Tag Archives: flicka huvudperson

Tilly som trodde att…

Eva Staaf, Emma Adbåge
Rabén & Sjögren, 2014

Hur är det att bo någon annanstans och att vara någon annan? Jag och Tian har otaliga gånger pratat om varför människor gör på olika sätt, ser olika ut och är bra på olika saker. Det är allt ifrån nyfikna undringar kring “varför gjorde hon sådär?” eller “det var väl dumt att göra så?” till besvikna uttalanden om att “jag kan inte, men det kan han” eller “varför har hon en sådan?”.

Sällan har vi dock mött temat så tydligt uttalat i någon bok som i Tilly trodde att… Ett inledande konstaterande där är nämligen att “De vet inte exakt hur det är att bo någon annanstans. Man skulle kunna tro att det är ungefär lika” – men sedan visar det sig att det inte är så.

IMG_6025_2

Tilly besöker andra vänner. Hos den ena är det si, hos den andra är det så. Och Tilly tänker, och bollar sina tankar med vännen Tage.

Hos de flesta vännerna är det faktiskt lite deppigt av ett eller annat skäl: en deprimerad mamma hemma hos Tage, en vän som inte kan vara med på simningen för att föräldrarna inte packat simkläder, frånvaron av båda föräldrarna hos en annan, eller frånvaron av grundläggande hygien hos en tredje:

Nu har Peppes pappa glömt toalettpapper.
Tilly som trodde att folk hade toalettpapper.
Men det finns inget.

Till slut får Tilly – som bajsat – torka sig på en strumpa, som “ändå ska tvättas”.

De dömer eller värderar dock aldrig, Tilly och Tage, utan möter bara olikheterna med en nedtonad förståelse – “Har man inget toalettpapper får man använda fantasin, säger Tilly” – för att fortsätta på det nämnda exemplet.

IMG_6026

Men en sak är svårare än övriga att förstå för Tilly, och det är mötena med “killen”. Han som sitter och och hungrar och fryser och som Tillys mamma bara skynder förbi. Honom förstår Tilly alldeles utmärkt, medan mammas beteende är obegripligt för henne. Ska man inte hjälpa andra? I Tages ord: “det vet ju minsta unge att man ska”. Och “ungarna” gemensamt, på dagisutflykt, hjälper honom faktiskt till slut.

Ändå var nog det som fascinerade Tian mest de föräldrar som glömt att packa badkläder, medan det potentiellt exotiska i att – som en annan av vännerna – varken ha ett eget rum eller en egen tandbostmugg, gick honom helt förbi (ska barn absolut ha en egen tandborstmugg, har jag missat något?).

I boken så är det Tilly som är den uttalade huvudpersonen, medan Tage är den som levererar förståndiga svar, som i fallet med “killen”. I skildringen av dem tar kön ytterst begränsad plats. Av vännernas föräldrar är dock majoriteten ensamt figurerande mammor, med undantaget i form av Peppes försumliga (åtminstone på hygienplanet) pappa. Däremot efterfrågas bade mamma och pappa när de inte är med i bild: “Kan inte din mamma eller pappa packa dina badgrejer åt dig?” fråga Tilly kompisen som inte har badgrejer med, och i fallet med de båda frånvarande föräldrarna får vi veta att vännen “inte har” någon mamma medan pappa är “någonstans i en stad som börjar på B”.

Rent könsfördelningsmässigt hade jag kanske önskat ytteligare någon pappa, men å andra sidan lyser “två-förälders-kärnfamiljerna” med sin frånvaro här och jag tanker att det kan finnas en poäng även i det. Ser man istället på Tillys vänner så är de såväl pojkar som flickor.

Lite spännande i ljuset av det ovan nämnda är dock att Tilly fortfarande “trodde att” alla hade mammor och pappor. Hennes eget familjebegrepp inkluderar också att familjer har “en början och ett slut” – men i båda fallen stöter hon på motsägelser mot sin tro.

Det här är en bok som innehåller mycket, och åldersmässigt är det nog bra att ha nått kanske fyra för att kunna uppskatta den.

Liksom Det var en gang en räv som sprang i mörkret och Jag blir en bubbla som blir en monster som blir ett barn är Tilly som trodde att… nominerad till årets Augustpris. Årets barn- och ungdomskategori dominerades totalt av bilderböckerna, och jag har faktiskt läst alla i år. Två av dem inspirerade mig inte alls, och kommer mest troligt inte att dyka upp här – nämligen Vi springer och Nu leker vi den fula ankungen (däremot finns en lång reflekterande recension av Nu leker vi… här, för den som är nyfiken), men förhoppningsvis dyker en post om den sista av (bilder)bäckerna upp här på måndag innan pristagaren offentliggörs.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Sovdags för Lydia

Moa-Lina Croall, Klara Persson
Alfabeta, 2014

Vid läggdags på kvällen brukar jag föreslå att vi ska gå och lägga oss och sova som små grisar, vilket både Tian och Tretton brukar misstycka till. I början brukade jag då fortsätta och föreslå andra djur som vi kunde sova som, men nu brukar de istället rätt snabbt själva föreslå att de ska sova som en skata respektive en katt.

IMG_5956
 
Sovdags för Lydia har ungefär samma tema. Lydia har svårt att sova, och funderar på hur hon skulle kunna sova som olika djur: uppochner som en fladdermus, stående som en häst, eller i en rad av lemurer som kramar varandra. Men när varken det eller den avslappningsteknik som mamma Inez lärt henne får henne att somna beslutar hon sig för att lägga sig i badkaret istället – hon bäddar och ordnar med kuddar och täcken och mammorna accepterar rakt av att hon lägger sig där och säger godnatt och släcker i lägenheten:
 
Hon lägger sig i badkarssängen och tittar på medan mammorna borstar tänderna.
– Jaha, säger Inez och sköljer av tandborsten.
Sov så gott då Lydia. Nu släcker vi här.
– Mm, säger Lydia. Godnatt.

