Tag Archives: bladvändare

Djurens maskerad

Marianne Dubuc
Rabén & Sjögren, 2011

Den inledande förutsättningen för Djurens maskerad är att ”Alla djuren är bjudna på maskerad. Och alla måste klä ut sig!”. I övrigt är det verkligen inte mycket text, utöver en mening om varje djur som lyder, till exempel, ”Elefanten klär ut sig till… [bladvändning] papegoja” (och sedan är det papegojan som klär ut sig till nästa uppslag). Trots det hinner författaren, på de enstaka exempel som avviker från nämnda form, kalla den (björn) som är långsam för snigel samt berätta att ”Hönan klär inte ut sig alls! Hon har inte fattat någonting, för hon är lite korkad.” och att ”Näbbdjuret behöver inte klä ut sig alls. Det ser redan så knasigt ut.” – vilket är saker jag tycker är helt onödiga med tanke på bokens unga målgrupp, som jag bedömer till framför allt 2-3-åringar som kan tolerera en lite längre bok när textmängden är minimal och som har en glupande aptit på nya ord.

IMG_7506

Sedan är det såklart inte för textens skull man ska läsa den här boken, utan för bildernas. Utklädningarna är över lag finurliga, och den mångfald av djur som hinns med är förstås – som antytts – en riktig ordförrådsfyllare inom ämnet ”djur”. Upplägget med bladvändning gör det naturligt att efter de inledande läsningarna låta barnet fylla i vad det är för djur man bläddrat fram, och det är fascinerande att se hur snabbt de lär sig – och var det blir fel. Svårast att lära sig verkar vara att skilja på flodhästen och noshörningen, på bältdjuret och näbbdjuret, på kamelen och dromedaren (trots att de behandlas tillsammans för att visa på vad som skiljer dem åt) och ibland på flamingon och strutsen (strutsen står med huvudet i marken och flamingon ihopkrupen med huvudet mellan benen). Urvalet av djur är brett, med såväl husdjur som vilda djur från olika världsdelar – och så en och annan sagofigur (Rödluvan, de tre små grisarna) eller annat fantasiväsen (trehövdat monster, enhörning).

IMG_7508
IMG_7509

Både Tian och Tretton har haft perioder där den här boken har gått varm, och läsglädjen för den vuxna är väl kanske lite begränsad när det kommer till intensivt omläsande. Men utöver de inledande anmärkningarna kan tilläggas att djuren med ett fåtal undantag är neutralt tecknade, så ur genushänseende är det inte så mycket att prata om.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Krakel Spektakel

För att fortsätta på Hellsingtemat så är Krakel Spektakel nog den figur som jag förknippar starkast med Hellsing, och mycket rikigt dyker Krakel upp lite här och var i hans böcker. Egentligen har jag själv mest en relation till Krakel i sång- och ramsform, men uppenbarligen finns han i historier med löpande text också, och de vi har läst är

Krakel Spektakel blir upptäcksresande, Lennart Hellsing & Stig Lindberg, Nisses böcker 2008 (1955)
Krakel Spektakel köper en klubba, Lennart Hellsing & Stig Lindberg, Rabén & Sjögren, 1957
Krakel Spektakel gör det själv, Lennart Hellsing & Poul Ströyer, Nisses böcker 2007 (1960)

IMG_4215

Krakel Spektakel blir upptäcksresande är en kapitelbok i dess allra kortaste form – 22 sidor med (rätt stor) text och åtta kapitel, varav det kortaste består av exakt en mening (“De sitter i gropen och funderar”). Därtill kommer åtta illustrationer. 

I boken figurerar, utöver Krakel Spektakel, några djur, fröken Hit-och-Dit och Oskar. I Näppelunda, där Krakel, Oskar och Hit-och-Dit bor, finns inget Skansen vilket gör att barnen som växer upp där inte vet hur djur ser ut. Därför beslutar Krakel att de ska på expedition för att fånga djur till en djurpark, och som redan framgått lyckas de – i alla fall efter att själva först fallit i den fångstgrop som de grävt för djuren (det var där de satt och funderade i det korta kapitlet).

