Tag Archives: förlust

Farmor hyr en katt

Cesili Josephus Jitta
berättarförlaget, 2010

Huvudpersonen i den här boken är en gammal farmor. Det finns en farfar också, i början, men sedan dör han och farmoderns blir ensam i boken. Inga barn, inga barnbarn, ingen annan alls figurerar mer än en gammal kvinna som minns sitt liv och försöker anpassa sig till sin nya situation.

IMG_5639

Jag kan inte på rak arm komma på någon annan barnbok som jag läst som på samma sätt behandlat en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt*. Som jag konstaterade när jag skrev om Teskedsgumman (och lite Pettsson) så figurerar inte vuxna som huvudpersoner alltför ofta i barnböcker, och i Pettsson finns ju en barnkaraktär i form av Findus medan Teskedsgumman altid har fullt upp med att klara sig som teskedsstor (-liten), och den här farmodern är dessutom en bit äldre.

Här är både text och bilder sparsmakade, ofta med flera bilder och texter per uppslag:

Farmor och farfar blir väldigt gamla.

Ibland blir farfar väldigt ledsen,
och ibland irrar han bort sig i huset.

När han försöker gå nedför trappan med rollatorn blir farmor också ledsen.

IMG_5640

Den inledande ensamheten efter farfaderns död skildras som bedövande, men generallösningen på sådant (här finns en likhet med Pettsson) är uppenbarligen en katt. Farmor surfar in på http://www.hyrkatt.se och klickar hem en äldre, kelsjuk katt vid namn Tim som blir hennes nya sällskap och glädje. Det kan låta simpelt, men är fint skildrat.

Tian har inte kommenterat denna bok mycket (att den innehåller katter räcker för att göra Tretton nöjd), men i andra diskussioner vi har haft på senare tid har det framgått att det här med livets förlopp och till slut döden är något som han verkligen börjat förstå. Så vi pratar inte sönder det. Den här boken är ett fint stycke om att uppleva en förlust och att överleva den, samtidigt som den verkligen tecknar en människa, hennes liv och kärlek. Ålder tenderar ju att skapa en viss sorts distans – om man har en roll, som förälder eller far- eller morförälder, så kanske man inte frekvent bjuder på så stora delar av sig själv – men här finns människan bortom rollen.

(www.hyrkatt.se finns däremot inte. Tur är väl det, för som koncept är det väl tämligen diskutabelt.)

* Efter mycket tänkande kommer jag faktiskt på en tomte som kanske skulle kunna fungera som jämförelseobjekt, mer om det till jul!

5 Comments

Filed under Bilderböcker

Tänk om… och Cirkusloppor på luffen

Lena Sjöberg
Rabén & Sjögren, 2010, 2013

IMG_4923

“Tänk om…” är ett underbart ordpar – för ja, tänk om saker var på ett annat sätt. Som i denna bok av Lena Sjöberg: tänk om jag var hare och du min lilla palt; tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn; tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut… oavsett vilken konstellation av djur/unge, så uttrycks hur mycket djuret skulle bry sig om och älska sin lilla unge:

Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni
Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri

I slutklämmen blir bokens “jag” och “du” mänskliga (men fortfarande, vilket gäller boken igenom, inte närmare presenterade än så), och slutar med den viskade uppmaningen “Det är dags att sova nu!”. Och då kan jag inte låta bli att känna att det är en underbar godnattsaga: oavsett omständigheterna, oavsett vad som händer, är du högt älskad.

Jag tycker också att det är lite intressant med vilka djur som porträtteras: visst, hundar och harar och grisar är väl djur som rätt ofta vinner människors sympati – men spindlar, myggor, getingar, vägglöss och kanske även fiskmåsar och fladdermöss brukar kanske inte alltid porträtteras såhär. Det märks också av det som sägs om människors hårda händer (myggan) och skrik, vift och getingspray (getingen). 

Många av bokens uppslag har väckt diskussioner här hemma: varför måste haren skydda sin palt från räv och hök och hund (rent sakligt stämmer det ju dock inte att harar gör det genom att inte lämna sin unge “en endaste sekund”, så där ledde det vidare till vad instinkter är och hur harpaltarna kan veta att de ska ligga och trycka i sin ensamhet), varför ska griskultingen springa och gömma sig om bilen från Nilssons slakteri kör förbi, kan fladdermöss väcka upp de döda ur graven? Men vad jag kanske gillar allra mest är kopplingen mellan denna bok och Cirkusloppor på luffen, utgiven tre år senare. 

Även i Cirkusloppor på luffen är huvudpersonerna ett (okönat) vuxet jag och ett barn-du. Två år tidigare har de luffat till Spanien från Grenada, med målsättningen att hitta sig ett hem. Det har gått rätt bra, de har etablerat sig, hittat sina ställen, lagt sig till med spanska vanor (siesta!) och börjar bygga sig ett liv som cirkusartister. Men när katastrofen – en brand startat av glöden från en osläckt cigarill som bränner ner cirkusen till grunden – slår till, så har de inget skyddsnät. De är hemlösa igen:

Nätterna är svarta
Vi har ingenstans att gå
Och det som nyss har hänt oss
Är så svårt att tänka på
På gatan tutar bilar
Skyltar blinkar i neon
Du snyftar tätt intill mig
– Jag vill åka härifrån!  

På samma sätt som jag upplevde att rimformen var till hjälp att hålla texten i Mormors lilla kråka och pappan på lagom känslomässigt avstånd, så hjälper rimmandet till här. Man kan ana loppornas desperation, men man måste inte gå närmare den än vad man själv orkar eller förstår.