Men så visar det sig att badrummet har helt andra ljud än det vanliga sovrummet, och att badkarssängen är hemskt obekväm – så snart är Lydia åter i sin säng och somnar gott.
 
Det här med att ha två mammor, mamma Sara och mamma Inez, nämns så precis i förbigående som framgår här, vilket är väldigt glädjande. Dessutom får Lydia själv vara en finurlig typ, som bara vill köra bilbana och hoppa i soffan och bli jagad när hon ligger i sängen för att sova.

IMG_5957
 
Över lag är det här en bok där jag inte behöver läsa om. Jag har inga invändningar mot skildringen av Lydia eller mammorna eller ens mammornas bemötande av Lydias svårigheter att sova. Och “inga invändningar” är i det här fallet stort beröm, för de flesta böcker väcker åtminstone några invändningar hos mig. Men däremot var boken ingen hit hos Tian eller Tretton, trots att jag trodde att temat skulle ligga dem nära.

Detta behöver inte nödvändigtvis bero på någonting hos boken. Vad gäller Tian tycker jag att han på senare tid börjat läsa mer som en vuxen – de flesta böcker vill han inte läsa om och om igen (även om han blir tvungen eftersom Tretton definitivt är kvar på det stadiet), och en tämligen enkel historia som denna ger honom inte så mycket att läsa om – och för Trettons vidkommande är detta snarare en bok att kanske växa i, eftersom textmängden är i överkant för honom (även om han brukar kunna kämpa sig igenom mycket för djurs skull). Vi får se. Men det är också möjligt att det är lite för tillrättalagt för barn som Tian och Tretton som inte tycker att livet är till för att sovas bort.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Böckerna om spyflugan Astrid

Spyflugan Astrid
Spyflugan Astrid flyger högt
Spyflugan Astrid rymmer
(finns men ej lästa: Spyflugan Astrid gillar och Spyflugan Astrid mitt i musiken)

Maria Jönsson
Bonnier Carlsen, 2007, 2008, 2010

De första gångerna vi läste Astrid-böckerna var jag ganska neutralt inställd, men de gick hem bra hos både Tian och Tretton och femtioelva omläsningar senare måste jag säga att det här är genuint bra böcker för ett rätt stort åldersspann. 

IMG_5931

Världen ses här genom ögonen på Astrid, en spyfluga som bor “bakom soffan” med sin familj i form av mamma, pappa, moster Ally, en omtalad men försvunnen morbror, 43 småsyskon, 7 kusiner och 3 nästkusiner. En myllrande familj alltså, men föräldrarna förekommer uteslutande i bakgrunden skötandes hushållsgöromål och syskon (på ett tämligen jämställt sätt, faktiskt) medan det är moster Ally som Astrid har sina duster med. Duster som handlar om Astrids frihetslängtan å ena sidan (hon tycker om att ”1. äta 2. göra utflykter 3. titta på DET STORA PÅ ANDRA SIDAN” eller att ”1. äta 2. göra utflykter 3. ligga och fundera”) och moster Allys utkrävande av ansvarstagande å andra: var försiktig (akta dig för ”feta smällen och hemska sugen”) och hjälp till att ta hand om småflugorna.

Jag känner mig inte självklart positiv till budskap om hur storasyskon ska hjälpa till med sina småsyskon, och då än mindre i formen av att storasystrar ska göra det, men i flugfamiljsformatet tycker jag ändå att det fungerar. Tian undrar mycket om varför Astrid “alltid” (hennes uttryck) måste hjälpa till med småflugorna, och vi pratar om att det förstås inte är juste om det är så, men också att det kan vara något som Astrid bara säger fastän det inte är “alltid” för att hon tycker att det finns roligare saker att göra och om hur det är bra att hjälpas åt i en familj.

IMG_5932

Text och bild arbetar verkligen tillsammans i de här böckerna: texten är en del av det visuella uttrycket genom att vara större eller mindre eller röra sig över sidorna, medan bilderna flitigt zoomar in eller zoomar ut för att understryka flugperspektivet och hjälper till att förklara termer som flugorna myntat för människoföreteelser: stora sugen (dammsugaren), feta smällen (flugsmällan) och det stora på andra sidan (världen utanför huset där de bor) är redan nämnda, därtill kan till exempel läggas varma rutan (ugnsluckan), svarta solen (spisplattan), svarta havet (en kaffekopp) och bruna varma saker (bullar). Det här sistnämnda greppet är något som jag upplever gör att Tian håller intresset levande för dessa böcker, eftersom han kämpar med att begripa sig på vad som avses med beskrivningarna. Därtill så är det här med varierad textstorlek något som drar extra mycket intresse till texten, där han gärna vill veta precis vad det står på olika ställen.

Igenkänningsfaktorn mellan böckerna etableras effektivt med olika varianter på presentationen av Astrid, med tyngdpunkt på siffror:

Det är jag som är Astrid.
Dom säger att jag är en spyfluga.

Inte vet jag, men jag har,
stora ögon,
2 armar,
2 vingar,
och 4 ben.

Liksom arbetet med textens visuella uttryck i övrigt drar intresset till precis vad som står var, så drar den här presentationen och de listor som Astrid återkommer till intresset till de möjligheter som siffror ger, på ett effektivt sätt.

IMG_5933

Historierna i böckerna är egentligen en bit över Trettons nivå – han förstår inte hur Astrid hamnar i fara när hon somnar vid en bit dansk salami och hamnar i kylskåpet, hur Astrid och en av småflugorna sugs upp genom fläkten och ut på ”andra sidan” eller när Astrid somnar och drömmer – men det fina i kråksången är att det inte gör så mycket. Det finns så mycket i miljön runt historierna att det finns mycket att hämta ändå.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Farmor hyr en katt

Cesili Josephus Jitta
berättarförlaget, 2010

Huvudpersonen i den här boken är en gammal farmor. Det finns en farfar också, i början, men sedan dör han och farmoderns blir ensam i boken. Inga barn, inga barnbarn, ingen annan alls figurerar mer än en gammal kvinna som minns sitt liv och försöker anpassa sig till sin nya situation.

