Tag Archives: färger

Lillebror och natten

Lennart Hellsing, Ane Gustavsson
Eriksson & Lindgren, 2009

Det mesta jag läst av Hellsing har varit skrivet på 50- och 60-talen, så Lillebror och natten var tänkt att få utgöra en sorts kontrast till det, en samtida Hellsing. Men i mitt tycke visade det sig att inte mycket förändrats, mer än att jag därmed kunde lägga bort de något förmildrande glasögon som jag känner att jag nog ändå har när det gäller äldre böcker.

Början av boken är en finstämd berättelse om Lillebror och Storebror som ligger i sina sängar och talar om natten och mörkret, där de resonerar tillsammans och Storebror svarar på Lillebrors frågor efter bästa förmåga:

– Man kan ta på saker som är någonting. På Mörkret kan man inte ta. Då måste det vara ingenting.
– Kanske, sa Lillebror, är det ingenting, men det finns och jag är rädd för Mörkret.
– Nej, du är inte rädd för Mörkret, du är rädd för något som kan finnas i mörkret.

I den delen av boken går illustrationerna i svart och mörkblått, med rymden bakom gardinerna och ett vänligt leende mörker som lillebror prövande sträcker in händerna i.

IMG_4243

Men sedan är det som att Hellsing spritter till och kommer på att det måste vara lite lustigheter också. De börjar tala om solen, som går

– Vidare bara… västerut… till Amerika, till indianerna, mohikanerna. Den sista mohikanen är ännu inte död!
[…]
– Och är alldeles röd! Nu, så lillebror, nu förstår jag! Indianerna blir röda därför att Solen är röd när den kommer dit och lyser på dem.

Här får jag två problem med boken: det första är samma som jag upplevde i Krakel Spektakel gör det själv, att historien blir så splittrad att jag skulle vilja dela den i två. Eller i Lillebror och nattens fall snarare tre, för det kommer en ytterligare vändning där de börjar återge och diskutera de sånger faster Hulda brukar sjunga, deras innehåll och innebörd (allt från änglar och eskimåer till äktenskap).

Jag är såklart inte först med att tänka kring Hellsings absurditet, och vill man läsa om den på ett från ett lite mer positivt perspektiv än det jag kommer att ge uttryck för här rekommenderar jag den här recensionen.

Men varför är då jag, som gärna för rätt absurda samtal med Tian, inte alls förtjust? Jag tror att svaret ligger i formen. Så länge Hellsing håller sig till vers, rim och ramsor, så är språkleken och absurditeten något som tilltalar. Den bundna formen gör texten till en vägvisare snarare än någon som bestämt tar en i handen och leder en genom sina egna associationer. När texten istället är skriven på prosa får jag mer samma känsla som jag får när någon långrandigt återger nattens dröm: utan medskapande blir det bara orelaterade fragment staplade på varandra. Säkert skulle det gå att även i prosa få den effekt som Hellsing lyckats med i vers så många gånger: men själv har han inte gjort det i varesig Lillebror och natten eller Krakel spektakel gör det själv.

Och så var det ju ytterligare ett problem: det är så jag upplever Lillebrors och Storebrors resonemang om solens verkan. Den gör som sagt indianerna röda, men även kinererna gula (samtidigt som de steker alternativt kokar missionärer), “oss” bleka och kanske grönländarna gröna – fast det kan ju inte stämma, för då skulle solen lysa med svart ljus i Afrika och svart ljus finns inte. Vad Tian tycker om den här delen av boken vet jag inte, för när jag läste före och insåg vartåt det barkade så slutade jag läsa texten. Det är inte så jag vill tala om hudfärg.

Tian tar upp ämnet hudfärg ibland, förstås. Hur kan en del ha brun hud? Då svarar jag att det beror på det “recept” som man får från ägget och spermien, som berättar ungefär hur man kommer att se ut. Att om ens mamma eller pappa själv har brun hud så får man det också. Jag talar inte i termer av att vara röd, eller gul, eller att de kommer från andra länder.

