Tag Archives: djur

Hur många barn? och Hur många djur?

Susanna Engström, Lina Serholt
Serholt, 2012

Idogt kurragömmalekande har gjort Tretton till en liten räknemästare, som kan komma en bit över tjugo när det vill sig. Men att kunna ramsa talen är förstås långt ifrån detsamma som att förstå dess innebörd: i förståelse av mängd går han bet på allt högre än två (som för övrigt ofta får heta tre). Just det här, att det talade ofta inte har alltför starkt samband med den egentliga förståelsen (och det kan vara år båda håll, både att de säger mer än de förstår eller att de förstår mer än de säger), är en häftig grej med barn tycker jag. Och därför var det några riktigt roliga läsningar av Hur många…?-böckerna som jag hade med Tian (och Tretton, men av ovan nämnda anledning så hör han inte till böckernas målgrupp än), eftersom det blev så tydligt hur mycket han kan klura ut!

IMG_7869_2

Hur många…?-böckerna ”vill väcka barnets intresse för att tänka och formulera sig matematiskt”, och upplägget är att vartannat uppslag innehåller en frågeställning och vartannat ett förslag på svar (för, som man understryker i inledningen, det är resonemangen och samtalen som är det viktiga, inte om man kommer fram till ”rätt” svar). Frågorna är av vardaglig karaktär – ”Barnen fryser om sina bara fötter. De behöver ta på sig strumpor för att värma dem. Hur många strumpor ska de hämta om alla ska få?” (ur Hur många barn?) eller ”Här ligger fyra musungar och sover. De har lekt och skojat, men nu är de så trötta. Hur många ögon har de tillsammans?” (ur Hur många djur?) och stöds av bilder som man kan använda att räkna utifrån. Det är dock inte så lätt som att det bara är att räkna antalet fötter på barnen eller ögon på musen, för illustrationerna visar inte fötter eller ögon på alla barn eller musungar: man måste själv räkna ut att man ska räkna med två för varje barn eller mus. Att se Tian klura över frågorna, lista ut lösningar, och fråga ibland så att vi kunde hjälpas åt att komma vidare var en höjdare – och gjorde samtidigt tydligt hur mycket som händer på tre år (i ärlighetens namn händer det mer än så på tre år, för själv hade Tian inget storasyskon som drillade honom i kurragömma och kom således inte alls lika långt i räkneramsan i motsvarande ålder).

IMG_7872_2

IMG_7870_2

På uppslagen med svarsförslag ställs för övrigt också en fråga, till läsaren. Till exempel ”Hur ser dina strumpor ut?” (strumpexemplet) eller ”Skulle du vilja klappa en musunge?”. Alla frågor känns inte jättnaturliga att läsa, bland annat när det blir lite väl mycket upprepning, men fördelen med inslaget är att den gör boken mer inkluderande – till exempel då för yngre syskon som sitter med.

Sedan håller inte böckerna för hur många läsningar som helst, för vartefter Tian lärt sig ”facit” på frågorna började han svara sina memorerade (och i och för sig korrekta) svar istället för att göra om resonemangen – förvisso helt förståeligt, men betydligt mindre givande för läsning och samtal. Vi får komma tillbaka till böckerna när han hunnit glömma lite mer!

IMG_7871

Slutligen så måste jag säga att de här böckerna var en positiv överraskning ur genushänseende. Ibland tycker jag att den här typen av bok, fakta snarare än fiktion, tenderar att vara mer könskonservativ än vad man någonsin skulle kunna gissa av ämnet. Men så är inte fallet här. Hur många djur? innehåller inga som helst könsmarkörer i vare sig bild eller text, och i Hur många barn? omtalas barnen med ett enda undantag (som utgörs av en flicka som leker med tre bilar i sandlådan) som ”barn” och tecknas i huvudsak som sådana också, där alla barn utför alla aktiviteter. I bilderna kan man väl visserligen gissa vilket barn (ett med långt barn i två tofsar) som har de rosa gummistövlarna (och liknande), men i det stora hela är det en randanmärkning.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Djurens maskerad