IMG_5639

Jag kan inte på rak arm komma på någon annan barnbok som jag läst som på samma sätt behandlat en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt*. Som jag konstaterade när jag skrev om Teskedsgumman (och lite Pettsson) så figurerar inte vuxna som huvudpersoner alltför ofta i barnböcker, och i Pettsson finns ju en barnkaraktär i form av Findus medan Teskedsgumman altid har fullt upp med att klara sig som teskedsstor (-liten), och den här farmodern är dessutom en bit äldre.

Här är både text och bilder sparsmakade, ofta med flera bilder och texter per uppslag:

Farmor och farfar blir väldigt gamla.

Ibland blir farfar väldigt ledsen,
och ibland irrar han bort sig i huset.

När han försöker gå nedför trappan med rollatorn blir farmor också ledsen.

IMG_5640

Den inledande ensamheten efter farfaderns död skildras som bedövande, men generallösningen på sådant (här finns en likhet med Pettsson) är uppenbarligen en katt. Farmor surfar in på http://www.hyrkatt.se och klickar hem en äldre, kelsjuk katt vid namn Tim som blir hennes nya sällskap och glädje. Det kan låta simpelt, men är fint skildrat.

Tian har inte kommenterat denna bok mycket (att den innehåller katter räcker för att göra Tretton nöjd), men i andra diskussioner vi har haft på senare tid har det framgått att det här med livets förlopp och till slut döden är något som han verkligen börjat förstå. Så vi pratar inte sönder det. Den här boken är ett fint stycke om att uppleva en förlust och att överleva den, samtidigt som den verkligen tecknar en människa, hennes liv och kärlek. Ålder tenderar ju att skapa en viss sorts distans – om man har en roll, som förälder eller far- eller morförälder, så kanske man inte frekvent bjuder på så stora delar av sig själv – men här finns människan bortom rollen.

(www.hyrkatt.se finns däremot inte. Tur är väl det, för som koncept är det väl tämligen diskutabelt.)

* Efter mycket tänkande kommer jag faktiskt på en tomte som kanske skulle kunna fungera som jämförelseobjekt, mer om det till jul!

5 Comments

Filed under Bilderböcker

Fredda sju år

Helena Dahlbäck, Robert Nyberg
Alfabeta, 1996

Den här boken är skriven 1996, på den tiden när man började skolan som sjuåring, och i de första kapitlen går huvudpersonen Fredda fortfarande på förskolan Skogsgläntan. Det är också i de kapitlen Tian verkar ha lättast att leva sig in och identifiera sig med, även fastän skolstart är ett ämne som ofta tas upp till diskussion här hemma (av honom).

IMG_5381

Framför allt är det kapitel tre, Fredda – en helt vanlig dag, som verkar ha lämnat ett bestående intryck. Det handlar om att växa ur förskolan: att hjälp de små, att tycka att böckerna på sagoläsningen är för barnsliga (tråkiga, säger jag), att ha “skolförberedelse” där man får göra “RIKTIGA saker, sådant som är både roligt och svårt”, och att längta efter att börja skolan. Och när man slutar på Skogsgläntan får man en liten tavla, på Freddas står det 

Någon har gjort lite bus.
Vem kan denna någon vara?
Fredda sitter tyst som en mus.
Tittar upp i taket bara.

Över lag är det så Fredda beskrivs: finurlig, lite busig, och väldigt vanlig. Runt henne finns en pappa som är långtradarchaufför och borta många veckor i sträck, mamma som säljer biljetter på Operan, och tant Anna i samma hus som är Freddas barnvakt och en ”fin dam”. Och så fröknar på förskolan och fröken i skolan som alla är kvinnor – vuxenvärlden är helt enkelt väldigt konventionell. Men denna bok har andra styrkor!

I kapitel som Fredda lär sig rida och Freddas allvarliga dag berättas historier som visserligen på ett plan saknar riktig realism, men som är väldigt fina berättelser. Freddas allvarliga dag kanske utmärker sig mest: i kapitlet har en av Freddas klasskamrater halkat i vattnet ”med flit” och nästan drunknat. Det är inte vilken klasskamrat som helst, utan ett illa omtyckt barn som heter Mille som både själv ”är dum och retas” och har en mamma som är ”lite konstig” eller rentav ”galen”. Och när frökan får höra detta, så berättar hon hela historien, som inkluderar en bilolycka och dess följder och hur detta helt format den situation som Mille och hans mamma är i.

I verkligheten är detta kanske inte berättelser som kan berättas, men i bokform kan hela klassen få veta sanningen, förstå att allt inte alltid är som det ser ur, konfronteras med sitt eget beteende och till slut komma till insikter om hur vänner beter sig. Väldigt tydligt och konkret, utan att kräva någon som helst läsning mellan raderna, guidas man in i en fördjupad förståelse för vad som kan ligga bakom andras beteende. På samma gång som det är så tydligt, flyter dock berättelse och språk på ett sätt som gör att det inte blir banalt.

IMG_5380

En annan styrka är det återkommande temat om att växa och att möta och övervinna svårigheter – mest av alldeles lagom storlek. Det som är svårt i det ena kapitlet, är lätt i ett senare:

De första veckorna i skolan var det många i klassen som började gråta. Kanske någon längtade hem eller ville ha rast lite längre. Eller så var de bara arga för någonting som frökan inte förstod.
Men nu när det har gått en bit in på terminen så gråter ingen längre. Alla har vant sig vid att gå i skolan. Man kan nästan inte längre se vem som går i ettan eller går i tvåan.
Och det där med skrivandet, det går hur bra som helst!

