Tag Archives: existentiella frågor

Maskrosdagen

Per Gustavsson
Alfabeta, 2012

Det är inte alltid jag har haft möjlighet att ögna igenom de böcker som vi läser, men i just det här fallet var det bra att jag hade gjort det: då kunde jag, när det kom till ond och bråd (nåja) död i Maskrosdagen, övertyga Tian om att vi borde läsa vidare för att det säkert skulle hända något bra sedan.

IMG_8032

Det är inte så att jag i allmänhet sätter någon ära i den typen av milda övertalningar. Vill man inte vara med och läsa, så slipper man, även om det i allmänhet innebär att man får gå ifrån eftersom det finns fler åhörare som förmodligen vill höra klart. Men här trodde jag verkligen att Tian skulle se finessen i fortsättningen, och det var också med sanningen överensstämmande för vi fick läsa boken inte mindre fyra gånger i rad på en gång, och det är ett ovanligt gott betyg. Dessutom är det en bok där historien spänner över så många plan att den tilltalade såväl Tretton (som tyckte om de pratande maskrosorna) som Tian (som också tyckte om de pratande maskrosorna men som också greppade ”livets kretslopp-resonemanget” i bakgrunden) som mig som vuxen läsare.

Boken börjar med ett ”NEJ!” – huvudpersonen ser sin pappa rensa maskrosor i trädgården (”Han gör allt för att bli av med dem.”) och kommer till undsättning för de sista tre (”Jag älskar maskrosor!”).

IMG_8033

Nu är det, som redan framgått, inte vilka maskrosor som helst. De pratar (med pipiga röster), älskar att åka trampbil fort, gungar med förtjusning, och räddar huvudpersonen när han faller ner från ett träd. Men sedan blir de för gamla:

Nu var maskrosorna inte gula längre.
Och de hade blivit luddiga runt ansiktet.
– Ni måste vara väldigt sjuka, sa jag.
Maskrosorna svarade inte. De bara låg där alldeles tysta och bleka.
Medicin, tänkte jag, de måste ha medicin.

Räddningsaktionen misslyckas dock:

Men det var för sent.
Maskrosorna var alldeles grå och kunde inte dricka.
Och rummet var fullt av svävande änglar.

Just den här scenen, där maskrosfröna flyger genom luften likt en här av änglar (med en skelettspratteldocka i förgrunden), är kanske det mest lysande exemplet på samspelet mellan text och bild i denna bok. Det är dock inte den enda illustrationen av superb klass: dit hör också bilden av huvudpersonen under pilträdet vars rötter sträcker sig ner under jorden och den tiltade bild där huvudpersonen hjular så att allt blir uppochner och huller om buller.

IMG_8031

IMG_8029

Efter dödsfallen tar det lång tid för huvudpersonen att somna, men när han vaknar nästa morgon har fröna resulterat i ”tusen små solar” ute i gräsmattan, och pappan har gett upp kampen:

– Kom ner, ropade pappa, Jag orkar inte rensa mer maskrosor.
Dom är för många! Kom ner och ta med dig saften.

Slutligen: visst går det att hitta markörer för kön i boken, som till exempel det leksaksutbud som tecknas i bilderna. Men i berättelsen som sådan är både huvudpersonen (som först i baksidetexten får ett namn, Martin, i själva berättelsen talar han genomgående som “jag”) och pappan framför allt människor, där det vuxet rationella (rensa bort maskrosorna) ställs mot ett barns värnande om även detta liv.

Advertisements

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

Malin Axelsson, Klara Persson
Urax, 2014

Liksom Det var en gång en räv som sprang i mörkret är Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn nominerad till årets Augustpris. Efter några genomläsningar är både jag och Tian något förvirrade, medan Tretton – som över lag tyckte att boken var för lång – tagit uppslaget med ett monster till sitt hjärta.

IMG_6012

Därmed inte sagt att boken inte har något. Till exempel har den lett till återkommande diskussioner mellan Tian och mig om hur en del böcker är lätta att läsa, medan man i andra måste gissa och tolka själv, och hur man kan göra det.

Det finns en huvudperson i boken, en person som vi bestämt oss för att fyller sex år när boken tar slut med en tårta med sex ljus i. Temat för boken kan man kanske karaktärisera som det mänskliga varats osäkerhet, och om att bli till. Vi tror att det är ett syskon som är på väg, och som kanske är en av rötterna till de existentiella grubblanden som huvudpersonen ger uttryck för.