När boken nyss kommit ut recenserades den i DN (läs hela recensionen på Lena Sjöbergs egen hemsida, längst ner – där finns också fler bilder från boken). Den poäng från den recensionen som jag verkligen burit med mig är karaktären på den reaktion lopporna ger uttryck för efter den citerade passagen: att det är upp till dem själva att rycka upp sig, snarare än upp till samhället att hjälpa till och erbjuda stöd så att de kan komma på fötter igen, i en situation då de förlorat allt.

Lopporna lyckas dock verkligen rycka upp sig och återfå hoppet, och snart är de ute på vägarna igen för att söka sig lyckan någon annanstans – men för att återkomma till kopplingen mellan Tänk om… och Cirkusloppor på luffen så vet vi läsare att det inte gick så som de tänkt sig. Istället för drömdestinationerna Calcutta, Boston och Prag så har lopporna, som här presenteras som vägglöss, hamnat i ett kallt, blåsigt och öde rivningshus, någonstans i Sverige:

Vi skulle ångra att vi liftat med en koffert från Madrid
Och sörja att vi blivit två luffare på glid

Jag upplever att Tian håller på att växa i de här böckerna nu. Och ur det perspektivet, så tycker jag att den poäng som görs i DN-recensionen inte är så självklar längre. Ur ett vuxenläsningsperspektiv, visst, men för den som precis börjar förstå sig på social orättvisa är det rätt upplysande att lopporna hela tiden försöker. Det står helt klart att det sätt de hankar sig fram på inte är av egen förskyllan. På så sätt lyfts det sociala systemets betydelse snarare fram än göms undan.

IMG_4924

Avslutningsvis, så är jag väldigt förtjust i illustrationerna i båda böckerna, även om jag även där tycker att Cirkusloppor på luffen är ett snäpp vassare. I samspel med texten visar de de små loppornas perspektiv på staden, och greppet med de återkommande inzoomningarna av loppornas aktiviteter i en större bild är också något som fängslat Tian på sistone.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Mormors lilla kråka och pappan

Björn Bergenholtz
Rabén & Sjögren, 2009

Det finns tre böcker om mormors lilla kråka, varav Mormors lilla kråka och pappan är den senaste (efter Mormors lilla kråka och Mormors lilla kråka i tvättstugan). Jag skulle gärna ha läst dem alla, för jag uppskattar Mormors lilla kråka och pappan, men intresset från Tians sida har varit rätt ljumt och vi är ju trots allt (minst) två om att läsa så vi har hittills bara läst den här.

Boken börjar i lilla kråkans adoptivhem, hemma hos mormor. Ja, kråkan är verkligen en liten kråkunge och mormor i allra högsta grad en människomormor, och en dag “är allting tråkigt, inte minsta kul och kråkigt” (citat som ofta återkommer från min sida när det uppstår en tråkig stund här hemma). För att lätta upp tristessen tittar de på porträtten av mormors släkt – alltifrån motorgalna faster Britta till en bortglömd nästkusin, för att till sist titta på mormors pappa i gyllenramen. 

Där och då slår det kråkan att hon inte vet något om sin pappa. Att hennes mamma är död, det vet hon, men hennes pappa – var finns han?:

Mormor grubblar på vad kråkan sagt
– Kom. Vi ger oss ut på pappajakt.

Dom skyndar ner för husets trappa.
För nu så ska det letas pappa!

Under pappajakten börjar det regna, och mormor går för att hämta ett paraply. Medan hon är borta hinner kråkan träffa en gammal kaja, som berättar att det bor en kråka på tippen och som efter kråkans vädjanden visar vägen dit.

IMG_4015

Det är pappan som bor där. Han försöker förklara för kråkan hur det gick till när de tappade bort varandra (hur han letade och till sist tappade hoppet) och hur han funnit sig till rätta i sitt nya liv (hur det kan vara helt okej att leva på gammal pizza på tippen). Men när mörkret börjar falla kommer kråkans funderingar ikapp henne – vill hon bo här, på tippen, med sin pappa? Kan de bli bästa vänner? Eller finns det någon som betyder mer?

Grubblandet leder fram till att kråkan inser att blodsbanden är av mindre betydelse, säger farväl till pappan och flyger tillbaka till parken där mormor går i mörkret och letar efter sin kråka. Sensmoral:

Till slut, i kökets trygga vrå
börjar kråkan äntligen förstå:

Att en pappa eller mamma
gör egentligen detsamma.

Bara någon älskar dej,
så löser alltihopa sej.

Vad är en familj? Hur kan en förälder vara frånvarande? Hur kan en förälder hämta sig efter förlusten av sitt barn? – det är bara ett axplock av de frågeställningar som tangeras och som man skulle kunna göra utvikningar om utifrån den här historien. Och jag tror att det är där nyckeln till Tians ljumma intresse ligger – han har inte den typen av frågeställningar, i alla fall inte än.

Den rimmade texten har både för- och nackdelar. På sina ställen, som tråkigt-kråkigt-citatet så är utförandet riktigt snyggt, på andra ställen, som i sensmoralen, så blir uttrycket lite trubbigt av att vara bundet i den formen. Men överlag tror jag att formatet är rätt valt – det håller texten lätt även när frågorna är potentiellt tunga. Det finns öppningar för dem där, men man kan likväl läsa berättelsen utan att fördjupa sig i dem.

5 Comments

Filed under Bilderböcker