Varje kapitel har ett par illustrationer, och dessutom är de relativt fristående från varandra – rätt typiskt för dessa tidiga kapitelböcker i mina ögon. Som redan nämnts verkar det dock som att man behöver vara lite äldre än Tian för att riktigt relatera till vissa av berättelserna, även om språket är lätt och ledigt. Han läste gärna boken, men ville inte läsa om den. Däremot tror jag att det är en bok som vi kanske kommer ha anledning att återkomma till om ett år när det där med att vara störst på förskolan är en realitet och de som bara är ett år äldre verkligen börjar skolan. Och vill man sedan fortsätta, så finns både Fredda åtta år, Fredda nio år och Fredda tio år, som vi dock inte läst och som vi lär få spara på ett tag.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Innan jag fanns

Petrus Dahlin, Maria Nilsson Thore
Bonnier Carlsen, 2013

Jag var lite intresserad av hur Tian skulle möta denna bok, utifrån de diskussioner vi haft på temat om var man finns innan man föds och vart man tar vägen som död, som mynnat ut i svaret ingenstans (utöver kroppen i jorden). Svaret i denna historia är mer inlindat, och kanske mer filosofiskt, om än anspelande på biologiska fakta.

IMG_5245

Förutsättningarna är att en morfar åker ut till en stuga i skogen med sina båda barnbarn. Bokens huvudpersoner, storasyster My och lillasyster Py, kommer in på var de (eller snarare Py) fanns innan hon hamnade i mammas mage, vilket blir en diskussion som till viss del består av fria fantasier medan det samtidigt finns en rätt självklar koppling mellan deras tankar om ”en äggplanet i rymden där alla bebisar ligger och väntar på att födas” eller att Py varit ett litet frö, en komet med en liten svans, ”ett litet grodyngel bland miljonerns miljarders grodyngel som simmade i en jättestor svart sjö” och – ptja – ägg och spermier, vilken är en del av den mänskliga kroppens funktion som Tian sällan visar särskilt mycket intresse för. Kanske var det hans relativa ointresse som gjorde att vi inte kom till någon diskussion här, men jag känner också att historien i sig inte riktigt bjöd på den ingången även om illustrationerna är smarta och jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som hindrade oss. Kanske abstraktionsnivån, kanske det faktum att det hinner klämmas in både ett och annat om rymden och evigheten också.

My och Py lämnar sedan diskussionen om innan Py föddes, med konstaterandet att hon inte ska dö förrän hon är gammal

– Som morfar, säger Py. Kanske ska han dö snart. Men vad händer då?
– Ingen aning, säger My. Kan det vara likadant fast tvärt om?
De blir avbrutna av morfar som kommer in med den sista veden.
– Har du kommit på var du fanns innan du låg i mammas mage? frågar morfar och drar igång en brasa.
Py tänker en liten stund. Sedan säger hon:
– Jag tror att jag var en stjärna i rymden. Precis som när du dör så kommer du att skrumpna ihop och bli lika liten som ett pyttefrö. Sedan kommer en stjärnvind och tar dig ut i rymden så att du kan bli en stjärna igen.

IMG_5246

Att komma in på döden här känns egentligen inte som en självklar vändning, vare sig utifrån titeln eller historien – visst är morfar säkert gammal i barnaögon, men utifrån den bild som ges av honom hamnar han definitivt i kategorin av människor som jag skulle förklara att inte kommer att dö åldersrelaterade orsaker inom det närmaste – även om anslaget att binda ihop tillståndet innan födseln och efter döden än fint. Men när morfar sedan kommer och lägger barnen ser man en morfar i vit nattskjorta flyga upp på himlen, som en illustration av det som Py sagt om döden, och i denna bild finns en detalj som nog utgjorde vår största behållning av boken: i fönstret står en flaska med en maskros i. På ett av de första uppslagen är maskrosen överblommad med fröna kvar – här har plötsligt en liten (stjärn?)vind dragit genom rummet och fått fröna att sväva iväg. Hur kunde det bli så, undrade Tian, och där började vi till slut prata om boken.

Utöver det, får jag också säga att det säger något om syskonskapets förutsättningar: att den ena funnits innan den andra, att de delar sin historia men inte hela, vilket också är ett ämne vi återkommer till rätt ofta här hemma, både i form av frågor om dåtid (var det innan jag fanns? Fanns Tretton då?) och framtid (När jag är nio år, hur gammal är Tretton då?). Men över lag, så känner jag att det finns böcker som talar mer till oss.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske?

Känner du Pippi Långstrump?
Bara roligt i Bullerbyn
Jul i Bullerbyn
Vår i Bullerbyn
När lilla Ida skulle göra hyss
Inget knussel, sa Emil i Lönneberga

Astrid Lindgren, Ilon Wikland, Ingrid Nyman, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1947, 1952, 1963, 1965, 1982, 1985

Astrid Lindgren, eller snarare ett par gardiner som säljs/sålts på Astrid Lindgrens värld, har just hamnat i det mediala rampljuset. Jag har sett två olika reaktioner på detta: å ens sidan helhjärtade instämmanden, å andra sidan åsikter om att litteratur inte ska censureras, att man måste förstå att böckerna är skrivna i en annan tid, och att lösningen är att prata med sina barn om uppfattningar då och nu, kontext och värderingar.

Som svar på det sistnämnda säger jag – välkommen att göra det med valfri två-, tre-, fyra-åring.

Jag tycker att det finns ett problem med barnböcker från föräldrarnas egen barndom: de barnböcker du kommer ihåg är med stor sannolikhet sådana som du läst efter att du passerat, säg, fem. Du vill dela dessa ofta älskade historier med ditt barn. Du börjar på tvåårsdagen.

