Tag Archives: förstå andra

Pelle Svanslös – Våga vara snäll och Nokos överraskningskalas

Pelle Svanslös – Våga vara snäll
Åsa Rönn, Michael Rönn, Ingrid Flygare (efter Gösta Knutsson)
Bonnier Carlsen, 2014

Nokos överraskningskalas
Fiona Moodie
En bok för alla, 2014 (2007)

Både Tian och Tretton är januaribarn, så den senaste månaden har inneburit kalas efter kalas. Kalas är också temat i både Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas. Mer specifikt behandlar de dock att inte bli bjuden på kalas.

IMG_7047

Detta är ett tema som man kan tänka sig olika vinklar på, och där har båda böckerna valt samma: det är inte någon ledsen icke-inbjuden som står i centrum, utan läsarens perspektiv är den uteslutandes, som får lära sig att vända andra kinden till. De icke-inbjudna, Måns i Pelle Svanslös och Hyena i Nokos överraskningskalas, är nämligen inte alls särskilt sympatiska – men sensmoralen i båda historierna är att den uteslutande akten, att inte bjuda dem på kalaset, bara trappar upp konflikten. Det får Måns att bestämma sig för (och genomföra) en stöld av presenten som Pelle skulle ge till Maja i Pelle Svanslös, och Hyena att äta upp de fikon som huvudpersonen (jordsvinet) Takadu under stor möda plockat för att bjuda på under vännen Nokos överraskningskalas.

IMG_7049

I frågan om det är en bra sensmoral vacklar jag lite. Visst är det fint att se Måns respektive Hyenas glädje när de istället inkluderas (Måns genom att bjudas på Pelles kalas och Hyena genom att få vara med på Nokos), men jag kan tycka att beskrivningarna av de elakheter som de gjort sig skyldiga till har så pass lite inlämning och känslomässig kontext att jag skulle vilja att mina barn inte ska känna några förpliktelser att försöka omvända någon som beter sig så:

Hyena smög fram och glufsade i sig fikonen som var kvar i korgen. Ett lämnade han kvar bara för att reta Takadu.

När Takadu vaknade stod solen lågt och korgen var tom. Ett endaste fikon fanns kvar liksom en skarp lukt av Hyena.

Allt arbete till ingen nytta! Takadu var förkrossad och ledsen. Inga fikon! Nokos födelsedag skulle bli förstörd.

Lurendrejaren Hyena rullade runt bakom en sten och vred sig av skratt.

Eller:

– Jag tror att Maja kommer bli väldigt besviken på Pelle om han inte har någon present till kalaset, viskade Måns till Bill och Bull. Hon kommer att bli så besviken att hon inte vill vara med Pelle längre.
– Men Pelle kursivhar ju en present till Maja, sa Bill.
– En strömmingstårta, sa Bull.
– Inte om jag får bestämma, sa Måns och log elakt.

IMG_7048

Och i det senare fallet får tilläggas att det som gör att Maja väljer att utesluta Måns från sitt kalas är att han oprovocerat kastar snöboll på Pelle när han åker pulka, med resultatet att Maja och Pelle kraschar in i ett träd. Och jo, jag vet att det finns ett ständigt underliggande stråk av avundsjuka och missunnsamhet från Måns sida visavi Pelle, men jag vet också att jag hade svårt att hantera det själv som barn när jag läste böckerna – och den här bilderboksvarianten har ju en ytterligare något yngre målgrupp – kanske från dryga tre eller så om man ser till textmängden, medan jag som framgår inte är säker på hur väl innehållet går fram. Jag tror att Tian håller med mig i detta, eftersom Pelle Svanslös åtminstone än så länge inte blivit särskilt mycket läst.

Nokos överraskningkalas har vi däremot läst på både längden och bredden, för att läsa om ”Kadu” är en av Trettons absoluta favoriter för tillfället (tillsammans med Det är en gris på dagis). Det här, när vissa böcker blir riktiga favoriter, är så spännande tycker jag. Ibland går det att förstå vad det är som fängslar, men i det här fallet har jag faktiskt inte mycket till aning. Det började med att han föll för karaktären Bushbaby (ett spökdjur), och sedan hamnade boken på repeat. För att riktigt stå ut med det har jag läst bort mycket av Hyenas elakheter, vilket lämnar en rätt söt historia om Takadus mödor att ge Noko en bra födelsedag. Detta, glädjen i att ge till sina vänner, är något som också finns i Pelle Svanslös-boken, och som jag tycker är väldigt sympatiskt. Dessutom är det långtifrån bara saker som ges bort: här förekommer såväl egna sånger som eget DJ:ande.

