alla fall något år till.

8 Comments

Filed under Kapitelböcker

Memmo och Mysen söker efter färger och Memmo och Mysen bråkar i vinden

Emma Virke
Alvina förlag, 2011 respektive 2013

Memmo och Mysen upptäcker färger är samtidigt enkel och tankeväckande bok om färger – var de tar vägen på natten, hur de skiftar på himlen, hur vatten kan vara både blått och genomskinligt och rött och gult (av saft!), hur de döljs i dimman och hur man kan göra sin alldeles egen regnbåge – och bilderna fångar skickligt upp detta och sprakar av färg eller icke-färg.

IMG_3523

Därtill är texten högläsningsvänlig med rytm och ljudlek, som smakprov:

– Ta min ficklampa, säger Memmo.
Lys på trädet. Titta, bladen är gröna!
Lys på blomman där. Titta, den är skär.
Färgerna finns ju faktiskt här.

Språkfinurligheten och de starka bilderna är desamma i Memmo och Mysen bråkar i vinden, men historien har inte samma orginalitet utan är en mer ordinär – om än relativt finstämd – historia om att bli arg, vara osams, ha svårt att säga förlåt men ändå kunna hitta tillbaka och bli vänner igen.

Karaktärerna i böckerna är en pojke, Memmo, och hans mjukisdjur, Mysen, som också refereras till som ”han”. De är ensamma i båda böckerna, utan vuxna eller andra kringkaraktärer. I och med rytmen i texten och att böckerna inte är så texttunga så är det lätt även för lite mindre barn att lyssna på böckerna, men jag skulle ändå rekommendera böckerna som en treårspresent att växa med, för att till fullo kunna uppskatta berättelserna och deras frågeställningar.

1 Comment

Filed under Bilderböcker