Faktum är att det inte är svårt att börja på tvåårsdagen: utan att ha kollat upp utbudet i övrigt så vet jag att bara vår bokhylla hemma bjuder på bilderböckerna Känner du Pippi Långstrump?, Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn. Faktum är att man inte ens behöver vara två för att uppskatta dessa böcker: Tretton har verkligen gillat dem från början, om än i återberättad snarare än läst form – nu, 20 månader gammal, tror jag fortfarande att textmängden är för stor. Tror, eftersom jag inte har för avsikt att faktiskt läsa den – i alla fall inte i Bullerbyn.

IMG_5171

Det svåra kommer sedan, när barnen börjar tolerera mer text. Visst är det lockande att läsa längre böcker om Pippi, Emil och barnen i Bullerbyn för en Pippi-, Emil- eller Bullerby-tokig treåring? Och så finns ju filmerna också – du har sett dem i din egen barndom, de är visuellt lugna, barntillåtna, du minns dem – enligt samma åldersfel som ovan – som bra (ja, jag är skyldig på alla punkter). Och då kommer det.

Ja, Bullerbyn är vardagsnära, konkret och saknar komplexitet och känslomässigt djup – perfekt får mindre barn. Mindre perfekt, ur min synvinkel, är att berättelserna i stora delar bygger på tjejerna-mot-killarna. I Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn berättar jag bort detta, och i framför allt den förstnämnda finns det en hel del samhörighet baserad på familj istället för kön och mycket samhörighet mellan alla barn (de bakar till exempel pepparkakor, drar in ved, hugger julgranar (tillsammans med papporna förstås), sjunger julsånger, hjälper farfar att klä granen, firar jul och besöker julottan). I Vår i Bullerbyn är det däremot flickorna som tar hand om Kerstin och leker i lekstugan medan pojkarna täljer barkbåtar och tävlar om vem som är modigast – bortläsningen blir genast ett rejält snäpp svårare.

IMG_5172

Vill man sedan gå vidare till kapitelboksvarianten, så börjar Bara roligt i Bullerbyn med konstaterandet att

Men jag tror nog att det är Lasse som bullrar allra mest, jag. Han för lika mycket oljud som tio vanliga pojkar, det är jag säger på. Och Bosse och Olle hjälper till rätt bra dom också. Britta och Anna och jag är åtminstone tysta ibland.

Därefter får de ett oväntat besök av en flicka och hennes mamma som kommer i bil: Lisa konverserar med flickan medan pojkarna ”hölls bakom knuten och gjorde sig roliga”, pojkarna har spottävling: flickorna får inte vara med ”för de är odugliga i spottning” , pojkarna sammansvärjer sig genom att hitta på De Vises Skrin (”Om jänterna finge tag i det… oj, oj, oj!”), de leker stenåldersmänniskor (”Vad man än leker, så ska pojkarna alltid få göra något roligt, men vi, vi ska bara hålla maten varm och sådär.”), flickorna klättrar över nio gärsgårdar för att drömma om vem de ska gifta sig med medan pojkarna tråkar dem under tiden…

Bilden av Vår i Bullerbyn och Bara roligt i Bullerbyn (vars innehåll delvis sammanfaller) är inte helt rättvist tecknat såhär långt. Båda böckerna innehåller berättelsen om när Lisa får en egen lammunge att ta hand om, och den fungerar åtminstone delvis hyfsat. Britta toppar pojkarna i modighetstävlingen genom att deklarera att hon törs gå balansgång på lagårdstaket. Britta får pojkarna att ge med sig om spottävlingen genom att hota med att de annars inte får komma på hennes kalas (och hon spottar längre än både Bosse och Olle). Men faktum kvarstår: indelningen sker gång efter annan grundat på kön, det är inte en ordning som ifrågasätts. Det är, i mina ögon, inte en hållbar nivå på diskussioner för en tre-fyra-åring.

Vis av dessa Bullerbyerfarenheter har jag inte ens försökt att introducera Pippi över bilderboksnivå. Visserligen är Pippi en figur som är betydligt mer normbrytande är flickorna i Bullerbyn, men världen kring henne är det inte och så har jag ju kännedom om innehållet i Pippi i Söderhavet som jag inte tror Tian om att kunna diskutera eller förstå en diskussion om än. I bilderboksvariant fungerar Pippi dock helt okej – i Känner du Pippi Långstrump? flyttar Pippi in i Villa Villekulla, presenteras för sin ovanlighet (som ni sett i jämförelsen mellan Pippi och Duktiga Annika), går på sakletning och cirkus med Tommy och Annika och så har Pippi till slut födelsedagskalas. Jag läser visserligen inte att det är ”rätt skönt” att inte ha någon mamma eller pappa, men i övrigt har jag inte alltför stora invändningar.

IMG_5173

Något av det vi läst över bilderboksnivå är dock Emil i Lönneberga, som vi har i någon Läsa mera själv-variant. Formatet på de böckerna är väldigt bra när man börjar känna på kapitelböcker: de ger kapitelbokskänsla samtidigt som texten är i stor stil och man kan läsa igenom hela boken på en sittning. I de här böckerna är Emil huvudperson och Ida bifigur – även när det är hon som ska göra hyss så handlar det mest om Emil och Ida blir tillsagd att hon inte kan göra hyss:

Du, lilla unge, som är så snäll! Inte kan du göra hyss. Det ska vara en illbatting till det. Som Emil!

Men visst gör Ida till slut ett hyss – som Emil blir instängd i snickarboa för. Bortsett från det – för dagens barn förhoppningsvis obegripliga i det (”Men varför blir han så arg?”, frågar Tian konfunderat, och vi filosoferar tillsammans över pappans bristande impulskontroll och konstaterar att man vuxna förstås inte får stänga in barn) – så är När lilla Ida skulle göra hyss ändå okej även för lite mindre barn. Inget knussel, sa Emil i Lönneberga, är mer tveksam – de lekar som leks i den boken, bland annat ”Jag for till stan och skaffa mig fästman” förutsätter rätt mycket kunskap om stereotyp heterosexuell kärlek om man alls ska fatta vad som händer: Alfred försöker smita ifrån Lina, Lina vill inte kyssa bonden i Kråkstorp, nämnda Kråkstorpare är beredd att betala ”vad som helst” för att slippa att kyssa prostinnan (”Det var elakt sagt. För även en rätt ful och lite för tjock prostinna blir ledsen när någon säger så”)… Tians behållning av boken är visst snöbollskriget, som slutar med att Emils pappa får en snöboll i munnen och kastar (den omedvetna) illdådaren i snickarboa.

Så, sammanfattningsvis får man kryssa försiktigt i Astrid Lindgren-berättelserna om man vill läsa dem med sina barn innan de nått nivån där man kan ta diskussionen om då och nu. En åldersgräns skulle kanske inte vara helt fel.

5 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Majas lilla gröna

Lena Anderson
Rabén & Sjögren, 1987

Nu verkar hösten ha kommit på allvar till våra krokar, och det innebär att vi årstidsmässigt befinner oss på sista uppslaget i Majas lilla gröna:

Sommarn tar slut.
Snart är den ett minne
att spara i fickan till nästa gång.
Den vill bara vila
en stund därinne
till nästa års glada sommarlovssång.

Jag tänker på allt jag planterat och sått,
på lök och rabarber (och kålmaskfilur).
Visst är det sorgligt att sommaren gått,
men än blommar Krassen – tänk vilken tur!

Ja, grönsakerna skrivs genomgående med inledande versal och det kliar i ögonen på mig: å andra sidan finns här språkliga godbitar som ovan nämnda rim kålmaskfilur – tur, i sällskap med till exempel fel – jord-juvel (ja, med bindestreck), kraft – rabarberskaft och fat – kalasmiddagsmat. Därtill kommer en underbar salladstirad där både barn och vuxna för första gången får möta ord som salladsflicka, salladsglad, salladssås och salladsgås – jag blir lika glad varje gång jag läser den!

IMG_5072

Boken börjar med att Maja sitter och tittar ut genom fönstret en vinterdag, och längtar till sommaren. När den kommer vill hon ha ett trädgårdsland, med lite av varje. På nästa sida har det verkligen blivit sommar och Maja lotsar oss igenom de olika grönsaker hon odlar.

Förutom det jag redan nämnt, som jag upplever som en ojämnhet i språknivån, så finns det två uppslag som för min del lika gärna hade kunnat strykas: dels det om morot och fänkål, som frångår den genomgående jag-formen (där Maja är jaget) för att istället tala om ett “vi” bestående av nämnda grönsaker, och dels det om purjolöken där även purjon fått liv (och uppenbarligen blivit kannibal eftersom “fru Purjolök” stuvar purjo hela natten). Men bortsett från dessa båda, så är boken alledeles lagom sammanhållen: Maja hinner med allt ifrån att undra över hur fröna vet vad de ska bli när de växer upp, till att bjuda på ett gäng grönsakskalas (rabarberpaj, rädisfest, ärtfest, kalasmiddag på vitkål och skivad tomat på en macka i bersån, till exempel) och att väldigt handfast berätta hur man torkar sina egna kryddor.

IMG_5073

Trots att bokens huvudfokus är Maja och hennes grönsaksland hinner en rad vänner till henne presentera sig. Det är Edvin, som i boken hinner fylla sextiotvå, som serverar Maja och hennes vän Stina lite potatisfakta. Det är Pelle Prins och Herr Kanin som kommer på Majas olika kalas och som Maja har ett hemligt ställe tillsammans med. Och så är det, utöver Stina, ytterligare två flickor som återkommer men aldrig nämns med namn. De ser bara väldigt somriga ut, i sin blårutiga respektive gulprickiga sommarklänning.

Visst är väl det där sistnämnda lite typiskt, känner jag, att alla bokens manliga karaktärer ges namn och inkluderas i texten medan de kvinnliga bikaraktärerna liksom bara finns där som utfyllnad i bild. Samtigt är det dock Majas röst och handlingar som ljuder genom hela boken, inte heller de manliga bipersonerna handlar i någon egentlig mening.

Av Tian och Tretton är det för närvarande Tretton som helst väljer den här boken. Han har naturligtvis en bra bit kvar språkligt innan han greppar riktigt vad som egentligen pratas om, men eftersom grunden – i form av grönsakerna – är så konkret så insuper han allt vad han kan. Tian kan för all del uppskatt att prata om det där med hur fröna vet vad de ska växa upp till, men annars tror jag att vi läst boken lite för många gånger för att han rikigt ska känna att den är intressant längre. Är man däremot ny för boken, så tror jag att den kan vara rikigt uppskattad av en fyraåring också.

6 Comments

Filed under Bilderböcker

Duktiga Annika

Elsa Beskow
Bonniers, 1941

Ordet duktig och dess plats i bemötandet av barn har diskuterats på längden och tvären under senare år, och jag hör till den skara som försöker begränsa användandet – därför går Duktiga Annika under namnet Boken om Annika hemma hos oss. Men läser den, det gör vi.

