Tag Archives: Björn Berg

Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske?

Känner du Pippi Långstrump?
Bara roligt i Bullerbyn
Jul i Bullerbyn
Vår i Bullerbyn
När lilla Ida skulle göra hyss
Inget knussel, sa Emil i Lönneberga

Astrid Lindgren, Ilon Wikland, Ingrid Nyman, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1947, 1952, 1963, 1965, 1982, 1985

Astrid Lindgren, eller snarare ett par gardiner som säljs/sålts på Astrid Lindgrens värld, har just hamnat i det mediala rampljuset. Jag har sett två olika reaktioner på detta: å ens sidan helhjärtade instämmanden, å andra sidan åsikter om att litteratur inte ska censureras, att man måste förstå att böckerna är skrivna i en annan tid, och att lösningen är att prata med sina barn om uppfattningar då och nu, kontext och värderingar.

Som svar på det sistnämnda säger jag – välkommen att göra det med valfri två-, tre-, fyra-åring.

Jag tycker att det finns ett problem med barnböcker från föräldrarnas egen barndom: de barnböcker du kommer ihåg är med stor sannolikhet sådana som du läst efter att du passerat, säg, fem. Du vill dela dessa ofta älskade historier med ditt barn. Du börjar på tvåårsdagen.

Faktum är att det inte är svårt att börja på tvåårsdagen: utan att ha kollat upp utbudet i övrigt så vet jag att bara vår bokhylla hemma bjuder på bilderböckerna Känner du Pippi Långstrump?, Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn. Faktum är att man inte ens behöver vara två för att uppskatta dessa böcker: Tretton har verkligen gillat dem från början, om än i återberättad snarare än läst form – nu, 20 månader gammal, tror jag fortfarande att textmängden är för stor. Tror, eftersom jag inte har för avsikt att faktiskt läsa den – i alla fall inte i Bullerbyn.

IMG_5171

Det svåra kommer sedan, när barnen börjar tolerera mer text. Visst är det lockande att läsa längre böcker om Pippi, Emil och barnen i Bullerbyn för en Pippi-, Emil- eller Bullerby-tokig treåring? Och så finns ju filmerna också – du har sett dem i din egen barndom, de är visuellt lugna, barntillåtna, du minns dem – enligt samma åldersfel som ovan – som bra (ja, jag är skyldig på alla punkter). Och då kommer det.

Ja, Bullerbyn är vardagsnära, konkret och saknar komplexitet och känslomässigt djup – perfekt får mindre barn. Mindre perfekt, ur min synvinkel, är att berättelserna i stora delar bygger på tjejerna-mot-killarna. I Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn berättar jag bort detta, och i framför allt den förstnämnda finns det en hel del samhörighet baserad på familj istället för kön och mycket samhörighet mellan alla barn (de bakar till exempel pepparkakor, drar in ved, hugger julgranar (tillsammans med papporna förstås), sjunger julsånger, hjälper farfar att klä granen, firar jul och besöker julottan). I Vår i Bullerbyn är det däremot flickorna som tar hand om Kerstin och leker i lekstugan medan pojkarna täljer barkbåtar och tävlar om vem som är modigast – bortläsningen blir genast ett rejält snäpp svårare.

IMG_5172

Vill man sedan gå vidare till kapitelboksvarianten, så börjar Bara roligt i Bullerbyn med konstaterandet att

Men jag tror nog att det är Lasse som bullrar allra mest, jag. Han för lika mycket oljud som tio vanliga pojkar, det är jag säger på. Och Bosse och Olle hjälper till rätt bra dom också. Britta och Anna och jag är åtminstone tysta ibland.

Därefter får de ett oväntat besök av en flicka och hennes mamma som kommer i bil: Lisa konverserar med flickan medan pojkarna ”hölls bakom knuten och gjorde sig roliga”, pojkarna har spottävling: flickorna får inte vara med ”för de är odugliga i spottning” , pojkarna sammansvärjer sig genom att hitta på De Vises Skrin (”Om jänterna finge tag i det… oj, oj, oj!”), de leker stenåldersmänniskor (”Vad man än leker, så ska pojkarna alltid få göra något roligt, men vi, vi ska bara hålla maten varm och sådär.”), flickorna klättrar över nio gärsgårdar för att drömma om vem de ska gifta sig med medan pojkarna tråkar dem under tiden…

Bilden av Vår i Bullerbyn och Bara roligt i Bullerbyn (vars innehåll delvis sammanfaller) är inte helt rättvist tecknat såhär långt. Båda böckerna innehåller berättelsen om när Lisa får en egen lammunge att ta hand om, och den fungerar åtminstone delvis hyfsat. Britta toppar pojkarna i modighetstävlingen genom att deklarera att hon törs gå balansgång på lagårdstaket. Britta får pojkarna att ge med sig om spottävlingen genom att hota med att de annars inte får komma på hennes kalas (och hon spottar längre än både Bosse och Olle). Men faktum kvarstår: indelningen sker gång efter annan grundat på kön, det är inte en ordning som ifrågasätts. Det är, i mina ögon, inte en hållbar nivå på diskussioner för en tre-fyra-åring.

Vis av dessa Bullerbyerfarenheter har jag inte ens försökt att introducera Pippi över bilderboksnivå. Visserligen är Pippi en figur som är betydligt mer normbrytande är flickorna i Bullerbyn, men världen kring henne är det inte och så har jag ju kännedom om innehållet i Pippi i Söderhavet som jag inte tror Tian om att kunna diskutera eller förstå en diskussion om än. I bilderboksvariant fungerar Pippi dock helt okej – i Känner du Pippi Långstrump? flyttar Pippi in i Villa Villekulla, presenteras för sin ovanlighet (som ni sett i jämförelsen mellan Pippi och Duktiga Annika), går på sakletning och cirkus med Tommy och Annika och så har Pippi till slut födelsedagskalas. Jag läser visserligen inte att det är ”rätt skönt” att inte ha någon mamma eller pappa, men i övrigt har jag inte alltför stora invändningar.

IMG_5173

Något av det vi läst över bilderboksnivå är dock Emil i Lönneberga, som vi har i någon Läsa mera själv-variant. Formatet på de böckerna är väldigt bra när man börjar känna på kapitelböcker: de ger kapitelbokskänsla samtidigt som texten är i stor stil och man kan läsa igenom hela boken på en sittning. I de här böckerna är Emil huvudperson och Ida bifigur – även när det är hon som ska göra hyss så handlar det mest om Emil och Ida blir tillsagd att hon inte kan göra hyss:

Du, lilla unge, som är så snäll! Inte kan du göra hyss. Det ska vara en illbatting till det. Som Emil!

Men visst gör Ida till slut ett hyss – som Emil blir instängd i snickarboa för. Bortsett från det – för dagens barn förhoppningsvis obegripliga i det (”Men varför blir han så arg?”, frågar Tian konfunderat, och vi filosoferar tillsammans över pappans bristande impulskontroll och konstaterar att man vuxna förstås inte får stänga in barn) – så är När lilla Ida skulle göra hyss ändå okej även för lite mindre barn. Inget knussel, sa Emil i Lönneberga, är mer tveksam – de lekar som leks i den boken, bland annat ”Jag for till stan och skaffa mig fästman” förutsätter rätt mycket kunskap om stereotyp heterosexuell kärlek om man alls ska fatta vad som händer: Alfred försöker smita ifrån Lina, Lina vill inte kyssa bonden i Kråkstorp, nämnda Kråkstorpare är beredd att betala ”vad som helst” för att slippa att kyssa prostinnan (”Det var elakt sagt. För även en rätt ful och lite för tjock prostinna blir ledsen när någon säger så”)… Tians behållning av boken är visst snöbollskriget, som slutar med att Emils pappa får en snöboll i munnen och kastar (den omedvetna) illdådaren i snickarboa.

Så, sammanfattningsvis får man kryssa försiktigt i Astrid Lindgren-berättelserna om man vill läsa dem med sina barn innan de nått nivån där man kan ta diskussionen om då och nu. En åldersgräns skulle kanske inte vara helt fel.

5 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Teskedsgumman (och lite om Pettsson)

Alf Prøysen, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1958/1990, 1968

I Teskedsgumman och älgen har brunnen sinat, och Teskedsgumman måste gå ut till sin andra brunn för att hämta vatten. Hon tar gubbens gamla rock och ett par stadiga arbetsvantar, sin yxa och sin hink, och går ner på gärdet och börjar hugga hål i isen med sådan frenesi att hon först inte märker när en älg kommer ut ur skogen, stegar fram till henne och så till slut stångar henne så att hon faller med huvudet före ner i snön. Förskräckt springer hon in, och när älgen visar sig vara kvar bestämmer hon sig för att skrämma den. Men när älgen varken låtit sig skrämmas av att gumman varit stor och ful eller stor och farlig (i svart regnkappa och hatt respektive med gubbens byxor och bössan) så ger hon upp och bestämmer sig för att hämta snö att smälta i hinken istället. Det är bara det att när hon gör det, så blir hon liten som en tesked:

Den här gången gick det fortare än vanligt, och hur hon nu bar sig åt så trillade gumman själv, så liten som hon var, ner i hinken, och hinken började rulla utför brunnsbacken. Det gick med en faslig fart och gumman som låg i såg både solar och stjärnor.

Andfådd av den första meningen? Faktum är att efter ett par genomläsningar så fungerar texten strålande som högläsning, trots att meningar som den nämnda återkommer i alla böcker jag läst av Prøysen. Ytterligare ett exempel på det är inledningen:

Teskedsgumman hade haft så ont om vatten i vinter. Vattnet rann långsammare och långsammare och långsammare ur kranen i köket, och en dag sa det bara dropp dropp dropp, och till sist var brunnen tom och det kom inget vatten alls.

IMG_4666

Men för att återgå till historien, så rullar hinken upp för ett gupp, flyger genom luften och fortsätter flyga ut i skogen – för det visar sig att den fastnat på älgens horn. Älgen går till sina älgvänner och beklagar sig över hur rädd den är för det som skramlar i hornen, men det löser sig när hinken istället fastnar på en gren i ett träd. Gumman får sig en pratstund med en ekorre, men just när hon börjar undra över hur hon ska ta sig hem igen så löser också det sig med att gumman blir stor igen och ramlar ner med gren och hink och allt. På vägen hem hämtar hon vatten, och när hon ser att älgen står och kikar på honom kan hon skramla lite med hinken och på så sätt skrämma iväg den igen.

Det finns saker i den här boken som jag läser bort, som det faktum att rocken och byxorna är gubbens och delar av beskrivningen av älgen, som där den omnämns som farlig, mallig eller dum, men i övrigt gillar jag den av anledningar som jag ska gå in på mer nedan.

Först dock till Göta Petter, sa teskedsgumman, som handlar om en dag då Teskedsgumman har så mycket att göra men är liten redan när hon vaknar. Återigen händer allt i en lång mening:

Det var en gång en gumma, som la sig och sov på kvällen liksom gummor brukar göra, och dan därpå vaknade hon som gummor brukar göra, men då hade gumman blivit så liten som en tesked, och det brukar inga gummor bli.

Med list (och hot och manipulation, om man ska vara sådan) talar hon dock en råtta till att städa golven, katten att slicka disken ren, hunden att bädda sängen, regnet att blöta tvätten, vinden att hänga tvätten, solen att torka tvätten, tillbringaren att sätta på spisen, stekpannan att hoppa upp på spisen, och pannkakorna att vända sig själva. Och just som hennes man kommer hem, så blir hon stor igen och berättar ingenting om att hon varit liten.

När jag började skriva det här inlägget slog det mig att vuxna inte är så vanliga huvudpersoner i bilderböcker. Utifrån målgruppen är det såklart inte så konstigt, men en snabb räkning av de böcker som står på barnens bokhyllor just nu (av någon märklig anledning har vi böcker lite varstans i lägenheten) avslöjar att av 85 böcker har nio (knappt 11 %) huvudpersoner som kan definieras som vuxna: en är en Bamse-bok, en handlar om en tomte, i två är huvudpersonerna också berättarröst – och så är det tre Pettsson-böcker och två böcker om Teskedsgumman. I vår bokhylla finns det alltså två vuxna huvudpersoner som det berättas om och inte av, och som dessutom är människor. (Skriv gärna en kommentar om du kommer på fler sådana!)

Det roliga är, att redan innan jag påbörjade ovanstående räkneövning så tyckte jag – utifrån de nämnda böckerna – att gumman är lite av en kvinnlig motsvarighet till Pettsson. Kanske låter jag mig luras lite av det gemensamma som de har ovan, men jag tycker det finns mer: båda lever i en vagt definierad dåtid (inte alltför långt tillbaks i tiden, men definitivt innan tvättmaskiner, färg-TV och CD-skivor), båda lever rätt ensamma, båda kan prata med djur (under specifika omständigheter), båda är äldre, i båda finns det fantastiska inslag (krympningen respektive mucklorna) och sist men inte minst: båda är väldigt handlingskraftiga och finurliga.

Därmed inte sagt att det inte finns skillnader, mestadels klart könade. Teskedsgumman har trots allt en (arbetande, dessutom, som hon sköter hushållet för) man även om han spelar en väldigt undanskymd roll medan Pettsson lever med en katt av en anledning: ”Nu är jag för gammal. Jag har vant att klara mig själv. Det skulle bli för mycket med en hel tant.” (i När Findus var liten och försvann). Pettsson är mer av ett original medan Teskedsgumman som jag uppfattat henne mer verkar passera som normal. Pettssons handlingskraft och finurlighet används för nya uppfinningar, Teskedsgummans ger inga bestående resultat utan handlar mer om att klara sig trots sin storlek/litenhet. Å andra sidan är en skillnad – som inom sinom tid planeras att få ett eget inlägg – är den omsorgsrelation Pettsson har till Findus, som en förälder. På det sättet är Teskedsgumman mycket mer ensam (nu, hon ska visst ha vuxna barn).

Delarna om mannen i Teskedsgumman är dock, som nämnt, rätt lätta att läsa bort. Det som då återstår är resten, det vill säga en klurig saga med en handlingskraftig gumma:

”Jaha”, tänkte gumman. ”Det är minsann inte första gången jag är utan vatten, men när man har två starka armar och en bra hink, och när man dessutom är så lycklig att man har en brunn till nere på gärdet, så får man inte klaga.

IMG_4667

Så utifrån det läser jag ändå gärna Teskedsgumman, och då framför allt den med älgen. Tretton har just också börjat uppskatta den. Och liksom med Pettsson, där illustrationerna är en stor del av behållningen, så är de det här också – om än på ett annat sätt. Sven Nordqvists bilder är ju en orgie i detaljer, medan Björn Berg mer lever på det otroligt uttrycksfulla kroppsspråket i sina illustrationer.

2 Comments

Filed under Bilderböcker