Som vuxen kan jag uppskatta uppfinningsrikedomen i platsnamnen: Allemansland, Näppelunda, Sålundasjön, Ingalunda, Sammalunda… Men även om man inte förstår det roliga i de namnen, så finns det saker att uppskatta i språket. När Tian var omkring 3,5 år gick han och slängde sig med uttrycket att “du xx låter som en bilmotor!”, klart inspirerat av det i boken förekommande uttrycket “där alla sover och snarkar som en bilmotor”, och på flera ställen (där jag annars hade lagt till förklaringar på egen hand) kommer förklaringar på potentiellt nya ord efter förvånade frågor i texten:

– I gryningen ska vi stiga upp och tränga vidare, säger Krakel.
– Ska vi stiga upp i grynvällingen? frågar fröken Hit-och-Dit.
– I gryningen, säger Oskar. Det betyder tidigt på morgonen, när solen håller på att gå upp. 

Krakel Spektakel köper en klubba är kortare och rikare illustrerad, och i den är det Krakel och hans bästa vän Britta som fyller år och ska gå och köpa “gott” för de femöringar de fått i present. Deras sammanlagda tillgångar, tio öre, räcker precis till en polkagrisklubba, men genom Krakels listighet – han säger först att de också skulle behöva fatet som klubban ligger på, sedan duken under fatet, bordet duken ligger på, kiosken som bordet står i – så slutar det med att karamellhandlaren går i pension och lämnar Krakel och Britta att äta upp allt godiset. Boken är upplagd som en riktig bladvändare, enligt formeln “men… vi vill…” – vända blad för att få veta vad de vill nu – “ha fatet/duken/bordet/kiosken också”.

Krakel Spektakel gör det själv, till sist, handlar om den dag när den där gardinen som Krakel Spektakel och Kusin Vitamin hänger och slänger i går av (fast här är den grön, och inte blå som i sången). De beslutar sig då för att göra ett tält och en klänning till Kusin Vitamin av gardinbiten, och försöker få hjälp av skräddarfågeln med sömnaden till klänningen. Skräddarfågeln kommer dock med tusen och en undanflykt(er), och det slutar med att Krakel och Kusin Vitamin får göra det själva – ”Gör som du vill, sa Krakel. Huvudsaken är att man gör det själv. Till och med Kungen gör det själv. Som i visan”.

Efter ovanstående uttalande återger Krakel visan (om Agare bagare kopparslagare) och har en lång (uppskattningsvis utgörande halva boken) och väldigt nonsenartad diskussion med Kusin Vitamin om vad som händer i den och varför, innan de till slut tar itu med tältbygget. När de väl sitter i sitt tält landar Opsis Kalopsis på det så att tälttaket spricker, och i samma veva kommer skräddarfågeln tillbaka dit och har plötsligt gott om tid att hjälpa dem att sy ihop tältet – ”Man har tid med allt som man har lust med, sa skräddarfågeln”.

Jag och Tian verkar vara eniga om att boken blir rörig med dessa två rätt olikartade beståndsdelar. För min del hade det hellre fått vara två separata historier: en om klänningen och tältet, och en med diskussionen om Agare bagare kopparslagare. Då hade den förstnämnda varit en rätt söt historia om att göra det (sy, i den mån de syr – i själva verket limmar de fast klänningen på Kusin Vitamin) själv och om motivation – det skräddarfågeln avslutar med stämmer ju rätt bra, medan Agare bagare kopparslagare-historien inte hade störts av att man undrade varför de började prata så mycket nonsens mitt i en historia som faktiskt började mer konkret.

IMG_4216

Ett genomgående tema i alla tre böcker är Krakels finurlighet och drivande roll. De övriga – Oskar, fröken Hit-och-Dit, Britta, Kusin Vitamin – verkar mest hänga på i det han bestämmer. I övrigt verkar dock målgrupperna skilja sig åt: Krakel Spektakel äter en klubba går hem hjälpligt även hos Tretton (förmodligen mest för att hans motivation till att lyssna är lite extra hög i böcker som handlar om kakor, tårtor eller godis), medan Krakel Spektakel blir upptäcksresande och Krakel Spektakel gör det själv nog gör sig bäst någon gång efter fyra – trots att historierna är rätt konkreta och illustrationerna likaså, så kräver språklekarna och babblandet sin språkförståelse.

2 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker