Tag Archives: fantasilek

Strandstaden

Karin Cyrén
Alfabeta, 2014

Ibland förlorar man kontrollen – först över situationen, och sedan över sig själv. Och efteråt kan man ångra sig, och vilja ställa allt till rätta.

IMG_6996

Det är precis en sådan situation som är vändpunkten i Strandstaden, där bokens “jag” inte längre orkar med tjatet från de små invånarna i staden som hen byggt upp:

– Kan ni vara tysta? vrålar jag. Bygg era egna hus!

Jag hoppar och bankar och slår på allt!

– Jag vill fika! ryter jag.

– Hjälp! Alla springer åt olika håll. Sluta! Snälla, sluta!

Oj, va arg jag blev.

– Förlåt att jag slog sönder stan, säger jag. Jag kan laga den.

– Vi kan laga lite själva, säger muskelkillen. Det var dumt att vi tjatade.

IMG_6998

Det är en sådan situation som nog många kan känna igen sig i, både vuxna och barn, och det handlar som synes inte bara om att vara den som tappar besinningen utan också om att vara den som träder över någons gräns, och som också får sig en tankeställare.

IMG_6999

Boken börjar med att en familj, eller två vänner med sitt barn respektive bebis, kommer till stranden – det ges ingen vägledning mer än att “mamma” omtalas två gånger, men det skulle mycket väl kunna vara två mammor. Hur eller hur så är de vuxna (och bebisen) väldigt perifera i handlingen, de markerar bara dess början och slut. Istället är det “jag” och de små invånarna i staden hen bygger som är centrala.

IMG_6997

Den första som dyker upp är “en kille med stora muskler”, följd av en väldigt upptagen “tjej”/”kontorstjej”, och så en “gubbe”. Jag har begränsad lust att läsa om “killar med stora muskler”! Men sedan, efter detta, könas inte de tillkommande invånarna i text. I bild däremot, är både “motorcyklisten” och “fotbollslaget” lätta att läsa som tjejer (medan “en som kommer i racerbåt” och (pizza)”bagaren” är mer ambivalenta och “bonden” nog tolkas som man). Det är en trevlig omväxling!

IMG_7001

Vi har läst boken till och från, men den är inget som något av barnen (ännu) fastnat för. Den är något för komplex för Tretton, och kanske något för simpel för Tian. Men i åldrarna däremellan kan den här boken vara en rätt trevlig bekantskap.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1982, 1985

När jag skrev om den Mamman och den vilda Bebin här för ett tag sedan så hade jag börjat återuppliva minnen om att jag själv läst den som barn, och dessa minnen blev ytterligare något tydligare när vi sedan lånat de två andra böckerna om samma bebis, Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund.

Mitt allra första intryck av att läsa dem var att det är ett hopp läsmässigt mellan Mamman och den vilda Bebin och dessa båda. Tretton var som sagt väldigt förtjust i den förstnämnda, men kunde inte alls relatera på samma sätt till dessa båda som onekligen tar stegen från skröna till vild fantasi. Tian däremot strålade när Bebin och hunden flyger ut i rymden och hamnar på en planet av glass.

IMG_5529

Mitt andra intryck var att rimmen flyter bättre i båda dessa böcker. En faktor är förstås att jag hunnit vänja mig lite vid rytmen, men jag tror verkligen inte att det bara ligger hos mig:

Den vilda bebin tjatar på sin mamma varje stund,
nu vill han ha en liten hund!
En liten hund vill alla ha
och bebin allra mest,
och får han ingen hund så vill han ha en häst.

Och bebin får en hund i födelsedagspresent, efter lång och frustrerad väntan, men det är ju fel – en mjukishund, som bebin vrålar att han ska skjuta med sitt gevär för att den inte är riktig. Inte en bok för vapenvägrare, alltså. Att bebin ändå inte gör slag i hotet visar sig vara tur, eftersom hunden får liv sedan på natten och bebi med alla mjukisdjur får sig en riktig rymdfärd, tills de till slut trillar ner till mamman som ”väntar på dem som han alltid gör, att mammor oroar sig jämt kan de inte rå för” – ett tema som återkommer från Mamman och den vilda Bebin.

IMG_5528

Den vilda Bebiresan innehåller, som titeln antyder, också en resa. Här är det dock havet istället för rymden som är utflyktsmålet, och det finns faktiskt intressanta likheter mellan Den vilda Bebiresan och Elsa Beskows Lillebrors segelfärd. I båda fallen ger sig barnen iväg från sina mammor i en båt på köks(?)golvet, i båda fallen står de sorgsna mammorna kvar och vinkar efter dem, i båda fallen har de resesällskap i form av mjukisdjur, i båda fallen möter de faror i form av stora fiskar, i båda fallen blåser det upp till storm – men sedan slutar likheterna, för medan Lillebror först hamnar hos små glada ”negerbarn” och sedan seglar till ett Kina med kejsare, mänskliga ”fålar”, porslinsslott och försök till bortgiftande av prinsessan är Bebins tuppräddande, bli-uppäten-av-val-upplevelse och bullätande betydligt mer samtida. Däremot kommer förstås båda lyckligt hem igen – vilken tur! Och när jämförelseobjektet är Lillebrors väna mamma, så ser till och med vilda Bebins tålmodiga mamma lite modern ut.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Racer-Rakel och fångarna i svinstian

Martin Widmark och Britt Sternehäll
Bonnier Carlsen, 2007

Det här är den första boken om Rakel som vi läst, men den tredje som getts ut om henne. Det gör att jag undrar några saker som jag kanske skulle veta om vi varit med från början: till exempel varför Ryslige Roland är ryslig, hur relationen mellan honom och hans “busar” ser ut, varför han mestadels pratar på vers och varför han och busarna har tejpat (?) på sig lösskägg.

IMG_3757

Historien går ut på att Rakel och Roland ska vara med i ett lådbilslopp – två varv runt parken – som i Rakels fantasi och illustrationerna omvandlas till ett riktigt racerlopp. De är uppenbarligen de enda deltagarna, och trots att Rakel hamnade efter i starten så leder hon när de närmar sig punkten för varvning, bara för att upptäcka att Roland helt plötsligt ligger före henne igen. Han måste ha fuskat, och tagit genvägen genom skogen, förbi tant Lyckholms verkstad. Rakel fortsätter trots allt, men när hon går i mål som segrare förstår hon och hennes vänner att Roland måste ha tagit genvägen igen och hamnat i klorna på tant Lyckholm.

Verkstadsägaren och tillika brottnings-ex-världsmästaren Lyckholm är den sortens tant som bryter sönder lådbilar med händerna, slukar pilsnerkorv direkt ur burken, snusar med en dreglande frenesi och – förstår Rakel och hennes vänner när de smugit dit genom skogen – låser in förbipassarande barn i sin svinstia och väser “Tyst snorungar!” när de ber att få komma ut. 

Med vad som måste vara den mest klassiska av räddningsmanövrar – avledning – fritar Rakel och hennes vänner Roland och hans busar, och efter en något mindre klassisk/tidigare sedd gristackling som hindrar tant Lyckholm från att istället stänga in Rakel så blir det till slut prisutdelning med Rakel överst på prispallen.

Jag har varit, och är, lite kluven till den här boken. Å ena sidan har Rakel skinn på näsan och är en ledargestalt (hennes vidhängande vänner, Mats och Sara puttar snällt på henne som lådbilens självklara chaufför, och följer hennes direktiv när hon drar upp planen för att rädda Roland och busarna), hennes vän Sara är mörkhyad-utan-kommentarer, och tant Lyckholm är kanske en ovanlig tant (jag filar på ett inlägg om karaktären “den farliga vuxna”, men har inte riktigt kommit fram till någon slutsats än) – men å andra sidan gillar jag inte riktigt språket och det lite mer groteska anslaget i illustrationer och beskrivningen av Lyckholm.
 
IMG_3759

Det sistnämnda är ju mer av en smakfråga, men jag vill gärna resonera med er om språket! Här har vi till exempel en utläggning från Roland:

Här ser ni killen som kör med stil,
i bilen som vrålar fram – mil efter mil.
Men Rakel din klant,
du kör som en fjant.
I din skruttiga, fjuttiga,
pruttiga bil.

Att kalla någon för klant eller fjant (eller snorunge) ligger helt enkelt väldigt långt bort från mig, och jag har aldrig hört det från Tian. Vi får säkert vara mycket tacksamma för förskolan när det gäller det, att det inte kommit därifrån, men det är typiskt sådana uttryck jag gärna byter ut mot jag-budskap i historier där det är möjligt (och till exempel låter någon som är arg skrika ”jag är arg på dig!” istället för ”dumskalle!”, för att ta ett exempel ur närtid). Hur väljer ni att hantera liknande uttryck, innan de kommer från barnen själva?

I den här boken upplever jag också att de uttrycken inte riktigt går att välja bort eftersom den sociala attityden mellan karaktärerna är av det lite tuffare slaget – inget extremt, men ändå på den nivå som antyds av utläggningen ovan, tråkningar och resonemang av typen ”skrattar bäst som skrattar sist”. Som en recensent uttrycker det på omslaget – ”hon är ingen liten mes, Rakel”. Det ordvalet uttrycker något om synen på svaghet. Jag hade inte velat läsa boken med Tian tidigare än nu. Däremot tycker jag att bokens fördelar gör den till en helt okej läsning för barn som redan kommit till den sociala nivån själva och kan diskutera och relatera till det.

3 Comments

Filed under Bilderböcker