Boken börjar i princip med att räkna upp alla sätt som Annika är duktig på. Det roliga är att uppräkningen korresponderar väldigt nära med motsvarande uppräkning i bilderboksversionen av Pippi, Känner du Pippi Långstrump? – fast den föregår den med 6 år. För att ge er lite bildbevis:

IMG_4621

klä sig

städa

tvätta sig

Jämfört med Pippi så beter sig Annika alltså synnerligen normativt i alltifrån påklädning till hygienbestyr till städning. Det är absolut ingen nackdel, tycker jag, för Annika gör uppenbarligen – som jag ska komma till – skillnad mellan att vara initiativrik och kapabel och att vara av det mer oregerliga slaget. (Inte därmed något ont sagt om Pippi som jag visst kan se tjusningen i, poängen är snarare att hennes sociala normbrytande är ett drag i berättelserna om henne som inte är nödvändiga för att teckna en stark (flick)karaktär.) I just denna passage av boken läser jag med fokus på vad Annika kan snarare än duktigheten i det, och uteslutar det faktum att det står att det är sin mamma hon hjälper (boken är ju trots allt från 1941). Dessutom tycker jag att uppräkningen av Annikas leksaker: “en elefant, som mormor sytt åt henne till julklapp, och en docka, som mamma hade sytt, och en vagn, som pappa hade slöjdat” som sedan följs upp med att han har en hink men inte hittar sin spade (men sedan får en träslev av en gubbe som hjälper henne med grinden till kohagen) är intressant. Det är en beskrivning som ligger rätt långt bort från det faktum att svenska barn idag i genomsnitt har 537 leksaker – även med saker som “lego” eller “klossar” räknade som en och inte bir för bit och bara inkluderande det som fanns på barnens rum.

Efter den inledande presentationen tar själva historien vid: Annikas mamma berättar att hon upptäckt ett hål i gärdsgården runt kohagen, och att de är oroliga att Majros (kon) ska springa ut i klöverfältet bredvid innan pappan hinner dit för att laga det (ja, vuxenvärlden är väldigt könsnormativ – men för att fortsätta jämförelsen med Pippi så gäller detsamma där). Annika beslutar sig då genast för att gå dit och vakta Majros, och på vägen möter hon först en hund som försöker få henne att komma hem till honom och titta på kaninungarna och sedan Skryt-Olle som – mellan skryten – försöker få henne att följa med och fiska istället. Men Annika fortsätter till kohagen.

Majros gör verkligen ett rymningsförsök (efter att Annika snällt till henne på nosen, något jag brukar utelämna), men hunden som Annika mötte på vägen hör hennes rop på hjälp och kommer och vallar in Majros i hagen igen. Sedan bestämmer sig Annika för att själv laga staketet. När hon hittar några lämpliga störar visar det sig dock att det är en tomte som tagit dem (från gärsgården) för att stadga upp sitt tak. Den ena tomten (du gissade rätt, tomtepappan/gubben) erbjuder sig att laga gärsgården om Annika bara låter bli att ta tillbaka störarna, och under tiden leker hon med tomtebarnen samtidigt som den andra tomten (mamman/gumman) gör iordning plättar. Som tack för att tomtegumman fick låna Annikas hink att mjölka Majros i, för mjölk till plättarna, får hon hinken full med smultron. När hon sedan möter Skryt-Olle igen på vägen hem, blir han avundsjuk:

Och när de gick hem. så mötte de Skryt-Olle på vägen, och han hade bara fått en liten, liten fisk. […]
– Jag ska minsann säga åt tomtarna, att de ska plocka smultron åt mig också, sa Olle, men jag ska ha ett helt ämbar fullt, inte en sån där liten hink.
– Du skulle ju meta en fisk också, som var dubbelt så stor som Majros, men det tycker jag då inte att den där fisken är, sa Annika,
Då visste inte Skryt-Olle vad han skulle svara.

Här tycker jag att Annika excellerar. Hon gjorde vad hon företagit sig: gick till hagen för att vakta Majros. Hon bestämde sig för att laga gärsgården på egen hand, men fick istället tomten att göra det när det visade sig att det var den som förstört gärsgården från början. Och sist men inte minst så både ser hon igenom Skryt-Olles skryt och besvarar det på ett sätt som sätter honom på plats, utan att vara taskigt, och trots att han uppenbart är några år äldre (och pojke). Och boken slutar så med att hon möter Skryt-Olle igen, och då har de riktigt trevligt tillsammans eftersom Olle uppenbarligen lärt sig av betan och insett att det låter dumt med skryt.

Berättelsen är väldigt konkret och lätt att följa i bilderna, men det är för mycket text för att Tretton ska kunan behålla intresset om jag de facto läser boken – alltså återberättar jag den relativt fritt istället. Troligen är det därför som Tian sällan väljer boken – på den nivå som det blir då, och utan diskussioner kring vad som händer (som får Tretton att hela tappa tråden), så blir nog historien lite för simpel för honom. Och även om jag skulle kunna läsa hela texten, så behöver man som sagt städa lite för att det ska kännas helt okej: som det här med duktigheten, att Annika hjälper just mamma och att gubben som hjälper Annika med grinden säger att “barn inte ska vara klåfingriga”. Men den typen av städning, som rör enstaka ord snarare än berättelsen i sig, tycker jag är rätt lätt åstadkommen.

Och till sist: moraliserar boken? O ja, både om accepterat socialt beteende (som i jämförelsen med Pippi), det rätta i att hjälpa till och i fördömandet av skryt. Men håller värdena? Ja, det tycker jag också.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Teskedsgumman (och lite om Pettsson)

Alf Prøysen, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1958/1990, 1968

I Teskedsgumman och älgen har brunnen sinat, och Teskedsgumman måste gå ut till sin andra brunn för att hämta vatten. Hon tar gubbens gamla rock och ett par stadiga arbetsvantar, sin yxa och sin hink, och går ner på gärdet och börjar hugga hål i isen med sådan frenesi att hon först inte märker när en älg kommer ut ur skogen, stegar fram till henne och så till slut stångar henne så att hon faller med huvudet före ner i snön. Förskräckt springer hon in, och när älgen visar sig vara kvar bestämmer hon sig för att skrämma den. Men när älgen varken låtit sig skrämmas av att gumman varit stor och ful eller stor och farlig (i svart regnkappa och hatt respektive med gubbens byxor och bössan) så ger hon upp och bestämmer sig för att hämta snö att smälta i hinken istället. Det är bara det att när hon gör det, så blir hon liten som en tesked:

Den här gången gick det fortare än vanligt, och hur hon nu bar sig åt så trillade gumman själv, så liten som hon var, ner i hinken, och hinken började rulla utför brunnsbacken. Det gick med en faslig fart och gumman som låg i såg både solar och stjärnor.

Andfådd av den första meningen? Faktum är att efter ett par genomläsningar så fungerar texten strålande som högläsning, trots att meningar som den nämnda återkommer i alla böcker jag läst av Prøysen. Ytterligare ett exempel på det är inledningen:

Teskedsgumman hade haft så ont om vatten i vinter. Vattnet rann långsammare och långsammare och långsammare ur kranen i köket, och en dag sa det bara dropp dropp dropp, och till sist var brunnen tom och det kom inget vatten alls.

IMG_4666

Men för att återgå till historien, så rullar hinken upp för ett gupp, flyger genom luften och fortsätter flyga ut i skogen – för det visar sig att den fastnat på älgens horn. Älgen går till sina älgvänner och beklagar sig över hur rädd den är för det som skramlar i hornen, men det löser sig när hinken istället fastnar på en gren i ett träd. Gumman får sig en pratstund med en ekorre, men just när hon börjar undra över hur hon ska ta sig hem igen så löser också det sig med att gumman blir stor igen och ramlar ner med gren och hink och allt. På vägen hem hämtar hon vatten, och när hon ser att älgen står och kikar på honom kan hon skramla lite med hinken och på så sätt skrämma iväg den igen.

Det finns saker i den här boken som jag läser bort, som det faktum att rocken och byxorna är gubbens och delar av beskrivningen av älgen, som där den omnämns som farlig, mallig eller dum, men i övrigt gillar jag den av anledningar som jag ska gå in på mer nedan.

Först dock till Göta Petter, sa teskedsgumman, som handlar om en dag då Teskedsgumman har så mycket att göra men är liten redan när hon vaknar. Återigen händer allt i en lång mening:

Det var en gång en gumma, som la sig och sov på kvällen liksom gummor brukar göra, och dan därpå vaknade hon som gummor brukar göra, men då hade gumman blivit så liten som en tesked, och det brukar inga gummor bli.

Med list (och hot och manipulation, om man ska vara sådan) talar hon dock en råtta till att städa golven, katten att slicka disken ren, hunden att bädda sängen, regnet att blöta tvätten, vinden att hänga tvätten, solen att torka tvätten, tillbringaren att sätta på spisen, stekpannan att hoppa upp på spisen, och pannkakorna att vända sig själva. Och just som hennes man kommer hem, så blir hon stor igen och berättar ingenting om att hon varit liten.

När jag började skriva det här inlägget slog det mig att vuxna inte är så vanliga huvudpersoner i bilderböcker. Utifrån målgruppen är det såklart inte så konstigt, men en snabb räkning av de böcker som står på barnens bokhyllor just nu (av någon märklig anledning har vi böcker lite varstans i lägenheten) avslöjar att av 85 böcker har nio (knappt 11 %) huvudpersoner som kan definieras som vuxna: en är en Bamse-bok, en handlar om en tomte, i två är huvudpersonerna också berättarröst – och så är det tre Pettsson-böcker och två böcker om Teskedsgumman. I vår bokhylla finns det alltså två vuxna huvudpersoner som det berättas om och inte av, och som dessutom är människor. (Skriv gärna en kommentar om du kommer på fler sådana!)

Det roliga är, att redan innan jag påbörjade ovanstående räkneövning så tyckte jag – utifrån de nämnda böckerna – att gumman är lite av en kvinnlig motsvarighet till Pettsson. Kanske låter jag mig luras lite av det gemensamma som de har ovan, men jag tycker det finns mer: båda lever i en vagt definierad dåtid (inte alltför långt tillbaks i tiden, men definitivt innan tvättmaskiner, färg-TV och CD-skivor), båda lever rätt ensamma, båda kan prata med djur (under specifika omständigheter), båda är äldre, i båda finns det fantastiska inslag (krympningen respektive mucklorna) och sist men inte minst: båda är väldigt handlingskraftiga och finurliga.

Därmed inte sagt att det inte finns skillnader, mestadels klart könade. Teskedsgumman har trots allt en (arbetande, dessutom, som hon sköter hushållet för) man även om han spelar en väldigt undanskymd roll medan Pettsson lever med en katt av en anledning: ”Nu är jag för gammal. Jag har vant att klara mig själv. Det skulle bli för mycket med en hel tant.” (i När Findus var liten och försvann). Pettsson är mer av ett original medan Teskedsgumman som jag uppfattat henne mer verkar passera som normal. Pettssons handlingskraft och finurlighet används för nya uppfinningar, Teskedsgummans ger inga bestående resultat utan handlar mer om att klara sig trots sin storlek/litenhet. Å andra sidan är en skillnad – som inom sinom tid planeras att få ett eget inlägg – är den omsorgsrelation Pettsson har till Findus, som en förälder. På det sättet är Teskedsgumman mycket mer ensam (nu, hon ska visst ha vuxna barn).

Delarna om mannen i Teskedsgumman är dock, som nämnt, rätt lätta att läsa bort. Det som då återstår är resten, det vill säga en klurig saga med en handlingskraftig gumma:

”Jaha”, tänkte gumman. ”Det är minsann inte första gången jag är utan vatten, men när man har två starka armar och en bra hink, och när man dessutom är så lycklig att man har en brunn till nere på gärdet, så får man inte klaga.

IMG_4667

Så utifrån det läser jag ändå gärna Teskedsgumman, och då framför allt den med älgen. Tretton har just också börjat uppskatta den. Och liksom med Pettsson, där illustrationerna är en stor del av behållningen, så är de det här också – om än på ett annat sätt. Sven Nordqvists bilder är ju en orgie i detaljer, medan Björn Berg mer lever på det otroligt uttrycksfulla kroppsspråket i sina illustrationer.

2 Comments

Filed under Bilderböcker