Tag Archives: Björn Bergenholtz

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Mormors lilla kråka och pappan

Björn Bergenholtz
Rabén & Sjögren, 2009

Det finns tre böcker om mormors lilla kråka, varav Mormors lilla kråka och pappan är den senaste (efter Mormors lilla kråka och Mormors lilla kråka i tvättstugan). Jag skulle gärna ha läst dem alla, för jag uppskattar Mormors lilla kråka och pappan, men intresset från Tians sida har varit rätt ljumt och vi är ju trots allt (minst) två om att läsa så vi har hittills bara läst den här.

Boken börjar i lilla kråkans adoptivhem, hemma hos mormor. Ja, kråkan är verkligen en liten kråkunge och mormor i allra högsta grad en människomormor, och en dag “är allting tråkigt, inte minsta kul och kråkigt” (citat som ofta återkommer från min sida när det uppstår en tråkig stund här hemma). För att lätta upp tristessen tittar de på porträtten av mormors släkt – alltifrån motorgalna faster Britta till en bortglömd nästkusin, för att till sist titta på mormors pappa i gyllenramen. 

Där och då slår det kråkan att hon inte vet något om sin pappa. Att hennes mamma är död, det vet hon, men hennes pappa – var finns han?:

Mormor grubblar på vad kråkan sagt
– Kom. Vi ger oss ut på pappajakt.

Dom skyndar ner för husets trappa.
För nu så ska det letas pappa!

Under pappajakten börjar det regna, och mormor går för att hämta ett paraply. Medan hon är borta hinner kråkan träffa en gammal kaja, som berättar att det bor en kråka på tippen och som efter kråkans vädjanden visar vägen dit.

IMG_4015

Det är pappan som bor där. Han försöker förklara för kråkan hur det gick till när de tappade bort varandra (hur han letade och till sist tappade hoppet) och hur han funnit sig till rätta i sitt nya liv (hur det kan vara helt okej att leva på gammal pizza på tippen). Men när mörkret börjar falla kommer kråkans funderingar ikapp henne – vill hon bo här, på tippen, med sin pappa? Kan de bli bästa vänner? Eller finns det någon som betyder mer?

Grubblandet leder fram till att kråkan inser att blodsbanden är av mindre betydelse, säger farväl till pappan och flyger tillbaka till parken där mormor går i mörkret och letar efter sin kråka. Sensmoral:

Till slut, i kökets trygga vrå
börjar kråkan äntligen förstå:

Att en pappa eller mamma
gör egentligen detsamma.

Bara någon älskar dej,
så löser alltihopa sej.

Vad är en familj? Hur kan en förälder vara frånvarande? Hur kan en förälder hämta sig efter förlusten av sitt barn? – det är bara ett axplock av de frågeställningar som tangeras och som man skulle kunna göra utvikningar om utifrån den här historien. Och jag tror att det är där nyckeln till Tians ljumma intresse ligger – han har inte den typen av frågeställningar, i alla fall inte än.

Den rimmade texten har både för- och nackdelar. På sina ställen, som tråkigt-kråkigt-citatet så är utförandet riktigt snyggt, på andra ställen, som i sensmoralen, så blir uttrycket lite trubbigt av att vara bundet i den formen. Men överlag tror jag att formatet är rätt valt – det håller texten lätt även när frågorna är potentiellt tunga. Det finns öppningar för dem där, men man kan likväl läsa berättelsen utan att fördjupa sig i dem.

5 Comments

Filed under Bilderböcker