Sedan verkar Hellsing också se denna bok som ett bra tillfälle att vinka lite andra av sina figurer: den sista mohikanen och Eskil Eskimå omnämns i texten, och när Lillebror och Storebror pratar om indianerna hänger och slänger Kusin Vitamin i deras gardin. I de delar dessa vinkningar görs i texten är dock min känsla mer att texten skrivits för att kunna referera dit, än att det är den spontant bästa historien som lett till att de inkluderats. Men för all del, om man känner sig bekväm med att faktistk läsa texten så ger det förstås en rätt uttalad lektion i hur texter kan tala med varandra.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Mjauböckerna

Mjauböckerna är:
Mjau och de små stolarna
Mjau och den stora lådan
Mjau i köket

Sebastien Braun
Bonnier Carlsen 2009, 2009 respektive 2010

Vi har haft, och har, en och annan pekbok i tjock kartong i vår ägo, men för att skona oss vuxna läsare har vi så omgående som möjligt gått över till böcker som åtminstone har något som liknar en berättelse. Och i kategorin av sådana böcker är Mjau-böckerna min allra bästa rekommendation!

Huvudkaraktären i böckerna är katten Mjau, som i Mjau och de små stolarna och Mjau i köket har besök av sina vänner Vov, Kvack, Bä och Mu (av djurslag som inte är alltför svåra att gissa). Mjau själv omnämns som en “han” på ett ställe i Mjau och den stora lådan, men i övrigt saknar karaktärerna könsspecifika drag.

De enkla historierna i böckerna iscensätter förberedelserna för en lek – i Mjau och den stora lådan målar Mjau en kartong, sätter en blå mugg ovanpå och en stol inuti, i Mjau och de små stolarna ställs några stolar i rad och en klocka, en flagga och en visselpipa plockas fram, och i Mjau i köket töms köksskåpet på köksgeråd – och sedan, på näst sista uppslaget avslöjas vad resultatet blev: en brandbil, ett tåg och en orkester. På sista uppslaget visas sedan hur resultatet blev i fantasin.

Bilderna är enkla och stiliserade, och så konkreta att det blir lätt även för ett litet barn att förstå vad de föreställer. Alla tre texterna har likartad början och slut (”Det här är Mjau. Hej Mjau!” respektive ”Fiffigt, Mjau!”) och när läsningen börjar bli lite mer avancerad (de allra första gångerna man försöker sig på att läsa en hel bok gäller det att vara koncis, så då ryker adjektiven till förmån för ivrigt pekande för att försöka förmedla handlingen något sånär) introduceras färger och (i Mjau i köket) antal.

Förvandlingsakten till sista uppslaget övergår visserligen en ett- eller tvåårings förstånd, men gör å andra sidan att böckerna kan uppskattas även uppåt i åldrarna. Vår storebror, Tian, kunde på eget initiativ plocka fram böckerna i alla fall till 3,5-årsåldern (sedan blev de lite sönderlästa för honom i och med att lillebror Tretton började uppskatta att läsa, och läsa, och läsa… dem), och det var också någon gång i de åldern vi på hans initiativ byggde vår egen brandbil av en flyttkartong här hemma. Först i princip steg för steg efter boken, men sedan – med hans utökade pysslighet – med detaljer som ratt, stege, brandkorg och brandslang.

IMG_3522

3 Comments

Filed under Första böckerna

Memmo och Mysen söker efter färger och Memmo och Mysen bråkar i vinden

Emma Virke
Alvina förlag, 2011 respektive 2013

Memmo och Mysen upptäcker färger är samtidigt enkel och tankeväckande bok om färger – var de tar vägen på natten, hur de skiftar på himlen, hur vatten kan vara både blått och genomskinligt och rött och gult (av saft!), hur de döljs i dimman och hur man kan göra sin alldeles egen regnbåge – och bilderna fångar skickligt upp detta och sprakar av färg eller icke-färg.

IMG_3523

Därtill är texten högläsningsvänlig med rytm och ljudlek, som smakprov:

– Ta min ficklampa, säger Memmo.
Lys på trädet. Titta, bladen är gröna!
Lys på blomman där. Titta, den är skär.
Färgerna finns ju faktiskt här.

Språkfinurligheten och de starka bilderna är desamma i Memmo och Mysen bråkar i vinden, men historien har inte samma orginalitet utan är en mer ordinär – om än relativt finstämd – historia om att bli arg, vara osams, ha svårt att säga förlåt men ändå kunna hitta tillbaka och bli vänner igen.

Karaktärerna i böckerna är en pojke, Memmo, och hans mjukisdjur, Mysen, som också refereras till som ”han”. De är ensamma i båda böckerna, utan vuxna eller andra kringkaraktärer. I och med rytmen i texten och att böckerna inte är så texttunga så är det lätt även för lite mindre barn att lyssna på böckerna, men jag skulle ändå rekommendera böckerna som en treårspresent att växa med, för att till fullo kunna uppskatta berättelserna och deras frågeställningar.

1 Comment

Filed under Bilderböcker