En läsning som håller ihop i alla fall större delen av boken är att se de inledande uppslagen, om att vara ofödd och sedan födas till att bli något, som en gemensam fantasi i regi av huvudpersonen och dennes mamma. När vi får möta dem är det läggdags

nu blev jag jättetrött
nu sov jag och drömde

men vänta
hur vet jag att det kommer att bli morgon
när jag somnar?

Mamman lugnar, men barnet vill avstå från att sova: genom att leka doktor (”kan det vara svininfluensan? fågelinfluensan? röda hund? galna kosjukan?”), genom att låtsas dö (obehagligt i Tians ögon innan det framgick att det bara var en lek), genom att prata om vilka saker hen ville bli, genom att transformeras till monster (jag håller med Tretton, det är bokens bästa uppslag! ”ha haaaa/ tittaaaa på mig/ tyck om mig tyck om mig!/ om ni inte tycker om mig ska/ jag äta upp er!”), genom att fråga hur barn blir till och varför man blir den man blir… Men därefter håller inte riktigt denna förståelse av boken heller, för där kommer ett uppslag om ”hur kommer det bli nu/ när vi inte vet hur allt ska bli?” där det inte längre är läggdags, utan istället något slags kafferep med en rad nya personer inblandade. Däremot blir det alltmer klart att det är ett kommande barn som diskuteras, även om huvudpersonen också går in och talar för barnet eller barn i jag-form. Och därefter somnar de, och drömmer. Och så till sist avbildas nämnda tårta, som återkommer till och från i boken, till exempel i passagen ”men hur blir jag pojke?/ hur blir jag flicka?/ när blir det tårta?”. Denna passage är för övrigt också den enda där kön nämns i samband med huvudpersonen.

IMG_6014

Jag har valt att citera rätt mycket ur boken ovan, för att ge en bild av språket. Och jag har gett den mest sammanhängande bild jag lyckats skapa, även om jag får medge att det lämnar mycket att önska. Det är, som jag inledningsvis konstaterade, en ovanligt utmanande läsning, som jag tippar att man bör ha fyllt fyra för att tolerera text- och språkmässigt (vad gäller komplexitet), men därefter ser jag inte någon direkt åldergräns uppåt – det handlar snarare om huruvida man uppskattar berättelsetypen. Jag har sett synpunkten att språket och berättelsens vändningar är ett barns, men jag uppfattar inte att Tian utläser det på det sättet även om han har mer tolerans för det obegripliga än mig – så lär han ju också vara mer van att möta historier som inte är direkt begripliga för honom vid en första genomläsning.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Innan jag fanns

Petrus Dahlin, Maria Nilsson Thore
Bonnier Carlsen, 2013

Jag var lite intresserad av hur Tian skulle möta denna bok, utifrån de diskussioner vi haft på temat om var man finns innan man föds och vart man tar vägen som död, som mynnat ut i svaret ingenstans (utöver kroppen i jorden). Svaret i denna historia är mer inlindat, och kanske mer filosofiskt, om än anspelande på biologiska fakta.

IMG_5245

Förutsättningarna är att en morfar åker ut till en stuga i skogen med sina båda barnbarn. Bokens huvudpersoner, storasyster My och lillasyster Py, kommer in på var de (eller snarare Py) fanns innan hon hamnade i mammas mage, vilket blir en diskussion som till viss del består av fria fantasier medan det samtidigt finns en rätt självklar koppling mellan deras tankar om ”en äggplanet i rymden där alla bebisar ligger och väntar på att födas” eller att Py varit ett litet frö, en komet med en liten svans, ”ett litet grodyngel bland miljonerns miljarders grodyngel som simmade i en jättestor svart sjö” och – ptja – ägg och spermier, vilken är en del av den mänskliga kroppens funktion som Tian sällan visar särskilt mycket intresse för. Kanske var det hans relativa ointresse som gjorde att vi inte kom till någon diskussion här, men jag känner också att historien i sig inte riktigt bjöd på den ingången även om illustrationerna är smarta och jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som hindrade oss. Kanske abstraktionsnivån, kanske det faktum att det hinner klämmas in både ett och annat om rymden och evigheten också.

My och Py lämnar sedan diskussionen om innan Py föddes, med konstaterandet att hon inte ska dö förrän hon är gammal

– Som morfar, säger Py. Kanske ska han dö snart. Men vad händer då?
– Ingen aning, säger My. Kan det vara likadant fast tvärt om?
De blir avbrutna av morfar som kommer in med den sista veden.
– Har du kommit på var du fanns innan du låg i mammas mage? frågar morfar och drar igång en brasa.
Py tänker en liten stund. Sedan säger hon:
– Jag tror att jag var en stjärna i rymden. Precis som när du dör så kommer du att skrumpna ihop och bli lika liten som ett pyttefrö. Sedan kommer en stjärnvind och tar dig ut i rymden så att du kan bli en stjärna igen.

