Böckerna om Castor och Frippe

Lars Klinting
Alfabeta

Det finns sju böcker om Castor och Frippe, varav vi läst fem (ej lästa är satta inom parentes och de som vi inte har hemma för tillfället markerade med en asterisk, eftersom informationen om dem baseras helt på min minnesbild):

Castor snickrar, 1995
Castor syr, 1996*
Castor bakar, 1996
(Castor odlar, 1997)
(Castor målar, 1998)
Frippe lagar allt, 1999
Castors punka, 2004*

I Castor snickrar, Castor syr, Castor bakar och Castors punka är vardera titels skapandeprocess i fokus. Det finns en enklare historia, men själva syftet med böckerna är att visa ”hur man gör”, steg för steg och med tydliga illustrationer av relevanta verktyg: vinkelhakar, tumstockar, fogsvansar, borrsvängar, bakformar, bunkar, träslevar… Och sist av allt, en beskrivning/recept på hur man gör om man vill göra motsvarande sak hemma. Bra både för skaparsugna barn och ohändiga föräldrar!

I en del böcker, som Castor snickrar, är Castor ensam huvudperson, medan han i andra figurerar tillsammans med Frippe. Deras relation är lite oklar, i Castors punka vill jag minnas att jag uppfattade det som att Castor närmast hade en föräldraroll i relation med Frippe, medan de i andra böcker lutar mer åt att vara vänner om än med en slagsida mot att Castor är den som har en mentorsroll. I vilket fall som helst är Frippe klart mindre än Castor.

De sysslor som utförs är ju, som framgår av titlarna, en mix av manligt och kvinnligt kodade göromål – så så långt tycker jag att det fungerar helt okej att både Castor och Frippe är han(ar) (bävrar, för att vara mer exakt). Däremot har jag uteslutit att det är Castors farfar som byggt hyvelbänken i hans snickarverkstad medan han fått de mesta av köksgeråden (och sockerkaksreceptet) från sin mormor ”som var duktig på att laga mat”.

Upplägget i böckerna är lite olika, medan Castors punka och Castor bakar snabbt avhandlar vad som ska göras så är det mer av en gåta i Castor snickrar och Frippe lagar allt. Den sistnämnda är dock en udda fågel i samlingen, och tar stegen från ”hur man gör” till kreativitet, samtidigt som historien får träda i förgrunden. Upprinnelsen till det hela är att Frippe inte har någonting att göra, och att Castor erbjuder honom att ta över hans verkstad: ”Vi lagar allt!” utlovar Frippe på en stor skylt utanför. Men vartefter kunderna strömmar till får han revidera sitt plakat. När han omvandlat en cykel till någon slags enhjuling, en morgonrock till en halsduk, en trasig strykbräda och avbruten kavel till något skateboardliknande, ett stuprör till en blomkruka och en gammal solstol till någon sorts (barn)vagn står där istället ”Vi lagar allt! Utom cyklar, morgonrockar, brödkavlar, strykbrädor, stuprör, solstolar” och inte heller kommer det några fler kunder. Då tar de istället nya tag, och efter en hel natts hård arbete har de förvandlat de delar av reparationsobjekten som blivit över och hamnat i överblivna-grejor-lådan till en båt som de seglar ut med mot öppet hav.

Det där sistnämnda, om öppet hav, framgår av insidan av omslaget – liksom att man i Castor bakar får se innehållet i den present Castor får på en av de sista sidorna, vid receptet. Alltså är detta ytterligare böcker där man har behållning av att inte sluta bläddra bara för att texten är slut.

En fördel med de här böckerna är att både Tian och Tretton uppskattar dem. De noggranna illustrationerna ger lite pekbokskaraktär medan Tian också kan uppskatta att lära sig om hur man tillverkar olika saker. Textmängden är relativt moderat, men beroende på Trettons dagsform kan jag behöva korta av lite vilket är lätt gjort med tanke på hur konkreta texterna är. Däremot skulle jag nog inte ha kommit på att läsa dem för Tretton om han inte haft storasyskon, för man förstår sig nog bättre på dem om man i alla fall börjar närma sig två.

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.