Marianne Dubuc
Rabén & Sjögren, 2011

Den inledande förutsättningen för Djurens maskerad är att ”Alla djuren är bjudna på maskerad. Och alla måste klä ut sig!”. I övrigt är det verkligen inte mycket text, utöver en mening om varje djur som lyder, till exempel, ”Elefanten klär ut sig till… [bladvändning] papegoja” (och sedan är det papegojan som klär ut sig till nästa uppslag). Trots det hinner författaren, på de enstaka exempel som avviker från nämnda form, kalla den (björn) som är långsam för snigel samt berätta att ”Hönan klär inte ut sig alls! Hon har inte fattat någonting, för hon är lite korkad.” och att ”Näbbdjuret behöver inte klä ut sig alls. Det ser redan så knasigt ut.” – vilket är saker jag tycker är helt onödiga med tanke på bokens unga målgrupp, som jag bedömer till framför allt 2-3-åringar som kan tolerera en lite längre bok när textmängden är minimal och som har en glupande aptit på nya ord.

IMG_7506

Sedan är det såklart inte för textens skull man ska läsa den här boken, utan för bildernas. Utklädningarna är över lag finurliga, och den mångfald av djur som hinns med är förstås – som antytts – en riktig ordförrådsfyllare inom ämnet ”djur”. Upplägget med bladvändning gör det naturligt att efter de inledande läsningarna låta barnet fylla i vad det är för djur man bläddrat fram, och det är fascinerande att se hur snabbt de lär sig – och var det blir fel. Svårast att lära sig verkar vara att skilja på flodhästen och noshörningen, på bältdjuret och näbbdjuret, på kamelen och dromedaren (trots att de behandlas tillsammans för att visa på vad som skiljer dem åt) och ibland på flamingon och strutsen (strutsen står med huvudet i marken och flamingon ihopkrupen med huvudet mellan benen). Urvalet av djur är brett, med såväl husdjur som vilda djur från olika världsdelar – och så en och annan sagofigur (Rödluvan, de tre små grisarna) eller annat fantasiväsen (trehövdat monster, enhörning).

IMG_7508
IMG_7509

Både Tian och Tretton har haft perioder där den här boken har gått varm, och läsglädjen för den vuxna är väl kanske lite begränsad när det kommer till intensivt omläsande. Men utöver de inledande anmärkningarna kan tilläggas att djuren med ett fåtal undantag är neutralt tecknade, så ur genushänseende är det inte så mycket att prata om.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Är du ARG nu?

Toon Tellegen, Marc Boutavant
Rabén & Sjögren, 2014

Klippgrävlingen, den första av de tolv berättelserna i Är du ARG nu?, får mig att tänka på sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det sistnämnda har inte klippgrävlingen:

Varje kväll vid solnedgången klättrade klippgrävlingen upp på en liten kulle och skrek:
”Gå inte ner! Gör det inte! För en gångs skull! Jag varnar dig!”
Han rusade upp och ner för kullen och viftade vilt med tassarna. Han var så arg att han fick tårar i ögonen av ilska.
Men solen gick alltid ner.

IMG_7055

Ilska är en sådan där känsla som jag tycker att man alltid återkommer till: att identifiera och hantera. Att man får vara arg men att man inte får slåss, bitas eller dra i håret ändå. Vad man kan göra istället. Och utöver den väldigt konkreta ilskehanteringen mitt i utbrotten så är det en tacksam känsla att prata om utifrån berättelser, när det är någon annan som är arg – som klippgrävlingen här då.

De tolv berättelserna i den här boken hinner behandla många aspekter av ilska. Berättelserna är fristående, men en del karaktärer återkommer i flera av dem, och de är alla djur som inte namnges utan enbart benämns med sin sort (klippgrävling, elefant etc). Det är dock stor övervikt på hur många som benämns som han jämfört med hon. Och – det är i mitt tycke väldigt skiftande kvalitet och begriplighet mellan berättelserna.

IMG_7057

Min absoluta favorit är berättelsen Musen, där känslan av vemod introduceras. Där kommer kräftan hem till musen med en väska full av varor att saluföra – många olika sorters ilska. En lätt, ”som går över lika fort som den blossar upp”, att använda om man blir trampad på tårna när man dansar. En skrynklig grå ilska som passar när man glömt något hemma. Lila vrede, grönaktig upprördhet, snötvitt raseri – och så:

”Vad är det där?” frågade musen.
”Det är ingen ilska”, sa kräftan. Hon hostade till.
”Det är sorg. Den säljer jag inte. Men när det är du…”
”Ge mig den” sa musen.
Hon gav musen det ljusblå, halvt genomskinliga vemodet, stängd väskan och gav sig av.
Musen satte sig vid fönstret. Hon svepte in sig i vemodet och såg långt bort i fjärran.
Det var en varm, vindstilla morgon i början av sommaren.
”Åhh…” sa musen, och suckade djupt.

Därtill kommer några berättelser som handlar om att överkomma hinder mot att bli arg: i Igelkotten är det igelkotten som kommer på att han aldrig varit arg och försöker bli det genom att skriva en lapp, i Skalbaggen och syrsan försöker skalbaggen lära syrsan hur man blir arg genom att få honom att tänka arga tankar (så arga till slut, att syrsan ger skalbaggen en rejäl örfil), och i den avslutande När ilskan var borta handlar det om hur djuren i skogen upplever livet den dag de inte kan bli arga (de tycker det är hemskt tråkigt). Den sistnämnda berör därmed också frustrationen över att inte kunna väcka en känsla hos andra, vilket också är temat i Näbbmusen där näbbmusen blir helt vansinnig över att inte kunna göra ekorren arg och – mer finstämt – i Ekorren och myran där de båda försöker komma fram till vad ekorren skulle göra om myran reser iväg. Bli ledsen, ja. Men myran skulle bli arg om ekorren försökte hindra henne – samtidigt som det värsta som kan hända är att han inte gör det. Paddan handlar om olika sätt som man kan göra sig av med sin ilska på.

IMG_7056

Men det finns som sagt också några berättelser som jag inte begriper mig på, som till exempel Jordsvinet som handlar om hur jordsvinet är glad och nöjd så länge som han får stå på huvudet men blir alldeles rasande arg av att bli vänd på benen. I teorin tänker jag mig att det skulle kunna handla om ilska kopplat till ovälkomna förändringar, men samtidigt är det jordsvinet själv som ber om att ekorren ska prova att vända honom och dessutom tycker han själv – när ekorren efter ett svettigt slagsmål lyckats få jordsvinet på huvudet igen – att det är otroligt festligt att det gör honom så arg. I Elefanten har elefanten en inre dialog (ja) om vad han borde göra respektive gör, där den ena av rösterna hånar honom och får honom att slå sig själv. Den typen av inre röster upplever jag inte att Tian har, och inte heller att den här berättelsen ger någon bra ingång till att introducera.

IMG_7058

Som redan nämnts så är det fler djur som benämns som hon eller han, men är man beredd på det är det rätt lätt att byta ut. Kön är inte markerat på något sätt i illustrationerna, som för övrigt är mycket stämningsfulla och verkligen lyfter berättelserna. Boken är rätt textrik och jag tror att det är bra om man närmar sig fyra för att riktigt uppskatta den. Trettons betyg är ”nej!” medan Tian verkar hålla med mig om att det är stora skillnader mellan berättelserna.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Tomten är vaken

Astrid Lindgren, Kitty Crowther
Rabén & Sjögren, 2012

Om jag följt turerna rätt, så är historien om den här bokens tillkomst som följer:

1) Viktor Rydbergs klassiska Tomten illustrerades av Harald Wiberg,
2) för att sälja boken utomlands skrev Astrid Lindgren om texten, som sedan gavs ut ihop med ovanstående illustrationer,
3) tiden går, och 2012 trycks boken på nytt, men denna gång på svenska och med illustrationer av Alma-pristagaren Kitty Crowther.

IMG_6282

Den som söker Tomten har således kommit fel om den står med Tomten är vaken i handen även om händelsförloppet av ovanstående skäl är väldigt likartat, och när jag skulle verifiera detaljerna ovan så hamnade jag mitt i en SvD-recension betitlad “Endast Mammon är vaken“, som både har en poäng och bjuder på ett och annat fniss på vägen.

Men, bortsett från att texten ur vuxenperspektiv står sig slätt mot Rydbergs poesi, så finns det visst kvalitet i Tomten är vaken också. Efter några genomläsningar det återkommande “Ett tyst litet språk, som xxx (hästar/kor/hundar/barn…) kan förstå.” något som faktiskt sätter sig och som det går att finna läsrytm i. Och även om det existentiella djupet kanske inte kan mäta sig med originalet, så tror jag inte att gemene tre-fyra-fem-åring upplever tankar i stil med:

Vintrar har jag sett, komma och gå,
människor har jag sett, stora och små,
men de har aldrig sett mig, tänker tomten.

som triviala. Tidens och generationers gång finns med, också här. Däremot kan det vara värt att nämna att även om texten har ett poetiskt anslag så är den inte på rim mer än kortare bitar, som ovan.

IMG_6284

Det som jag framför allt tror att skiljer mellan mig och SvD:s recensent är att jag alltid läser böckerna jag skriver om med barnen, och oftast många gånger. Omläsningarna förtar glädjen i vissa böcker men visar att andra var bättre än man först anade, och jag tycker ändå att Tomten är vaken hör till den senare kategorin. Tretton är fortfarande lite för liten för boken även om han kan uppskatta djuren ett litet tag, men Tian och jag har läst den sedan den kom ut, och även om den inte är eller varit en favorit så har den ändå återkommit, för det här med tomtar verkar kunna fascinera.

Något som är intressant att notera angående just tomtar såhär när julen nu verkligen börjar närma sig är hur väl gårdstomten står sig mot jultomten i barnböckerna. Här finns inga tomteverkstäder som i Kalle Ankas jul, utan här har tomten i Tomten är vaken gott sällskap med Vrese i Jul i Stora skogen på gårdstomtefronten, och även om tomten i Snickar Andersson och Jultomten presenteras som just jultomte och klapputdelare så är det inte direkt Nordpolen har bor på.

Däremot är Tomten är vaken en tämligen enkönad föreställning, inte bara i form av att tomten själv är en han, utan detsamma gäller detsamma gäller alla djur som ges namn (kor, får och hönor presenteras bara som kollektiv medan hästen heter Brunte och hunden heter Karo). Till tröst får man möjligen ta att gårdstomtarna är tämligen vårdande figurer, och i Tomten är vaken-fallet är det inte ens under vresig protest.

IMG_6283

Till sist – eftersom Tomten i rydbergsk bemärkelse (på goda grunder) blev så mycket av en måttstock för Tomten är vaken, så kunde jag inte låta bli att leta fram originalet (här som film), så att man riktigt kan fördjupa sig i likheterna.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Sovdags för Lydia

Moa-Lina Croall, Klara Persson
Alfabeta, 2014

Vid läggdags på kvällen brukar jag föreslå att vi ska gå och lägga oss och sova som små grisar, vilket både Tian och Tretton brukar misstycka till. I början brukade jag då fortsätta och föreslå andra djur som vi kunde sova som, men nu brukar de istället rätt snabbt själva föreslå att de ska sova som en skata respektive en katt.

IMG_5956
 
Sovdags för Lydia har ungefär samma tema. Lydia har svårt att sova, och funderar på hur hon skulle kunna sova som olika djur: uppochner som en fladdermus, stående som en häst, eller i en rad av lemurer som kramar varandra. Men när varken det eller den avslappningsteknik som mamma Inez lärt henne får henne att somna beslutar hon sig för att lägga sig i badkaret istället – hon bäddar och ordnar med kuddar och täcken och mammorna accepterar rakt av att hon lägger sig där och säger godnatt och släcker i lägenheten:
 
Hon lägger sig i badkarssängen och tittar på medan mammorna borstar tänderna.
– Jaha, säger Inez och sköljer av tandborsten.
Sov så gott då Lydia. Nu släcker vi här.
– Mm, säger Lydia. Godnatt.

Men så visar det sig att badrummet har helt andra ljud än det vanliga sovrummet, och att badkarssängen är hemskt obekväm – så snart är Lydia åter i sin säng och somnar gott.
 
Det här med att ha två mammor, mamma Sara och mamma Inez, nämns så precis i förbigående som framgår här, vilket är väldigt glädjande. Dessutom får Lydia själv vara en finurlig typ, som bara vill köra bilbana och hoppa i soffan och bli jagad när hon ligger i sängen för att sova.

IMG_5957
 
Över lag är det här en bok där jag inte behöver läsa om. Jag har inga invändningar mot skildringen av Lydia eller mammorna eller ens mammornas bemötande av Lydias svårigheter att sova. Och “inga invändningar” är i det här fallet stort beröm, för de flesta böcker väcker åtminstone några invändningar hos mig. Men däremot var boken ingen hit hos Tian eller Tretton, trots att jag trodde att temat skulle ligga dem nära.

Detta behöver inte nödvändigtvis bero på någonting hos boken. Vad gäller Tian tycker jag att han på senare tid börjat läsa mer som en vuxen – de flesta böcker vill han inte läsa om och om igen (även om han blir tvungen eftersom Tretton definitivt är kvar på det stadiet), och en tämligen enkel historia som denna ger honom inte så mycket att läsa om – och för Trettons vidkommande är detta snarare en bok att kanske växa i, eftersom textmängden är i överkant för honom (även om han brukar kunna kämpa sig igenom mycket för djurs skull). Vi får se. Men det är också möjligt att det är lite för tillrättalagt för barn som Tian och Tretton som inte tycker att livet är till för att sovas bort.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Tänk om… och Cirkusloppor på luffen

Lena Sjöberg
Rabén & Sjögren, 2010, 2013

IMG_4923

“Tänk om…” är ett underbart ordpar – för ja, tänk om saker var på ett annat sätt. Som i denna bok av Lena Sjöberg: tänk om jag var hare och du min lilla palt; tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn; tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut… oavsett vilken konstellation av djur/unge, så uttrycks hur mycket djuret skulle bry sig om och älska sin lilla unge:

Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni
Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri

I slutklämmen blir bokens “jag” och “du” mänskliga (men fortfarande, vilket gäller boken igenom, inte närmare presenterade än så), och slutar med den viskade uppmaningen “Det är dags att sova nu!”. Och då kan jag inte låta bli att känna att det är en underbar godnattsaga: oavsett omständigheterna, oavsett vad som händer, är du högt älskad.

Jag tycker också att det är lite intressant med vilka djur som porträtteras: visst, hundar och harar och grisar är väl djur som rätt ofta vinner människors sympati – men spindlar, myggor, getingar, vägglöss och kanske även fiskmåsar och fladdermöss brukar kanske inte alltid porträtteras såhär. Det märks också av det som sägs om människors hårda händer (myggan) och skrik, vift och getingspray (getingen). 

Många av bokens uppslag har väckt diskussioner här hemma: varför måste haren skydda sin palt från räv och hök och hund (rent sakligt stämmer det ju dock inte att harar gör det genom att inte lämna sin unge “en endaste sekund”, så där ledde det vidare till vad instinkter är och hur harpaltarna kan veta att de ska ligga och trycka i sin ensamhet), varför ska griskultingen springa och gömma sig om bilen från Nilssons slakteri kör förbi, kan fladdermöss väcka upp de döda ur graven? Men vad jag kanske gillar allra mest är kopplingen mellan denna bok och Cirkusloppor på luffen, utgiven tre år senare. 

Även i Cirkusloppor på luffen är huvudpersonerna ett (okönat) vuxet jag och ett barn-du. Två år tidigare har de luffat till Spanien från Grenada, med målsättningen att hitta sig ett hem. Det har gått rätt bra, de har etablerat sig, hittat sina ställen, lagt sig till med spanska vanor (siesta!) och börjar bygga sig ett liv som cirkusartister. Men när katastrofen – en brand startat av glöden från en osläckt cigarill som bränner ner cirkusen till grunden – slår till, så har de inget skyddsnät. De är hemlösa igen:

Nätterna är svarta
Vi har ingenstans att gå
Och det som nyss har hänt oss
Är så svårt att tänka på
På gatan tutar bilar
Skyltar blinkar i neon
Du snyftar tätt intill mig
– Jag vill åka härifrån!  

På samma sätt som jag upplevde att rimformen var till hjälp att hålla texten i Mormors lilla kråka och pappan på lagom känslomässigt avstånd, så hjälper rimmandet till här. Man kan ana loppornas desperation, men man måste inte gå närmare den än vad man själv orkar eller förstår.

När boken nyss kommit ut recenserades den i DN (läs hela recensionen på Lena Sjöbergs egen hemsida, längst ner – där finns också fler bilder från boken). Den poäng från den recensionen som jag verkligen burit med mig är karaktären på den reaktion lopporna ger uttryck för efter den citerade passagen: att det är upp till dem själva att rycka upp sig, snarare än upp till samhället att hjälpa till och erbjuda stöd så att de kan komma på fötter igen, i en situation då de förlorat allt.

Lopporna lyckas dock verkligen rycka upp sig och återfå hoppet, och snart är de ute på vägarna igen för att söka sig lyckan någon annanstans – men för att återkomma till kopplingen mellan Tänk om… och Cirkusloppor på luffen så vet vi läsare att det inte gick så som de tänkt sig. Istället för drömdestinationerna Calcutta, Boston och Prag så har lopporna, som här presenteras som vägglöss, hamnat i ett kallt, blåsigt och öde rivningshus, någonstans i Sverige:

Vi skulle ångra att vi liftat med en koffert från Madrid
Och sörja att vi blivit två luffare på glid

Jag upplever att Tian håller på att växa i de här böckerna nu. Och ur det perspektivet, så tycker jag att den poäng som görs i DN-recensionen inte är så självklar längre. Ur ett vuxenläsningsperspektiv, visst, men för den som precis börjar förstå sig på social orättvisa är det rätt upplysande att lopporna hela tiden försöker. Det står helt klart att det sätt de hankar sig fram på inte är av egen förskyllan. På så sätt lyfts det sociala systemets betydelse snarare fram än göms undan.

IMG_4924

Avslutningsvis, så är jag väldigt förtjust i illustrationerna i båda böckerna, även om jag även där tycker att Cirkusloppor på luffen är ett snäpp vassare. I samspel med texten visar de de små loppornas perspektiv på staden, och greppet med de återkommande inzoomningarna av loppornas aktiviteter i en större bild är också något som fängslat Tian på sistone.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Säjer hunden?

Pija Lindenbaum
Bonnier Carlsen, 2004

Det här är en bok som jag har fått delvis omvärdera – jag hade till och med skrivit en post om den förra veckan, men hann aldrig publicera den innan Tretton ville ha ett ord med i laget!

Saken är den att vi har haft Säjer hunden? i bokhyllan länge, utan att läsa den särskilt mycket. När vi råkade köpa på oss den var Tian för stor för att ha något utbyte av den, och så kom jag väl inte riktigt på att ta fram den till Tretton innan han nyligen hittade den själv. Upplägget är att det ska vara en djurljudspekbok: varje uppslag illustreras av ett djur med sin unge, som åtföljs av någon sorts djurljudsåtergivning i text (som jag tycker är sisådär, men det är ju lätt åtgärdat i läsningen).

I mitt tycke är det här inte en pekbok för de allra minsta. Tretton har förvisso älskat djur sedan han började göra sin åsikt hörd; första riktigt distinkta (jämfört med mamamamama! som säkert kunde betyda mamma ibland men också allt möjligt annat) ordet var katt, och han pekade ivrigt ut ungefär allt som går på fyra ben som katter. Jag svarade och bekräftade (ja titta, en katt!) eller korrigerade (ser du en katt? Titta, det är ju en hund! Vov vov säger hunden!), sådär som man gör – men om jag kände behov av något pekboksstöd i detta så var det i så fall av pekböcker med tydliga foton eller realistiska teckningar, inte av en med minilamm som sover i ett jättefårs päls eller en kaninunge som åker rutschkana på en stor kanins öra, även om illustrationerna för all del är charmiga!

IMG_3916

Däremot inbjuder boken till en trevlig läsning med ett djurljudshärmande barn i Trettons ålder (nu 16 månader). Jag läser varje uppslag som “stora X säger Y, vad säger lilla X?”, och Tretton antingen härmar som svar på frågan, eller fnissar. Sista uppslaget ger en twist – för där sitter en jättemamma och säger “min lilla skrutt!” till ett minibarn som säger “mamma!”.

Tretton uppskattar twisten väldigt, och jag ger honom rätt i att den tillför boken mycket. Tyvärr gör greppet det också tydligt att det här är en bok om djurmammor och -ungar. Djuren i sig är inte direkt könsmarkerade, även om der från vuxenperspektiv framgår att kon, grisen och hönan är honor, men människomamman är det helt klart – och det är då jag slås av hur mycket mer överraskande motsvarande slut med “pappa!” skulle vara.

Sedan tror jag inte att bokens användningstid kommer vara så lång hos oss, utan snarare att den kommer att förlora sin dragningskraft så snart Tretton börjar utvidga sitt språk från djurljudsdomänen. Men – som inledningen visade – jag har fått fel förr!

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Ellen och Olle sjunger – Imse vimse spindel

Catarina Kruusvall
Rabén & Sjögren, 2011

Det här är inte en bok där det går att göra någon textmässig kommentar – texten är helt enkelt sångtexten till Imse vimse spindel. Det finns en hel rad böcker i Ellen och Olle sjunger-serien, som Prästens lilla kråka, Var bor du lille råtta?, Sockerbagaren och Lilla snigel, och att kalla dem ”vispekböcker” är en träffande beskrivning. Gillar man sången, så vågar jag lova att man gillar boken, utan att jag själv ens läst/sjungit alla. Illustrationerna är gjorda av Catarina Kruusvall, vars stil är lättigenkännlig när man läst bilderböcker ett par år. I sin enkelhet är det ett genialt koncept, som ettåriga Tretton uppskattar väldigt. Jag tänker mig att förtjusningen bottnar i att han känner igen texterna så väl från sångerna, samtidigt som bilderna fördjupar förståelsen av vad texterna handlar om. Här är favorituppslaget:

IMG_3578

5 Comments

Filed under Första böckerna

Mjauböckerna

Mjauböckerna är:
Mjau och de små stolarna
Mjau och den stora lådan
Mjau i köket

Sebastien Braun
Bonnier Carlsen 2009, 2009 respektive 2010

Vi har haft, och har, en och annan pekbok i tjock kartong i vår ägo, men för att skona oss vuxna läsare har vi så omgående som möjligt gått över till böcker som åtminstone har något som liknar en berättelse. Och i kategorin av sådana böcker är Mjau-böckerna min allra bästa rekommendation!

Huvudkaraktären i böckerna är katten Mjau, som i Mjau och de små stolarna och Mjau i köket har besök av sina vänner Vov, Kvack, Bä och Mu (av djurslag som inte är alltför svåra att gissa). Mjau själv omnämns som en “han” på ett ställe i Mjau och den stora lådan, men i övrigt saknar karaktärerna könsspecifika drag.

De enkla historierna i böckerna iscensätter förberedelserna för en lek – i Mjau och den stora lådan målar Mjau en kartong, sätter en blå mugg ovanpå och en stol inuti, i Mjau och de små stolarna ställs några stolar i rad och en klocka, en flagga och en visselpipa plockas fram, och i Mjau i köket töms köksskåpet på köksgeråd – och sedan, på näst sista uppslaget avslöjas vad resultatet blev: en brandbil, ett tåg och en orkester. På sista uppslaget visas sedan hur resultatet blev i fantasin.

Bilderna är enkla och stiliserade, och så konkreta att det blir lätt även för ett litet barn att förstå vad de föreställer. Alla tre texterna har likartad början och slut (”Det här är Mjau. Hej Mjau!” respektive ”Fiffigt, Mjau!”) och när läsningen börjar bli lite mer avancerad (de allra första gångerna man försöker sig på att läsa en hel bok gäller det att vara koncis, så då ryker adjektiven till förmån för ivrigt pekande för att försöka förmedla handlingen något sånär) introduceras färger och (i Mjau i köket) antal.

Förvandlingsakten till sista uppslaget övergår visserligen en ett- eller tvåårings förstånd, men gör å andra sidan att böckerna kan uppskattas även uppåt i åldrarna. Vår storebror, Tian, kunde på eget initiativ plocka fram böckerna i alla fall till 3,5-årsåldern (sedan blev de lite sönderlästa för honom i och med att lillebror Tretton började uppskatta att läsa, och läsa, och läsa… dem), och det var också någon gång i de åldern vi på hans initiativ byggde vår egen brandbil av en flyttkartong här hemma. Först i princip steg för steg efter boken, men sedan – med hans utökade pysslighet – med detaljer som ratt, stege, brandkorg och brandslang.

IMG_3522

3 Comments

Filed under Första böckerna