IMG_5246

Att komma in på döden här känns egentligen inte som en självklar vändning, vare sig utifrån titeln eller historien – visst är morfar säkert gammal i barnaögon, men utifrån den bild som ges av honom hamnar han definitivt i kategorin av människor som jag skulle förklara att inte kommer att dö åldersrelaterade orsaker inom det närmaste – även om anslaget att binda ihop tillståndet innan födseln och efter döden än fint. Men när morfar sedan kommer och lägger barnen ser man en morfar i vit nattskjorta flyga upp på himlen, som en illustration av det som Py sagt om döden, och i denna bild finns en detalj som nog utgjorde vår största behållning av boken: i fönstret står en flaska med en maskros i. På ett av de första uppslagen är maskrosen överblommad med fröna kvar – här har plötsligt en liten (stjärn?)vind dragit genom rummet och fått fröna att sväva iväg. Hur kunde det bli så, undrade Tian, och där började vi till slut prata om boken.

Utöver det, får jag också säga att det säger något om syskonskapets förutsättningar: att den ena funnits innan den andra, att de delar sin historia men inte hela, vilket också är ett ämne vi återkommer till rätt ofta här hemma, både i form av frågor om dåtid (var det innan jag fanns? Fanns Tretton då?) och framtid (När jag är nio år, hur gammal är Tretton då?). Men över lag, så känner jag att det finns böcker som talar mer till oss.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Öjvind och världens ände

Sara Lundberg
Alfabeta, 2013

Jag blir så glad varje gång en bilderbok verkligen imponerar på mig, och det gör Öjvind och världens ände. 

På två uppslag och tretton korta men effektiva meningar är världen där Öjvind och hans bästa vän Vita lever presenterad. De två första är:

Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit den vill.

IMG_4859

På det tredje uppslaget når han denna världs ände och trillar ur den. Utanför Öjvinds värld finns dock inte intigheten, utan en figur i helskägg (i bemärkelsen skägget-är-som-en-klänning-som-döljer-kroppen-ner-till-knäna-skägg) vid namn Kent, och Alvaro. I boken nämns aldrig ordet skapare, men det står klart att det är vad Alvaro är: skapare av Öjvinds värld. Och fastän Öjvind inte tidigare verkar ha sett Alvaro, så framstår det tydligt att han vet vem “Alvaro” är. När Kent och Öjvind hamnar i Alvaros fönster får de dessutom syn på något mer: en värld, som deras, men mycket större. Alvaros verklighet. De reagerar helt olika på denna upptäckt: Kent sätter sig och tittar, blickstilla, Öjvind känner genast att han måste hem till Vita och berätta om denna nya upptäckt, att det inte finns något slut. Båda kommer dit de vill.

Förutom det faktum att världarna är så skickligt skapade i text och bild att historien bara flyter, så finns det så mycket att prata om i denna historia. Det uppenbara är förstås bortom-vår-värld-konceptet som jag i den här historien uppfattar som väldigt skalbart: den stödjer alltifrån en bokstavlig läsning där man uppfattar Öjvind och Vita som Alvaros leksaker, till i princip hur djupsinniga filosofiska diskussioner som helst om världens beskaffenhet och utsträckning. Men utöver det kan jag inte låta bli att fastna för personporträtten av Öjvind, Vita och Kent.

Det är förvisso Öjvind som är huvudpersonen i berättelsen, men samtidigt upplever jag honom som den med minst djup. Inledningsvis konstateras att:

Ibland önskar han att vinden inte fanns. Då när den bara rycker tag i honom, och han inte får leka färdigt med Vita.

Vinden kan förvisso läsas som vinden, Öjvind är ju trots allt en sån som flyger, men kanske kan den lika gärna vara ödet eller omständigheterna. Öjvind som figur framstår för mig som någon som visserligen genom omständigheter hamnar utanför världen, men som inte har en inre drivkraft att göra något annorlunda än vad det redan är. Kent, å andra sidan, framstår samtidigt som ett rätt obekymrat original och en sådan som vill vidga sin värld, som vill se bortom det han redan vet. Vita, slutligen, är nog den som lämnar mig med det största frågetecknet. Vi får egentligen inte veta mycket om henne, men vad vi får veta är att hon brukar få vila i Alvaros bröstficka: och på sista uppslaget sitter hon på Alvaros axel och ser ut genom fönstret, ut på natten i Alvaros värld. Öjvind ville ju tillbaka till sin värld för att berätta om denna för henne, men uppenbarligen vet hon redan. Hur kommer det sig att hon inte berättat det för Öjvind?

IMG_4861

Detta är en bok som Tian genast begärde att vi skulle läsa om, och än så länge läser vi den tämligen bokstavligt. Men när han börjar närma sig frågor om evigheten och skapares/guds beskaffenhet (han känner till ”gud” som en sagofigur, men har ännu aldrig gett uttryck för några undringar om vad folk som tror på gud egentligen tror att gud är), så kommer jag att referera till denna bok.

Det finns ytterligare två böcker om Vita och Öjvind: Vita streck och Vita streck och Öjvind. Jag har inte läst dem, men jag tänker mig definitivt att vi ska göra det och hoppas att jag inte ska bli besviken utifrån de höga förhoppningar som denna bok väckt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Embla mitt i kosmos

Majken Pollack och Sara Lundberg
Alvina förlag, 2014

IMG_3612

Embla mitt i kosmos är tung. Det starka färgspråket i illustrationerna (som avspeglas väl av omslaget) understryker det, men det kan vara lätt att lura sig på målgruppen när man ser den lilla textmängden. Ett uppslags text kan begränsa sig till:

Det är tyst i Emblas rum. Tyst och stilla.
Men Embla kan ändå inte somna.
Kroppen bara vägrar, totalt.

– Mamma!

Ändå hinner boken på tjugosex sidor avhandla både människans existentiella ensamhet och vår förmåga att kunna stanna upp, lyssna, förstå och se varandra. Själva handlingen är förlagd till läggdags hemma hos Embla och hennes mamma, och cirkulerar kring Emblas försök att förklara sin ensamhet för sin mamma. I för barnfamiljer och barnböcker sedvanlig försena-läggningen-anda hinner Embla både be om vatten, gå upp och kissa och gå och lägga sig i mammans säng innan hennes försök att förklara sig når sin kulmen och hon springer till fönstret och utbrister

– Tänk om ingen annan finns som jag finns.
Tänk om det bara är jag som tittar ut!

Därefter avslutas dock berättelsen något abrupt. När mamman äntligen förstått Embla, så vill Embla bara sova. Det är inte det att det inte är ett trovärdigt slut – när hon nått fram kanske anspänningen släpper och tröttheten tar över – men jag tror att boken skulle ha lyfts av i alla fall en sida till där Embla hade fått svara någonting mer innan sängen lockade. Å andra sidan är den näst sista bilden, där Embla lutar huvudet mot sin mamma, både vacker och talande så min invändning kan vara baserad på att jag inte alltid lägger så stor vikt vid bilderna som en del berättelser kräver.

Språkmässigt utspelar sig boken i huvudsak i dialogform, vilket jag också uppfattar som en läsart som inte är helt lätt att greppa. Jag upplever behovet av att emellanåt lägga till ett extra ”säger mamman” eller ”säger Embla” för att göra det med klart för Tian vem det är som pratar.

Tian tycker om boken, men jag upplever att han inte ens är nära att greppa den eller ens riktigt märka av dess filosofiska dimension än. Kanske kan det förklaras med att vi ofta läser tillsammans med Tretton också, vilket tyvärr tenderar att minska utrymmet för de där härliga diskussionerna som kan uppstå utifrån de frågor en berättelse väcker i en fyraårings huvud. Huvudpersonen Embla skulle jag uppskatta är sex-sju år. Samtidigt fick känslan av ensamheten mig att slå upp en passage i Lars H Gustafssons Växa – inte lyda, där han beskriver självets utveckling och mognad och refererar en dikt som beskriver en höstkväll då författaren var ute och hämtade ved, såg upp mot stjärnorna och för första gången insåg sig ensam under ”en ödslighet utan gräns” (dikten är ”Vad upplevde jag den kvällen” av Pär Lagerkvist) – och den passagen beskriver tio-tolvåringar, vilket stämmer bra på mg själv om jag tänker mig tillbaka i mitt eget liv. Om någon annan läst boken, så är jag väldigt nyfiken på hur era diskussioner med barnen varit och i vilken mån ni upplevt att de uppfattat budskapet!

1 Comment

Filed under Bilderböcker