IMG_7052

IMG_7051

Något annat jag uppskattar med Nokos överraskningskalas är den annorlunda miljön och de annorlunda djuren som figurerar: utöver Takadu (jordsvin) och Noko (piggsvin) och Hyena så är vännerna vårtsvin, öronhundar, myrkottar, markattor, pärlhönor, spökdjur, sköldpaddor… Vi har googlat fram mer information om många av dem, för att se hur de ser ut i verkligheten och hur de lever. Allra mest har vi dock lärt oss om två små gynnare som bara återfinns i bild: två små dyngbaggar som är med på de flesta uppslagen. Dessutom måste sägas att illustrationerna är väldigt välgjorda och att Tretton verkar gilla de sångtexter som jag sjunger med nästan samma melodi varje gång…

De centrala gestalterna i Nokos överraskningskalas är ”han”: Takadu, Noko, och Hyena medan vårtsvinet omnämns som ”fru Vårtsvin” och Bushbaby är en hon. Kön spelar dock en väldigt underordnad roll här, och det finns inga könsmarkörer utöver de eventuella omnämnandena. I Pelle Svanslös-fallet upplever jag att könsaspekten fått en viss uppfräschning, jämfört med hur jag minns den från originalhistorierna. Pelle, Måns och Bill och Bull är ju fortfarande hanar, men jag upplever att Maja får ta mer plats och skrivs fram mer som en ”rolig och snäll kompis”, och även om Pelle får rådet att köpa en stor rosett till henne i födelsedagspresent av Gullan, så verkar det bero mest på att Gullan ”ville bli designer” (och det är inte heller vad Pelle köper till henne, för han har lyssnat in vad hon verkligen önskar sig). Dessutom har det tillkommit en del karaktärer, som Katti och Kaa som är DJ:s och nyligen kommit till Sverige.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Tilly som trodde att…

Eva Staaf, Emma Adbåge
Rabén & Sjögren, 2014

Hur är det att bo någon annanstans och att vara någon annan? Jag och Tian har otaliga gånger pratat om varför människor gör på olika sätt, ser olika ut och är bra på olika saker. Det är allt ifrån nyfikna undringar kring “varför gjorde hon sådär?” eller “det var väl dumt att göra så?” till besvikna uttalanden om att “jag kan inte, men det kan han” eller “varför har hon en sådan?”.

Sällan har vi dock mött temat så tydligt uttalat i någon bok som i Tilly trodde att… Ett inledande konstaterande där är nämligen att “De vet inte exakt hur det är att bo någon annanstans. Man skulle kunna tro att det är ungefär lika” – men sedan visar det sig att det inte är så.

IMG_6025_2

Tilly besöker andra vänner. Hos den ena är det si, hos den andra är det så. Och Tilly tänker, och bollar sina tankar med vännen Tage.

Hos de flesta vännerna är det faktiskt lite deppigt av ett eller annat skäl: en deprimerad mamma hemma hos Tage, en vän som inte kan vara med på simningen för att föräldrarna inte packat simkläder, frånvaron av båda föräldrarna hos en annan, eller frånvaron av grundläggande hygien hos en tredje:

Nu har Peppes pappa glömt toalettpapper.
Tilly som trodde att folk hade toalettpapper.
Men det finns inget.

Till slut får Tilly – som bajsat – torka sig på en strumpa, som “ändå ska tvättas”.

De dömer eller värderar dock aldrig, Tilly och Tage, utan möter bara olikheterna med en nedtonad förståelse – “Har man inget toalettpapper får man använda fantasin, säger Tilly” – för att fortsätta på det nämnda exemplet.

IMG_6026

Men en sak är svårare än övriga att förstå för Tilly, och det är mötena med “killen”. Han som sitter och och hungrar och fryser och som Tillys mamma bara skynder förbi. Honom förstår Tilly alldeles utmärkt, medan mammas beteende är obegripligt för henne. Ska man inte hjälpa andra? I Tages ord: “det vet ju minsta unge att man ska”. Och “ungarna” gemensamt, på dagisutflykt, hjälper honom faktiskt till slut.

Ändå var nog det som fascinerade Tian mest de föräldrar som glömt att packa badkläder, medan det potentiellt exotiska i att – som en annan av vännerna – varken ha ett eget rum eller en egen tandbostmugg, gick honom helt förbi (ska barn absolut ha en egen tandborstmugg, har jag missat något?).

I boken så är det Tilly som är den uttalade huvudpersonen, medan Tage är den som levererar förståndiga svar, som i fallet med “killen”. I skildringen av dem tar kön ytterst begränsad plats. Av vännernas föräldrar är dock majoriteten ensamt figurerande mammor, med undantaget i form av Peppes försumliga (åtminstone på hygienplanet) pappa. Däremot efterfrågas bade mamma och pappa när de inte är med i bild: “Kan inte din mamma eller pappa packa dina badgrejer åt dig?” fråga Tilly kompisen som inte har badgrejer med, och i fallet med de båda frånvarande föräldrarna får vi veta att vännen “inte har” någon mamma medan pappa är “någonstans i en stad som börjar på B”.

Rent könsfördelningsmässigt hade jag kanske önskat ytteligare någon pappa, men å andra sidan lyser “två-förälders-kärnfamiljerna” med sin frånvaro här och jag tanker att det kan finnas en poäng även i det. Ser man istället på Tillys vänner så är de såväl pojkar som flickor.

Lite spännande i ljuset av det ovan nämnda är dock att Tilly fortfarande “trodde att” alla hade mammor och pappor. Hennes eget familjebegrepp inkluderar också att familjer har “en början och ett slut” – men i båda fallen stöter hon på motsägelser mot sin tro.

Det här är en bok som innehåller mycket, och åldersmässigt är det nog bra att ha nått kanske fyra för att kunna uppskatta den.

Liksom Det var en gang en räv som sprang i mörkret och Jag blir en bubbla som blir en monster som blir ett barn är Tilly som trodde att… nominerad till årets Augustpris. Årets barn- och ungdomskategori dominerades totalt av bilderböckerna, och jag har faktiskt läst alla i år. Två av dem inspirerade mig inte alls, och kommer mest troligt inte att dyka upp här – nämligen Vi springer och Nu leker vi den fula ankungen (däremot finns en lång reflekterande recension av Nu leker vi… här, för den som är nyfiken), men förhoppningsvis dyker en post om den sista av (bilder)bäckerna upp här på måndag innan pristagaren offentliggörs.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Fredda sju år

Helena Dahlbäck, Robert Nyberg
Alfabeta, 1996

Den här boken är skriven 1996, på den tiden när man började skolan som sjuåring, och i de första kapitlen går huvudpersonen Fredda fortfarande på förskolan Skogsgläntan. Det är också i de kapitlen Tian verkar ha lättast att leva sig in och identifiera sig med, även fastän skolstart är ett ämne som ofta tas upp till diskussion här hemma (av honom).

IMG_5381

Framför allt är det kapitel tre, Fredda – en helt vanlig dag, som verkar ha lämnat ett bestående intryck. Det handlar om att växa ur förskolan: att hjälp de små, att tycka att böckerna på sagoläsningen är för barnsliga (tråkiga, säger jag), att ha “skolförberedelse” där man får göra “RIKTIGA saker, sådant som är både roligt och svårt”, och att längta efter att börja skolan. Och när man slutar på Skogsgläntan får man en liten tavla, på Freddas står det 

Någon har gjort lite bus.
Vem kan denna någon vara?
Fredda sitter tyst som en mus.
Tittar upp i taket bara.

Över lag är det så Fredda beskrivs: finurlig, lite busig, och väldigt vanlig. Runt henne finns en pappa som är långtradarchaufför och borta många veckor i sträck, mamma som säljer biljetter på Operan, och tant Anna i samma hus som är Freddas barnvakt och en ”fin dam”. Och så fröknar på förskolan och fröken i skolan som alla är kvinnor – vuxenvärlden är helt enkelt väldigt konventionell. Men denna bok har andra styrkor!

I kapitel som Fredda lär sig rida och Freddas allvarliga dag berättas historier som visserligen på ett plan saknar riktig realism, men som är väldigt fina berättelser. Freddas allvarliga dag kanske utmärker sig mest: i kapitlet har en av Freddas klasskamrater halkat i vattnet ”med flit” och nästan drunknat. Det är inte vilken klasskamrat som helst, utan ett illa omtyckt barn som heter Mille som både själv ”är dum och retas” och har en mamma som är ”lite konstig” eller rentav ”galen”. Och när frökan får höra detta, så berättar hon hela historien, som inkluderar en bilolycka och dess följder och hur detta helt format den situation som Mille och hans mamma är i.

I verkligheten är detta kanske inte berättelser som kan berättas, men i bokform kan hela klassen få veta sanningen, förstå att allt inte alltid är som det ser ur, konfronteras med sitt eget beteende och till slut komma till insikter om hur vänner beter sig. Väldigt tydligt och konkret, utan att kräva någon som helst läsning mellan raderna, guidas man in i en fördjupad förståelse för vad som kan ligga bakom andras beteende. På samma gång som det är så tydligt, flyter dock berättelse och språk på ett sätt som gör att det inte blir banalt.

IMG_5380

En annan styrka är det återkommande temat om att växa och att möta och övervinna svårigheter – mest av alldeles lagom storlek. Det som är svårt i det ena kapitlet, är lätt i ett senare:

De första veckorna i skolan var det många i klassen som började gråta. Kanske någon längtade hem eller ville ha rast lite längre. Eller så var de bara arga för någonting som frökan inte förstod.
Men nu när det har gått en bit in på terminen så gråter ingen längre. Alla har vant sig vid att gå i skolan. Man kan nästan inte längre se vem som går i ettan eller går i tvåan.
Och det där med skrivandet, det går hur bra som helst!

Varje kapitel har ett par illustrationer, och dessutom är de relativt fristående från varandra – rätt typiskt för dessa tidiga kapitelböcker i mina ögon. Som redan nämnts verkar det dock som att man behöver vara lite äldre än Tian för att riktigt relatera till vissa av berättelserna, även om språket är lätt och ledigt. Han läste gärna boken, men ville inte läsa om den. Däremot tror jag att det är en bok som vi kanske kommer ha anledning att återkomma till om ett år när det där med att vara störst på förskolan är en realitet och de som bara är ett år äldre verkligen börjar skolan. Och vill man sedan fortsätta, så finns både Fredda åtta år, Fredda nio år och Fredda tio år, som vi dock inte läst och som vi lär få spara på ett tag.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker