Tag Archives: Bonniers

Olles skidfärd

Elsa Beskow
Bonniers, 1980 (1907)

Här verkar julen bjuda på barmark, så önskar man en vit jul är det läge att ta sin tillflykt till sagornas värld.

IMG_6419_2

Olle skidfärd kom ut första gången 1907, och det är klart att det märks – på tillgången till prylar, moralen, barnens frihet, könsrollerna och språket. På sina ställen utgör detta välkomna jämförelsepunkter, på andra ställen friserar jag för att kunna läsa boken med någorlunda gott samvete.

Boken börjar med att huvudpersonen Olle får ett par skidor, sina första riktiga, i sexårspresent (av ”Far” – med versalt F). Han får dock vänta länge på vintern, så när det äntligen kommer blir han alldeles hiskeligt glad och skyndar ut i skogen – bort från ”Mor och Lillebror” – med löfte om att vara iväg hela dagen. Väl ute i skogen träffar han på Farbror Rimfrost som tycker att han är en ”duktig gosse” som ”inte är ledsen, om det biter litet i kinderna”, och därför erbjuder sig att ta med honom till Kung Vinters slott. På vägen dit hinner de träffa på den virriga gumman Tö som Farbror Rimfrost genast jagar på flykt, och väl framme i själva slottet visar det sig att julklappstillverkningen (till alla svenska barn!) är i full gång: det är ”lappgubbar” som syr pjäxor, ”lappgummor” som stickar skidstrumpor, småflickor som stickar och broderar skidvantar och pojkar som slöjdar skidor, kälkar och sparkstöttingar och smider skidor. Just när Olle är i rummet ringer en gong-gong för rast, och barnen drar med sig Olle ut på en lekstund som fullständigt tar andan ur honom.

IMG_6420

Friheten i att som sexåring få ge sig ut i skogen en hel dag på egen hand verkar lockande, speciellt med de äventyr som följer. Här finns det likheter med Duktiga Annika: liksom Olle ger hon sig iväg utanför de vuxnas synfält (även om det helt klart finns en könad dimension i hur de gör det – Annika för att hjälpa till och fortfarande nära hemmavid, Olle på äventyr och långt ut i skogen) och träffar på varelser som kan komma fram just i avsaknaden av vuxna. Liksom i Duktiga Annika är de prylar som barnen har på ett sätt rätt centrala – i Annikas fall används hennes hink och en träslev hon får för att bygga handlingen, i Olles fall är hela äventyret beroende av att han får ett par skidor – samtidigt som det står klart att det är just de sakerna, och inga fler, som de har.

IMG_6421_2

Moralen i historierna är också könad: i Annikas fall att hon är duktig och hjälpsam, i Olles att han är duktig och rask. Men bilden är inte helt entydig. Arbetet i Kung Vinters slott är väldigt könssegregerat – men i leken på rasten leker alla barn tillsammans och samma lekar. Och visst är Farbror Rimfrost och Kung Vinter är män och den virriga gumman Tö (och den vackra Prinsessan Vår som dyker upp på allra sista sidan) kvinnor – men samtidigt får gumman Tö sin revansch när hon kommer tillbaka i rätt tid och städar undan våren:

Men då kom hon också med besked! Hu, ett sådant slaskande!
Nu hjälpte det inte vad Olle ropade, och inte heller hjälpte det, att Lillebror ropade med sin mest bevekande röst:
Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”
Hon gav sig inte, så länge det fanns den minsta snösmula kvar. Regnet flöt i strömmar, de vissna löven från fjolåret virvlade omkring för hennes sopkvast, och alla människor fick snuva.

Samtidigt är det för det sagolikas skull man ska läsa den här boken, om man ska läsa den. Det och det faktum att det faktisk är en rätt okonventionell julhistoria utan spår av tomtar. Att personifiera årstider och väderfenomen på det sättet som det göra här, verkar också vara någonting som går hem. Både Tian och Tretton har gillat den här boken från att de varit rätt små – förmodligen för att bilderna är så pass konkreta – men hela texten behöver man nog vara runt fyra för att orka sig igenom. Det ger förstås högläsaren gott om tid att lära sig var i texten man behöver gå in och redigera…

Advertisements

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen

Ulf Nilsson, Eva Eriksson
Bonniers, 1983

När Tretton börjar förskolan ska Tian inte vara på sin avdelning: han ska vara med Tretton och ta hand om honom. Han ska hjälpa honom att ta av ytterkläderna och att lägga de saker som inte ska ligga på golvet i facket. Detta enligt egen utsago.

Att vara den större som tar hand om någon mindre verkar vara en tanke som kittlar väldigt mycket just nu, och Lilla syster Kanin är en av de böcker vi läst som inte bara tangerar utan helt fokuserar på det temat. Den större av två kaninungar är bokens jag-berättare. En slentrianläsning kommer att göra denna till en han – baserat på förälskelsen i en flickkanin, Kokoskorven – men faktum är att texten aldrig specificerar berättarjagets kön. Jag talar i allmänhet om hen som “den (stora kaninungen)”.

IMG_5138

Mamma och pappa kanin är ute på jakt efter morötter hela dagen just den dag som berättelsen utspelar sig, därav den äldre ungens barnvaktssyssla. De vaknar, läser bok, leker ute, äter middag, byter blöja (“Att byta blöjor på kaniner är det svåraste som finns.”) och går och lägger sig. Under tiden pendlar den stora kaninungen mellan hopp (“Vi kramar varandra. Vi hoppar runt av glädje. Jag kan rädda min syster, jag!”) och förtvivlan (“Vad gör man nu? Vad gör man när man vill kasta flaskan, springa sin väg, sätta händerna för öronen och glömma alltihop? JAG KLARAR DET JU INTE!”), och landar i slutsatsen:

Man måste vara mycket stark för att passa en liten, beredd på allt, kunna lida och ha ett väldigt tålamod. Man får inte bry sig om sig själv (dom leker där ute) och inte göra det man vill (Kokoskorven, suck). Man måste förstå att det är HON som är viktigast. Alltid lida. Ligga i springan. Armen somnar.
Och nu, nu suger hon på MITT öra!

Föräldrakaninerna kommer visserligen tillbaka sedan, sent på kvällen, men störst inflytande i berättelsen har de ändå när mamma (inte oväntat, som jag konstaterat tidigare tecknas vuxenvärlden i allmänhet betydligt mer könsstereotypt än barnens/huvudpersonernas) kanins barnuppfostringsråd klingar i den äldre kaninungens huvud. Det är å andra sidan kloka råd, om att respektera ungarnas vilja för att de ska kunna “växa till fria och starka och kloka kaniner” som inte “slutar sjunga”.

Det finns några delar av den här berättelsen som jag i varierande grad läser bort. Den ena är den antydda förälskelsen i Kokoskorven: Tian är liksom inte riktigt där än. Men samtidigt måste jag säga att detta är en rätt finstämd första skildring av något som lite mer börjar likna romantisk kärlek. Det är bara en bihistoria i boken, men hinner ändå tangera hur huvudpersonen (-kaninen) tycker att Kokoskorven är den vackraste kaninflickan i världen, hur hen försöker vinna hennes uppmärksamhet och hur hen önskar att få umgås med henne (och de övriga ungarna). Den andra är den godnattsång som den äldre kaninungen sjunger för lillasystern: om en (mus)mammas död och ungarnas letande efter henne – för mig känns det bara överflödigt.

IMG_5139

Rent språkligt får jag erkänna att jag har en aversion mot namnen: Den Feta Näktergalen? Kokoskorven? Varför heter kaninerna så? Men annars har språket ett driv, som gör boken väldigt bra för högläsning, och den har roligare passager också (Tian fnissar varje gång jag läser Kaningummans utläggning om hur den större kaninungen klarar sina barnvaktssysslor när de är i sandlådan och gräver). Bilderna samspelar dessutom fint med texten, de tecknade kaninerna är uttrycksfulla – min favorit är nog när Den Feta Nåktergalen har somnat och storasyskonet Kanin står på några böcker på en pall med öronen tryckta mot kaninhålans tak, för att höra vad de andra kaninungarna har för sig där ute. Det är dock först nu på senare tid som boken fått den uppskattning från Tians håll som jag skrev om tidigare: även om vi läst den ibland från kanske tre års ålder så verkar det vara först nu som innehållet verkligen talar till honom.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Duktiga Annika

Elsa Beskow
Bonniers, 1941

Ordet duktig och dess plats i bemötandet av barn har diskuterats på längden och tvären under senare år, och jag hör till den skara som försöker begränsa användandet – därför går Duktiga Annika under namnet Boken om Annika hemma hos oss. Men läser den, det gör vi.

Boken börjar i princip med att räkna upp alla sätt som Annika är duktig på. Det roliga är att uppräkningen korresponderar väldigt nära med motsvarande uppräkning i bilderboksversionen av Pippi, Känner du Pippi Långstrump? – fast den föregår den med 6 år. För att ge er lite bildbevis:

IMG_4621

klä sig

städa

tvätta sig

Jämfört med Pippi så beter sig Annika alltså synnerligen normativt i alltifrån påklädning till hygienbestyr till städning. Det är absolut ingen nackdel, tycker jag, för Annika gör uppenbarligen – som jag ska komma till – skillnad mellan att vara initiativrik och kapabel och att vara av det mer oregerliga slaget. (Inte därmed något ont sagt om Pippi som jag visst kan se tjusningen i, poängen är snarare att hennes sociala normbrytande är ett drag i berättelserna om henne som inte är nödvändiga för att teckna en stark (flick)karaktär.) I just denna passage av boken läser jag med fokus på vad Annika kan snarare än duktigheten i det, och uteslutar det faktum att det står att det är sin mamma hon hjälper (boken är ju trots allt från 1941). Dessutom tycker jag att uppräkningen av Annikas leksaker: “en elefant, som mormor sytt åt henne till julklapp, och en docka, som mamma hade sytt, och en vagn, som pappa hade slöjdat” som sedan följs upp med att han har en hink men inte hittar sin spade (men sedan får en träslev av en gubbe som hjälper henne med grinden till kohagen) är intressant. Det är en beskrivning som ligger rätt långt bort från det faktum att svenska barn idag i genomsnitt har 537 leksaker – även med saker som “lego” eller “klossar” räknade som en och inte bir för bit och bara inkluderande det som fanns på barnens rum.

Efter den inledande presentationen tar själva historien vid: Annikas mamma berättar att hon upptäckt ett hål i gärdsgården runt kohagen, och att de är oroliga att Majros (kon) ska springa ut i klöverfältet bredvid innan pappan hinner dit för att laga det (ja, vuxenvärlden är väldigt könsnormativ – men för att fortsätta jämförelsen med Pippi så gäller detsamma där). Annika beslutar sig då genast för att gå dit och vakta Majros, och på vägen möter hon först en hund som försöker få henne att komma hem till honom och titta på kaninungarna och sedan Skryt-Olle som – mellan skryten – försöker få henne att följa med och fiska istället. Men Annika fortsätter till kohagen.

Majros gör verkligen ett rymningsförsök (efter att Annika snällt till henne på nosen, något jag brukar utelämna), men hunden som Annika mötte på vägen hör hennes rop på hjälp och kommer och vallar in Majros i hagen igen. Sedan bestämmer sig Annika för att själv laga staketet. När hon hittar några lämpliga störar visar det sig dock att det är en tomte som tagit dem (från gärsgården) för att stadga upp sitt tak. Den ena tomten (du gissade rätt, tomtepappan/gubben) erbjuder sig att laga gärsgården om Annika bara låter bli att ta tillbaka störarna, och under tiden leker hon med tomtebarnen samtidigt som den andra tomten (mamman/gumman) gör iordning plättar. Som tack för att tomtegumman fick låna Annikas hink att mjölka Majros i, för mjölk till plättarna, får hon hinken full med smultron. När hon sedan möter Skryt-Olle igen på vägen hem, blir han avundsjuk:

Och när de gick hem. så mötte de Skryt-Olle på vägen, och han hade bara fått en liten, liten fisk. […]
– Jag ska minsann säga åt tomtarna, att de ska plocka smultron åt mig också, sa Olle, men jag ska ha ett helt ämbar fullt, inte en sån där liten hink.
– Du skulle ju meta en fisk också, som var dubbelt så stor som Majros, men det tycker jag då inte att den där fisken är, sa Annika,
Då visste inte Skryt-Olle vad han skulle svara.

Här tycker jag att Annika excellerar. Hon gjorde vad hon företagit sig: gick till hagen för att vakta Majros. Hon bestämde sig för att laga gärsgården på egen hand, men fick istället tomten att göra det när det visade sig att det var den som förstört gärsgården från början. Och sist men inte minst så både ser hon igenom Skryt-Olles skryt och besvarar det på ett sätt som sätter honom på plats, utan att vara taskigt, och trots att han uppenbart är några år äldre (och pojke). Och boken slutar så med att hon möter Skryt-Olle igen, och då har de riktigt trevligt tillsammans eftersom Olle uppenbarligen lärt sig av betan och insett att det låter dumt med skryt.

Berättelsen är väldigt konkret och lätt att följa i bilderna, men det är för mycket text för att Tretton ska kunan behålla intresset om jag de facto läser boken – alltså återberättar jag den relativt fritt istället. Troligen är det därför som Tian sällan väljer boken – på den nivå som det blir då, och utan diskussioner kring vad som händer (som får Tretton att hela tappa tråden), så blir nog historien lite för simpel för honom. Och även om jag skulle kunna läsa hela texten, så behöver man som sagt städa lite för att det ska kännas helt okej: som det här med duktigheten, att Annika hjälper just mamma och att gubben som hjälper Annika med grinden säger att “barn inte ska vara klåfingriga”. Men den typen av städning, som rör enstaka ord snarare än berättelsen i sig, tycker jag är rätt lätt åstadkommen.

Och till sist: moraliserar boken? O ja, både om accepterat socialt beteende (som i jämförelsen med Pippi), det rätta i att hjälpa till och i fördömandet av skryt. Men håller värdena? Ja, det tycker jag också.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Sagan om den nyfikna abborren

Elsa Beskow
Bonniers 1985/1933

Sagan om den nyfikna abborren har åttio år på nacken, och det märks förstås ibland, som när farbror Gädda säger åt nämnda abborre att komma ”så att jag får smälla dig!” eller hotar att ”bita den där människogrodan mitt itu”. Men jag tycker att boken står sig bra, både för bokstavlig läsning och mer alternativa tolkningar.

IMG_3732

Den bokstavliga varianten: abborren Kvick bor i sjön med tant Rödspätta, farbror Gädda och farbror Braxen. Kvick är väldigt nyfiken i sin natur, och varnas av tant Rödspätta för att det kommer att leda till att han blir uppfiskad av de där stora, farliga jättegrodorna som går omkring på två ben på torra land. Varningen sporrar dock bara Kvicks nyfikenhet ytterligare, och snart blir han uppfiskad av en pojke som heter Thomas. Thomas tar med Kvick hem, men tant Rödspätta, farbror Gädda och farbror Braxen får med hjälp av en trollkunnig groda både förmågan att andas luft och ben att gå på, och kommer efter för att rädda honom. Räddningsauktionen lyckas förstås, Kvick kommer tillbaka till sjön, och en groda lär Thomas att simma. Sensmoral: låt inte din nyfikenhet utsätta dig för fara.

Av de stora fiskarna så är det förstås tant Rödspätta som är snäll och gråter och gråter över Kvicks försvinnande, medan farbröderna Braxen och Gäddan som är präktiga respektive starka. Och i Thomas familj är det mamman som är hemma och skickar hans storasyster att se efter honom. Men, det finns stora möjligheter till alternativa läsningar med små medel. Till exempel så är de stora fiskarnas fiskföräldraskap helt självpåtaget eftersom det deklareras att fiskar inte har mammor och pappor (de kan nämligen inte hålla reda på alla sina barn). Det innebär att det att det här finns bildmaterial och en berättelsestomme för att öppna upp för diskussion kring eller läsa fram en adoptivfamilj och/eller tre föräldrar, varav två pappor och en mamma, beroende på var man nu vill lägga sin tyngdpunkt. Eller om man mer vill fokusera på att förstå hur andra kan vilja leva sina liv på andra sätt än vad vi lever våra egna, så kan man ta fasta på fiskarnas oförstående inför hur man kan vilja ha det som vi människor har det, vilket talas om i termer som ”det hemska, torra landet härovanför, där ingen kan simma” och ”stackars alla människogrodor som måste gå omkring på två ben på det torra”.

Textmängden i boken är rätt stor, och de hot från farbror Gädda som återges i inledningen är inte den enda indikationen på att det inte är en samtida bok – det hörs här och var i språket. Vill man läsa texten relativt rakt av är det därför en bok som kräver ett rätt välutvecklat språk och lyssnartålamod. Samtidigt är historien så konkret och väl speglad i bilderna att det finns alla möjligheter att uppskatta boken även för yngre barn, om man kortar av texten. Hemma hos oss är det faktiskt främst Tretton som väljer den för närvarande!

4 Comments

Filed under Bilderböcker